Novell - Höstmöte

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag drar ett djupt andetag och öppnar den vita trägrinden. Grusgången är pedantiskt krattad och kantas av praktfulla rhododendronbuskar. Gräsmattan påminner mig om golfbanorna där hemma och jag skakar på huvudet åt det patetiska slåendet på den där bollen. Vad är egentligen tjusningen med golf? Inte lär det ge mycket motion heller. Det kanske är avstressande, som yoga eller qui gong. Men det är säkert svårt, absolut inget för mig.
Jag vandrar längs grusgången och undrar i mitt stilla sinne om jag skapar fläckande fotspår på denna rhododendronallé. Jag brukar inte vandra längs alléer.
Inom kort är jag framme vid den vita stentrappan som leder upp till porten. Den gigantiska porten, den jättehöga porten som verkligen får mig att känna mig liten. Jag rör handen mot dörrklockan och trycker. Tyst. Brukar man inte höra när klockan ringer på insidan? Jag ser mig omkring och betraktar huset. Vitt, så obefläckat vitt. Inte trä, inte murat, bara slätt och vitt. Fönstrena är stora och innanför hänger transparenta gardiner i ljusa kulörer. Rabatter med lila ljung ringlar längs husets vägg. En kylig vind sveper genom mitt hår och jag drar huttrande ihop kappan. Jag trycker på dörrklockan igen men det enda som hörs är vinden som leker med höstlöven. Sakta tar jag handen ur fickan och knackar på dörren.
Det kom egentligen rätt så plötsligt det här med att jag skulle hälsa på. Erik hade pratat med sina föräldrar på telefon i onsdags. Hans mamma brukar ringa varje onsdag för att höra om allt är bra. Jag tror hon tycker det är lite jobbigt att han flyttat så långt som till Östergötland för att plugga. Ja, det är just där, på universitetet i Linköping som jag mötte honom. Han pluggar ekonomi och vill bli chef eller VD på något stort företag så småningom. Själv studerar jag psykologi. Jag vet inte vad jag kommer arbeta med men det är himla intressant. Och det är ju huvudsaken. Nu delar vi i alla fall rum på ett kollektiv i närheten av skolan. Jag trivs med att bo i kollektiv, Erik vill helst skaffa lägenhet istället men det tycker jag inte att vi har råd med. Jag har aldrig träffat hans familj tidigare. Visst har jag svarat i telefonen några onsdagar men då har det mest varit: ”Hej det är Alva” ”Hej, Ann här. Har du Erik i närheten?” ”Javisst, ett ögonblick.” Jag har aldrig pratat med henne. Men det är ju inte så konstigt egentligen att jag aldrig mött dem. Vi bor ju i Linköping och Eriks föräldrar bor utanför Göteborg. Själv kommer jag från Akalla utanför Stockholm och det är där jag spenderar jul och andra högtider. Men nu i onsdags hade i alla fall Ann ringt som vanligt och efter ett tag ropade han något i stil med ”Morsan vill att vi kommer och hälsar på över helgen, går det bra för dig?”. ”Visst” svarade jag och så blev det. Erik åkte hit redan igår men jag jobbade igår kväll så därför kommer jag nu.
Plötsligt flyger dörren upp och en tjej i min ålder synar mig. Hon har samma sandfärgade hår och grönblå ögon som Erik. I själva verket var hon en kvinnlig kopia av honom. Jag kom på mig själv med att hålla andan och klämde fram ett svagt ”hej”. Hon ändrar inte sin betraktande min en millimeter utan flyttar sig bara åt sidan. Då dyker han upp, som en räddande ängel och räddar mig från sin tvillingsysters granskande ögon. Jag slår armarna om honom och andas ut.
”Gick resan bra?” frågar han och fäster sin blick i mig.
”Jadå” svarar jag ”lite trött bara”. Erik presenterar mig och systern Linn för varandra. Hon klämmer fram ett svagt leende och han ser för ett ögonblick lite bekymrat på henne innan han vänder sig mot mig igen.
”Du kan ställa väskan där borta vid trappan så länge, så får vi gå en liten presentationsrunda.” Han leder mig genom en ljus hall med fönster högt upp i taket och in i ett gigantiskt kök. Det är som taget direkt ur en inredningstidning. Jag ser mig storögt omkring och upptäcker en kvinna i 45års åldern borta vid spisen. Hon vänder sig om och ler mot mig med stora bruna ögon och kastanjerött hår.
”Så du hittade hit” säger hon och går fram till mig. ”Fungerade det bra med tågbyten och allt?”
”Jodå, fick vänta ett tag på terminalen eftersom bussen var försenad men annars flöt det bra” svarar jag och tar henne i hand. Dörren öppnas och en man i Anns ålder kommer in. Han bar marinblå kostymbyxor och väst, ljusblå skjorta och blårandig slips. Håret har samma sandfärg som syskonens och i hans blågröna ögon finns det nästan en busig glimt.
”Nämen, du måste vara Alva” säger han på göteborska med engelsk brytning och sträcker fram handen. ”Henry var namnet, men det vet du la redan” han ler mot mig.
”Det stämmer” svarar jag och ler tillbaka. Det osar från ugnen och jag vänder mig mot Ann. ”Det luktar gott!” Ann ler.
”Det blir slottsstek och klyftpotatis” svarar hon. ”Det tar ett tag till innan det är färdigt, men du kan ju packa upp så länge så ropar jag när det är klart” tillägger hon.
”Det låter bra” säger jag och vänder mig mot Erik ”Du får nog visa mig vart jag ska ta vägen”. Vi går ut i hallen igen och jag plockar upp västan i trappen. Övervåningen är som en bred korridor som slutade i ett stort cirkulärt tv-rum. Längs korridoren finns det dörrar överallt som leder både hit och dit och väggarna pryds med färgglade tavlor. Strax innan det cirkulära rummet svänger vi in genom en vit dörr till vänster.
”Ja, här är mitt rum”
”Blåa väggar…” konstaterar jag och ser mig omkring. Bokhylla, skrivbord, säng, sängbord, ja ett vanligt rum helt enkelt. Och dessa transparenta gardiner som når ända ner till golvet och som jag motvilligt erkänner för mig själv att de är fina. Erik sätter sig på sängen och tittar på mig. Jag går fram till skrivbordet där cd-spelaren står och kollar igenom skivhyllan. Bläddrar mellan allsköns påhittiga bandnamn och plockar ut en skiva med Staind. Elgitarren och basen strömmar ut genom högtalarna för att följas av trummorna och den där lite sträva otroligt härliga rösten. Jag slappnar av och sjunker ner bredvid Erik.
”Fy satan vilket gigantiskt hus!” utbrister jag av flyttar mig bakåt mot väggen.
”Jao, de e ganska stort” instämmer Erik och lutar sig mot väggen han med. Jag lägger huvudet på hans axel och känner hans hand mot min kind. Som han alltid brukar göra, och jag verkligen älskar det. Men å andra sidan älskar jag ju allt som har med honom att göra. Allt från hur han väcker mig på mornarna till sättet han drar fingrarna genom mitt hår. Så sitter vi i en extremt kort evighet innan det knackar på dörren och hans syster säger att det är mat. Hon försvinner lika fort som hon kom och jag sträcker på mig innan jag ställer mig upp.
I ett cirkulärt rum på nedre våningen som jag drar slutsatsen ligger rakt under det andra runda rummet står ett stort ovalt bord dukat. En vit duk pryder bordsskivan och ovanpå den vitt porslin, klara glas, lavendellila stearinljus och servetter. Jag sätter mig på en vit och lila stol vid ena långsidan av bordet. Erik och Linn sätter sig på varsin sida om mig och föräldrarna mitt emot.
”Varsågod och ta för dig” utbrister Ann och nickar mot mig. Jag ler svagt tillbaka. Vad är det för dum regel att alltid gästerna ska ta först. Hade jag fått bestämma hade jag tagit sist. Men jag sväljer och gör som hon säger. Här gäller det att vara artig. Efter mig tar de andra för sig och vi börjar äta.
”Var det psykologi du studerar?” frågar Henry mig.
”Ja, mest utvecklingspsykologi.” svarar jag, lättad över ett samtalsämne som jag hajar.
”Jasså, vad innebär det?” Frågar Ann intresserat.
”Det är om hur barns tankeförmåga och tankesätt utvecklas med åldern.” svarar jag.
”Så du tänker bli psykolog du” lägger Harry in. Jag skruvar lite på mig.
”Öhm, näe jag vet inte riktigt. Jag vet liksom inte vad jag vill bli än, just nu läser jag bara kurser jag tycker är intressanta”. Borde jag verkligen sagt så, tänk om de tror att jag inte tar mina studier på allvar och skiter totalt i hur min framtid blir. Men jag vill ju ha en bra framtid, jag kan ju bara inte komma fram till vad jag vill göra med den.
”Vad jobbar ni med då?” frågar jag snabbt
”Jaa, jag är överläkare på Sahlgrenska och har specialiserat mig på öron-näsa-halssjukdomar.” svarar Ann.
”Och jag är arkitekt” påbörjar Harry och därpå får jag höra allt från hur han arbetat sig upp från engelsk byggnadsarbetare till internationellt känt ingenjör.
”Har du ritat det här huset?” frågar jag.
”Javisst, tycker du om det” han skiner upp med busögonen.
”Det är jättefint” svarar jag ”Och jättestort!” Jag kunde inte låta bli, det var ju verkligen gigantiskt. Harry skrattar.
”Ja allting är ju relativt”
”Det förstås” säger jag och drar på munnen jag med. ”Jag har bott i lägenhet hela livet så det är ju lite kontrast.”
”Vart var det du kom från?” frågar Ann och sträcker sig efter brödet.
”Akalla” svarar jag ”Det ligger utanför Stockholm. Mamma har en trea där och farsan har precis flyttat in till stan men han har också bott i Akalla”
”Vad jobbar de med?” frågar Harry.
”Farsan är begravningsentreprenör och mamma är bilmek. Jag brukade extraknäcka på hennes verkstad när jag bodde hemma.” Jag ser hur deras ögonbryn åker i höjden för en bråkdels sekund.
”Jasså, tog du emot kunderna och så då eller? Frågar Ann.
”Ibland, fast oftast så mekade jag. Folk brukar skoja om att jag är född i verkstan.” säger jag och blinkar lite. Det är egentligen en ganska härlig känsla att göra folk förvånade, låter ju jätteknäppt men så är det. Människor blir så ställda när man som tjej är intresserad av motorer. Egentligen är det ju ett tecken på fördomar, men å andra sidan behöver ju inte fördomar vara något dåligt. Vi människor är ju sjukligt beroende av att placera allt och alla i små fack. Värst vad Linn är tystlåten, hon har inte sagt någonting under hela middagen. Inte möter hon min blick heller, jag får en sån obehaglig känsla av att hon inte tycker om mig. Men hon känner mig ju inte. Jag kanske ska säga nåt till henne, men vad.
”Pluggar du?” frågar jag. Hon tittar upp, betraktar mig.
”Mmm” svarar hon och vänder ner blicken igen.
”Vad pluggar du för nåt då?” försöker verkligen låta så trevlig som möjligt, kanske låter det lite smörigt.
”Chalmers, fysik” säger hon kort. Jag ger upp. Hon vill verkligen inte ha något med mig att göra.
Ann dukar av bordet och kommer sedan ut med en blåbärspaj och marsansås. Oj, ska jag orka det med. Kan i och för sig ta en liten bit, mycket liten.
”Vill du inte ha lite mer?” frågar Ann och ser på mig.
”Nej tack, jag är verkligen jättemätt.” svarar jag. Och efter pajen var jag sprickfärdig. Men en kopp kaffe kan man alltid få i sig. På nåt sätt är det väldigt gott med kaffe när man är så mätt. Som om det krymper en lite, så man inte riskerar att spricka längre.
När vi ätit insisterar jag på att hjälpa Ann att plocka undan. Vi bär in allt i köket och hjälps åt att fylla diskmaskinen. Jag tittar ut och ser hur gula och orangea löv faller från lönnarna. Krasch! Jag flyger runt och ser att Ann tappat ett av glasen. Vi böjer oss ner och börjar plocka upp skärvorna. Jag sträcker mig efter en spetsig bit och rycker till när den skär upp pekfingret.
”Aj! Aj, aj, aj, aj, aj.” jag sluter den andra handen runt fingret för att stoppa blodet.
”Kom hit så ska jag hjälpa dig.” säger Ann och leder mig till diskbänken. Hon tvättar rent och drar fram jätteplåsterlådan och lägger en kompress. ”Det är i alla fall tillräckligt litet för att du ska slippa sy” säger hon och ler mot mig.
”Tack gudskelov för det!” utbrister jag. ”Nålar är nog det värsta jag vet.”
”Jasså, hur kommer det sig?” hon plockar upp de sista skärvorna och sopar golvet.
”För att nålar gör ont, jätteont. Det räcker liksom med att skurit upp fingret, ska man då behöva få en massa nålstick dessutom.” jag gör en grimars och Ann skrattar.
”Sådär, nu är vi nog klara. Känner jag de andra rätt så sitter de i tv-rummet nu.” Vi går ut ur köket och upp på övervåningen. I korridoren stannar jag till vid en av de färgglada tavlorna.
”Det är ju Dali” utbrister jag och låter blicken sväva över den surrealistiska bilden. Jag kände definitivt igen den från alla böcker jag lånat i skolbiblioteket. Kvinnokroppen med alla byrålådor, vissa på väg ut.
”Tycker du om den?” frågar Ann när hon ställer sig bredvid mig och betraktar tavlan.
”Om jag gör, jag älskar Dali.” svarar jag. ”Fast min favorit är ändå minnets beständighet, du vet den med de smältande klockorna.”
”Jodå, den har jag sett flera gånger” svarar hon. Min blick fastnar på nästa tavla, även den av Dali.
”Man kan verkligen titta på dem hur länge som helst” utbrister jag.
”Det kan man verkligen” instämmer hon. Och där står vi, stirrandes på en tavla, båda lika fängslade, båda lika förstummade. Eftertänksamhet, det är så jag brukar beskriva dem, när man får välja ett enda ord. Och där står vi.
I det cirkulära rummet sitter de i en halvcirkelformad blå soffa framför den största tv jag någonsin sett. Jag sätter mig bredvid Erik och drar reflexartat upp benen under mig.
”Vad tittar ni på?” frågar jag och kollar på Erik.
”Ingen aning” svarar han helt uppriktigt och jag nöjer mig med det. Jag ser mig omkring oc...