Logistik stridsfältsnivå

Logistik stridsfältsnivå

I höjd med Ceasar, bredvid björkarna, eldställning. Ordrar sprakade i telehjälmarna på besättningen i ”the mean machine”. Ett namn som fastnat efter att ladden Hermansson slagit sig själv medvetslös under vården när han rengjorde eldröret och rengöringsdonet hade fastnat i krutslagget. Det första han hade uttryckt när han kort återfick medvetandet var just ”mean machine” innan han bars bort till sjukan. Något besättningen hade funnit passande och nu stod just detta på eldröret i svarta, tjocka bokstäver.

Vagnchefen Lt. Stridsberg ägnade sig åt att desperat försöka få samband med sidoplutonerna. Det senaste fientliga flygföretaget hade slitit av en av antennerna och bucklat plåten vid motorn. Vilket föraren gjorde honom konstant påmind om. Motor tempen låg i botten och dem läkte kylarvätska. Skytten klagade på dålig sikt och frågade konstant om vad det var som låg i loppet. Vilket han var väl medveten om. Pil hade tagit slut redan under den första framryckningen och det enda som återstod var spräng. En duell med en T-90 hade varit självmord.

Radion sprakade till och Stridsberg plockade snabbt fram sitt skrivplån. ”Underhålls omgång ur VK grupperar upk 32 norr 400 m, med början på David, genomför TOLO, Adam svarar, slut kom.” En snabb blick på kartan och ett förnöjt flin spred sig över Stridsbergs ansikte i den taktiska belysningen inuti plåtskalet. Nu skulle mannarna få mat och förhoppningsvis så skulle driftstöds gruppen kunna hjälpa dem med läckaget och skära bort plåten som täckte utblåset vid motorn. Sambandet inom bataljonen var det ju uppenbarligen inget fel på och en ny antenn skulle han sätta Hermansson på att knycka från en av lastbilarna under tiden de återfyllde pil. Tross hjonen behöver väl ingen radio tänkte han.

QM Johansson hoppade ur sin terrängbil i terrängpartiet han hade blivit tilldelad. 10 minuter, sen rullar dem in. Översiktsreken hade inte gett särskilt mycket och vägkanterna var fulla av lera, men med lite magi med diffar och vinschar så kände han sig självsäker nog att vinka fram den första bilen. Han tog sig till sin terräng bil och rapporterade in i förväg att (tankning och laddnings omgång) var grupperad. Ingen idé att låta dem vänta tyckte han och skickade iväg föraren till korsningen där slingan började för att agera invisningspost.

Ett dovt muller från trötta motorer letade sig fram igenom natten, vagnarna som passerade Johansson hade alla skavanker från träffar av alla möjliga ammunitionssorter. Inte längre gröna, men svarta av sot från explosioner och eld. Det här kommer ta tid tänkte Johansson, när den första plutonen rullade in på slingan. Han klockade den första vagnen när den passerade ut. 22 minuter. Han tog sig fram till drivmedels bilarna och tillsåg att dem flyttade upp på vägen. Drivmedel är en jäkla flaskhals tyckte han och tvingade de väntande vagnarna att köra över tallarna vid sidan av vägen för att få mer utrymme.

En blick över axeln och Johansson såg hur sjukvårdaren och sköterskan hade samlat besättningsmedlemmar från kunderna i behov av vård, vid en tall bredvid deras vagn, ett provisoriskt ”väntrum”.

Sjukvårdare Davidsson tryckte upp bakdörren på vagnen som agerade som insynsskydd. Föraren som hade tröttnat på att inte kunna ta sig in i stridsutrymmet när strömmen var avstängd hade förbjudit dem att bruka hydraul funktionen och spärrat strömbrytaren med en ”kattstrypare” mot pansaret. Vagnen stod precis invid vägkanten med nosen i diket, vilket gav pansardörren en chans att visa hur tung den egentligen var. Efter att tagit spjärn mot bårstället så lyckades han låsa dörren i sitt ändläge, grankvistar från maskeringen, över det röda korset trillade mot marken och Davidsson var snabbt ute för att åter täcka det enda ”skyddet” de hade. Oss skjuter dem ju inte på, förhoppningsvis. Men en rödvit skylt lyser likt en fyr i det nattsvarta mörkret och för att undvika att röja grupperingen så var den tvungen att döljas. Vagnchefen hade satt som rutin att knyta hampagarn vid maskeringen och fästa det vid träden, så om de var tvungna att snabbt förflytta sig så skulle korsen åter bli synliga. Tyvärr var snöret för kort den här gången och granriset föll till backen varje gång Davidsson öppnade bakdörren. Något han skulle passa på att åtgärda om inte sköterskan behövde handräckning.

Patienten klämde sig ut genom den trånga dörren och traskade raskt vidare längs slingan. Sköterskan i stridsutrymmet tog av sig sina kirurg-handskar efter att ha sytt patientens panna som hade haft ett stort gap så att pannbenet syntes. Sköterskan bad Davidsson att vinka fram nästa patient.

Längre in i skogen hade Liljeberg och Strandberg, vagnens förare och chef, lagt ut en presenning och bäddat den med granris. Det var knappast minus grader ute men chefen som var mån om reglementet hade skickat iväg Liljeberg att samla mer granris. Kropparna som hade lagts ut började ta upp mer utrymme än vad presenningen tillät. Så platsen för de ”döda” behövde drygas ut. Fält Prästen hade även följt med ut och höll sig till sjukvårdsvagnen. Han passade på att tala med soldaterna som varsamt la sina fallna kamrater på granriset. Vissa grät, andra visade apati. Prästen som inte fått med sig vatten från dopfunten, välsignade innehållet i sin fältflaska och smorde vigvattnet över de ”sovande” människornas panna på granriset.

En separat plats hade upprättats precis bredvid presenningen, för kroppsdelar som var i behov av identifiering. I form av 3 träck tunnor. Pack lastbilens container hade tömts vid underhållsomgångens tidigare gruppering. Syftet hade varit oklart för förarna men QM ville helst undvika att delge dem den informationen. Förarna hade endast fått i uppgift att lägga ner containern i närheten av sjukvårdsvagnen och stanna kvar i hytten, för att vid ”framåt” ta sikte på ishallen i Falköping.

Lastningen sköttes av sjukvårdsvagnens förare och vagnchef.

Johansson tog sig åter till utfarten efter att följt en av Eriks vagnar. 14 minuter. Det fick duga tänkte han.

Stridsberg passade på att sträcka på benen medans föraren och ladden stuvade in pil projektiler i tornvaggan. För att snabba på återfyllningen så hade han skickat iväg skytten att hämta vatten till gruppen. Den nya antennen var redan på plats och plåten vid motorn hade slitits av när QM hade tvingat dem att köra över tallarna vid tank containern.

En kort vinkning från kö vagnens vagnchef var allt Johansson fick när den rullade ut från slingan. Uppdraget utfört. Dags att återfylla.

Gruppcheferna från stationerna lämnade in lappar på hur mycket dem hade lämnat ut och Johansson sammanställde snabbt en lista på behov som han rapporterade in via darten och passade på att be om en hänvisning till en överlämningsplats. Dartens tjutande drunknade i ljudet av stridstrossen som dundrade förbi. Dem hade jag helt glömt bort sa Johansson högt och fick kalla tillbaka sina gruppchefer för en uppdaterad överlämningsrapport.

En av vagnarna som glidit in på slingan hade blivit kvar vid dsg:en Tornet hade en djup buckla vid eldrörets fäste och besättningens utrymme var fullt med krut. Värdelös. Besättningen hade lastats på en 20-bil och var redan på väg till en stridsställning som behövde förstärkning. Föraren hade lämnats kvar för att kunna köra upp den på en tungdragare. Vilket saknades på underhållsomgången, men hänvisningen var Falköping för trasiga fordon, men drivmedelstanken var nästan tom. Johansson äskade om en tungdragare till Stenstorp. Ds g:en hade redan rapporterat via bataljonen vilka delar som behövde ersättas på vagnen och behov av sanering.

Johansson valde att utnyttja den nya resursen han fått som skydd. Du tar kön när vi lämnar, tornet kl. 6. Även en obemannad och bucklig kanon ser hotfull ut, sa han till föraren.

En överlämningsplats hade grupperats på Ica parkeringen i Falköping, fick Johansson som svar via darten efter att orienterat sig på kartan. En ny underhålls omgång var redan på väg mot Skövde. Gott, då kan vi växel dra, mumlade Johansson samtidigt som klarteckenet från kön nådde föraren i terrängbilen. Framåt var ordern över radion och ormen började röra sig mot Falköping.

Markverkstaden gick på högtryck, personal saknades och verktyg hade blivit kvarlämnade i Skövde. En Kapten med ett slitet kugghjul på sin krage borstade av halmen som fastnat på uniformen efter att han tagit sin en välbehövd tupplur i ladan som dem förpassats till. Ljudet från en dieselmotor hade väckt honom. TC Noel klev in i den tillfälliga verkstaden och åtog sig informationen som fältdarten hade mottagit. Objektet var i behov av en ny plåt vid fästet för kanonen och en ny gasextraktor.

Reservdelar hade placerats bakom ladan under en vedbod. Han sände behovet av ersättning till Log.bat för att ligga på förhand innan mekanikerna började karva i den trasiga och sotiga vagnen. Bonden som ägde gården hade lämnat kvar verktyg som de kunde använda som ett komplement till det dem saknade. Men ingen kran, hur skulle de nu reparera vagnen? Tänkte Noel. ”Meka stridsvagn eller skördetröska spelar väl ingen roll!”, påstod en av mekanikerna med en tjock småländsk dialekt, när han med ett spännband lyfte eldröret, fäst vid en av reglarna i taket.

Falköping hade utrymts och det enda som återstod bredvid den tomma Ica butiken var ett stort upplag av ammunition, drivmedel och förplägnad. Den trånga parkeringen var inte ideal för de fordon som skulle behöva ta sig till upplagen, men det fanns en tydlig slinga och byggnaderna runt överlämningsplatsen erbjöd ett fullgott skydd. Även en MI-24:a skulle få problem med nosvinkeln som krävdes om den attackerade deras uh-omgång. En raket, sen skulle den krocka med apoteket på andra sidan vägen. En risk som QM Johansson mer än gärna tog.

Närskyddet hade grupperats vid rondellerna kring staden, den öppna terrängen erbjöd långa skjutavstånd och avsaknaden av trädridåer skulle avskräcka flygföretag. Något vagnchefen på LVK vagnen hade funnit betryggande.

Containern med kropparna lämnade överlämningsplatsen efter att fått påfyllning av diesel för vad förarna i bilen förstod som ”var en kort avstickare.” Elnätet låg nere och en stor container hade placerats bredvid kortsidan på ishallen. Kablarna från elverket var indrivna i uttagen som var för installerade på väggen. Lastväxlaren på pack bilen jobbade och containerns stod nu på marken, det började gryna och Tisjö som dirigerade föraren såg hur en tjock röd massa rann ut från gliporna i de stängda dörrarna.

En hemvärnsman pekade på en ny container som stod bredvid okq8:as pumpar och beordrade dem att lämna med sin nya container. Att sanera deras ursprungliga container skulle ta tid. Containern lastades upp och Tisjö rapporterade att pack bilen ansluter kön upk 83, när en ny framryckning påbörjas mot stridsfältet. ”kp frågas, kom”,” upk 83, 140830, klart slut”.

Kp:en passerades 4 minuter innan utsatt tid. En gång i tiden var det prestige att passera kp på utsatt tid tänkte Johansson, men minuterna de sparade på sin hastiga framryckning skulle gynna kompaniet som grupperat strax norr om Mariestad. Pack bilen som hade bytt container hade fått med sig flera liter läsk och lådor med choklad som plockats från den närliggande macken. En lapp hade lämnats på disken med information om vem innehavaren skulle skicka räckningen till. Krig kostar men pengarna får vänta med att byta ägare. En fält ”marka” var alltid uppskattad men ingen betalning var nödvändig den här gången.

I terrängbilen hade Johansson placerat sig i baksätet och givit andre föraren uppgiften att leda kolonnen mot upk 63, ”Nu hänger kriget på dig, strular du till det tar jag dig av daga.” Hade han med ett flin sagt till andre föraren. Själv la han sig till ro med huvudet lutat mot högen med kartor som hade placerats i ett av sätena.

Vilan blev dock kortvarig när han kastades mot plexiglasrutan på dörren, ”Flygare, Skydd!” vrålade andre föraren i mikrofonen och föraren hade i ren och skär panik gjort en snäv höger sväng ner i diket. Johansson lättade från sättet när bilen studsade upp ur diket och in bakom trädridån. Bakomvarande fordon ägnade sig åt liknande manövrar, vissa utan framgång.

Skuren från SU-25:ans kanon rev upp asfalten och skar in i hytten på packlastbilen som omedelbart fattade eld. Utan några hinder framför sig så fortsatte bilen att rulla 200 meter innan den bytte riktning, när främre hjulparet träffade rondellen i Borgunda och drev ner ekipaget i diket.

Ljudet från de kraftiga motorerna fick glaset i terrängbilen att skaka när siluetten av flygplanet försvann bakom Kyrkan.

Johansson slet åt sig handmikro telefonen, ”Alla Helge, skaderapport!”. Andra förarna var snabba med att svara i en något ostrukturerad ordning. Men från Helge Gustav, packbilen, var det tyst. ”orientering, ny marschväg, upk 45 via upk 47 till upk 63. Vitvägen, Adam tar täten, Filip tar kön. Framåt, Bertil svara, slut kom.”

Terrängbilen tryckte sig åter upp på vägen och föraren gjorde sitt bästa för att undvika kratrarna som bildats av krevaderna. Johansson öppnade dörren och stack ut huvudet för att säkerställa att de kvarvarande fordonen följde med. Han satte sig åter i sätet och placerade darten i sitt knä. Han rapporterade till bataljonen om vad som hade hänt och de resurser som skulle krävas för att lösa ”problemet”. Minuterna de vunnit hade runnit ut i sanden av friktionerna som hade uppstått och den lilla moral höjaren som han hade anskaffat sig låg nu och brann i diket vid rondellen.

Ormen rörde sig sakta vidare över upk:erna som hade rapporterats via radion. Kulsprutorna var alla osäkrade och takskyttarna vred och vände på sig för att förhopningsvis kunna undvika det som hade kostat besättningen i packbilen livet.

”Gruppera TOLO upk 63 , syd väst 500 m 141500.” Var ordern Johansson fick över radionätet. En snabb kart rek och Johansson orienterade sina enheter. Lastbilarna backade in i skogen och maskerades, medans terräng...