Palestina/Israel konflikten

PALESTINA-ISRAEL KONFLIKTEN

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING

Jag har valt att skriva om Palestina-Israel konflikten eftersom det är okunnigt folk som hela tiden kommer med saker som inte är sanna. Ännu en dag kämpar Palestinier med all tålamod mot Judiska attacker. Jag har även valt detta för att jag själv ska lära mig lite mer om konflikten mellan det land jag egentligen kommer ifrån och ett annat folk som kallar mig för terrorist. Vem är terrosit egentligen? Jag eller De? Detta hade jag velat lära ut till alla människor som är okunniga, som bara snackar saker som de önskade vore rätt. Här nedan kommer en del av sanningen...

PALESTINAS HISTORIA

Palestina är hjärtat i den arabiska världen, för det är Palestina som kopplar ihop Afrika med Asien. Palestina har en yta på ca 27000 km2. Palestinas gränser fast lades under första världskriget, från väst Medelhavet, Syrien och Jordanien ligger i öst, norr Libanon och syd ligger Egypten. Palestina brukar delas i tre viktiga områden:

1; Slättkusten, som följs i öster av bergen Al-Galil, Nablus och Jerusalem som är storstäder och de går ner till Rårr-Jordanien.

2; Akka slätten (mellan al-nakora & Haifa)

3; Största slättkusten, Gaza och Rafah och vidare mot söder.

Ungefär år 350 f.Kr. flyttade från arabiska ön många grupper av människor till Libanon, Syrien och Palestina. I Palestina levde Kananeer , i Libanon levde Finicier och i Syrien levde Armenier. De största grupperna som flyttade från arabiska ön var Kananeer och deras emigration var före 3000-4000 f.Kr., och de var det ursprungliga arabiska folket. De byggde många och stora städer som Jerusalem, Nablus, Ariha, Byssan, Akka och Jaffa. Det var cirka 200 städer som byggdes upp på den tiden.

Egypten utökade sig i imperie epoken mellan 1580-1200 f.Kr., Palestina var en stor och stark del av imperiet. Men trettonde århundraden f.Kr. blev det politiska förhållanden i landet, det nya människor som kom till landet. Till Palestina kom palestinskt folk, som kom från Kreta och andra öar i Egeiska havet som ligger i Grekland. De nya stammarna hade ursprungligen namnet Pelest, Hirudot var den förste som gav de namnet al-falastinijin och Hirudot är känd som en historiker. Pelest gav sitt namn till landet som är känt som Palestina, deras städer var mycket utvecklade i sin epok och de blandade sig med det ursprungliga folket som hette Kananeer, de fick deras språk och började tala det. Sedan kom det andra stammar till Palestina som hette Hebreer och de ockuperade Ariha, de slaktade alla som bodde där, även alla djur, de stal allt som fanns där och två århundraden därefter ockuperade de Jerusalem. Det kom riktig ordning när kung Dawoud hade fått kungariket 976-1016 f.Kr. , men norra delen stannade med Kananeer och Palestinier. Majoriteten av det palestiniska folket även på den tiden var palestinier och höll sig till den palestinska kulturen och civilisationen. Hebreerna blandade sig inte med det ursprungliga folket och det berodde på deras religösa känslor och de höll sig för sig själva.

722 f.Kr. ockuperade Asyrien landet, därefter ockuperade Nabokhad Nassar kungen av Kildanien hela landet och förvisade alla judar ur landet. Efter det ockuperade Kurasch Al-Farisi hela landet och år 539 f.Kr. lät han judarna komma tillbaka till Palestina. Till slut ockuperade Bombi Al-Romani Palestina år 63 f.Kr., och under Agustus Al-Romanis tid föddes Jesus i staden Betlehem som efter det flyttade med sin mamma till Nasaret. I Galilein såg folk Jesus som ett underverk, de började införa och hylla hans ideer som han berättade om.

När Islam kom blev många kristna. Islam spridde sig bland folket och de judar som bodde i arabiska länder stannade kvar där, islamiska härskare konserverade deras religion och deras civilirätt och ekonomiska rätt, de var som arabiska människor i landet. Därefter kom osmanerna till arabiska länder och Palestina var en av de länder som var under deras kontroll från 1516. Napolion ockuperade Egypten  och södra Palestina 1799 och han försökte ockupera staden Akka, men kunde inte. Palestina var under det turkiska imperiet i ungefär 400år, under den tiden började alla araber sin revolution mot det turkiska imperiet. När första världskriget kom medverkade turkiet i det. Under kriget träffade Sharif Macka Al-Hussein Ben Ali någon som representerade England i Egypten och de kom överens om att alla arabiska länder skulle få självständighet. Resultatet av förhandlingarna och utfäster av Al-Sharif Hussein blev att revolutionen mot den turkiska kolonimakten 1916 kunggjordes.

Den arabiska revolutionen blev högra handen för den allierande armeen. Den armeen ockuperade Syrien och södra Jordanien 1918. När den osmaniska tiden var slut var Palestina under den Brittiska kolonimakten. Judarna hade mycket problem på den tiden och före den tiden i Europa. 1897 kunde judar som fanns i olika länder samlas och de genomförde den första judiska konferensen som heter den första sionistiska konferensen. Konferensen ägde rum i Schweiz, Tudor Herstil var den första som bildade sionismen och funderade på att bilda en israeliska staten i Palestina, men han hade olika länder i sin plan när han skulle bilda den israeliska staten. Exempel på hans plan var Argentina, Sinna i Egypten, Cypern Mocambique, Kongo och Palestina. På konferensen valde man inte direkt Palestina utan de bara bestämde sig för att bilda en stat i nått av de länderna. Därefter började sionismen arbeta på två fronter. Första fronten var inre fronten och deras mål var att anordna och vinna lojalitet hos judar som fanns över hela världen. Andra fronten var yttre fronten och deras mål var att vinna lojalitet hos europeisk kolonimakt. När första världskriget började 1914 tog sionismen flera steg på väg mot slutet med den politiska och kapitaliska organisationen. Därefter fick sionismen jätte bra relation med engelska härskare och kunde påverka. Sionismen kunde få en utfästelse av englands utrikesminister Arthur Jimis Belfort år 1917 för att bilda en hemlandsnation för alla judar i Palestina. Sedan började judar emigrera från Europa till Palestina och började kränka palestinier. Den engelska armeen hjälpte judarna och gav de vapen för att döda palestinier som hade vapen för att försvara sig mot ockupanter. 1936 började revulationen mot engelska kolonimakten och judiska emigranter, men 1947 fick judarna en resolution av FN som innebar att dela Palestina i två delar, en Palestinsk och en Judisk halva. 1948 lämnade engelskmännen plötsligt Palestina, före den tid som de måste ge palestinierna självständighet, och samtidigt attackerade judarna palestinska städer och byar, många människor dog och många flydde hemifrån till andra grannländer där de bodde i tält. De hade tänkt stanna där en liten , eftersom arabiska armeen hade lovat att de skulle förvisa judarna ur Palestina, men den arabiska armeen kom försent till Palestina och samtidigt ockuperade judarna ungefär hela den delen som FN hade lovat till Palestinierna, den delen är känd som 1948 området. Efteråt blev många av den palestinska befolkningen flyktingar i grannländerna och bor fortfarande i läger. Ca 6 miljoner palestinier bor nu utanför Palestina och de lever jätte dåligt. 1965 bildade palestinierna sin organisation PLO och började bekämpa mot ockupanter under strävan kunde PLO rycka till sig en resolution av FN. Den säger att alla palestinska flyktingar behöver och måste komma tillbaka till Palestina och ockupanterna måste ersätta alla de.  1967 ockuperade den israeliska armeen en annan del av Palestina och hela Jerusalem, och de ockuperade Sinna som är en del av Egypten, en del av Syrien som heter Al-Golan. Detta betyder att Israel inte bara vill ha Palestina utan de vill ha alla arabiska länder som ligger runt floderna Digla och Al-Furat, det var sionismens plan.

1992-1993 var det svåra förhandlingar i Oslo mellan palestinska och israeliska grupper. Genom den uppgörelse palestinier förhandlade fick inte alla sina äganderätter som de hade haft innan FNs resolution, Yaser Arafat accepterade ändå överenskommelsen. Nästan alla palestinska partier avslog  den uppgörelsen och de trodde att partiella lösningar inte når till ständig lösning. Palestinier fick ca 2% av Oslos uppgörelse, medans Israel förverkade mer och mer jord, rev allt mer hus, förstörde jordbruket mer och mer, högg ner oliv och apelsin träd, slutade inte gripa oskyldiga ungdomar och den israeliska armeen mördade allt mer barn och oskyldiga palestinier tills premiär ministern Rappen skrev under överenskommelsen från Oslo med Yaser Arafat. Sen förhandla de flera gånger överenskommelsen i Oslo och de underskrev många andra överenskommelser i olika länder med tillsyn av olika världspresidenter, men Israel ville inte ha fred, de ville bara kriga. Jag tycker att palestinierna gjorde ett stort fel när de försökte stoppa den första revolten (första intifadan) som fortsatte 1987-1993 innan de började med förhandlingen i Oslo. Eftersom många länder solidariserade på den tiden med palestinska problem och började förbereda för att göra världskonferens mellan österns problem, samtidigt började israeliska härskare att förhandla med palestinierna utan att göravärldskonferensen och de kunde övertala palestinierna att stoppa sina revolt och började förhandla.

Fem år efter överenskommelsen i Oslo började andra revoltet ( andra intifadan) i Palestina. Trots att Barak som var premiär minister i början av intifadan använde han sig av olika aggressioner mot palestinier men han kunde ändå inte avsluta intifadan. Efter Barak kom Sharon som ny premiär minister och lovade det israeliska folket att han skulle avsluta intifadan om hundra dagar, men intifadan fortsatte i Ca tre år. Under den tiden har Sharon hållit på med sitt kriminella sätt, eftersom palestinierna har hållit ut i tre år och haft en otrolig tålamod har den israeliska regeringen konfiskerat 56% av palestinsk jordbruk, hus, egendomar allt detta för att bygga en separabel mur som har paserat palestiniernas egendomar och nu är palestinierna fångar i sitt land, men palestiniernas tålamod är starkare än israels arme, starkare än Sharon och hans brottsliga uppförande och orätten.

Den palestinska författaren Edward Said sa:  judarna som levde i Europa innan 1947 var förtryckta men det är palestinierna som är offren för deras förtryck.

Israels historia

författaren säger:                                                                                                                   Konflikten i Israel har hållit på längre än vad de flesta kan minnas, men om det ni minns är vad som startade 1948 när Palestina delades i två, Judarnas Israel och arabernas Palestina, så har ni fel. Det hela startade långt innan.Vid ca.1800 f.Kr så bodde "judarna" i landet Kanaan, där Israel ligger nu. 1200 f.Kr blev det hungersnöd i Kanaan och de blev tvungna att fly till Egypten där de blev förslavade.  Där så delade folket upp sig i olika delar och områden, t.ex området Juda rike som Juda skapade. Det var efter Juda rike som romarna långt senare döpte Kanaans folk till Judar. Efter ett krig med filistéerna så blev David kung och förenade folket. David kallade Kanaans land Israel efter den en av Judendomens tre patriarker, Jakob. Israel utvecklades och blev ett starkt land, trots attacker från grannländerna. Under 50-talet så var Israel en provins i det romerska riket. De ville bli fria och revolterade mot det romerska styret, men slogs tillbaka. På 70-talet gick Rom in i Israel som hämnd och förstörde templet i Jerusalem och judarna spreds till olika länder runt om i världen. Den händelsen kallas Diasporan, förskingringen. 600 år senare, 622 e.Kr, så erövrade muslimerna stora delar av det romerska riket. En av delarna gick hos muslimerna under namnet Palestina och låg där Israel ligger idag. På så sätt kom muslimerna att bo på samma plats som Kanaans folk en gång bott. De nya palestinierna pratade arabiska, och de som fortfarande bodde kvar i det gamla Israel konverterade till Islam som var erövrarnas religion. Muslimerna bodde i Palestina i flera hundra år efter det, men under 1900-talet så började judarna komma tillbaka och bosätta sig i Palestina. Trots det var muslimerna fortfarande en stor majoritet. Anledningen till att så många judar flyttade tillbaka under början av 1900-talet är att den brittiske utrikesministern under Första Världskriget officiellt tillät judisk invandring till Palestina. Palestina var under den tiden ett brittiskt mandat, Storbritannien hade alltså ansvar över Palestina tills området skulle kunna klara sig själv, och kunde inte göra något åt beslutet, trots att de flesta inte tyckte om det. Fler och fler judar anlände till Palestina och i mitten av 1930-talet bestod befolkningen av nästan en tredjedel judar. Palestinierna började bli oroliga och trodde att de skulle förlora sitt land, och 1936 utbröt ett stort uppror mot judarna och Storbritannien, men det slogs ner. Fler utbrott fanns det inte tid för eftersom Andra Världskriget bröt ut 1939.

Kriget var en svår tid för alla judar. De söktes upp och mördades eller sattes i koncentrationsläger av nazistiska soldater, och när det var slut 1945 så hade över 6 miljoner judar dött. I de som fanns kvar var önskan att få ett eget hemland stor. Fram till nu så hade judarna varit utspridda i världen, en stor del i USA. Två år senare förklarade Storbritannien att de tänkte ge sitt mandat till FN som skapats som en effekt på Andra Världskriget. Bara några månader senare så röstade FN igenom en delning av Palestina. Det skulle delas upp i ett judiskt område, Israel, och en palestinsk del, Palestina. Judarna skulle nu alltså få flytta tillbaka till en del av deras gamla land. Delningen gjordes på grund av allt som hänt judarna i Andra Världskriget, men palestinierna tyckte inte alls om det. De hade nu bott i Palestina i över 1300 år och såg det som sitt eget. Nu förlorade de en stor del till judarna. FN bestämde sig dock för att behålla Jerusalem, huvudstad för både judarna och muslimerna, neutral. Maj 1948 utropade David Ben-Gurion Israel till en stat, ett land. Eftersom USA innehöll så många judar så fick Ben-Gurion president Harry Trumans stöd. Gamla Palestina kom att bestå av landet Israel och området Palestina som aldrig blivit utropat till land. David Ben-Gurion blev Israels första premiärminister. Trots att Israel nu officiellt var en självständig stat, som efter att den bildats automatiskt klev ur FN s mandat, så vägrade Palestina och de andra arabländerna att erkänna Israels existens. Araberna började med att med samlade krafter gå till anfall mot judiska mål, men trots Israels lilla storlek i jämförelse med resten av det stora mellanöstern så hade de en väl förberedd arme. Israel slog tillbaka araberna och började sen avancera in på Palestinskt område. De Israeliska trupperna erövrade större delen av Palestina och tog också över halva Jerusalem. Palestinierna lyckades försvara den gamla delen av staden. I januari 1949 så slutade striderna, men varken araberna eller judarna skrev på en fredsöverenskommelse. Under striderna så hade Israels område ökat från mindre än hälften till mer än tre fjärdedelar och 725 000 palestinska araber hade blivit tvungna att lämna sina hem. Den siffran ökade hela tiden fram till idag. Flyktingarna flydde till bl.a Gazaremsan och Västbanken: De två palestinska områden som Israel inte ännu kontrollerade. De flydde också till arabiska grannländer som Libanon, Syrien och Jordanien. Det var under den här tiden som FN-organisationen UNRWA bildades. UNRWA var FN s organisation för palestinska flyktingar. Samtidigt så förlorade Palestina även Gazaremsan och Västbanken då Jordanien tog över Västbanken och östra Jerusalem och bytte namn till Hashemitiska kungadömet av Jordanien. Egypten gick in i och tog kontroll över Gaza, men gjorde den inte till en del av Egypten. År 1967 så hade president Nassar i Egypten blivit en väldigt mäktig arabisk ledare och manade till en arabisk attack mot Israel för att ta tillbaka det som palestinierna förlorat. Israel svarade på hotet genom att attackera först. Jordanien och Syrien slöt upp på Egyptens sida men trots det så vann Israel kriget överlägset. De tog hela Sinaihalvön, tillsammans med Gazaremsan, från Egypten, Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien och områden från Syrien. Kriget kallas idag 6-dagarskriget eftersom det bara varade i 6 dagar. 3 år innan 6-dagarskriget så hade en organisation vid namn Palestinas befrielseorganisation (PLO) bildats av en grupp palestinier. Fram till 6-dagarskriget så hade de bara verkat genom att stöda andra organisationer, men efter förlusten så bestämde de sig för att uppnå sina mål på egen hand. PLOs ledare blev Yassir Arafat, och deras mål var att vinna tillbaka hela Palestina. PLO började utvecklas till en sorts ledarorganisation för alla palestinska organisationer. Vid 1970 var de flesta av de palestinska Gerilla grupperna, dvs grupper som ville ta över makten, baserade i Jordanien. Kung Hussein av Jordanien kände sig hotad och vid fler och fler tillfällen så drabbade beväpnade palestinier samman med jordansk polis och militär. Samtidigt så blev Jordanien attackerade av Israel på grund av de palestinska attacker som riktades mot dem därifrån. Palestinierna fick mer och mer makt i Jordanien, men i sin vrede över ett terroristdåd som PLO begått innanför Jordaniens gränser så beordrade Hussein sin arme att driva PLO ur landet. PLO fortsatte till Syrien, och efter det Libanon. Över 50% av Jordaniens befolkning bestod fortfarande av civila palestinier som fått stanna kvar. Efter att den egyptiska presidenten dött så blev Anwar Sadat ny president. Sadat var fast besluten att hämnas förlusten i 6-dagarskriget, och 1973, på den judiska helgdagen Yom Kippur , så överaskade han Israel med en attack mot israeliska ställningar vid Suez Kanalen. Kriget som startats ledde till ett dödläge när varken Israel eller Egypten kunde avancera.

Istället så hjälpte USA till att organisera fredsförhandlingar mellan Egypten och Israel. Den gången gick det inte särskilt bra, men 1977 så var det Egyptens president som tog initiativet för nya förhandlingar. Han var trött på stridigheterna. Det ledde till att både Israel och Egypten blev inbjudna till USA av USAs president Jimmy Carter. Efter 12 dagars samtal i semesterorten Camp David så var båda parterna överens. Fred skulle skapas, och Egypten skulle få tillbaka Sinaihalvön som ockuperats av Israel 1967. Fredsavtalet skrevs på 1979. De andra arabstaterna som fortfarande inte erkänt staten Israel reagerade starkt på det och bröt alla relationer med Egypten. Det sista kriget som Israel var inblandade i fram till idag är det där de invaderade Libanon, 1982. PLO höll nu till där, och anledningen till kriget var att Israel ville ha en 40km bred säkerhetszon i södra Libanon. På det viset skulle PLO inte kunna avfyra några missiler mot Israel från Libanon. Israel avancerade mot Libanons huvudstad Beirut, men efter att ha attackerat staden med stridsflygplan så krävde USA att striderna skulle upphöra. PLO fick lämna Libanon och åkte istället till Tunisien och Yemen, och Israel drog sig tillbaka. Trots det så hade de kvar säkerhetszonen fram till år 2000. Under 80-talet så byggde Israel fler och fler bosättningar i Västbanken och Gazaremsan. Anledningen var att de ville utvidga sina områden , men också för att säkra gränserna. En annan sak som hände under 80-talet är att det religiösa partiet Shas-partiet skapades. Hotet från Shas-partiet fick de gamla israeliska partierna, Arbetarpartiet och Likud att gå ihop i en allians där de skulle dela makten. 80-talet var också den tid då den första intifadan bröt ut. Intifadan är ett arabiskt ord och betyder resning. Intifadan, eller "resningen", började då Yassir Arafat utropade Palestina till ett land för första gången. Få länder erkände Palestina och palestinierna mer och mer insåg vikten av ett eget land. De började protestera mot israelerna genom att kasta stenar på israelisk polis, och när polisen öppnade eld så blev det bara värre. Intifadan fick omvärlden att inse att något måste göras, och när gulfkriget, där Irak invaderat Kuwait, var över så beslöt president George H.W Bush att försöka medla fred. 1991 så träffades han med israeliska och arabiska representanter i Madrid för den första fredskonferensen sen 1973. Parterna träffades för att prata 11 gånger under 18 månader efter det, men allt förstördes när Israels premiärminister, Ytshak Rabin, deporterade 400 palestinier ur gruppen Hamas, från Israel. Trots det så ville alla fortfarande ha fred, och på initiativ av den norske utrikesministern så möttes Israel och Palestina på ett hemligt möte i Oslo, där det så kallade Oslo-avtalet skrevs på. I avtalet stod det att att palestinierna skulle få sina "legitima rättigheter", vilket de flesta tolkade som en självständig stat. Men detaljerna var för svåra att komma överens om, och under nya samtal kom de överens om att Palestina skulle få kontroll över delar av Gazaremsan och Västbanken. Freden såg ut att vara nära, och nya förhandlingar som kallas Camp David II tog sin början. Under mötet så kom Israels nya premiärminister, Ehud Barak, med något som han kallade ett väldigt generöst erbjudande. Det tyckte inte palestinierna och de tackade nej. Det tog fram till 2003 innan de, med hjälp av påtryckningar från George Bush, skrev på en ny färdplan. Trots det så krävde färdplanen stora eftergifter från båda sidorna och ett år senare så var den så gott som glömd. Ännu en fredsförhandling hade misslyckats. Samma år, 2004, så dog Yassir Arafat. Han hade alltid varit en ledstjärna för alla palestinier och många misströstade. Men Israel hade aldrig litat på Arafat, och med Mahmoud Abbas som PLOs nya ledare så kunde Israel helt ge ifrån sig Gaza. Sen dess har inget mer hänt, och konflikten mellan landet Israel och området Palestina pågår. Det återstår att se vad som kommer att hända.

KONFLIKTEN

Muslimerna säger att ett av de stora utmärkande egenskaperna är att Jesus kommer ner från andra himmlen och att han frågar muslimerna om de vill att han ska föra ut judarna ur Palestina men de säger nej, vi vill göra det själv. Så med hjälp av Jesus kommer muslimerna göra det de länge väntat på nämlingen att befria Palestina från judarna. Men i judarnas heliga skrift ges landet Kanan (Palestina) till det judiska folket. Det känns som om det alltid har varit konflikter om Palestina. Fast det var först när korstågen började som konflikten fick en sådan religiös kraft. Judarna ser Jerusalem som Guds stad, muslimerna ser Jerusalem som sin tredje heligaste stad. Också för de kristna är Jerusalem viktig eftersom det sägs att Jesus har dött där. Området kring Israel har varit flera erövrares rike, och efter Första världskriget då det Osmanska riket fallit samman blev Palestina på uppdrag från NF ett brittiskt mandat som skulle skapa ett judiskt national hem på platsen. Innan och under andra världskriget ökade invandringen av judar, som flydde undan nazismen och judeförföljelser i hela Europa till Palestina, vilket inte var omtyckt av de palestinier som bodde i området, och visade detta genom våldsamt motstånd mot de anländande judarna. 1937 tillsattes den så kallade Peelkommissionen av den brittiska regeringen. Man föreslog att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat, och Jerusalem med närliggande områden skulle fortsätta rådas under brittiskt styre. Judarna accepterade motvilligt, dock inte araberna, och våldet fortsatte. Britterna försökte då med en annan taktik; man stoppade invandringen av judar (och skickade oftast tillbaka dem till det antisionistiska Europa, även till Nazityskland), men människor kom in i landet illegalt. 1947 hade Storbritannien fått nog av att försöka lösa en tills synes olöslig konflikt och man bollade helt enkelt över problemet till FN och övergav sedan landet. I generalförsamlingen röstade en majoritet (2/3-delar) för ett godkände av förslaget att Palestina skulle delas, trots protester från araberna, i en Judisk och en Palestinsk stat. Den 14 maj 1948 utropades den judiska staten Israel. Nästan direkt efteråt förklarade arabstaterna krig. Israel vann, och fördrev de Palestinier som bodde på platsen innan och arabstaterna från Marocko till Irak drev ut judar. Judarna togs om hand inne i Israel, medan palestinierna fick bo i flyktingförläggningar i grannländerna.
Palestinierna vägrade acceptera Israels existens, och nu startade ett krig utan vapen. Arabstaterna försökte lamslå Israel genom bojkotter och blockader, och under nästan 30 år fortsatte denna ständiga fientlighet mot Israel.

Vart ska man börja? Krig har ju förekommit ett antal gånger och allt som följer dess väg. Tortyr, påbjuds faktiskt av den Israeliska lagen om det har med terror brott att göra. Terrorism är vanligt förekommande. Att vira in sig i sprängämnen och hoppa på en buss har blivit allt populärare, särskilt bland Hamasanhängare. Handels blockader emot Israel har förekommit mer än en gång från arabsamfundets sida. Israel försvårar det för Palestinierna på flera sätt, bland annat så får man inte borra brunnar på västbanken, då grundvattnet skulle sjunka i dem Israeliska brunnarna. För inte så längesedan införde Israel en lag som i praktiken stoppade matsändningar till Gazaremsan då man förbjöd att tomma containrar fick föras ut från Gazaremsan. Stenligan är ett exempel på en Israelisk terrorgrupp om verkade på 40-50talet. Israeliska hämndaktioner innefattar ofta attackhelikoptrar och/eller stridsvagnar. Förstöra hus med raket eld från dessa eller spränga bilar är populärt. När palestinska barn och ungdomar kastar sten mot israeliska militärer får de ofta gummikulor som svar. Israeliska bosättningar ses ofta som ett försök till att kolonisera bl. a västbanken.

Sexdagarskriget
I maj 1967 hade Egyptens president Gamel Abdel Nassar beordrat alla FN-trupper att lämna Sinai, varpå man även blockerade Tiransundet. Genom detta fråntogs Israel sin enda hamn i Röda havet. Egypten undertecknade även en militärpakt med Syrien, Irak och Jordanien.
Den 5 juni samma år gick det Israeliska flygvapnet överraskande till attack och utplånade nästan hela den Egypten baserade alliansens flygvapen. Flygplan förstördes innan de ens lyft marken. Med totalt luftherravälde tog det bara sex dagar innan striderna slutade och Israel hade på dem dagarna hunnit ockupera Sinaihalvön, Golan höjderna, Västbanken och Gazaremsan.

Kriget mot Libanon
PLO: s terroristattacker mot Israel från libanesiskt territorium ledde till israeliska invasioner av Libanon 1978 och 1982. Vid det sistnämnda ockuperades landet ända upp till huvudstaden Beirut. 1983 slöt Israel och Libanon fred, men avtalet revs upp av den libanesiska presidenten efter syriska påtryckningar. Två år senare drog sig Israel tillbaka från större delen av det tidigare ockuperade området, varav man behöll en säkerhetszon längs gränsen i söder.

Intifadan
Den 8 december 1987 inleddes det palestinska upproret kallat intifadan. Med intifadan menar man ungefär "att resa sig upp och borsta av sig dammet", och med dammet menar man Israel. Upploppet började då en israelisk lastbil körde in i palestinska fordon och dödade fyra palestinier. Idag går det knappt en dag utan att medierna rapporterar om döda i terrorattacker eller om civila som stryket med i Israeliska hämndattacker. Det förhandlas fram och tillbaka, men en fredsuppgörelse verkar långt borta.

Följder..
Israel har vunnit några krig och då utvidgat sitt territorium. Man kontrollerar nu de viktiga Golanhöjderna och således floden Jordan. Vattenbrist är en av orsakerna till konflikten. Dessutom kontrollerar man nu också Gazaremsan och Västbanken. Västbanken har förhållandevis mycket grundvatten. Israel har också blivit en av många hatad stat, då väldigt många anser att deras behandling av palestinierna är fruktansvärd. Israel har också lidit förluster från krigen. Israels ekonomi har blivit något lidande av konflikten, då många, särskilt inom den politiska vänstern, väljer att bojkotta Israeliska varor. Däremot existerar den judiska staten igen, vilket den inte gjorde för 60år sedan. Palestinierna, som fortfarande är ett statslöst folk, har lidit störst förluster. Idag är dem beroende av att arbeta i Israel, och uppemot
70 % av Gazas befolkning är arbetslös. Nu när Israel har byggt en mur och stängt gränsposteringar kan man nog inte räkna med förbättringar. Många palestinier har fördrivits eller flytt från sina hem och hamnat i flyktingförläggningar, och många bor där än, även deras barn och barnbarn. Många palestinier har också dött i terror från israeliska terrororganisationer eller i hämndattacker. Palestinierna får nästan ingen hjälp längre från dem rika arabländerna, utan skjuts ofta fram som ett exempel på hur onda judarna är. Syrien, Egypten och Jordanien har förlorat både soldater och territorium under konflikten. Syrien har också förlorat en stor vattentillgång i samband med förlusten av Golanhöjderna. Lilla Libanon fick svårt att återhämta sig efter inbördeskriget som PLO orsakade, för att sedan vara platsen för striderna mellan Syrien, PLO och andra milisgrupper mot Israel. Judar tvingades att lämna sina länder i mellanöstern och fick fly till Israel när konflikten startade. Samma sak som hände palestinierna, med undantaget att Israel tog hand om judarna som kom till landet. Palestinierna hamnade som sagt i jordanska, libanesiska, egyptiska och syriska flyktingläger som senare erövrades av Israel.

Typ på konflikt                                                                                                                       Den här konflikten är komplicerad och flera olika orsaker ligger bakom den.
Det är en religiös konflikt då judarna menar att Gud har gett dem landet, för araberna är Jerusalem helig då koranen säger att Mohammed steg upp till himlen från den plats där klippmoskén nu ligger. Även en del kristna grupper skulle nog se Jerusalem tillhörande en kristen stat då Jesus skall ha dött där. Konflikten målas ofta upp som en religiös konflikt, särskilt i mellanöstern, dock inte så ofta i Västeuropa. Konflikten är etnisk då det är 2 olika folkgrupper som strider mot varandra, med olika "allierade" runt om i världen. Redan innan den judiska staten bildades rådde stora motsättningar mellan judarna och palestinierna. Naturresurser spelar en större roll än många tror. Vatten är en bristvara i mellanöstern. Den största orsaken till Israels ockupering av Golanhöjderna var att Syrien hade börjat bygga en damm som skulle strypa vattenflödet via Jordan till Israel. Det är lätt att se konflikten som en konflikt mot mellan rika och fattiga. Det rika Israel med stöd från det ännu rikare USA som strider emot dem fattiga palestinierna som inte får något vidare stöd från arabländerna som för det mesta skjuter fram dem i den anti israeliska propagandan. Visserligen får den palestinska myndigheten miljoner i bistånd varje år, men kan inte ens nästan mäta sig med Israel vad det gäller pengar, som får bistånd av USA att köpa vapen för. Palestiniernas levnadsvillkår är mycket sämre än Israelernas. En av anledningarna till palestiniernas brist på kapital är utbred korruption inom PLO. Innan kommunismens fall kunde konflikten också ses som politisk då Israel stod för liberala kapitalistiska värderingar och flera arabstater förklarade att deras ekonomi var en form av socialism. Även om jag inte tror att många av ledarna i mellanöstern tar den religiösa delen av konflikten som viktigast, så är det nog det och etnicitet och etniska fördomar som har fått konflikten så omfattande. Att folken däremot har enats kring religionen är dock inte konstigt. När en konflikt uppstår mellan olika parter enas de inblandade ofta runt sånt som ger dem en känsla av samhörighet och tradition. Om Sverige skulle hamna i krig skulle nog folket enas kring kyrkan och andra "svenska" traditioner, även om de flesta i Sverige idag ser sig som ickereligiösa. När Nassar innan sex dagars kriget sade att anledningen var att han "skulle driva juden i vattnet" sade han det nog snarare för att få med sig befolkningen genom att spela på deras judehat än för att faktiskt genomföra det. Anledningen till kriget var nog snarare ett försök till att stärka Egyptens makt i området och utvidga gränserna än medkänsla för det palestinska folket.

Området har varit centrum för religiös konflikt allt sedan korstågens dagar. Att arabstaterna sprider böcker som "Sion vises protokoll", att palestinska skolungdomar måste kunna redogöra "varför Europa ville mörda judarna" för att klara godkänt i en kurs och att Syriens dåvarande försvarsminister 1982 skrev en bok om judarnas påhittade ritualmordssystem är saker som hela tiden ökar judehatet i området. Även "Mein kampf" sprids av arabiska stater. Judar som får motstå de grövsta smutskastningar (under rubriken "blodsbröder" hälsar en israelisk soldat glatt på en nazist, stående i Libanons blod och ett judiskt träd rotat i ett hakkors. Vad kan vara mer förödmjukande än att förknippas med sina bödlar?) som i sin tur drar sig mer och mer till det nationalistiska hållet är nog ett av de största orsakerna just nu till att konflikten verkar olöslig.
Alltså, dem största orsakerna som jag ser det till konflikten är: brist på vatten, fördomar, olika etniska och religiösa motsättningar, oförståelse för varandra och viljan att på något sätt inte acceptera varandras rätigheter. Rätten till mat och vatten är en mänsklig rättighet. Därför borde FN kontrollera Golanhöjderna och se till att varje land får lika mycket vatten per invånare som dem andra länderna. Att FN borde kontrollera Golan känns som ett måste, hur lång tid efter ett tillbaka lämnade från Israel till Syrien innan Israels damm var riven och Syrien hade byggt en ny? Och varför skulle Israel, som nu ha någon rätt till hela Jordan, eller till att förbjuda brunn borrning på Västbanken? Men om FN inte tog ansvaret också för grundvattnet skulle det nog inte dröja allt för lång tid innan brunnarna sinar då risken för en "kapplöpning" om vem som skulle kunna ta upp mest vatten (för att den andre inte skulle få mer) mellan palestinier och judar skulle vara hög.

Jag är för en 2 stats lösning. Att palestinierna borde få en egen stat känns självklart då majoriteten av dem vill ha det. Det känns lika självklart som att t.ex. Grekland är en egen stat och inte tillhörande det gamla turkiska väldet. Fast jag är osäker på om hela västbanken och Gaza remsan borde falla under Palestinsk kontroll utan folkomröstningar. Jag blev osäker om detta då jag såg en oberoende undersökning bland östra Jerusalems invånare som visade att majoriteten faktiskt var emot att tillhöra en palestinsk stat. Anledningen var rädsla för PLO. Jag skulle vilja att hela västbanken och Gaza delas in i "valkretsar" t.ex. Hebron och Betlehem där de får rösta om dem vill tillhöra en Palestinsk stat eller Israel. Jag tror ändå att i princip alla skulle rösta för Palestina, men det är mest för att dem inte senare skulle kunna säga "men vi fick ju inget val". Staten måste också ta avstånd från alla former av antisemitism och annan rasism. Detta skulle vara något unikt i arabvärlden. Staten måste värna om mänskliga rättigheter och allas lika värde.

Israel borde ha tillstånd till att jaga terrorister inne på palestinskt territorium, samma rättigheter skall självklart Palestina ha. I händelse av att Israel ligger i krig skall israeliskt flyg få flyga över palestinskt luftrum. Jag är dock inte lika säker på om israeliska soldater skall få tillträdda till palestinskt territorium i händelse av krig då risken för att kriget skulle komma att utspela sig i Palestina då är stort. Jerusalem är en svår fråga. Att muslimer, judar och kristna skall ha samma rätt och tillgång till den heliga staden är självklart, frågan är bara vem som ska styra den? Att en av nationerna skall ha den som ensam huvudstad är otänkbart för den andra staten i fråga. Det känns lite som om andan är "bättre att ingen av oss får den än att den andra parten får den". Alltså skulle FN kunna styra staden? Men frågan är om 2 missnöjda parter verkligen är rätt lösning. Palestinierna gör störst anspråk på den östra delen, den del Israel var beredd att släppa vid Camp David förhandlingarna. En delad huvudstad vore nog det bästa. 2 halv nöjda är bättre än 2 missnöjda och 1 nöjd och en totalt missnöjd. Dem israeliska bosättningarna är en känslig fråga. Dem ligger visserligen på palestinsk mark, men borde inte dem delarna av Palestina där majoriteten av befolkningen vill tillhöra Israel, få tillhöra Israel? På samma sätt måste ju dem delarna av Israel som vill tillhöra Palestina få tillhöra Palestina. Annars skulle små uppror blossa upp lite varstans i länderna tills en ny lösning skulle nås. Däremot måste Israel hindra att bosättningarna växer. PLO måste ändra på sin stadga (som man har lovat åtskilliga gånger) och ta bort delarna där man klart och tydligt säger att man inte kan tolerera en israelisk stat. Den palestinska myndigheten (och andra arabstater också för den delen) måste göra sitt yttersta för att stoppa spridningen av anti-semitiska skrifter och åsikter.

Frågan om de palestinska flyktingarna är svår. De flesta vill nog flytta tillbaka men till vad skall de flytta? Dem måste bli ekonomiskt kompenserade och den palestinska statens huvuduppgift skulle vara att snabbt bygga upp bostäder åt flyktingarna. Givetvis måste också de judar som fick fly ifrån arabstaterna bli ekonomiskt kompenserade på samma sätt som palestinierna. Men det är svårt för palestinierna att återvända till sina gamla hem, lika svårt som för judarna att återvända till ett ingenting i Egypten, ett ingenting i Europa och ett ingenting i Syrien. Även om det känns svårt att säga så här så har det hänt för mycket i området. Ingen av parterna kan räkna med att återvända till sina gamla hem, men kompensation för det skall dem ha. För stunden så måste den onda cirkeln med palestinska terrorattacker som svaras med Israeliska hämnd attacker få ett slut. Den palestinska myndigheten måste göra sitt yttersta för att förhindra terrorism, och Israel måste upphöra med sina hämndaktioner som för det mesta drabbar civila hårdare än terrorister. Att inte FN har placerat fredsbevarande styrkor i området är för mig ett mysterium. Palestinska ungdomar skulle nog inte kasta lika mycket sten på dem så som på de Israeliska, och de skulle nog knappast svara med gevärseld. Konflikten är svårlöst, men parterna måste börja försöka tänka sig in i varandras situationer. Palestinierna måste försöka förstå att judarna har varit förföljda i 2000år och statslösa i 2500år innan Israel grundades för 62år sedan, och Israelerna måste förstå att palestinierna är statslösa nu och känner samma frustration över det som dem själva en gång gjorde.

PALESTINAS HISTORIA

Palestina är hjärtat i den arabiska världen, för det är Palestina som kopplar ihop Afrika med Asien. Palestina har en yta på ca 27000 km2. Palestinas gränser fast lades under första världskriget, från väst Medelhavet, Syrien och Jordanien ligger i öst, norr Libanon och syd ligger Egypten. Palestina brukar delas i tre viktiga områden:

1; Slättkusten, som följs i öster av bergen Al-Galil, Nablus och Jerusalem som är storstäder och de går ner till Rårr-Jordanien.

2; Akka slätten (mellan al-nakora & Haifa)

3; Största slättkusten, Gaza och Rafah och vidare mot söder.

Ungefär år 350 f.Kr. flyttade från arabiska ön många grupper av människor till Libanon, Syrien och Palestina. I Palestina levde Kananeer , i Libanon levde Finicier och i Syrien levde Armenier. De största grupperna som flyttade från arabiska ön var Kananeer och deras emigration var före 3000-4000 f.Kr., och de var det ursprungliga arabiska folket. De byggde många och stora städer som Jerusalem, Nablus, Ariha, Byssan, Akka och Jaffa. Det var cirka 200 städer som byggdes upp på den tiden.

Egypten utökade sig i imperie epoken mellan 1580-1200 f.Kr., Palestina var en stor och stark del av imperiet. Men trettonde århundraden f.Kr. blev det politiska förhållanden i landet, det nya människor som kom till landet. Till Palestina kom palestinskt folk, som kom från Kreta och andra öar i Egeiska havet som ligger i Grekland. De nya stammarna hade ursprungligen namnet Pelest, Hirudot var den förste som gav de namnet al-falastinijin och Hirudot är känd som en historiker. Pelest gav sitt namn till landet som är känt som Palestina, deras städer var mycket utvecklade i sin epok och de blandade sig med det ursprungliga folket som hette Kananeer, de fick deras språk och började tala det. Sedan kom det andra stammar till Palestina som hette Hebreer och de ockuperade Ariha, de slaktade alla som bodde där, även alla djur, de stal allt som fanns där och två århundraden därefter ockuperade de Jerusalem. Det kom riktig ordning när kung Dawoud hade fått kungariket 976-1016 f.Kr. , men norra delen stannade med Kananeer och Palestinier. Majoriteten av det palestiniska folket även på den tiden var palestinier och höll sig till den palestinska kulturen och civilisationen. Hebreerna blandade sig inte med det ursprungliga folket och det berodde på deras religösa känslor och de höll sig för sig själva.

722 f.Kr. ockuperade Asyrien landet, därefter ockuperade Nabokhad Nassar kungen av Kildanien hela landet och förvisade alla judar ur landet. Efter det ockuperade Kurasch Al-Farisi hela landet och år 539 f.Kr. lät han judarna komma tillbaka till Palestina. Till slut ockuperade Bombi Al-Romani Palestina år 63 f.Kr., och under Agustus Al-Romanis tid föddes Jesus i staden Betlehem som efter det flyttade med sin mamma till Nasaret. I Galilein såg folk Jesus som ett underverk, de började införa och hylla hans ideer som han berättade om.

När Islam kom blev många kristna. Islam spridde sig bland folket och de judar som bodde i arabiska länder stannade kvar där, islamiska härskare konserverade deras religion och deras civilirätt och ekonomiska rätt, de var som arabiska människor i landet. Därefter kom osmanerna till arabiska länder och Palestina var en av de länder som var under deras kontroll från 1516. Napolion ockuperade Egypten  och södra Palestina 1799 och han försökte ockupera staden Akka, men kunde inte. Palestina var under det turkiska imperiet i ungefär 400år, under den tiden började alla araber sin revolution mot det turkiska imperiet. När första världskriget kom medverkade turkiet i det. Under kriget träffade Sharif Macka Al-Hussein Ben Ali någon som representerade England i Egypten och de kom överens om att alla arabiska länder skulle få självständighet. Resultatet av förhandlingarna och utfäster av Al-Sharif Hussein blev att revolutionen mot den turkiska kolonimakten 1916 kunggjordes.

Den arabiska revolutionen blev högra handen för den allierande armeen. Den armeen ockuperade Syrien och södra Jordanien 1918. När den osmaniska tiden var slut var Palestina under den Brittiska kolonimakten. Judarna hade mycket problem på den tiden och före den tiden i Europa. 1897 kunde judar som fanns i olika länder samlas och de genomförde den första judiska konferensen som heter den första sionistiska konferensen. Konferensen ägde rum i Schweiz, Tudor Herstil var den första som bildade sionismen och funderade på att bilda en israeliska staten i Palestina, men han hade olika länder i sin plan när han skulle bilda den israeliska staten. Exempel på hans plan var Argentina, Sinna i Egypten, Cypern Mocambique, Kongo och Palestina. På konferensen valde man inte direkt Palestina utan de bara bestämde sig för att bilda en stat i nått av de länderna. Därefter började sionismen arbeta på två fronter. Första fronten var inre fronten och deras mål var att anordna och vinna lojalitet hos judar som fanns över hela världen. Andra fronten var yttre fronten och deras mål var att vinna lojalitet hos europeisk kolonimakt. När första världskriget började 1914 tog sionismen flera steg på väg mot slutet med den politiska och kapitaliska organisationen. Därefter fick sionismen jätte bra relation med engelska härskare och kunde påverka. Sionismen kunde få en utfästelse av englands utrikesminister Arthur Jimis Belfort år 1917 för att bilda en hemlandsnation för alla judar i Palestina. Sedan började judar emigrera från Europa till Palestina och började kränka palestinier. Den engelska armeen hjälpte judarna och gav de vapen för att döda palestinier som hade vapen för att försvara sig mot ockupanter. 1936 började revulationen mot engelska kolonimakten och judiska emigranter, men 1947 fick judarna en resolution av FN som innebar att dela Palestina i två delar, en Palestinsk och en Judisk halva. 1948 lämnade engelskmännen plötsligt Palestina, före den tid som de måste ge palestinierna självständighet, och samtidigt attackerade judarna palestinska städer och byar, många människor dog och många flydde hemifrån till andra grannländer där de bodde i tält. De hade tänkt stanna där en liten , eftersom arabiska armeen hade lovat att de skulle förvisa judarna ur Palestina, men den arabiska armeen kom försent till Palestina och samtidigt ockuperade judarna ungefär hela den delen som FN hade lovat till Palestinierna, den delen är känd som 1948 området. Efteråt blev många av den palestinska befolkningen flyktingar i grannländerna och bor fortfarande i läger. Ca 6 miljoner palestinier bor nu utanför Palestina och de lever jätte dåligt. 1965 bildade palestinierna sin organisation PLO och började bekämpa mot ockupanter under strävan kunde PLO rycka till sig en resolution av FN. Den säger att alla palestinska flyktingar behöver och måste komma tillbaka till Palestina och ockupanterna måste ersätta alla de.  1967 ockuperade den israeliska armeen en annan del av Palestina och hela Jerusalem, och de ockuperade Sinna som är en del av Egypten, en del av Syrien som heter Al-Golan. Detta betyder att Israel inte bara vill ha Palestina utan de vill ha alla arabiska länder som ligger runt floderna Digla och Al-Furat, det var sionismens plan.

1992-1993 var det svåra förhandlingar i Oslo mellan palestinska och israeliska grupper. Genom den uppgörelse palestinier förhandlade fick inte alla sina äganderätter som de hade haft innan FNs resolution, Yaser Arafat accepterade ändå överenskommelsen. Nästan alla palestinska partier avslog  den uppgörelsen och de trodde att partiella lösningar inte når till ständig lösning. Palestinier fick ca 2% av Oslos uppgörelse, medans Israel förverkade mer och mer jord, rev allt mer hus, förstörde jordbruket mer och mer, högg ner oliv och apelsin träd, slutade inte gripa oskyldiga ungdomar och den israeliska armeen mördade allt mer barn och oskyldiga palestinier tills premiär ministern Rappen skrev under överenskommelsen från Oslo med Yaser Arafat. Sen förhandla de flera gånger överenskommelsen i Oslo och de underskrev många andra överenskommelser i olika länder med tillsyn av olika världspresidenter, men Israel ville inte ha fred, de ville bara kriga. Jag tycker att palestinierna gjorde ett stort fel när de försökte stoppa den första revolten (första intifadan) som fortsatte 1987-1993 innan de började med förhandlingen i Oslo. Eftersom många länder solidariserade på den tiden med palestinska problem och började förbereda för att göra världskonferens mellan österns problem, samtidigt började israeliska härskare att förhandla med palestinierna utan att göravärldskonferensen och de kunde övertala palestinierna att stoppa sina revolt och började förhandla.

Fem år efter överenskommelsen i Oslo började andra revoltet ( andra intifadan) i Palestina. Trots att Barak som var premiär minister i början av intifadan använde han sig av olika aggressioner mot palestinier men han kunde ändå inte avsluta intifadan. Efter Barak kom Sharon som ny premiär minister och lovade det israeliska folket att han skulle avsluta intifadan om hundra dagar, men intifadan fortsatte i Ca tre år. Under den tiden har Sharon hållit på med sitt kriminella sätt, eftersom palestinierna har hållit ut i tre år och haft en otrolig tålamod har den israeliska regeringen konfiskerat 56% av palestinsk jordbruk, hus, egendomar allt detta för att bygga en separabel mur som har paserat palestiniernas egendomar och nu är palestinierna fångar i sitt land, men palestiniernas tålamod är starkare än israels arme, starkare än Sharon och hans brottsliga uppförande och orätten.

Den palestinska författaren Edward Said sa:  judarna som levde i Europa innan 1947 var förtryckta men det är palestinierna som är offren för deras förtryck.

Israels historia

författaren säger:                                                                                                                   Konflikten i Israel har hållit på längre än vad de flesta kan minnas, men om det ni minns är vad som startade 1948 när Palestina delades i två, Judarnas Israel och arabernas Palestina, så har ni fel. Det hela startade långt innan.Vid ca.1800 f.Kr så bodde "judarna" i landet Kanaan, där Israel ligger nu. 1200 f.Kr blev det hungersnöd i Kanaan och de blev tvungna att fly till Egypten där de blev förslavade.  Där så delade folket upp sig i olika delar och områden, t.ex området Juda rike som Juda skapade. Det var efter Juda rike som romarna långt senare döpte Kanaans folk till Judar. Efter ett krig med filistéerna så blev David kung och förenade folket. David kallade Kanaans land Israel efter den en av Judendomens tre patriarker, Jakob. Israel utvecklades och blev ett starkt land, trots attacker från grannländerna. Under 50-talet så var Israel en provins i det romerska riket. De ville bli fria och revolterade mot det romerska styret, men slogs tillbaka. På 70-talet gick Rom in i Israel som hämnd och förstörde templet i Jerusalem och judarna spreds till olika länder runt om i världen. Den händelsen kallas Diasporan, förskingringen. 600 år senare, 622 e.Kr, så erövrade muslimerna stora delar av det romerska riket. En av delarna gick hos muslimerna under namnet Palestina och låg där Israel ligger idag. På så sätt kom muslimerna att bo på samma plats som Kanaans folk en gång bott. De nya palestinierna pratade arabiska, och de som fortfarande bodde kvar i det gamla Israel konverterade till Islam som var erövrarnas religion. Muslimerna bodde i Palestina i flera hundra år efter det, men under 1900-talet så började judarna komma tillbaka och bosätta sig i Palestina. Trots det var muslimerna fortfarande en stor majoritet. Anledningen till att så många judar flyttade tillbaka under början av 1900-talet är att den brittiske utrikesministern under Första Världskriget officiellt tillät judisk invandring till Palestina. Palestina var under den tiden ett brittiskt mandat, Storbritannien hade alltså ansvar över Palestina tills området skulle kunna klara sig själv, och kunde inte göra något åt beslutet, trots att de flesta inte tyckte om det. Fler och fler judar anlände till Palestina och i mitten av 1930-talet bestod befolkningen av nästan en tredjedel judar. Palestinierna började bli oroliga och trodde att de skulle förlora sitt land, och 1936 utbröt ett stort uppror mot judarna och Storbritannien, men det slogs ner. Fler utbrott fanns det inte tid för eftersom Andra Världskriget bröt ut 1939.

Kriget var en svår tid för alla judar. De söktes upp och mördades eller sattes i koncentrationsläger av nazistiska soldater, och när det var slut 1945 så hade över 6 miljoner judar dött. I de som fanns kvar var önskan att få ett eget hemland stor. Fram till nu så hade judarna varit utspridda i världen, en stor del i USA. Två år senare förklarade Storbritannien att de tänkte ge sitt mandat till FN som skapats som en effekt på Andra Världskriget. Bara några månader senare så röstade FN igenom en delning av Palestina. Det skulle delas upp i ett judiskt område, Israel, och en palestinsk del, Palestina. Judarna skulle nu alltså få flytta tillbaka till en del av deras gamla land. Delningen gjordes på grund av allt som hänt judarna i Andra Världskriget, men palestinierna tyckte inte alls om det. De hade nu bott i Palestina i över 1300 år och såg det som sitt eget. Nu förlorade de en stor del till judarna. FN bestämde sig dock för att behålla Jerusalem, huvudstad för både judarna och muslimerna, neutral. Maj 1948 utropade David Ben-Gurion Israel till en stat, ett land. Eftersom USA innehöll så många judar så fick Ben-Gurion president Harry Trumans stöd. Gamla Palestina kom att bestå av landet Israel och området Palestina som aldrig blivit utropat till land. David Ben-Gurion blev Israels första premiärminister. Trots att Israel nu officiellt var en självständig stat, som efter att den bildats automatiskt klev ur FN s mandat, så vägrade Palestina och de andra arabländerna att erkänna Israels existens. Araberna började med att med samlade krafter gå till anfall mot judiska mål, men trots Israels lilla storlek i jämförelse med resten av det stora mellanöstern så hade de en väl förberedd arme. Israel slog tillbaka araberna och började sen avancera in på Palestinskt område. De Israeliska trupperna erövrade större delen av Palestina och tog också över halva Jerusalem. Palestinierna lyckades försvara den gamla delen av staden. I januari 1949 så slutade striderna, men varken araberna eller judarna skrev på en fredsöverenskommelse. Under striderna så hade Israels område ökat från mindre än hälften till mer än tre fjärdedelar och 725 000 palestinska araber hade blivit tvungna att lämna sina hem. Den siffran ökade hela tiden fram till idag. Flyktingarna flydde till bl.a Gazaremsan och Västbanken: De två palestinska områden som Israel inte ännu kontrollerade. De flydde också till arabiska grannländer som Libanon, Syrien och Jordanien. Det var under den här tiden som FN-organisationen UNRWA bildades. UNRWA var FN s organisation för palestinska flyktingar. Samtidigt så förlorade Palestina även Gazaremsan och Västbanken då Jordanien tog över Västbanken och östra Jerusalem och bytte namn till Hashemitiska kungadömet av Jordanien. Egypten gick in i och tog kontroll över Gaza, men gjorde den inte till en del av Egypten. År 1967 så hade president Nassar i Egypten blivit en väldigt mäktig arabisk ledare och manade till en arabisk attack mot Israel för att ta tillbaka det som palestinierna förlorat. Israel svarade på hotet genom att attackera först. Jordanien och Syrien slöt upp på Egyptens sida men trots det så vann Israel kriget överlägset. De tog hela Sinaihalvön, tillsammans med Gazaremsan, från Egypten, Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien och områden från Syrien. Kriget kallas idag 6-dagarskriget eftersom det bara varade i 6 dagar. 3 år innan 6-dagarskriget så hade en organisation vid namn Palestinas befrielseorganisation (PLO) bildats av en grupp palestinier. Fram till 6-dagarskriget så hade de bara verkat genom att stöda andra organisationer, men efter förlusten så bestämde de sig för att uppnå sina mål på egen hand. PLOs ledare blev Yassir Arafat, och deras mål var att vinna tillbaka hela Palestina. PLO började utvecklas till en sorts ledarorganisation för alla palestinska organisationer. Vid 1970 var de flesta av de palestinska Gerilla grupperna, dvs grupper som ville ta över makten, baserade i Jordanien. Kung Hussein av Jordanien kände sig hotad och vid fler och fler tillfällen så drabbade beväpnade palestinier samman med jordansk polis och militär. Samtidigt så blev Jordanien attackerade av Israel på grund av de palestinska attacker som riktades mot dem därifrån. Palestinierna fick mer och mer makt i Jordanien, men i sin vrede över ett terroristdåd som PLO begått innanför Jordaniens gränser så beordrade Hussein sin arme att driva PLO ur landet. PLO fortsatte till Syrien, och efter det Libanon. Över 50% av Jordaniens befolkning bestod fortfarande av civila palestinier som fått stanna kvar. Efter att den egyptiska presidenten dött så blev Anwar Sadat ny president. Sadat var fast besluten att hämnas förlusten i 6-dagarskriget, och 1973, på den judiska helgdagen Yom Kippur , så överaskade han Israel med en attack mot israeliska ställningar vid Suez Kanalen. Kriget som startats ledde till ett dödläge när varken Israel eller Egypten kunde avancera.

Istället så hjälpte USA till att organisera fredsförhandlingar mellan Egypten och Israel. Den gången gick det inte särskilt bra, men 1977 så var det Egyptens president som tog initiativet för nya förhandlingar. Han var trött på stridigheterna. Det ledde till att både Israel och Egypten blev inbjudna till USA av USAs president Jimmy Carter. Efter 12 dagars samtal i semesterorten Camp David så var båda parterna överens. Fred skulle skapas, och Egypten skulle få tillbaka Sinaihalvön som ockuperats av Israel 1967. Fredsavtalet skrevs på 1979. De andra arabstaterna som fortfarande inte erkänt staten Israel reagerade starkt på det och bröt alla relationer med Egypten. Det sista kriget som Israel var inblandade i fram till idag är det där de invaderade Libanon, 1982. PLO höll nu till där, och anledningen till kriget var att Israel ville ha en 40km bred säkerhetszon i södra Libanon. På det viset skulle PLO inte kunna avfyra några missiler mot Israel från Libanon. Israel avancerade mot Libanons huvudstad Beirut, men efter att ha attackerat staden med stridsflygplan så krävde USA att striderna skulle upphöra. PLO fick lämna Libanon och åkte istället till Tunisien och Yemen, och Israel drog sig tillbaka. Trots det så hade de kvar säkerhetszonen fram till år 2000. Under 80-talet så byggde Israel fler och fler bosättningar i Västbanken och Gazaremsan. Anledningen var att de ville utvidga sina områden , men också för att säkra gränserna. En annan sak som hände under 80-talet är att det religiösa partiet Shas-partiet skapades. Hotet från Shas-partiet fick de gamla israeliska partierna, Arbetarpartiet och Likud att gå ihop i en allians där de skulle dela makten. 80-talet var också den tid då den första intifadan bröt ut. Intifadan är ett arabiskt ord och betyder resning. Intifadan, eller "resningen", började då Yassir Arafat utropade Palestina till ett land för första gången. Få länder erkände Palestina och palestinierna mer och mer insåg vikten av ett eget land. De började protestera mot israelerna genom att kasta stenar på israelisk polis, och när polisen öppnade eld så blev det bara värre. Intifadan fick omvärlden att inse att något måste göras, och när gulfkriget, där Irak invaderat Kuwait, var över så beslöt president George H.W Bush att försöka medla fred. 1991 så träffades han med israeliska och arabiska representanter i Madrid för den första fredskonferensen sen 1973. Parterna träffades för att prata 11 gånger under 18 månader efter det, men allt förstördes när Israels premiärminister, Ytshak Rabin, deporterade 400 palestinier ur gruppen Hamas, från Israel. Trots det så ville alla fortfarande ha fred, och på initiativ av den norske utrikesministern så möttes Israel och Palestina på ett hemligt möte i Oslo, där det så kallade Oslo-avtalet skrevs på. I avtalet stod det att att palestinierna skulle få sina "legitima rättigheter", vilket de flesta tolkade som en självständig stat. Men detaljerna var för svåra att komma överens om, och under nya samtal kom de överens om att Palestina skulle få kontroll över delar av Gazaremsan och Västbanken. Freden såg ut att vara nära, och nya förhandlingar som kallas Camp David II tog sin början. Under mötet så kom Israels nya premiärminister, Ehud Barak, med något som han kallade ett väldigt generöst erbjudande. Det tyckte inte palestinierna och de tackade nej. Det tog fram till 2003 innan de, med hjälp av påtryckningar från George Bush, skrev på en ny färdplan. Trots det så krävde färdplanen stora eftergifter från båda sidorna och ett år senare så var den så gott som glömd. Ännu en fredsförhandling hade misslyckats. Samma år, 2004, så dog Yassir Arafat. Han hade alltid varit en ledstjärna för alla palestinier och många misströstade. Men Israel hade aldrig litat på Arafat, och med Mahmoud Abbas som PLOs nya ledare så kunde Israel helt ge ifrån sig Gaza. Sen dess har inget mer hänt, och konflikten mellan landet Israel och området Palestina pågår. Det återstår att se vad som kommer att hända.

KONFLIKTEN

Muslimerna säger att ett av de stora utmärkande egenskaperna är att Jesus kommer ner från andra himmlen och att han frågar muslimerna om de vill att han ska föra ut judarna ur Palestina men de säger nej, vi vill göra det själv. Så med hjälp av Jesus kommer muslimerna göra det de länge väntat på nämlingen att befria Palestina från judarna. Men i judarnas heliga skrift ges landet Kanan (Palestina) till det judiska folket. Det känns som om det alltid har varit konflikter om Palestina. Fast det var först när korstågen började som konflikten fick en sådan religiös kraft. Judarna ser Jerusalem som Guds stad, muslimerna ser Jerusalem som sin tredje heligaste stad. Också för de kristna är Jerusalem viktig eftersom det sägs att Jesus har dött där. Området kring Israel har varit flera erövrares rike, och efter Första världskriget då det Osmanska riket fallit samman blev Palestina på uppdrag från NF ett brittiskt mandat som skulle skapa ett judiskt national hem på platsen. Innan och under andra världskriget ökade invandringen av judar, som flydde undan nazismen och judeförföljelser i hela Europa till Palestina, vilket inte var omtyckt av de palestinier som bodde i området, och visade detta genom våldsamt motstånd mot de anländande judarna. 1937 tillsattes den så kallade Peelkommissionen av den brittiska regeringen. Man föreslog att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat, och Jerusalem med närliggande områden skulle fortsätta rådas under brittiskt styre. Judarna accepterade motvilligt, dock inte araberna, och våldet fortsatte. Britterna försökte då med en annan taktik; man stoppade invandringen av judar (och skickade oftast tillbaka dem till det antisionistiska Europa, även till Nazityskland), men människor kom in i landet illegalt. 1947 hade Storbritannien fått nog av att försöka lösa en tills synes olöslig konflikt och man bollade helt enkelt över problemet till FN och övergav sedan landet. I generalförsamlingen röstade en majoritet (2/3-delar) för ett godkände av förslaget att Palestina skulle delas, trots protester från araberna, i en Judisk och en Palestinsk stat. Den 14 maj 1948 utropades den judiska staten Israel. Nästan direkt efteråt förklarade arabstaterna krig. Israel vann, och fördrev de Palestinier som bodde på platsen innan och arabstaterna från Marocko till Irak drev ut judar. Judarna togs om hand inne i Israel, medan palestinierna fick bo i flyktingförläggningar i grannländerna.
Palestinierna vägrade acceptera Israels existens, och nu startade ett krig utan vapen. Arabstaterna försökte lamslå Israel genom bojkotter och blockader, och under nästan 30 år fortsatte denna ständiga fientlighet mot Israel.

Vart ska man börja? Krig har ju förekommit ett antal gånger och allt som följer dess väg. Tortyr, påbjuds faktiskt av den Israeliska lagen om det har med terror brott att göra. Terrorism är vanligt förekommande. Att vira in sig i sprängämnen och hoppa på en buss har blivit allt populärare, särskilt bland Hamasanhängare. Handels blockader emot Israel har förekommit mer än en gång från arabsamfundets sida. Israel försvårar det för Palestinierna på flera sätt, bland annat så får man inte borra brunnar på västbanken, då grundvattnet skulle sjunka i dem Israeliska brunnarna. För inte så längesedan införde Israel en lag som i praktiken stoppade matsändningar till Gazaremsan då man förbjöd att tomma containrar fick föras ut från Gazaremsan. Stenligan är ett exempel på en Israelisk terrorgrupp om verkade på 40-50talet. Israeliska hämndaktioner innefattar ofta attackhelikoptrar och/eller stridsvagnar. Förstöra hus med raket eld från dessa eller spränga bilar är populärt. När palestinska barn och ungdomar kastar sten mot israeliska militärer får de ofta gummikulor som svar. Israeliska bosättningar ses ofta som ett försök till att kolonisera bl. a västbanken.

Sexdagarskriget
I maj 1967 hade Egyptens president Gamel Abdel Nassar beordrat alla FN-trupper att lämna Sinai, varpå man även blockerade Tiransundet. Genom detta fråntogs Israel sin enda hamn i Röda havet. Egypten undertecknade även en militärpakt med Syrien, Irak och Jordanien.
Den 5 juni samma år gick det Israeliska flygvapnet överraskande till attack och utplånade nästan hela den Egypten baserade alliansens flygvapen. Flygplan förstördes innan de ens lyft marken. Med totalt luftherravälde tog det bara sex dagar innan striderna slutade och Israel hade på dem dagarna hunnit ockupera Sinaihalvön, Golan höjderna, Västbanken och Gazaremsan.

Kriget mot Libanon
PLO: s terroristattacker mot Israel från libanesiskt territorium ledde till israeliska invasioner av Libanon 1978 och 1982. Vid det sistnämnda ockuperades landet ända upp till huvudstaden Beirut. 1983 slöt Israel och Libanon fred, men avtalet revs upp av den libanesiska presidenten efter syriska påtryckningar. Två år senare drog sig Israel tillbaka från större delen av det tidigare ockuperade området, varav man behöll en säkerhetszon längs gränsen i söder.

Intifadan
Den 8 december 1987 inleddes det palestinska upproret kallat intifadan. Med intifadan menar man ungefär "att resa sig upp och borsta av sig dammet", och med dammet menar man Israel. Upploppet började då en israelisk lastbil körde in i palestinska fordon och dödade fyra palestinier. Idag går det knappt en dag utan att medierna rapporterar om döda i terrorattacker eller om civila som stryket med i Israeliska hämndattacker. Det förhandlas fram och tillbaka, men en fredsuppgörelse verkar långt borta.

Följder..
Israel har vunnit några krig och då utvidgat sitt territorium. Man kontrollerar nu de viktiga Golanhöjderna och således floden Jordan. Vattenbrist är en av orsakerna till konflikten. Dessutom kontrollerar man nu också Gazaremsan och Västbanken. Västbanken har förhållandevis mycket grundvatten. Israel har också blivit en av många hatad stat, då väldigt många anser att deras behandling av palestinierna är fruktansvärd. Israel har också lidit förluster från krigen. Israels ekonomi har blivit något lidande av konflikten, då många, särskilt inom den politiska vänstern, väljer att bojkotta Israeliska varor. Däremot existerar den judiska staten igen, vilket den inte gjorde för 60år sedan. Palestinierna, som fortfarande är ett statslöst folk, har lidit störst förluster. Idag är dem beroende av att arbeta i Israel, och uppemot
70 % av Gazas befolkning är arbetslös. Nu när Israel har byggt en mur och stängt gränsposteringar kan man nog inte räkna med förbättringar. Många palestinier har fördrivits eller flytt från sina hem och hamnat i flyktingförläggningar, och många bor där än, även deras barn och barnbarn. Många palestinier har också dött i terror från israeliska terrororganisationer eller i hämndattacker. Palestinierna får nästan ingen hjälp längre från dem rika arabländerna, utan skjuts ofta fram som ett exempel på hur onda judarna är. Syrien, Egypten och Jordanien har förlorat både soldater och territorium under konflikten. Syrien har också förlorat en stor vattentillgång i samband med förlusten av Golanhöjderna. Lilla Libanon fick svårt att återhämta sig efter inbördeskriget som PLO orsakade, för att sedan vara platsen för striderna mellan Syrien, PLO och andra milisgrupper mot Israel. Judar tvingades att lämna sina länder i mellanöstern och fick fly till Israel när konflikten startade. Samma sak som hände palestinierna, med undantaget att Israel tog hand om judarna som kom till landet. Palestinierna hamnade som sagt i jordanska, libanesiska, egyptiska och syriska flyktingläger som senare erövrades av Israel.

Typ på konflikt                                                                                                                       Den här konflikten är komplicerad och flera olika orsaker ligger bakom den.
Det är en religiös konflikt då judarna menar att Gud har gett dem landet, för araberna är Jerusalem helig då koranen säger att Mohammed steg upp till himlen från den plats där klippmoskén nu ligger. Även en del kristna grupper skulle nog se Jerusalem tillhörande en kristen stat då Jesus skall ha dött där. Konflikten målas ofta upp som en religiös konflikt, särskilt i mellanöstern, dock inte så ofta i Västeuropa. Konflikten är etnisk då det är 2 olika folkgrupper som strider mot varandra, med olika "allierade" runt om i världen. Redan innan den judiska staten bildades rådde stora motsättningar mellan judarna och palestinierna. Naturresurser spelar en större roll än många tror. Vatten är en bristvara i mellanöstern. Den största orsaken till Israels ockupering av Golanhöjderna var att Syrien hade börjat bygga en damm som skulle strypa vattenflödet via Jordan till Israel. Det är lätt att se konflikten som en konflikt mot mellan rika och fattiga. Det rika Israel med stöd från det ännu rikare USA som strider emot dem fattiga palestinierna som inte får något vidare stöd från arabländerna som för det mesta skjuter fram dem i den anti israeliska propagandan. Visserligen får den palestinska myndigheten miljoner i bistånd varje år, men kan inte ens nästan mäta sig med Israel vad det gäller pengar, som får bistånd av USA att köpa vapen för. Palestiniernas levnadsvillkår är mycket sämre än Israelernas. En av anledningarna till palestiniernas brist på kapital &au...