Litteraturens utveckling under 1700-1800-talet.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Litteraturens epoker och utveckling under 1700- och 1800-talet.

Av Catrin Egerfors – 2013/06/24

Upplysningen, Romantiken och Realismen är de tre olika litterära epoker som karaktäriserar
1700- och 1800-talet. Respektive epok skildrar de samhällsförändringar och idéer som formar
litteraturen och författarnas sätt att skriva.
Den första epoken,
Upplysningen,
sträcker sig över stora delar i Europa under 1700-talet men har
sin början i England där man är först med ett nytt styrelseskick, kungen styr inte längre enrådigt utan
makten delas nu med parlamentet. Det var nu man började ifrågasätta auktoriteter som kyrkan och
deras sätt att styra över hur människan skulle leva. Den engelske upplysningsfilosofen
John Locke
(1632-1704)
menade att alla människor själva hade rätten att bestämma över sina liv och inte skulle
styras av någon enväldig härskare. Det var mycket på grund av hans idéer och tankar som det
engelska styrelseskicket ändrades.
I början på 1700-talet blev kaféerna runt om i de större städerna en central mötesplats för den
borgerliga medelklassen, där läste man många tidningar och skrifter som sedan diskuterades. Det var
tack vare dessa kaféer och den höga läskunnigheten bland borgarklassen som upplysningens idéer
kunde spridas i sådan stor omfattning. Lockes tankesätt kring de mänskliga rättigheterna spred sig
vidare från England till Frankrike, vilket ledde till uppror och den franska revolutionen 1789 med
slagorden Frihet, Jämlikhet och Broderskap.
Perioden karaktäriseras av ett ökat intresse för vetenskap och kunskap, man använder sitt förnuft
och börjar ifrågasätta det bibeln lär ut vilket leder till att religionen får en allt mindre plats i
samhället. Man börjar förstå sitt eget värde och ur detta växer tankar om åsiktsfrihet och jämlikhet
fram. Dock förändras inte kvinnans plats i samhället, hon var fortfarande exkluderad när man
pratade om människans lika värde.
Litteraturen under 1700-talet skiljer sig från tidigare epoker då man nu skriver mer verklighetstroget
vilket gör att läsarna ofta känner igen sig både i karaktärerna och i miljön där handlingen utspelas.
Att kritisera och driva med kyrkan eller adeln var populärt under denna period. Ett exempel på detta
är
Jonathan Swifts (1667-1745)
roman ”Gullivers resor” som är en satir som skrevs för att kritisera
det engelska maktmissbruket. Boken trycktes i hemlighet då författarna under denna period ständigt
hotades av tryckförbud eller censur. Romanen handlar om läkarstudenten Lemuel Gulliver som tar en
paus från studierna och istället planerar en resa till Ostindien. Det blir dock inte som han hade tänkt
sig utan på vägen dit hamnar han i olika sagoländer. Ett av länderna är Lilliput, där invånarna tävlar
om kejsarens uppmärksamhet genom lindans. ”Vid uppvisningarna inträffar ofta svåra olycksfall, och
flera av dessa är historiskt kända. Jag har varit åsyna vittne till att ett par tre sökande har brutit en
arm eller ett ben.” Här märker man hur Swift driver med maktmissbruket, invånarna försöker hela
tiden överträffa varandra, trots de risker som finns, endast för att imponera på kejsaren och få en bra
post vid hovet. Trots de orealistiska sagoländerna är många inslag i boken lik den verklighet som
fanns i England på den tiden vilket gör att läsarna lätt känner igen sig och förstår den satir han riktar
mot makten.
En annan betydande filosof under upplysningen var
Jean-Jacques Rousseau (1712-1778)
. Han
chockade samhället med sin roman "Émile" vars handling är om en pojke som inte får den föråldrade



kristna undervisningen utan lär sig av sig själv på ett naturligt och okonstlat sätt. Rousseaus sätt att
utmana det traditionella sättet att uppfostra barn var en viktig del i det vi kallar för upplysningstiden,
men då boken utgavs var det så tabubelagt att man var tvungen att bränna hans bok offentligt. Men
trots hans moderna syn på uppfostran så har kvinnan, enligt Rousseau, fortfarande få rättigheter.
Han skriver bland annat att ”Av denna grundtanke framgår, att kvinnan särskilt är skapad för att
behaga mannen. Att även mannen behagar kvinnan, är däremot inte direkt nödvändigt”. Kvinnan ska
alltså bara finnas till för att tillfredsställa sin man.
Under 1700-talets andra hälft börjar en ny era växa fram jämsides med upplysningen, författarna
börjar visa upp mer estetiska drag i sina texter där känslor blir viktigare än förnuftet. Denna nästa
epok som kom att kallas
Romantiken (ca 1780-1830)
bryter mot de tidigare behoven av att
skriva om vetenskap och man börjar istället intressera sig för kärlek och människors känslor. Man
låter fantasin flöda och lockas av det mystiska och andliga. Miljön är inte längre bara en plats utan
naturen används nu även för att spegla människans sinnesstämning.
Svensken
Erik Johan Stagnelius (1793-1823)
skrev dikten ”Näcken” som är typisk för romantiken, där
blandar han det övernaturliga och mystiska med naturskildringar för att spegla de känslor han vill
förmedla. I början av dikten beskrivs det hur ”Älvorna på ängen dansa, och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken”, vilket ger en härlig känsla om hur näcken spelar sin fiol en sommarkväll.
Dock vänder känslan i dikten när näcken inser att han aldrig kommer till himlen och får då en mer
dyster ton. ”Tårar gubbens anlet skölja, ned han dyker i sin bölja. Gigan tystnar. Aldrig näcken spelar
mer i silverbäcken”.
I samband med intresset för mystiken och människans känslor växer en ny populär genre fram, den
så kallade skräckromantiken. Kärleken är inte längre i största fokus, utan nu vill man skriva mer
otäckt med övernaturliga händelser och skräckinjagande miljöer. En som tog denna genre ännu ett
steg längre var den amerikanske novellförfattaren
Edgar Allan Poe (1809-1849)
, som tonade ned de
övernaturliga och istället fokuserade på människans mörkaste sidor. "Den svarta katten" är en sådan
novell som handlar om en helt vanlig människa som berättar hur han var som lyckligast när han var
med sin katt. Men alltefter att tiden går utvecklas han till en grym och alkoholiserad man som i ren
vrede tillslut dödar sin katt. Poe har verkligen gått på djupet i människans psyke och skriver
detaljerat om mannens inre tankar, första gången han skadar sin katt skriver han: "En demonisk
vrede grep mig. Jag var utom mig. Själ och förnuft tycktes genast överge mig; och en mer än djävulsk
illvilja, närd av det gin jag druckit, genomfor varje fiber av min kropp."

Det är med dessa detaljerade skildringar som Poe sedan leder in oss på nästa epok
Realismen


(1830-).
Vid den här tiden började man tröttna på romantikens påhittade historier, man ville nu
istället skriva om vanliga människor, riktiga miljöer och återge verkligheten precis som den var, till
och med det mest privata skulle skildras.
Kvinnorna saknade fortfarande samma rättigheter som männen, men
Fredrika Bremers (1801-1865)

roman ”Hertha, eller En själs historia” startade en debatt om huruvida kvinnor skulle få bli myndiga
eller ej. Hertha handlar nämligen om en ogift kvinna som har en elak, kontrollerande far till
förmyndare. När Hertha är sen hem till den gemensamma middagen en kväll låter det såhär
”Glömde! Är det en ursäkt? Skall man glömma sina skyldigheter? /.../ Jag vill vara herre i mitt hus.
Jag vill ha lydnad där, och subordination. Jag svär och förbannar mig på att icke tåla, att man, så där,



den ena gången efter den andra överträder mina order och glömmer sig borta över den tid, som jag
utfästat. Jag vet, vad jag vill, och jag vill, vad jag vill, och vill, att min vilja skall vara lag i mitt hus.”
Fredrika Bremer ville med sin bok om Hertha skapa ett bättre samhälle för kvinnor och genom att
ifrågasätta kvinnans roll skapade hon en livlig debatt som senare ledde till att Sveriges riksdag 1858
gav ogifta kvinnor rätt att bli myndiga vid 25 års ålder.
Under realismen utvecklas även lyriken som nu påminner mycket om Poes mörka texter. Man
använder sig av sinnebilder och liknelser för att beskriva verkligheten. Denna typ av poesi kallas för
symbolism och
Charles Baudelaire (1821-1867)
var en föregångare med sin samling ”Ondskans
blommor”. I sin dikt ”Kadavret” förenar han det vackra med det osmakliga. Han vänder upp och ned
på all tidigare poesi, vackert beskrivs inte längre med andra vackra liknelser utan han skriver istället
om det motbjudande döda djuret och jämför det med sin älskade. Mot slutet i sin dikt skriver han hur
även hon en vacker dag kommer att dö, precis som kadavret.

”Och dock skall ni bliva denna orenhets like
och lik fasan och besmittelsen här,
ni, stjärna för min syn, ni, sol i mitt rike,
ni, min ängel och mitt begär.
/.../
Då, av mullens och förvandlingens makter buren,
säg åt masken, som er skönhet förött,...