Mellanöstern: civilisationens vagga - och grav?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

(Reds. Anm. OBSERVERA! Författaren tar ett klart ställningstagande EMOT Israel och FÖR Palestina i Mellanösternkonflikten)

Varje dag kommer nyheter från Mellanöstern i media. Man skulle kanske önska de handlade om fredliga händelser, vetenskapliga rön, medicinska framgångar, demokratiska händelser och dylikt, men dessvärre handlar nyhetsrapporteringarna bara om våldsdåd, mord, begravningar, krig och död.

Mellanöstern, som är civilisationens vagga, där de första städerna och jordbrukarna upptäckts, är nu mer likt ett spelrum för ett åmen inför domedagen. Massor med olika folk har kommit och gått över detta, till stora delar ökenliknande, landskap och lämnat sina spår där. Historia kämpar mot nutid, religion kämpar mot realpolitik, en religion kämpar mot en annan religion och bröder kämpar mot bröder i en salig röra om herraväldet i detta härjade område. Tre stora religioner har krigat, och krigar fortfarande och kämpat om detta platta landskap i främre Asien vid gränsen till Afrika. Vad har gjort detta område så oermotståndligt för så många olika folkslag? Vad finns där nere som är så fruktansvärt viktigt så man kan kriga och döda för det? Har miljontals liv genom historien gått till spillo i onödan eller finns något som är värt att offra det för?

Frågorna är mycket svåra, förmodligen omöjliga, att besvara. Konflikten i området är inte bara politisk längre. Den är djupt rotad i folkens medvetande. En polarisering mellan de olika folkslagen har ersatt det forna samverkandet mellan dem. Folk som i flera cekler levt sida vid sida har nu blivit fiender mot varandra. Religiösa skillnader fanns förr också men var inte lika viktiga då som nu. Alla utövade sin religion mer eller mindre fritt. Vad har gjort att polariseringen ägt rum under 1900-talet? Varför blev tre religioners födesplats till ett slagfält?

Allt detta skall diskuteras mer ingående i detta arbete. Meningen är mest att försöka få uppmärksamheten till Mellanöstern igen efter att det blivit bortglömt. Numera tar man i media upp dödsfall från Mellanööstern bara som en notis, som om det inte var något att bry sig om. Detta skall denna arbete försöka få förändrad, även om den inte når särskilt många människor.

Mellanöstern är ett relativt platt landskap i främre Asien och Egypten. Stora delar av området täcks av öken. Egypten är den västliga, medan Iran är den östliga gränsen för Mellanöstern. Man kanske skulle kunna räkna in Afghanistan och Turkiet också till Mellanöstern, men dessa är inte lika självklara Mellanösternländer som de andra är. När man numera talar om Mellanöstern brukar man dock för det mesta tala om Palestina. Det är detta område som nu för tiden är mest drabbat av konflikter.

I detta geografiska, dvs. Mellanöstern, har de första jordbrukarna upptäckts från 9.000 år f.kr. och det är här de första städerna grävts upp av arkeologer. Många folk har, som sagt, kommit och gått över detta område, och alla har de lämnat mer eller mindre spår efter sig. Redan vid 3.000-talen f.kr. hade de gamla Egyptierna sin storhetstid i Mellanöstern. De härskade i området kring Nildalen, men hade stor makt i resten av området också. Många arkeologiska fynd har gjorts efter de gamla egyptierna. De viktigaste och mest kända är förståss Pyramiderna i Egypten, Svingsens staty och kungagravarna i Luxor.

Samtida med egyptierna växte också Hetiternas inflytande i Mellanöstern. De härskade till Största delen i nuvarande Turkiet och Iran. Ett viktigt minne efter hetiterna är järnet, som de uppfann.
Sumererna är ett annat folkslag som verkade i Mellanöstern vid den här tiden. De var ett högkultiverat folkslag som lämnade efter sig ett alfabet och många skrifter.

Kring 1900 f.kr. började semitiska folkslag ta över makten i området. Då främst de med en judisk tro. De bildade kring dessa år en egen stat, Jisrael, under styre av några mäktiga kungar. Bland andra kung David och kung Salomon. Denna stat splittrades dock efter en tid i en sydlig och en nordlig. Den judiska statsbildningen varade emellertid inte särskilt länge. Babilonierna invaderade nämligen området och förde bort den judiska befolkningen från deras hemland och de förstörde, den för judendomen viktiga, templet i Jerusalem.

Babilonierna var de folk som efter detta styrde i Palestina några cekler frammåt. De besegrades dock av Perser och Greker längre fram.
Kring 400- och 300-talen f.kr. var det till mestadel Greker som styrde i Mellanöstern. Speciellt framgångsrika var grekerna under Alexander den stores ledning. Alexanders rike expanderade från Makedonien (inte nuvarande Makedonien), ett område i norra Grekland på Balkanhalvön, och nådde ända till Egypten i Söder och till Persernas rike i öster. Perserna var naturligtvis också en maktfaktor i området kring denna tidpunkt.
Grekernas herravälde gick över till Romarna succesivt kring 300- och 200-talen. Sakta men säkert erövrade de romerska kejsarna mer och mer landytor i Mellanöstern, men också i resten av Medelhavsområdet. Själva Medelhavet blev som en innansjö för Romarriket.

Under Romarnas styre var förhållandet i Mellanöstern, då främst Palestina (som fick sitt namn under denna tid), spänt. Judarna hade återvänt dit och kämpade om makten. Lösningen blev, för det Romerska Riket, att tvångsförflytta judarna från Palestina och förbjuda dem att bo i detta område. Det var vid denna tid de judiska gettona i bl.a. Rom dök upp. Ett getto var en gata i t.ex. Rom, som judarna stängdes in i och förbjöds komma ut ur.

Det var vid denna tid som kristendomen också började sprida sig i Romarriket. Från och med nu hade judarna inget att säga till om i Palestina. Det skulle dröja fram till 1900-talet då de åter hade någorlunda kontroll över området. När kristendomen fick ordentligt fotfäste i Romarriket blev det ännu värre för judarna. De kristnas förtryck av andra religiösa grupper ledde flertalet gånger till inbördeskkrig och massakrer av oliktänkande. Det var väl egentligen först under 600-talet som kristendomen på allvar hotades av en annan religion. Detta var islam. Med Islams inträde i historien ändrades förhållandena avsevärt i Mellanöstern. Muhammed, köpmannen från Medina, som var ursprunget till islam, orsakade att kristendomens makt i området hotades kraftigt iomed den nya religionens intrång och starka expansion i Mellanöstern, Asien, Nordafrika och ända in i södra Spanien.

De muslimska araberna erövrade efter ett tag Palestina. Detta kunde de kristna naturligtvis inte se med bakbundna händer, Jerusalem var, och är ju fortfarande, kristendomens heliga stad, som måste befrias från ”hedningarna”, dvs. araberna. Därför annordnades flera Korståg mot Palestina. De kristna lyckades någon gång erövra Jerusalem igen, men det var inte en långvarig maktperiod.

Under det arabiska styret blev judarnas, dvs. de som fortfarande fanns i arabernas maktsfär, förhållanden avsevärt mycket bättre. Muslimerna hade mer eller mindre religionsfrihet i sina områden och judar och kristna tvingades inte lämna sina religioner. De fick istället betala extra skatt om de inte konverterade till islam, men de dödades sällan p.g.a. sin tro.

Arabernas imperium splittrades dock sönder kring 1000-talet. Främst berodde det på maktkamper mellan olika arabiska grupper, men också p.g.a. att mamluckerna, de turkiska slavsoldaterna, fick för stor makt.
År 1077 besegrades slutligen araberna definitivt och de Seldjukiska turkarna tog över makten i Mellanöstern. När Seldjukerna, år 1095, också besegrade bysantinerna (västromerska riket) i slaget vid Mamsekert var deras ställning som ledande folk allmänt erkänt. Seldjukernas överhuvud vid tidpunkten för erövrandet av de arabiska områdena, Togrilbey, tog till sig titeln Sultan (efter arabiskans ord för makt) och blev från och med nu den muslimska världens överhuvud.

Seldjukernas rike splittrades dock också sönder likt arabernas och gav plats för en annan turkisk stam under 1200-talet. Det var Osmanerna. Osmanerna expanderade sitt rike dock ännu mer än vad seldjukerna hade gjort. Man intog bl.a. stora delar av Balkanhalvön förutom att man hade tagit över makten i Mellanöstern, nordafrika och Centralasien, samt även svartahavsområdet.

Under turkarnas herravälde rådde i princip samma religionsfrihet som under arabernas tid. På samma sätt var också icke-muslimerna skyldiga att betala extra skatt. När Judar, ziggenare och andra avvikande grupper förföljdes hårt i de kristna delarna av världen, så fick de leva i fred i de muslimska områdena. Därför var en återflytt till Palestina av judar inte längre omöjlig och det skedde också.

När första världskriget bröt ut 1914 hade tiotusentals judar flyttat till Palestina. Anledningen att det judiska folken flyttade dit var att en sionistisk rörelse hade under slutet av 1800-talet börjat proppagera för ett judiskt nationalhem i Palestina med Jerusalem som huvudstad. Turkarna, som styrde området fram till dess, tog det judiska hotet inte på allvar, och hade förresten inte tid med att hålla på med det, eftersom ungturkarna, som tagit över makten i det Osmanska Riket, inte höll på med något annat än att försöka turkifiera riket.

Osmanska riket drogs dock in i första världskriget på centralmakternas sida. Kriget blev en katastrof för riket. Man hade, i krigsslutet, förlorat nära på allt land man hade inklusive Anatolien som var huvuddelen i det Osmanska riket. Mellanöstern togs över av Britter och fransmän.

Anledningen till att osmanerna förlorade kriget var mycket p.g.a. att araberna hade samarbetat med västländerna. Araberna fick i löfte av britterna att de skulle få självstyre och självständighet från turkarna, men de var icke medvetna om att britterna också lovat bort område till den sionistiska rörelsen i Europa. Dessutom ville britterna också ha kontroll över Palestina så de kunde ha bättre koll på Suezkanalen. Alla dessa idéer britterna hade krockade naturligtvis med varandra och orsakade ilska på alla håll. Ilskan tog sig bl.a. i utryck av kravaller och gatustrider i Jerusalem där den muslimska befolkningen prottesterade mot att britterna allt mer tillät judar att ta kontrollen över området under 1930-talet.

Samtidigt som allt detta hände i Mellanöstern började nazismen sakta men säkert växa i Europa. Under 30-talet förföljdes massor av judar och andra grupper i Europa. När så andra världskriget 1939 bröt ut var det öppet folkmord mot judarna. Kommunister, ziggenare, handikappade och homosexuella var andra grupper som tillsammans med judarna led i koncentrationslägren, men det var inte lika många av dessa grupper som dödades som av judarna.

När andra världskriget 1945 slutade visade det sig att ungefär 6 miljoner judar blivit gasade och skjutna ihjäl av nazisternas ”rensning”. Detta skapade medlidande i västvärlden för judarna och oppinionen var för en judisk nation. Under andra världskriget hade judarnas antal ökat avsevärt i Palestina och de hade etablerat sig i området rätt bra. Britterna som fortfarande hade kontrollen över Palestina lämnade därför 1948, efter beslut från FN, kontrollen över området till judarna och palestinierna. Palestina delades in i två lika stora delar med judarna som herskare i den ena och palestinierna i den andra. Judarna hade alltså från och med nu ett eget land, staten Israel.

Det gick ändå inte så smärtfritt som det verkar. Britterna var inte direkt överväldigade av att ge ifrån sig kontrollen över Palestina till någon annan, så både diplomati och militära aktioner genomfördes från britternas sida. Sionisterna var dock ganska bestämda att de skulle ha ett land, så de bildade olika millitanta organisationer för att övertyga britterna. Bl.a. bildades organisationen Hagana som senare kom att göra kärnan i den israeliska statens armé och dessutom fanns mindre grupper, t.ex. Ernst-ligan och Irgun. 1948 års början präglades mycket av judiska terrordåd främst mot brittiska mål. Exempelvis sprängdes britternas högkvarter i ett hotell i Telaviv upp i luften och minst 90 personer dödades. Detta var främst ett svar på britternas arrestering av framstående judiska ledare i The Jewish Ajancy, som var sionisternas främsta språkrör. Terrordåden riktade sig naturligtvis också mot palestinier, däribland civila.

I april 1948 anföll Irgun och Ernst-ligan en palestinsk by vid namn Deir Yassin och dödade mer än hälften av befolkningen där. Byn var inte påtagligt krigisk och sionisternas denna atack var nog mest en maktuppvisning. De flesta av de som dog i Deir Yassin var dock bara kvinnor och barn så om man kan kalla för maktuppvisning att döda en massa försvarslösa, obeväpnade, kvinnor, barn och åldringar kan nog i frågesättas.

En av de mest framstående judarna inom The Jewish Ajancy var David Ben-Gurion. Han kom senare också att bli Israels första premiärminister. Ben-Gurion fick under stridigheterna mycket hjälp av välbärgade, amerikanska, judiska kontakter i USA och kunde tack vare dem ordna så sionisterna fick köpa mycket och billigt vapen av USA i striden mot britterna och palestinierna. Det är lustigt att lägga märke till hur enkelt sionisterna kunde, in i Palestina, som till synes var rätt bra kontrollerad för in- och utvandring, smuggla in så mycket vapen och människor. Sionisternas kontakter och förmåga till organisation bör således inte underskattas. [källa: Palestinakonflikten av Sune Persson]

Staten Israel blev som sagt utropad självständig i maj 1948 och erkändes av de flesta länderna förutom arabstaterna. Vid bildandet 48 var dock Israel inte så stort som det är nu. Den egentliga meningen med bildandet av Israel var att det skulle bli fred om judarna fick sitt eget land, som Teodor Hertz (sionismens grundare) menade det, men i värkligheten blev det tvärtom. Problemen försjöts enbart från Europa och Amerika till de muslimska områdena i mellanöstern. Redan första året av Israels existens började deras expansionspolitik. Man började då ockupera landytor utanför de erkända israeliska gränserna. Detta, tillsammans med arabernas ilska mot sionismen överlag, ledde till att arabländerna, däribland Egypten, Syrien och Jordanien anföll Israel.

Landet lyckades dock försvara sig, mycket tack vare kontakter i väst, mot angriparna. Under kriget var den svenske diplomaten Folke Bernadotte utsänd som medlare av FN. Han lyckades under en viss tid skapa vapenstillestånd. Bernadotte blev dock skjuten under 1949 av sionistiska terrorister med motiveringen att han gick arabernas ärenden. I själva verket borde nog Bernadottes arbete tolkas på helt annat sätt. Israel var inte välldigt starkt millitärt sett under denna tid, man hade inte heller särskillt mycket stöd från FN och araberna var både millitärt och befolkningsmässigt överlägsna Judarna. Då vapenstilleståndet, förmedlat fram av Folke Bernadotte, skedde, fick staten Israel god tid på sig att mobilicera sin armé ytterligare, och vann kriget senare tack vare detta. Det är alltså oförståerligt varför judarna sköt Bernadotte. En fredsuppgörelse undertecknades, som sagt, i FNs logi 1949.

1956 gjorde Egypten försök till att nationalisera Suez-kanalen med pressidenten Nasser som förgrundsfigur. Man ville få slut på britternas kontroll över kanalen. Israel kände sig dock av någon anledning hotat och också för att hjälpa britterna, så gjorde man ett chockanfall mot Egypten och tog mycket snabbt in ett stort område i landet. Man ockuperade hela Sinaiöknen, allt bara på sex dagar, och om inte Sovjetunionen gått emellan med hårda toner i FNs säkerhetsråd, skulle man troligtvis gått hela vägen in i Kairo. FNs förmedlingar resulterade dock i en fredsförklaring och Egypten fick behålla Suezkanalen med vissa restriktioner. Dessutom gick FN-soldater i gränsen mellan Israel och Egypten för att bevara freden i området.

1967 bröt åter igen ett krig ut i Mellanöstern. Fyra av de arabiska staterna gick den här gången mot angrepp på Israel. Motiveringen var att Israel hade en omänsklig behandling av de palestinska flyktingarna. Dessutom ville man inte behöva ta hand om palestinierna själva heller kan man anta. De fyra var Egypten, Syrien, Irak och Jordanien. Flyktingarna från Palestina flydde mest till dessa länder. Exempelvis måste nämnas att 80% av Jordaniens befolkning numera utgörs av palestinska flyktingar medan resten är den egentliga befolkningen. Sovjetunionen gav också stöd till araberna under detta krig genom att sälja vapen till dem. Araberna hade dock ett ganska bra vapen redan, oljan. Under kriget chockhöjde OPEK-länderna, en samling av oljeproducerande länder, till mestadel arabiska, oljepriserna för länder som ansågs vara israelvänliga. Detta ledde till de stora oljekriserna i västvärlden.

Detta krig slutade emellertid också med att Israel segrade. Hjälp från västvärlden hade Israel förmodligen, men landet hade helt enkelt en mycket starkare armé än vad alla arabiska länder hade tillsammans.

Efter detta krig expanderade Israel ytterligare geografiskt sett. Man ockuperade bl.a. Gazaremsan, Västbanken, Sinaihalvön, Golanhöjderna och södra Libanon utanför sina egna gränser. Man drog tillbaka sina ockupationsstyrkor från Sinai och södra Libanon förvisso men fortfarande ockuperas de andra. Sinai lämnades åter till Egypten då den dåvarande pressidenten Anwar Sadatt förhandlade med Israel. Efter förhandlingarna blev Sadatt tillsynes mycket Israelvänlig. Han förklarades, av palestinierna och de andra arabländerna, vara en förrädare, och han sköts senare ihjäl av en palestinsk millitant organisation. Södra Libanon återlämnades först år 2000.

Under 70-talet pågick ett inbördeskrig i Libanon. Det utspelades mellan kristna, falangisterna och SLA-milisen, stödda av Israel, å ena sidan och Palestinier, andra muslimer och libaneser andra. Hizbollah var, och fortfarande, en millitant grupp som krigar mot Israel och som kom fram i Libanon. Dessutom var Muslimerna splittrade emellan sig och olika grupper slogs mot varandra en stöd av en regering, medan en annan av en annan regering i den muslimska världen.

1982 anföll israeliska trupper från luften, marken och havet Libanon och bombade sönder Beirut mycket kraftigt. Dessutom hade Israel stöd av den Amerikanska flottan i invasionen. Detta blev ett hårt slag mot Libanon, som innan dess, med undantag för inbördeskriget, levde i relativt goda förhållanden och med olika religioner sida vid sida utan större konflikter. Numera är det stor oro i Libanon och olika religiösa grupper konkurerar om makten. Dessutom har Syrien stora mängder soldater i Libanon.

14 september 1982 anföll Falangisterna (faschisterna) ett palestinsk flyktingläger. Det var SLA-milisen, som är en kristen, faschistisk och millitant terrororganisation, som under andra världskriget samarbetade med nazisterna, som under israeliska truppers bevakning, gick in i flyktinglägret och dödade minst 1000 människor, varav dem flesta var kvinnor och barn. Hur Israeliska trupper kunde låta dessa terrorister fritt komma in och döda så många de kunde i tre hela dagar, kan bara ha en förklaring. Israel ville att SLA-milisen skulle döda dessa människor.

Ledaren för de Israeliska styrkorna under massakern var Ariel Sharon. Han såg inte bara mellan fingrarna när terrorister dödade minst 1000 människor. Utan han deltog indirekt i vart enda av dessa mord, då han lät milisen fritt få komma in i lägret. Sharon, som i själva verket borde dömas till brott mot mänskliga rättigheterna, folkmord och krigsförbrytelse, blev istället belönad, 19 år senare, genom att väljas till premierminister i Israel.

Den ”demokratiska” västvärlden borde väl egentligen bojkotta allt som har med Israel att göra och dessutom skära av alla diplomatiska förbindelser till landet, då det är en vald faschist och mördare som sitter i högsta bestämmande posten. Haider, Österrikisk politiker, tvingades av EU att avstå från att gå med i regeringen, vilket var bra, men å andra sidan gör man ingenting mot Sharon som bevisligen begått folkmord. Kan inte detta kanske tolkas som att man får döda araber, men inte judar? Haider anklagades ju för att vara en nazist. Självklart är det inte så att man får döda araber, men det är till synes inte lika oacceptabelt som att döda judar.

Det har gjorts massor av fredsförhandlingar mellan Israel och PLO (Palestinian Liberity Organisation, palestiniernas erkända språkrör). Bl.a. i Oslo och i USA, men alla dessa, som i början såg ut att skapa fred, ledde till att någonting gick fel och förhandlingarna strandade. Antingen var det någon palestinsk självmordsattentat mot Israeliska soldater, eller så var det Israel, som trots ett flertal löften, låter nya bosättningar byggas i palestiniernas mark. Samtidigt pågår ju hela tiden Intifadan, palestiniernas kamp på gatorna mot israeliska styrkor. Allt detta försvårar alla slags överenskommelser.

I mitten av 90-talet såg det rätt ljust ut i konflikten. Israels ledare Rabin och palestiniernas ledare Arafat såg ut att kunna skapa fred till slut, men när Rabin blev skjuten ihjäl av en palestinsk terrorist, grusades allt hopp. Arafat och Rabin hade t.o.m. fått Nobells fredspris gemensamt.

Palestinierna har numera erkänt staten Israels rätt att existera, men kräver fortfarande ett eget land med Jerusalem som huvudstad. Man har på Palestinsk håll t.o.m. givit vika från kravet på Jerusalem och godtagit förslag att staden skulle bli fritt område både för palestinier och israeler, men detta har inte gått att genomföra av någon anledning.

Det är lätt att fråga sig ”varför palestinierna skulle få betala för något tyska nazister gjort mot judarna”. Det faktum att judarna bodde i Palestina för 2000 år sedan håller nog inte som legitimt skäl till att mer än miljonen människor blivit tvungna att fly från sina hem i palestina för att några andra ska bo där. Man kan ju tänka sig hur det skulle kunna vara, när massor av olika folkslag, skulle komma till ett område och få det, utan hänsyn till vilka som bodde där sedan tidigare och bara för att dessa olika folkslag, med olika utséende och språk, har samma religion. Araberna har ju bott i Palestina ända sedan 600-talet.

Dessutom kan man fråga sig, varför Israel blivit så hårdföra mot det palestinska folket. Man borde kanske rent av blivit goda vänner med araberna, då de själva blivit förföljda och borde ha empati med andra folk. Dessutom har ju de muslimska folken nästan alltid varit vänskapligt inställda till judarna och låtit dem ha sin egen religion, medan judarna alltid varit förföljda och diskriminerade i de europeiska länderna. En annan förklaring kan ju förståss vara att Israel tar sin hämnd på araberna istället för nazisterna.

Det är oförståerligt hur två folk som är bröder, sedan Abrahams två söner Ismail och Jacob, kan så brutalt kriga mot varandra. Etniskt sett så är ju araber och judar, till grunden, samma folkslag också. Båda tillhör den Semitiska folkgruppen, även om judarna numera blivit beblandade med andra folk.

Lösningen för Palestinakonflikten verkar mer och mer avlägsen. Numera är inte konflikten bara mellan politikerna. Den är djupt rotad i de olika folkens medvetande också. En stark polarisering mellan folken har inträffat och det skulle förmodligen, efter allt som hänt, vara omöjligt att försöka intigrera judar och araber. Lösningen ligger alltså i en Palestinsk självständig stat. Det allra bästa vore ju naturligtvis att få bort staten Israel helt och hållet, men detta är högst orealistiskt och kan inte ske. Om båda grupperna (palestinier och Israeler) går med på att ge efter lite grann, så skulle en lösning vara möjlig förmodligen.

Dess värre verkar inte detta vara inom räckhåll och dessutom förvärras bara konflikten. Intifadan pågår med ökande våld och Israel, i regi av folkmördaren Sharon, sätter hårt mot tusenfallt hårt, vilket leder till mycket stora människooffer. Dödsskjutna palestinska barn, ungdomar, kvinnor och andra är mycket vanliga företeelser i Palestina. Små barn som kastar mindre stenar på pansarvagnar, besvaras av skarpladdade gevärsskott. Ett exempel på det är den tolvåriga pojke som blev skjuten med 17 skott genom kroppen för att han kastat en sten.

Under senare år, men också under 60- och 70-talen, så har oppinionen vänt till att stödja palestinierna mer i västvärlden. PLO har t.ex. flera kontor runt om i de västeuropeiska städerna, men även andra oppinionsbildande organisationer har sina representanter runt om i världen. PLO har bl.a. ett kontor i Stockholm, men även frivilligorganisationen Palestinagrupperna har flera kontor i Sverige. Det finns dessutom en palestinsk ledamot i den svenska Riksdagen, Yvonne Ruwaida, som skulle ställt upp på intervju, men inte fick tid. Istället finns nedan en intevju med en representant från Palestinagrupperna.

INTERVJU MED PALESTINAGRUPPERNA

Namn: Shahin Eghraghi – informationssekreterare

Y.Ö. Kan ni berätta lite omer verksamhet och bakgrund.

S.E. Palestinagrupperna grundades 1976 genom samgående av lokala palestinagrupper. Vi tar tydligt ställning för den svagare parten i palestinakonflikten och stöder det palestinska folkets strävanden efter nationellt oberoende och bildandet av en palestinsk stat. Denna kamp ser vi som en omistlig del i strävandena att skapa fred i Mellanöstern. Utan en rättvis lösning på palestinakonflikten kan fred aldrig uppnås.

Vi har projekt i Libanon, Västbanken och Gaza till stöd för flyktingar. Det kan
vara rehabilitering av skottskadade, bibliotek, leksaker eller idrottsutbyte. se
www.upmrc.org samt www.gcmhp.org för info om våra partners.

I Sverige bedriver vi infoarbete genom seminarier, kontakt med journalister,
skolor etc.

Y.Ö. vad är er åsikt i palestinakonflikten?

S.E. se ovan

Y.Ö. Skiljer era åsikter ibland från varandras? Har ni kanske en oficiell
åsikt? Vad är denna åsikt i så fall?

S.E. den officiella finns ovan, för ett mer utförligt program se vår hemsida
www.palestinagrupperna.a.se man får ha sina egna åsikter men man måste ställa upp på program och stadgar för att vara medlem.

Y.Ö. Känner du till om Sverige har någon oficiell åsikt i den frågan? Vad är
den i så fall? Vad anser du om den?

S.E. Sverige är för fred i Mellanöstern, Israel är officiellt för fred, PLO är för fred, vi dvs PGS är för fred. Det som skiljer oss åt är HUR freden
skall uppnås.

Sverige driver inte frågan speciellt mycket eller bra. Man vill att resolution
242 och 338 ska uppfyllas av parterna. Problemet är att ingen pressar Israel att uppfylla ingångna avtal, på grund av "känsligheten i förhandlingarna".

Y.Ö. Vad gör man som palestinagrupperna i konflikten i Palestina? Är ni en
grupp som enbart arbetar med oppinionsbildning, eller är ni ännu mer oficiella genom att vara PLOs repressentant i Sverige?

S.E. vi jobbar med opinion i första hand samt våra projekt till stöd för flyktingar. Vi är HELT OBEROENDE FRÅN PLO. för en utförlig beskrivning av vår relation se vår hemsida under "Program". PLO har ett eget kontor på Rådmansgatan 48 i Stockholm, tel 08-15 15 88, tala med Karam Farraj.

Y.Ö. Vad gör man som medlem hos er grupp? Dvs. vad har en enskild medlem till uppgift? Hur många medlemmar har ni?

S.E. Som medlem stödjer man palestiniernas kamp. man kan opinionsbilda i skolor, arbetsplatser, fack, partier och organisationer. man kan samla in pengar till projekten, hjälpa till vid seminarier, skriva artiklar, demonstrera, stå i vår affär "Världsbutiken" på onsdagar etc vi är öppna för förslag. man kan skapa sina egna uppgifter. vi har ca 400 medlemmar.

Y.Ö. Ser ni som palestinagrupperna någon snar lösning på konflikten i
Mellanöstern?

S.E. Nej

Y.Ö. Hur tror ni en möjlig lösning skulle kunna se ut?

S.E. Israel avbryter ockupationen, flyktingarna ges möjlighet att återvända och/eller kompensation, östra Jerusalem Palestinas huvudstad, bosättningarna nedmonteras eller inlemmas i Palestina, rättvis fördelning av vatten och jord.

Y.Ö. Vilka är de svåraste problemen att lösa?

S.E. se ovan

Y.Ö. Hur är situationen för invandrade palestinier i Sverige?

S.E. den är bra, dock svår att mäta då många kommit hit som "syrier", "libaneser" eller andra nationaliteter.

Y.Ö. Får palestinska flyktingar uppehållstillstånd i Sverige p.g.a. den
rådande konflikten i Mellanöstern? Om inte, hur motiverar man avslag?

S.E. a) de har ingen möjlighet att resa ut, gränserna är stängda
b) Israel vill bli av med palestinierna, därför stannar man, det är
palestiniernas land

c) kontakta Migrationsverket

Y.Ö. Hur tolkar ni det sjunkande intresset i media för händelserna i...