”Att vara eller inte vara.” Så lyder inledningen till en av världens mest kända monologer skriven av den minst lika kända William Shakespeare (1564-1616). Men vem var han egentligen? Det finns tyvärr inte så mycket information om den här fantastiske mannen som skrivit så många världsberömda pjäser och sonetter. Det man vet om honom frambringar snarare tvivel än bekräftan på att William Shakespeare verkligen var den man som vi tror att han var.

Vad gäller Molière (1622-1673) har man hyfsat god kännedom vad gäller hans liv och hans dramer och hur och när han skrev dem. Men med Shakespeare är det annorlunda. Det lilla man vet om honom tyder snarare på att det inte var Shakespeare själv som skrev dramerna, då han var tämligen lågutbildad. I hans pjäser används ett otroligt utvecklat språk och kunskaper som känns orimliga att en ganska lågutbildad person skulle ha besuttit. Men vem det än var som skrev, lyckades den personen verkligen med att skapa mästerverk och fängsla och beröra människor alltjämt idag.

Molière och Shakespeare har många företeelser i sina liv som var snarlika för dem. Båda var till exempel med i en teatergrupp och lärde sig att skriva pjäser och dylikt enligt den hårda vägen. Båda hade utbildning, i någon form, men att turnera år efter år med en teatergrupp blev deras: ”... verkliga skola” som teaterhistorikern Inger Ziefelt uttrycker det i filmen om Molière.

Både Shakespeare och Molière hade turen med sig på det viset att regenterna i deras land, England respektive Frankrike, var i högsta grad kulturintresserade. I England regerade Elisabeth I som älskade teater, samt att under hennes fars tid, Henry VIII, stod Shakespeares teatergrupp under kungligt beskydd. Även Molière hade fått nåd av sin kung, Ludvig XIV, som även han hade ett seriöst intresse för litteratur.

Både Shakespeare och Molière var verksamma som dramatiker under teaterns stortid. Teater var något som sannerligen var uppskattat och eftertraktat. Som Ziefelt beskriver det i filmen om Shakespeare så var vägen öppnad både politiskt och ekonomiskt sett för Shakespeare. Andra dramatiker före både Shakespeare och Molière hade öppnat vägen och förberett folket och skapat ett stort intresse för teater hos folket.





Ulf Jansson beskriver i Den Levande Litteraturen (1995) hur det under Shakespeares tid i London, England, fanns stor efterfrågan på dramatik och att det fanns många teatrar. Teatern var till för alla, inte bara överklassen utan det var ett brett och folkligt nöje. Eftersom hela publiken skulle tillfredställas var det viktigt att man blandade innehållet i pjäserna. Det är därför som Shakespeares dramer innehåller allt från ljuv kärlekslyrik till grova sexskämt. Allt för att försöka tillfredställa den allsidiga publiken.

I Frankrike var inte teatern lika folklig som i England, utan det var överklassen och människorna vid hovet som främst såg på teater. Det gjorde att Molière hade det svårt att kritisera och håna överklassen, som han egentligen önskade. Men han angrep och kritiserade det franska samhället ganska friskt ändå. Som Jansson utrycker det så ville han komma åt falsmyntarna, det vill säga dem som inte riktigt hade rent mjöl i påsen. Som Tartuffe, en riktig bedragare, som utger sig för att vara något han absolut inte är.

Jansson berättar om hur Molière var tvungen att hålla sig till vissa regler och bestämmelser när han skrev sina pjäser. Ludvig XIV ville kontrollera litteraturen och därför var pjäser och dylikt tvungna att vara som han behagade. Det finns därför en rad dolda budskap i Molières dramer, eftersom han inte öppet kunde visa vad han tyckte, fick han använda sig av liknelser och till exempel skriva allegorier för att få fram det han ville. Men det fick samtidigt inte vara för uppenbart för då kunde pjäserna censureras, som hans Tartuffe eller hycklaren blev till en början.

Shakespeare däremot var ingen samhällsomstörtare. Han kritiserade inte samhället på samma sätt som Molière gjorde. Utan Shakespeare trodde på människan och varje människas rätt till lycka och kärlek. Han fokuserade mer på kärleken och hindren i dess väg. Vilket är påtagligt i hans dramer.

Shakespeares dramer lockar till skratt. I sagospelet En midsommarnattsdröm bjuds det många tillfällen att skratta. Den växlar mellan att vara djupt allvarlig till ganska lättsam och nästan vulgär.







Men genom att pjäsen är varierande, känns det mer humanistiskt. Det är precis som vi människor är, ingen är konstant lugn och sansad utan man skiftar mellan att vara glad, upprörd, arg och så vidare. Människan är en komplex varelse vilket Shakespeare lyckas med att förmedla i sina skådespel.

I En midsommarnattsdröm tar Shakespeare med åhörarna bort från det vanliga och allvarliga och låter oss tro på att det finns övernaturligheter. Han visar att ingenting blir bättre om man inte går in för det och jobbar med det, som för skogens kung och drottning i pjäsen. De har varit ovänner under en längre tid och det har påverkat hela skogen negativt, men kungen tar efter ett tag itu med problemet och ser till att de blir sams. Man kan inte bara vara likgiltig och vänta på att saker och ting ska hända, utan har man ett problem, måste man själv ta itu med det.

Som tidigare nämnt blev Tartuffe eller hycklaren först censurerad. Som Ziefelt beskriver det så hade Molière varit alldeles för kritiskt och många kände sig förnedrade och människorna i hovet kände sig skändade. Men pjäsen omarbetades och fick sedan sättas upp igen och gjorde succé.

Tartuffe eller hycklaren handlar om just Tartuffe och hur han lyckas nästla in sig i en borgarfamilj. Han lurar familjen på många sätt och vis och försöker bland annat förföra frun i huset. Men Ludvig XIV kommer till familjens räddning i slutskedet och befriar dem från alla problem som Tartuffe ställt till med. Molière visste var han skulle rikta in sig. När kungen visar sig i pjäsen framstår han som mycket mäktig men väldigt god, vilket han säkerligen uppskattade.

Både Tartuffe och En midsommarnattsdröm går att koppla till nutid på många sätt. Det handlar om hur man tolkar pjäserna. De har en giltighet även idag. I En midsommarnattsdröm behandlas kärlek och relationer, som ständigt är aktuellt. Det uppstår flera svartsjukedramer och det råder stor osäkerhet när det gäller kärlek. Vilket både unga och äldre kan känna igen sig i.

I Tartuffe handlar det om hur man kan bli förblindad, man ser inte saker som de verkligen är utan man låser sig vid det som är viktigt och blundar för allt det andra.



Tartuffe ger sig ut för att vara djupt religiös och han ber ständigt till Gud och verkar till en början vara mycket from. Men skenet bedrar då han egentligen är en usel bedragare som utnyttjat Orgons, mannen i familjen, välvillighet. Det känns som Molière vill driva med kyrkan och dem som tycker att gudstron är bland det viktigaste i livet. Under Molières tid tilläts inget fritänkande, om man ifrågasatte kyrkan eller kristendomen kunde man bestraffas.

Shakespeare besatt en stark förmåga att göra något eget av andras verk. Han adderade detaljer och vacker kärlekslyrik och annat som gjorde pjäserna intressanta att se och lyssna till. Som i Romeo och Julia, där Shakespeare inspirerades av många andra verk, eller Hamlet som till stor del bygger på Sagan om Amled.

Romeo och Julia är en häpnadsväckande kärlekstragedi. De tillhör olika familjer som sedan år tillbaka har legat i fejd med varandra. Romeo och Julia hyser en makalös kärlek för varandra. Deras kärlek möter många motsättningar men den består ändå. Men när alltför många svårigheter står i vägen är det att rymma iväg som verkar vara det klokaste alternativet för dem. Men olyckligtvis trasslar det till sig och pjäsen slutar i tragedi.

I Hamlet får man följa just Hamlet och hans personutveckling och alla de problem och kniviga situationer som kommer i hans väg. Hamlet får reda på att hans fader avlidit och åker hem för att närvara vid hans begravning. Väl hemma får han reda på att hans mor, Gertrud, ska gifta sig med hans farbror, Claudius. Hamlets faders vålnad gästar honom och berättar att han blivit mördad av Claudius. Intrigerna tätnar och Hamlet får genomlida många kval och de omformar honom som människa, han utvecklas till en helt ny person med nya perspektiv på saker och ting.

Jansson beskriver Shakespeare som en sann människokännare. Han hade förmågan att se både det onda och det goda, det tragiska och det komiska i en människa. Han var dessutom duktig på att få med den komplexiteten i sina dramer. Det är nog det som gör att det blir så intressant och gripan....

En tag är ett sökord eller uppmärkning av ett arbete. Genom att märka upp arbeten med olika relevanta sökord, kan du lätt hitta tillbaks till de arbeten du är intresserad av, genom att söka på dessa ord nästa gång du besöker vår sajt. Man kan också se och söka på andra besökares taggar.