Laboratoriesäkerhet i kemisalen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Säkerhetsföreskrifter i kemisalen 2
1.1. Hur förebygger man en olycka? 3
1.2. Om olyckan ändå inträffar, hur minimerar man skadorna? 3
1.3. Om katastrofen inträffar, hur hanterar man det? 3
1.4. Hur kan man få i sig farliga gifter, och vad bör man då göra? 4

2. Syror och baser 5

3. Förbränning 6

4. Brandsläckning 7

5. Miljögifter 8

6. Miljösynpunkt; tensider, nitrater, syror och baser 9

7. Hur namnger man kemiska ämnen? 10

8. Vanliga kemiska ämnen; egenskaper, giftighet och användningsområden 11-13

9. Varningssymboler 14

10. Källor 15
SÄKERHETSFÖRESKRIFTER I KEMISALEN

 Följ alltid föreskrifterna för experimentet till punkt och pricka. Gör inga egna tillägg och följ alltid instruktörens instruktioner.

 Läs alltid igenom instruktionerna för experimentet innan du gör det så att du förstår vad du ska göra. Du ska också känna till de risker som experimentet kan utgöra och vara beredd på dem.

 Du ska alltid ha rätt skyddsutrustning på dig när du gör experimentet. Kontaktlinser får du inte ha när du laborerar. Du ska också ha skyddsglasögon, laborationsrock, handskar och ansiktsskydd om det är nödvändigt.

 Du ska veta var säkerhetsutrustningen finns och hur den fungerar. T.ex. ögontvätt, dusch, eldsläckare, eldfiltar, handfat och förstahjälpen utrustning.

 Du ska veta hur man ska handla om olyckan är framme .

 Du ska alltid ta det lugnt och sansat i en laborationssal och inte leka.

 Du ska ha skor som skyddar hela foten, inga sandaler. Du ska inte ha kläder som är för lösa så att de kan hänga ner i lösningar och liknande. Armar och ben ska hela tiden vara skyddade.

 Om du har långt hår så ska du använda hårnät så att det inte kommer i vägen när du håller på att laborera.

 Smaka aldrig på kemikalierna. Om du måste lukta på något ämne ska du vifta fram lite lukt med handen och inte ta en stor sniff direkt på ämnet. Laborationslokalerna ska också vara bra ventilerade för att förebygga förgiftningar.

 Om du använder brännare ska du aldrig lämna den utan uppsikt om den är på. De ska stängas av när de inte används.

 Om brännskada uppstår ska du kyla det brända området så fort som möjligt för att förhindra smärta och blåsor.

 Läs etiketterna på kemikalierna väldigt noga innan du använder dem så att du är medveten om deras egenskaper och möjliga reaktioner med andra ämnen.

 Röka, äta och dricka är strängt förbjudet i laborationssalen.

 Ur miljösynpunkt ska du alltid göra dig av med kemikalierna på rätt sätt. Du får inte bara hälla ned dem i vasken.

 Häll aldrig tillbaka överblivna ämnen i orginalflaskan. Ta bara så mycket du behöver till laborationen.

 Om du råkar spilla något ska det genast torkas upp.

 När du är klar med laborationen ska alla ämnen som du använt plockas undan och alla ytor som du utnyttjat ska torkas av. Händerna ska alltid tvättas efter laborationens slut.
Ett kemilabb, en arbetsplats där man ofta befinner sig i utbildningsyfte, kan också vara en dödsfälla om man inte följer föreskrifterna med ytterst noggrannhet. Här ska ges en insikt i olika problematiska situationer som kan uppstå när du laborerar.

1. Hur förebygger man en olycka ?
 När man laborerar med brännbara material, vätskor och förbränner olika material ska man alltid vara lugn, man får inte brista ut i panik. Det är också viktigt att man följer instruktörens föreskrifter. En explosion händer lättare än man tror. Ett litet misstag som att hälla vatten i syra i stället för tvärtom kan få katastrofala följder. Vädra ofta, dock ej under laboration.

 Tvätta alltid rent efter dig, små glasbitar eller gamla nålar kan lätt vålla skada. Använd gärna handskar, även fast det kan kännas onödigt ibland.

 Använd alltid skyddshandskar, glasögon och skyddsrock när ni laborerar med frätande material. Andvänd sunt förnuft och var INTE klumpig, då gallrar ni bort de flesta olyckor med frätande ämnen.

 All förtäring i labbet är absolut förbjuden. På detta sätt kan man annars få gifter i kroppen. När man handskas med gifter kan det vara bra att använda skyddsmask. Öppna fönster med jämna mellanrum, på detta sätt kan man vädra ut gifter som cirkulerar i laborationssalen.


2. Om olyckan inträffar – Hur minimerar du skadorna?
 Om en brand uppstår skall man släcka den, antingen igenom att kväva den eller spruta vatten/skum på den. När det uppstår en brand i ett laboratorium skall man försöka skydda allt brännbart material, som gastuber och behållare med kemikalier. På detta sätt förhindrar man branden att sprida sig och orsaka explosioner.

 Om man får öppna sår är det viktigt att tvätta dem noggrant med bakteriedödande medel, för att minska risken att få en infektion. Använd gärna plåster respektive bandage, även om det inte blöder.

 Om man får syra på sig ska man i första hand tvätta sig. När man rengjort det skadade området kan man lägga på kylbandage eller andra förebyggande material, beroende på hur omfattande skadan är.

 Om gifter kommer ut i luften i laboratoriet är det viktigt att öppna fönstren och utrymma klassrummet. Om man måste stanna i klassrummet för att täppa till läckan e.dyl. är skyddsmask ett måste. För gifter som är i flytande form är det viktigt att rengöra det skadade området noggrant och använda rätt utrustning för att ta upp det. Ta på dig skyddskläder och glöm inte att informera den ansvarige på laboratoriet om att olyckan inträffat. Ibland kan man göra skadan större genom att försöka rätta till ett fel med fel metoder.


3. Om katastrofen inträffar – personskador – Hur ska man hantera situationen ?
 Det viktigaste: Grips inte av panik. Behåll sinnesfattningen och handla snabbt.

 Om brand eller utsläpp av gas eller dylikt inträffar, informera alla och utrym salen snabbt, tänk ej på materiella ting, såsom glömda mobiltelefoner och jackor. Grips inte av panik, försök att ta det lugnt. Om någon person fått brandskador, sätt personen under duschen eller rulla in vederbörande i en kvävande matta. Är personskadan större än handflatan skall sjukhus uppsökas. Personer som blivit skadade måste få hjälp, även om det ser ut som det borde kunna klara sig, de kan ha fått en chock och blivit oförmögna att hjälpa sig själva.

 Om det uppstår ett större skärsår är det viktigt att stoppa blödningen och se efter om den skadande behöver uppsöka sjukhus. Lägg på bandage och se till att inga gifter har kommit in i kroppen, har det skett ska man uppsöka sjukhus. Man kan möta en snabb död p.g.a. blodförgiftning.

 Om man får syra på sig är det viktigt att ta reda på vilken sorts syra det är som har orsakat skadan, och därifrån börja förebygga skadan. När syra kommer i kontakt med ögonen skall man först och främst skölja med mycket vatten. Om man får syra i svalget skall man uppsöka sjukhus.

 När gifter kommer i beröring med kropp är det viktigt att skölja noga, inandas däremot gifter är det viktigt att ringa 112 och besöka sjukhus. Alarmera alla i omgivningen, även närbelägna klassrum etc. Giftig rök sprider sig lätt i en byggnad.

4. Hur kan man få i sig farliga ämnen och vad ska man då göra?
 Peroralt: Intag genom munnen, t.ex. mat eller dricka.
Inhalation: Intag genom luftvägarna, t.ex. finfördelade partiklar eller gasform.
Transkutant: Intag som sker genom huden, t.ex. injektioner eller ämnen som går genom huden.

 Metabolisering: när kroppen bryter ner gifter så att de kan utsöndras, detta sker oftast i levern. Det finns ämnen som inte är direkt giftiga i deras grundform men som blir giftiga när kroppen bryter ner dem. Ett exempel är metanol. Det har en gifteffekt i sin orginalform som ger berusning. Men den stora faran med metanol är att när kroppen bryter ner ämnet bildas det formalin som är vävnadsnedbrytande. Man kan bli blind eller rent av dö av formalin. Formalinet omvandlas sedan till myrsyra som kroppen kan göra sig av med om man fortfarande lever.

 Om man har blivit förgiftad genom inandning ska exponeringen avbrytas direkt. Om offret inte har någon andning ska andning helst ges genom mun-mot-mun metoden. Då man använder mun-mot-mun metoden ska man inte inandas offrets utandningsluft eftersom att det kan vara farligt. Skadade vid medvetande ska placeras i en bekväm halvsittande ställning och medvetslösa ska placeras i framstupa sidoläge.

 Om man får skadliga ämnen på huden ska området spolas rikligt med vatten eftersom små mängder vatten kan göra skadan värre. Det är också viktigt att man inte bara står och spolar på kläderna utan att man får av dom och spolar direkt på huden. Om man blivit utsatt för frätande ämnen ska spolningen fortsätta så länge smärta förekommer. Vid alkaliexponering känns området halt och spolning bör fortgå tills huden känns som vanligt igen. Ibland måste man tvätta området med tvål och vatten eftersom ämnet man har blivit utsatt för kan vara löst i hudfett. Om man då tvättar med tvål och vatten får man bort fettet och därigenom ämnet. När man har spolat klart ska det skadade partiet täckas med våta förband.

 Om man får stänk i ögat ska det skadade ögat så fort som möjligt spolas med tempererat vatten. Under tiden spolningen sker ska ögonlocken hållas brett isär och man ska titta åt olika håll så att spolningen blir så effektiv som möjligt. Man ska se efter att vätskan som man har spolat ögat med inte rinner in i andra ögat. Spolning ska fortgå allt mellan 5 min till 1 dygn beroende på vad man har fått i ögat. Man ska alltid uppsöka ögonläkare efter att man har blivit utsatt för stänk i ögonen.

 Om man får i sig gift genom föda är en bra första hjälpen åtgärd att dricka 1-2 glas dryck (oftast vatten eller mjölk). Då späder man ut det skadliga ämnet och minskar risken för frätskador. Om man kan välja mellan mjölk och vatten bör man ta mjölk eftersom att mjölk binder vissa frätande ämnen och har en neutraliserande effekt. Om man har svalt frätande ämnen är det ytterst viktigt att man spär ut med vätska så fort som möjligt för att minska frätskadorna. Man ska dock aldrig ge dryck om personens medvetande är påverkat. Det är också viktigt att man inte försöker att framkalla kräkningar eftersom att detta kan förvärra skadan.
SYROR OCH BASER

Ämnen är indelade i olika grupper med gemensamma egenskaper. Två av dessa grupper är syror och baser. Syror kännetecknas av att de kan avge protoner och baser med att de kan ta upp protoner. Ämnen som både kan ta upp och avge protoner kallas ”amfolyter”. Ett exempel på en amfolyot är vatten. Vatten kan nämligen både avge en proton och ta upp en proton.

En syra känns alltså igen på att den har egenskapen att den kan avge protoner. Vid lösning med vatten bildas oxoniumjoner, H3O+. Här får vatten först agera bas, där den tar en proton från den syra som den löses med. När vattnet tar upp en proton övergår det till oxoniumjoner som är sura eftersom de har egenskapen att de kan ge ifrån sig en proton. Här är ett exempel på hur reaktionsformeln ser ut om svavelsyra löses i vatten.




När en bas löses i vatten bildas hydroxidjoner, OH-. Här är ett exempel på hur reaktionsformeln ser ut om basen ammoniak reagerar med vatten.





Några syror
De starkaste syrorna är saltsyra, svavelsyra och salpetersyra. Saltsyra är en starkt frätande färglös vätska. Den måste därför behandlas med stor försiktighet. Man får absolut inte smaka på koncentrerad saltsyra eftersom den är direkt livsfarlig. Saltsyra luktar starkt och har en förmåga att ryka i luft. Svavelsyra i koncentrerad form är en tung, tjockflytande vätska. Även denna syra är starkt frätande. Den är färglös som saltsyran men saknar lukt. Vid spädning av svavelsyra måste man vara försiktig eftersom temperaturen stiger kraftigt då den löser sig i vatten. Vattnet ska hällas på svavelsyran i en tunn stråle samtidigt som blandningen rörs om. Här finns en minnesregel, SIV (syra i vatten), för att komma ihåg att alltid ta det lugnt när man löser syror med vatten. Tänker man inte på detta och häller i vattnet alltför snabbt kan vattnet koka upp med en explosionsartad kraft vilket leder till att syran stänker. Har man då otur och får syran i ögonen finns risk för blindhet. Salpetersyra i koncentrerad form är en färglös vätska som har väldigt lätt för att dunsta. Syran har en stickande lukt och är starkt frätande varför man måste vara försiktig när man använder den. Salpetersyra förvaras alltid i glasflaskor av mörkt glas. Detta beror på att salpetersyra sönderdelas i solljus.










Några baser
Natriumhydroxid, kaliumhydroxid och kalciumhydroxid är exempel på basiska lösningar. När natrium reagerar med vatten bildas en basisk lösning. Låter man lösningen dunsta får man kvar ett helt nytt ämne. Detta är en jonförening som kallas för natriumhydroxid och är ett vitt fast ämne. Eftersom jonföreningen är starkt frätande brukar den användas i hemmet för att ta bort gammal färg och för att lösa upp fettproppar i avlopp. För att undvika skador ska man använda skyddshandskar och även glasögon för att undvika stänk på hud och i ögon. Kaliumhydroxid är även det ett vitt fast ämne som är mycket frätande. Kalciumhydroxid finns i handeln som ett vitt fast ämne. Ämnet är relativt svårt att lösa i vatten. Lösningen blir snabbt mättad av uppslammad kalciumhydroxid.



FÖRBRÄNNING

För att en förbränning ska kunna ske krävs syre, värme och bränsle.

När ett brännbart ämne hettas upp bildas brännbara gaser, det är dessa som brinner. Lågan man ser består av brinnande gaser och brinnande kolpartiklar. Vissa ämnen som t.ex. träkol avger inga gaser och därför är det svårt att se att den brinner. Oftast är det organiska ämnen som brinner. Vid förbränning bildas olika koloxider, vatten och värme. Dessutom bildas sot av kolpartiklar som inte förbränts helt. Vanligtvis bildas koldioxid vid förbränning men om syretillförseln är dålig bildas kolmonoxid istället. Det är en mycket giftig gas som kan orsaka kvävning. Andra giftiga gaser bildas också, som olika kväveoxider, bensen, bensopyrener mm. Ungefär hälften av dessa ämnen är cancerframkallande.
Alla ämnen börjar brinna vid en viss temperatur. Denna kallas antändningstemperatur. Antändningstemperaturen anger hur brandfarligt ett ämne är. Ju lägre antändningstemperatur, desto mer brandfarligt är ämnet. Tidningspapper har t.ex. en låg antändningstemperatur, 80----oC, medan asfalt antänds vid 480oC. Antändningstemperaturen kan variera för ett och samma ämne beroende på exempelvis hur fuktigt det är eller hur stor syretillförseln är. Finns det mycket syre sänks antändningstemperaturen. För att ett ämne ska kunna antändas behövs ingen låga, det räcker med värme.

Vissa ämnen oxideras långsamt och det blir väldigt varmt om värmen inte leds bort. När temperaturen stiger till ämnets antändningstemperatur kan ämnet självantändas. Exempel på ämnen som kan självantändas är fuktig halm och kolhögar. Tyg eller trassel som är indränkta i olja antänds också lätt. Sådant avfall ska därför kastas i plåtkärl med lock eller brännas under kontroll.

För brännbara vätskor anger man flampunkten som talar om vid vilken temperatur vätskan avger brännbara gaser. Dessa ångor är ofta tyngre än luft och sprider sig längs golvet, De antänds lätt av en gnista eller liknande och brinner väldigt explosionsartat. För att det ska börja brinna krävs dock en låga eller gnista. Det är därför man inte får röka på bensinmackar, där det hela tiden bildas sådana gaser när man tankar.

Det som sker vid förbränning är att ett ämne oxideras. Det innebär rent kemiskt att ämnet avger elektroner till ämnet som underhåller förbränningen ex. syre, klor eller svavel. Oxidation kan ske snabbt eller långsamt. Vissa oxidationer tar flera år (koppar), andra sker så snabbt att det börjar brinna (trä). Ibland sker oxidationen så snabbt att det sker en explosion(dynamit). All förbränning sker snabbare om man ökar syretillförseln. Ett väldigt syrerikt ämne är salpeter (KNO------------------------------------------------------3). Det används vid tillverkning av svartkrut.

Om ett ämne är pulveriserat kan ibland en explosion ske även om ämnet i vanliga fall inte är explosivt, såsom damm och mjöl. Detta sker eftersom ämnet är så luftigt och syret finns runt varje partikel, istället för bara i utkanten av ämnet som fallet är vid förbränning av det kompakta ämnet. Dammexplosioner kan ske i stora cisterner med ex. mjöl.

BRANDSLÄCKNING

En brand är en okontrollerad förbränning

Om det börjar brinna gäller det att handla snabbt, speciellt om man befinner sig i en kemisal där det finns många brännbara och explosiva ämnen. Genom att avlägsna en av faktorerna som behövs för att en brand skall äga rum (värme, bränsle och syre) kan man släcka branden. Här nedan kommer exempel på åtgärder vid brand:


Lämpning
Man tar bort bränsle runt brandhärden, så att den inte kan sprida sig. I skogar röjer man brandgator för att förhindra spridning. Om det börjar brinna på ett labb är det viktigt att avlägsna ämnen som kan explodera, t.ex. gastuber.


Kvävning
Vid kvävning hindrar man luften från att underhålla branden. Man kan kväva eld med exempelvis en rock eller en filt. Man ska tänka på att välja en som inte antänds så lätt. Om det börjar brinna i en kastrull med olja ska man lägga på locket så kvävs elden effektivt. Om det börjar brinna i kläderna skall man rulla in sig i en filt eller bara rulla på marken.


Kylning
Vid kylning kyler man ner branden så att temperaturen sjunker under antändningstemperaturen och elden slocknar. Det vanligaste sättet att kyla på är att använda vatten.

De olika brandsläckarna som finns fungerar så att de tar bort en eller flera av faktorerna. De lämpar sig för olika bränder. Det är viktigt att inte använda fel släckare till fel sorts brand, då detta kan få svåra konsekvenser.

Det vanligaste släckningsmedlet är vatten. Det både kyler branden då det förångas och kväver eftersom vattenångan tränger undan luften. Vatten är lämpligt vid bränder i papper, trä och tyg. Vatten skall INTE användas på brinnande olja eller vid bränder i elektriska apparater, som kan bli strömförande.

Skumsläckare fungerar så att ett skum bestående av vatten, luft och ett skumbildande ämne sprutas ut och lägger sig som en hinna på branden och kväver den. Skum förhindrar också återantändning. Skumsläckare är lämpliga för bränder i papper, trä, tyg och olja

Kolsyresläckare fungerar så att koldioxid under högt tryck sprutas ut och lägger sig som ett lager över brandhärden. Eftersom koldioxid är tyngre än luft trängs luften undan. Fördelen med kolsyra är att den inte lämnar några spår efter sig. Kolsyra används vid bränder i elutrustning, vätskor och gaser.

Pulversläckare fungerar så att ett kemiskt släckningspulver sprutas ut och lägger sig över branden. Pulvret avbryter förbränningsprocessen och bildar ett lager som skyddar mot återantändning. Pulversläckare kan användas till alla sorters bränder.



MILJÖGIFTER

Många av de ämnen som räknas till miljögifter är egentligen inte speciellt giftiga. De blir giftiga först när de koncentreras. Sedan industrialiseringen började har många, för naturen, främmande ämnen släppts ut. Många av dem har kunnat brytas ner men det finns många syntetiska ämnen som man ska se upp med. Dessa är fettlösliga och bryts ned långsamt i naturen. Dessa ämnen stannar kvar i fettvävnaden i kroppen. När ett djur blir uppätet av ett annat överförs ämnena i fettvävnaden och de koncentreras ju högre upp i näringskedjan man kommer. Därför har ofta rovdjur höga halter miljögifter i sig.

Tungmetallerna tillhör gruppen miljögifter. De vanligaste tungmetallerna är kvicksilver, kadmium och bly. Kvicksilver och kadmium får i princip inte användas, men finns trots detta i vissa batterier och som föroreningar i metaller. Bly har använts mycket, framför allt i bensin, men eftersom man mer eller mindre förbjudit användningen av tungmetaller har utsläppen av dessa minskat under senare år.

En annan stor del av miljögifterna är klorerade kolväten. T.ex. PCB, DDT och dioxiner. Många klorerade kolväten bildas i naturen och kan också brytas ned där. De är relativt ofarliga eftersom de försvinner. Dessa ämnen innehåller inte så mycket klor. De farliga ämnena som DDT, PCB och dioxiner innehåller mycket klor. Eftersom det inte förekommer naturligt i miljön är de svåra att bryta ned, då naturen inte har några enzymer som kan bryta ned dem. Det är därför de är så farliga. Vissa klorerade kolväten är även farliga för ozonskiktet.

DDT började användas som insektsbekämpningsmedel på 40-talet. Det verkade perfekt till en början, eftersom man inte såg några skador på människor eller större djur. Med hjälp av DDT utrotade man malaria från Sydeuropa och malarian minskade kraftigt i andra områden där DDT användes. Efter ett tag hittade man dock nackdelar med DDT. Det bryts ned väldigt långsamt i naturen. DDT verkar med nedsatt fertilitet hos däggdjur och fiskar. Det ger också störningar i kalciumomsättningen hos fåglarna, så att äggskalen blir tunna och äggen går sönder under ruvningen. Nuförtiden är det förbjudet att använda DDT i Sverige och många andra länder. Halten DDT i fiskar, fåglar och andra djur har därför minskat kraftigt under senare år. Man har ännu inte hittat någon lika effektiv ersättare, varför DDT fortfarande används i många tropiska länder för att bekämpa malariamyggor.

PCB användes som isoleringsmaterial i elektroniska produkter redan på 1920-talet. PCB användes också som mjukmedel i plaster och oljor. När produkterna hamnade på soptippen kom PCB ut i naturen. Att PCB är farligt upptäckte man på 1960-talet, då man undersökte den minskande sälstammen i Östersjön, och det visade sig att de hade höga halter av PCB i sig. Sedan 1979 är PCB helt förbjudet i vårt land och halten PCB har minskat väsentligt.

Dioxiner är en stor grupp av ämnen. Vissa är i stort sett ofarliga men andra är mycket giftiga. Dioxiner har aldrig haft någon praktisk användning men bildas som restprodukter vid olika tekniska processer.

Det var på 60-talet man upptäckte hur giftiga vissa ämnen är, som exempelvis tungmetaller, DDT och PCB. Sedan dess har man varit medveten om problemet, men det är inte alltid man försöker göra något åt det. Fortfarande går pengar före miljötänkande.

MILJÖSYNPUNKT PÅ TENSIDER, NITRATER, SYROR OCH BASER

Tensider
Diskar man för hand, önskar man sig ett diskmedel som är milt och hudvänligt. Ett pH nära 7 är därmed lagom. Diskmedel och tvättmedel är uppbyggda på liknande sätt, då disk och kläder blir nedsmutsade av stort sett samma slags ämnen: fetter, proteiner och kolhydrater. Det är anledningen till att både diskmedel och tvättmedel innerhåller tensider.

En tensid kan antingen vara en jonförening eller en molekylförening och består av två delar. En hydrofob som är en opolär ”vattenskyende” kolvätekedja och en hydrofil som är polär och ”vattenälskande”. I en vattenlösning kommer den hydrofoba delen försöka ta sig så långt bort från vattenmolekylerna som möjligt, medans den andra delen, hydrofilen, strävar efter att komma ut i vattenlösningen. Därmed kommer tensiderna att anrikas vid vattenytan och på så sätt minska ytspänningen. Endast en liten tillsats av en tensid i rent vatten får ytspänningen att minska kraftigt. Detta får negativa konsekvenser för insekter som använder ytspänningen som en bärande hinna och tack vare den kan stå på vattenytan.


Nitrater
När en syramolekyl kommer i kontakt med markens vatten bildas det en nitratjon.


HNO3 + H2O H3O+ + NO3-




Denna nitratjon fungerar som ett gödselmedel och ger upphov till att växterna får mycket näring. Problemet är dock att näringen spolas bort när nästa regnvatten kommer. Det hamnar i sjöar som på så sätt övergödslas. Övergödslingen leder till att sjöar växer igen och fiskarna dör av syrebrist.


Syror och baser
Oxider som svaveldioxid och kvävedioxid är starkt bidragande till det sura regnet som förstör naturen. De reagerar med luftens fuktighet, bildar Svavelsyra samt Salpetersyra och kommer ner i vattendropparna. Detta påverkar mark och sjöar. När en sjö försuras dör fiskarna ut och kretsloppet bryts. Hur träd påverkas av försurningen är en omdiskuterad fråga. Man har kunnat konstatera barrförluster men inte kunnat bevisa vad som orsakat detta. Man vet i varje fall att det sura regnet bidrar till att marken får temporärt överskott på gödselmedel så som nitrater. Det sura regnet får även kalcium- och magnesiumföreningar att frigöras från berggrunden vilket är positivt för växterna då de behöver dessa ämnen. Tyvärr kommer de lösa metallerna att spolas bort av regnet och hamna i sjöar samtidigt som marken utarmas. Blir regnet riktigt surt, pH sjunker under 4, börjar även tungmetaller som vanligtvis är hårt bundna i jorden att lösa sig och ta död på både växter och djur. Man skall därför se upp med dessa oxider då de får en förödande effekt.

Baser såväl som syror är skadliga och irriterande för djur och växter. Baser brukar förekomma i tvätt- eller diskmedel avsedda f...