Medeltiden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kapitlet som kallas medeltiden bör delas upp i åtminstone två geografiska delar, och ett flertal tidsmässiga delar. Den geografiska uppdelningen innebär dels hur Europas utveckling under medeltiden framskred, och dels hur det var i Norden. Medeltiden i Europa började runt år 500, och varade till ca 1500. I Sverige kom medeltiden inte förrän ungefär år 1050, och varade till 1500.


Östrom och Västrom

Runt år 375 invaderade hunnerna Europa. Med välorganiserade attacker besegrade de alla fiender de mötte. Detta gjorde Europa mycket oroligt. Tjugo år senare, år 395 kollapsade Romarriket. Det hade naturligtvis konsekvenser. Landet delades upp i två – Västrom och Östrom. Västroms försvar kollapsade vid 400-talets början, och det ena folket efter det andra korsade gränserna som ett resultat av både Romarrikets splittring och hunnernas invasion. Det är därför vi kallar den här perioden för folkvandringstiden. Efter år 476 fanns bara en kejsare, som regerade Konstantinopel vid gränsen mellan Europa och Mindre Asien.

Östrom å andra sidan fortsatte leva kvar, fram till år 1453. Landet började kallas Bysans på 600-talet. Riket var större än Västrom och hade fler städer, samtidigt som civilisationen var äldre och djupare rotad. Här fanns tillgång till soldater och arbetskraft från Mindre Asien.

Åren 527 till 565 regerade Justantinos. Under de här åren byggdes den mäktiga kyrkan Hagia Sofia, lagsamlingen Corpus Juris Civilis sammanställs (en samling som får stor betydelse senare för rättväsendet i många europeiska länder), man besegrar vandalerna, intar Kartago och sedan intar man Ravenna på den Italienska halvön.

När araberna efter Muhammeds död började breda ut sig förlorade både Östrom och Persien många av sina områden. Kvar av Östrom fanns på mitten av 600-talet Mindre Asien, Grekland och södra Italien. Här bevarades det antika vetandet.


Frankerriket

Frankerriket var det viktigaste riket som folkvandringarna skapade. Det frankiska folket var germaner som bodde runt floden Rehn. De höll ihop i stammar med sina hövdingar och kungar. De tog sig vid 400-talets slut in i nuvarande Belgien och norra Frankrike.

Klodvig blev den förste kungen efter att han enat stammarna. Enandet skedde ca år 500. Kungen var dock svag, och den verkliga makten låg hos aristokratin.

Vid 600-talets slut kom karolingerna till makten. Den mest kände av karolingerna är Karl den store, och under 700- och 800-talet kallades riket för Karolingerriket. Riket blev större och större. Karl den store skapade det största riket Europa sett sedan antiken.

Mot slutet av Karls regering kunde man dock inte utvidga riket längre. På mitten av 800-talet delade man riket i tre. Den västra delen var grunden till dagens Frankrike, den mellersta delen sträckte sig från nuvarande Holland ner till Norditalien och den östra delen blev grunden för det framtida Tyskland.

Feodalismen

När det inte längre fanns några motståndare att kriga mot var kungarna tvungna att hitta på något som kunde kompensera och underhålla krigarna och stormännen. Så, man började ge ut jord som förläningar mot att mottagarna svor trohet till givaren. Den som tog emot länet lovade att bistå kungen med det han behövde, och det län kungen gav var mottagarens ersättning. På det sättet fick kungen trogna följeslagare som kunde hålla ordning på riket.

"Feodum" betyder län på latin, vilket är varför systemet brukar kallas feodalism.

Kyrkan

Kristendomen spred sig under medeltiden över hela Europa. Theodosius gjorde år 380 kristendomen till statsreligion i Konstantinopel, och fler följde efter det. När Rom delades år 395 fortsatte kristendomen sin framfart. Kyrkan i Östrom var, till skillnad från den väst, organiserad som en statskyrka. Det innebar att kejsaren hade mycket inflytande också i kyrkliga frågor.

Efter Muhammeds död år 632 spreds även islam över Europa. Muslimerna tog över Syrien, Palestina, Persien och Egypten mellan åren 636 och 641, och på 700-talet kom de till Spanien.


Jordbruket

Från att ha haft centraliserad makt under antiken gick man under den tidiga medeltiden tillbaka till att ha lokala makthavare.

Jordbruken dominerades av gods, som ägdes av antingen kungen, kyrkan eller någon storman. Det var få bönder som ägde sina egna gårdar. Slaveriet höll på att lösas upp, men det tog lång tid innan man övergav slaverisamhället helt.

När kristendomen spred ut sig över Europa ändrades synen på kroppsarbete till viss del. Arbetet var en börda som Gud lagt på dem, men det var en plikt snarare än något skamligt. Under åren 500 till 1000 förbättrades tekniken inom jordbruket. De största var en ny sele för hästarna som gjorde att de kunde dra tyngre, hästskorna infördes (troligen från Sibirien), och stigbygeln uppfanns.


Arabvärlden

Samtidigt som kristendomen utvecklades i Europa kom Muhammed på 600-talet till Mekka och sa att Gud talade till honom genom ängeln Gabriel. Islam föddes, och frodades. Det var inte smärtfritt att utveckla den nya religionen – Muhammed blev själv tvungen att fly till Medina, på Guds order.

Efter Muhammeds död tog Kalifer över. De vände sig utanför Arabien, och det arabiska väldet växte. Snart lade de under sig större delen av Mellanöstern.

På 800-talet gjorde dock Spanien sig själva oberoende mot arabväldet, och fler områden följde i deras fotspår. Det nya storväldet som kom att bildas var av osmanerna på 1300-talet. De lade under sig större delen av Mindre Asien och sedan följde Balkanhalvön, ända upp till Donau. Till slut tog de över Bysans gamla huvudstad, Konstantinopel.

Högmedeltiden

Ungefär vid 1000-talets mitt började det man brukar kalla högmedeltiden – en storhetstid för Europa. Under den här tiden uppkom städer överallt i Europa. Tidigare hade det bara funnits större städer runtom Medelhavet. Många av de nya städerna växte upp kring någon slags kyrka, borg eller kloster. Där behövde nunnor, präster och munkar hjälp med olika hantverksarbeten, och därför uppstod handelsplatser.

Under den här tiden ökade också kungarna och kejsarna sin makt. När feodalsystemet på 1200-talet ändrades ersattes det på många håll av starka kungar och furstar. De regerade med hjälp av ämbetsmän.


Digerdöden

På 1300-talet kom Digerdöden, eller pesten, till Europa igen efter nära 600 års bortavaro. Digerdöden var en böld- och lungpest som tog död på minst en tredjedel av Europas befolkning. I vissa länder, bland annat England, var dödligheten ännu högre. Varför pesten kom vet man inte.

Folket var på den här tiden till stor del undernärda, och ingen var immun mot sjukdomen längre, eftersom den inte funnits i Europa på så länge.

Digerdöden var dock inte bara negativ. Eftersom Europa avbefolkades fick de överlevande mer jord på färre personer, och levnadsstandarden steg.


Hundraårskriget

Den långa konflikten mellan England och Frankrike som varade mellan år 1337 och 1453 kallas Hundraårskrig...