Manligt och kvinnligt i språket

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Manligt och kvinnligt i språket



I ett par år har det varit populärt att diskutera skillnaderna mellan det manliga och kvinnliga språket. Många författare och forskare har genomfört undersökningar och sammanställt dem i artiklar. Med hjälp av dessa skall jag nu att göra min egen artikelserie om män och kvinnors sätt att uttrycka sig i olika sammanhang.

Det är ett känt faktum att det finns en skillnad mellan män och kvinnors vanor att samtala. Processen en kvinna går igenom i livet, är en helt annan än mannens. Ett stort antal forskare har uppfattningen att det börjar i tidig ålder. Flickor lär sig tidigt att det inte är rätt att ta stor plats i umgänge med pojkar. Forskarna har även redovisat hur stor procentandel flickor och pojkar tar upp i tid i skolan. De har kommit fram till att läraren tar 66,6 procent och eleverna får de överblivande 33,3 procenten. Av den tiden upptar pojkarna den största delen och flickorna endast en tredjedel. Med den starten i livet är det väl bara naturligt att kvinnor aldrig har samma möjligheter som män att bli lika frispråkiga. Däremot finns fördomar om att kvinnor pratar mycket mer skvaller med sina väninnor än männen någonsin gör. Det finns ytterliggare fördomar att humor är något som kvinnor inte har. Förklaringen till detta, enligt forskarna, är att under ungdomen har unga män som vana att börja sin, så kallade, träning i att göra bort sig inför publik och samtidigt ironisera sig själva. Här kommer den viktiga humorn in. En till fördom, som omogna män har, är att kvinnor som har humor är mindre kvinnliga än de som inte har humor.

Hur ser den ideala kvinnan ut?

Hur ska då den kvinna vara som når upp till alla språkliga ideal? Enligt mina sammanställningar av forskarnas under-sökningar är hon en bra lyssnare och hon pratar inte för mycket, det tolkar jag som att hon låter mannen ta över i ett samtal. Hennes skämt är inte bättre än mannens, för då anses hon vara okvinnlig. När detta står klart och samhället är med på att så här ska det vara och har alltid varit, så har undersökningar visat det från ännu en ny synvinkel.

Kerstin Thelander har i en doktorsavhandling visat att svenska riksdags-kvinnor är minst lika bra på att tala som män. Deras formella språk är jämställt med männens och de har dessutom lättare att använda ett mer avslappnat språk vid passande tillfällen.



Kvinnor anpassar sitt språk lättare

Jag ställer då frågan: Varför tar inte kvinnor större plats, som de sägs avstå ifrån, i ett samtal? Viveka Adelswärd har skrivit en rapport om hennes studier. Hon menar att kvinnor ”anpassar sitt språk mer till samtalets syfte och till den de talar med”. Ett skäl som jag kommer att tänka på är att kvinnor, som är intelligenta nog att veta hur män tänker; ”Ingen tar en kvinna, som är känd för att vara en skvallerkärring, seriöst. Därför är min röst mer värd...” Det gör att kvinnan känner ett ansvar att inte få mannen att känna sig mindervärdig. Det här är en rejäl generalisering och kan inte vara hela förklaringen, men i bästa fall en liten del.

I en artikel skriver Lena Olson att från en tidig början har kvinnor lärt sig att se saker från olika synpunkter. Män har inte lärt sig sådant lika bra. De vet bara ett sätt att tänka. Min tolkning av detta blir att män pratar oftare om saker som de inte har någon erfarenhet av, utan utgår från sina egna fördomar. Till skillnad från kvinnor, som har lättare att lyssna och därför lär av andra människor, får höra deras åsikter och på så vis fler erfarenheter att dra jämförelser mellan i ett liknande sammanhang.



TV-tittare med felaktig uppfattning

Även TV-tittare har undersökts och ställts frågor till. Dessa handlar om vilka de uppfattar som talar mest i TV-program. Det rätta svaret är att männen tar upp mest tid, men tittarna anser att det inte är någon skillnad. De menar att kvinnor och män pratar lika mycket. Jag håller med Cecilia Almlöv om; ”Det är med andra ord inte så lätt att avgöra vem som talar mest då vår egen bedömning av taltiden inte alltid stämmer överens med verkligheten. I många offentliga sammanhang är det alltså männen som talar mest.” Det tror jag är inget annat än en enkel utväg av de fega TV-producenterna. Det är de som inte vågar satsa på att en kvinna kan ge samma känsla av säkerhet hos tittarna som männen kan. I detta fall är nyheter ett utmärkt exempel. Tittaren har ingen bra anledning till att tycka att en man inger större förtroende än en kvinna. Det kan till och med tänkas vara tvärtom. I vilket fall, är det samma nyheter.

Alla de artiklar jag utgått ifrån är skrivna av kvinnor. Trots det blir min slutsats att det är männen som har makten i språkets värld. Det kan verka lite banalt, med tanke på att de inte är avsevärt mycket bättre på att uttrycka sina åsikter. Deras språk är mer sakligt än kvinnors, som har ett större behov av att uttrycka känslor och lättare förstå mänskliga relationer.

Hur ska vi vänja oss av med dessa förargliga fördomar? Det enda som kan ...