Magellan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

PROLOG

Jag har valt att forska om Ferdinand de Magellan, en upptäckare som enligt min mening borde blivit mer uppmärksammad än han blev.
Ferdinand de Magellan föddes år 1480 i Portugal. 22 år gammal följde han med Vasco da Gama på hans andra resa till Indien, och 26 år gammal var han med vid slaget vid Cannamore, mellan da Gamas flotta och en muslimsk. 3 år senare, åkte Magellan med en portugisisk flotta till Malacka, och blev där utsedd till överbefälhavare. Tillbaka i Portugal igen, tog Magellan värvning för ett krigståg mot arabiska sjörövare. Under detta sårades han i vänsterbenet, och blev halt för livet.
Väl tillbaks i Portugal kom Magellan i onåd hos kungen, och beslöt sig för att överge Portugal och bege sig till Spanien.
Och det är här historien börjar.


FERDINAND DE MAGELLAN

-Den första seglatsen runt jorden-

Efter att ha lyckats övertala den spanske kungen Karl I (som kom att bli känd som kejsaren Karl V) begav sig Ferdinand de Magellan den 20 september 1519 av på vad som kom att bli hans livs och sista resa. Med fem skepp begav han sig åt sydväst, för att försöka finna en passage genom Sydamerika.
Efter att ha åkt in i vik efter vik, och ha upptäckt att ingen av dessa var passagen som Magellan var säker på fanns, blev besättningen upprorisk. På tre av skeppen utbröt myteri, där spanska kaptener tog över kommandot. Men Magellan lyckades med list ta tillbaka skeppen och straffa myteristerna. Efter ännu ett tag stötte de på några invånare, som hade så stora fötter att hela området kom att uppkallas efter dem: Patagonien (patago = storfot på portugisiska). Magellan tillfångatog några stycken för att ta med hem och visa upp.
Under vintern förlorades ett av skeppen, men färden och sökandet fortsatte, och i oktober 1520 åkte de in i ännu en vik som visade sig vara passagen han drömt om. Efter 38 dagar hade de lyckats ta sig igenom passagen. När de kom ut på öppet vatten förlorades ett andra skepp, denna gång på grund av myteri. Nu hade de ett problem; på det förlorade skeppet fanns stora matförråd. Magellan var nu osäker på om maten skulle räcka, men han trodde att det skulle ta endast några veckor att segla över havet på andra sidan Amerika. Istället för några veckor tog färden över 100 dagar utan färskt vatten och mat. De var tvungna att äta skeppsskorpor som inte längre var skorpor, utan endast skorpmjöl som kryllade av maskar. Mjölet var nerkissat av råttorna och de fick dricka gulfärgat vatten som ruttnat sedan länge. Till sist fick de äta bitar av oxläder varmed storrån var beklädd för att skydda tågvirket från nötning. Ofta åt de sågspån från plankor. Råttorna blev eftertraktade och dyra, man fick betala en halv gulddukat per styck, men det fanns ändå inte särskilt många. Ett tjugotal man dog av sjukdomen skörbjugg som drabbar personer med vitaminbrist. Bland de som dog fanns fångarna från Patagonien.
Den 6 mars 1521 kom Magellan fram till Marianerna, där de kunde proviantera. Det var verkligen i sista ögonblicket då allt ätbart ombord var uppätet.
Den 16 mars nådde Magellan Filippinerna, som Magellan utropade till spansk provins. Nu kunde inte Kryddöarna ligga långt borta. Det var Kryddöarna som var den egentliga anledningen till resan, där dyrbara kryddor växte som ogräs växte i Europa. Dessa kryddor skulle göra Spanien rikt. På en av öarna, Cebu, slöt Magellan ett vänskapsfördrag med kungen, och Magellan lovade att hjälpa öborna att anfalla en rival på ön Mactan. Han sände ut sina män och striden började. Besättningsmännen försökte från båtarna skada öborna, men avståndet var för långt och detta hade ingen effekt. Magellan vadade in mot stranden med en styrka och där blev det närstrid. Öborna var dock överlägsna i antal. Antonio Pigafetta som förde dagbok under resan berättar; ”Kaptenen fick sin högra fot genomborrad av en förgiftad pil, varefter han gav befallning om att retirera steg för steg. Men nästan alla av de våra tog nu brådstörtat till flykten, så att knappast mer än sex eller åtta stannade kvar hos honom.” Magellan försökte dra sig tillbaka, men blev gång på gång attackerad av öborna. Till sist fick Magellan ett slag i ansiktet. Pigafetta berättar; ”I sin vrede stötte kaptenen genast sin egen lans i angriparens bröst, men lansen fastnade i den döda kroppen. Då kaptenen nu försökte dra sitt svärd, kunde han inte få ut det mer än till hälften, eftersom ett kastspjut förlamat hans högra arm. När fienden märkte detta, störtade de allesammans över honom, och en av dem tillfogade honom med ett svärd ett sådant sår i vänstra benet att han föll framstupa. Genast kastade sig alla infödingarna över honom och genomborrade honom med lansar och andra vapen som de hade.”
Efter Magellans död föll expeditionen i bitar. Stor del av besättningen hade gått förlorad och det sämsta fartyget måste brännas. De två återstående skeppen gav sig av mot Kryddöarna och nådde äntligen det efterlängtade målet, här skaffade de mängder med kryddor. Det ena skeppet tillfångatogs av portugiserna och det andra skeppet gav sig av mot Spanien. Endast 47 män återstod nu av besättningen, och under färden dog ytterligare 25 av skörbjuggen. E...