Palestinas och israels historia

Palestinas historia

Palestina är hjärtat i den arabiska världen, för det är Palestina som kopplar ihop Afrika med Asien. Palestina har en yta på ca 27000 km2. Palestinas gränser fast lades under första världskriget, från väst Medelhavet, Syrien och Jordanien ligger i öst, norr Libanon och syd ligger Egypten. Palestina brukar delas i tre viktiga områden:

1; Slättkusten, som följs i öster av bergen Al-Galil, Nablus och Jerusalem som är storstäder och de går ner till Rårr-Jordanien.

2; Akka slätten (mellan al-nakora & Haifa)

3; Största slättkusten, Gaza och Rafah och vidare mot söder.

Ungefär år 350 f.Kr. flyttade från arabiska ön många grupper av människor till Libanon, Syrien och Palestina. I Palestina levde Kananeer , i Libanon levde Finicier och i Syrien levde Armenier. De största grupperna som flyttade från arabiska ön var Kananeer och deras emigration var före 3000-4000 f.Kr., och de var det ursprungliga arabiska folket. De byggde många och stora städer som Jerusalem, Nablus, Ariha, Byssan, Akka och Jaffa. Det var cirka 200 städer som byggdes upp på den tiden.

Egypten utökade sig i imperie epoken mellan 1580-1200 f.Kr., Palestina var en stor och stark del av imperiet. Men trettonde århundraden f.Kr. blev det politiska förhållanden i landet, nya människor kom till landet. Till Palestina kom palestinskt folk, som kom från Kreta och andra öar i Egeiska havet som ligger i Grekland. De nya stammarna hade ursprungligen namnet Pelest, Hirudot var den förste som gav de namnet al-falastinijin och Hirudot är känd som en historiker. Pelest gav sitt namn till landet som är känt som Palestina, deras städer var mycket utvecklade i sin epok och de blandade sig med det ursprungliga folket som hette Kananeer, de fick deras språk och började tala det. Sedan kom det andra stammar till Palestina som hette Hebreer och de ockuperade Ariha, de slaktade alla som bodde där, även alla djur, de stal allt som fanns där och två hundraden därefter ockuperade de Jerusalem. Det kom riktig ordning när kung Dawoud hade fått kungariket 976-1016 f.Kr. , men norra delen stannade med Kananeer och Palestinier. Majoriteten av det palestiniska folket även på den tiden var palestinier och höll sig till den palestinska kulturen och civilisationen. Hebreerna blandade sig inte med det ursprungliga folket och det berodde på att deras religösa känslor och de höll sig för sig själva.

722 f.Kr. ockuperade Aschurien landet, därefter ockuperade Nabokhad Nassar kungen av Kildanien hela landet och förvisade alla judar ur landet. Efter det ockuperade Kurasch Al-Farisi hela landet och år 539 f.Kr. lät han judarna komma tillbaka till Palestina. Till slut ockuperade Bombi Al-Romani Palestina år 63 f.Kr., och under Agustus Al-Romanis tid föddes Jesus i staden Betlehem som efter det flyttade med sin mamma till Nasaret. I Galilein såg folk Jesus som ett underverk, de började införa och hylla hans ideer som han berättade om, de handla om kärlek, tolerans och fred. Jesus och hans lärjungar var exponerade för förtryck och tortyr av judiska präster eftersom de tänkte att den kristna religionen bildade hot och faror mot den judiska religionen.

När Islam kom blev många kristna. Islam spridde sig bland folket och de judar som bodde i arabiska länder stannade kvar där, islamiska härskare konserverade deras religion och deras civilirätt och ekonomiska rätt, de var som arabiska människor i landet. Därefter kom osmanerna till arabiska länder och Palestina var en av de länder som var under deras kontroll från 1516. Napolion ockuperade Egypten och södra Palestina 1799 och han försökte ockupera staden Akka, men kunde inte. Palestina var under det turkiska imperiet i ungefär 400år, under den tiden började alla araber sin revolution mot det turkiska imperiet. När första världskriget kom medverkade turkiet i det. Under kriget träffade Sharif Macka Al-Hussein Ben Ali någon som representerade England i Egypten och de kom överens om att alla arabiska länder skulle få självständighet. Resultatet av förhandlingarna och utfäster av Al-Sharif Hussein blev att revolutionen mot den turkiska kolonimakten 1916 kunggjordes.

Den arabiska revolutionen blev högra handen för den allierande armeen. Den armeen ockuperade Syrien och södra Jordanien 1918. När den osmaniska tiden var slut var Palestina under den Brittiska kolonimakten. Judarna hade mycket problem på den tiden och före den tiden i Europa. 1897 kunde judar som fanns i olika länder samlas och de genomförde den första judiska konferensen som heter den första sionistiska konferensen. Konferensen ägde rum i Schweiz, Tudor Herstil var den första som bildade sionismen och funderade på att bilda en israeliska staten i Palestina, men han hade olika länder i sin plan när han skulle bilda den israeliska staten. Exempel på hans plan var Argentina, Sinna i Egypten, Cypern Mocambique, Kongo och Palestina. På konferensen valde man inte direkt Palestina utan de bara bestämde sig för att bilda en stat i nått av de länderna. Därefter började sionismen arbeta på två fronter. Första fronten var inre fronten och deras mål var att anordna och vinna lojalitet hos judar som fanns över hela världen. Andra fronten var yttre fronten och deras mål var att vinna lojalitet hos europeisk kolonimakt. När första världskriget började 1914 tog sionismen flera steg på väg mot slutet med den politiska och kapitaliska organisationen. Därefter fick sionismen jätte bra relation med engelska härskare och kunde påverka. Sionismen kunde få en utfästelse av englands utrikesminister Arthur Jimis Belfort år 1917 för att bilda en hemlandsnation för alla judar i Palestina. Sedan började judar emigrera från Europa till Palestina och började kränka palestinier. Den engelska armeen hjälpte judarna och gav de vapen för att döda palestinier som hade vapen för att försvara sig mot ockupanter. 1936 började revulationen mot engelska kolonimakten och judiska emigranter, men 1947 fick judarna en resolution av FN som innebar att dela Palestina i två delar, en Palestinsk och en Judisk halva. 1948 lämnade engelskmännen plötsligt Palestina, före den tid som de måste ge palestinierna självständighet, och samtidigt attackerade judarna palestinska städer och byar, många människor dog och många flydde hemifrån till andra grannländer där de bodde i tält. De hade tänkt stanna där en liten , eftersom arabiska armeen hade lovat att de skulle förvisa judarna ur Palestina, men den arabiska armeen kom försent till Palestina och samtidigt ockuperade judarna ungefär hela den delen som FN hade lovat till Palestinierna, den delen är känd som 1948 området. Efteråt blev många av den palestinska befolkningen flyktingar i grannländerna och bor fortfarande i läger. Ca 6 miljoner palestinier bor nu utanför Palestina och de lever jätte dåligt. 1965 bildade palestinierna sin organisation PLO och började bekämpa mot ockupanter under strävan kunde PLO rycka till sig en resolution av FN. Den säger att alla palestinska flyktingar behöver och måste komma tillbaka till Palestina och ockupanterna måste ersätta alla de. 1967 ockuperade den israeliska armeen en annan del av Palestina och hela Jerusalem, och de ockuperade Sinna som är en del av Egypten, en del av Syrien som heter Al-Gulan. Detta betyder att Israel inte bara vill ha Palestina utan de vill ha alla arabiska länder som ligger runt floderna Digla och Al-Furat, det var sionismens plan.

1992-1993 var det svåra förhandlingar i Oslo mellan palestinska och israeliska grupper. Genom den uppgörelse palestinier förhandlade fick inte alla sina äganderätter som de hade haft innan FNs resolution, Yaser Arafat accepterade ändå överenskommelsen. Nästan alla palestinska partier avslog den uppgörelsen och de trodde att partiella lösningar inte når till ständig lösning. Palestinier fick ca 2% av Oslos uppgörelse, medans Israel förverkade mer och mer jord, rev allt mer hus, förstörde jordbruket mer och mer, högg ner oliv och apelsin träd, slutade inte gripa oskyldiga ungdomar och den israeliska armeen mördade allt mer barn och oskyldiga palestinier tills premiär ministern Rappen skrev under överenskommelsen från Oslo med Yaser Arafat. Sen förhandla de flera gånger överenskommelsen i Oslo och de underskrev många andra överenskommelser i olika länder med tillsyn av olika världspresidenter, men Israel ville inte ha fred, de ville bara kriga. Jag tycker att palestinierna gjorde ett stort fel när de försökte stoppa den första revolten (första intifadan) som fortsatte 1987-1993 innan de började med förhandlingen i Oslo. Eftersom många länder solidariserade på den tiden med palestinska problem och började förbereda för att göra världskonferens mellan österns problem, samtidigt började israeliska härskare att förhandla med palestinierna utan att göravärldskonferensen och de kunde övertala palestinierna att stoppa sina revolt och började förhandla.

Fem år efter överenskommelsen i Oslo började andra revoltet ( andra intifadan) i Palestina. Trots att Barak som var premiär minister i början av intifadan använde han sig av olika aggressioner mot palestinier men han kunde ändå inte avsluta intifadan. Efter Barak kom Sharon som ny premiär minister och lovade det israeliska folket att han skulle avsluta intifadan om hundra dagar, men intifadan fortsatte i Ca tre år. Under den tiden har Sharon hållit på med sitt kriminella sätt, eftersom palestinierna har hållit ut i tre år och haft en otrolig tålamod har den israeliska regeringen konfiskerat 56% av palestinsk jordbruk, hus, egendomar allt detta för att bygga en separabel mur som har paserat palestiniernas egendomar och nu är palestinierna fångar i sitt land, men palestiniernas tålamod är starkare än israels arme, starkare än Sharon och hans brottsliga uppförande och orätten.

Den palestinska författaren Edward Said sa: judarna som levdei Europa innan 1947 var förtryckta men det är palestinierna som är offren för deras förtryck.

Jag har fått prata med en gammal man som nu bor i Jerusalem, han har upplevt det mesta av det som står här ovan, och jag har varit tvungen att skriva det på arabiska tre eller fyra gånger sen göra om allting till egna ord och översätta till svenska ibland med hjälp av lexikon.

Israels historia

http://www.parkskolanmonsteras.se/parkinfo/elevarbeten/Tema_Israel_Egypten_vt-10/Israel.htm

Konflikten i Israel har hållit på längre än vad de flesta kan minnas, men om det ni minns är vad som startade 1948 när Palestina delades i två, Judarnas Israel och arabernas Palestina, så har ni fel. Det hela startade långt innan.Vid ca.1800 f.Kr så bodde "judarna" (de kallades inte så än) i landet Kanaan, där Israel ligger nu. 1200 f.Kr blev det hungersnöd i Kanaan och de blev tvungna att fly till Egypten där de blev förslavade. Det tog 100 år innan Mose kunde hjälpa sitt folk ut ur Egypten och tillbaka till Kanaan. Där så delade folket upp sig i olika delar och områden, t.ex området Juda rike som Juda skapade. De var efter Juda rike som romarna långt senare döpte Kanaans folk till Judar.Efter ett krig med filistéerna så blev David kung och förenade folket. David kallade Kanaans land Israel efter den en av Judendomens tre patriarker, Jakob. Jakob kallades också Israel. Israel frodades och blev ett starkt land, trots attacker från grannländerna. Under 50-talet så var Israel en provins i det romerska riket. De ville bli fria och revolterade mot det romerska styret, men slogs tillbaka. På 70-talet gick Rom in i Israel som hämnd och förstörde templet i Jerusalem och judarna spreds till olika länder runt om i världen. Den händelsen kallas Diasporan, förskingringen. 600 år senare, 622 e.Kr, så erövrade muslimerna stora delar av det romerska riket. En av delarna gick hos muslimerna under namnet Palestina och låg där Israel ligger idag. På så sätt kom muslimerna att bo på samma plats som Kanaans folk en gång bott. De nya palestinierna pratade arabiska, och de som fortfarande bodde kvar i det gamla Israel konverterade till Islam som var erövrarnas religion. Muslimerna bodde i Palestina i flera hundra år efter det, men under 1900-talet så började judarna komma tillbaka och bosätta sig i Palestina. Trots det var muslimerna fortfarande en stor majoritet. Anledningen till att så många judar flyttade tillbaka under början av 1900-talet är att den brittiske utrikesministern under Första Världskriget officiellt tillät judisk invandring till Palestina. Palestina var under den tiden ett brittiskt mandat, Storbritannien hade alltså ansvar över Palestina tills området skulle kunna klara sig själv, och kunde inte göra något åt beslutet, trots att de flesta inte tyckte om det. Fler och fler judar anlände till Palestina och i mitten av 1930-talet bestod befolkningen av nästan en tredjedel judar. Palestinierna började bli oroliga och trodde att de skulle förlora sitt land, och 1936 utbröt ett stort uppror mot judarna och Storbritannien, men det slogs ner. Fler utbrott fanns det inte tid för eftersom Andra Världskriget bröt ut 1939. Kriget var en svår tid för alla judar. De söktes upp och mördades eller sattes i koncentrationsläger av nazistiska soldater, och när det var slut 1945 så hade över 6 miljoner judar dött. I de som fanns kvar var önskan att få ett eget hemland stor. Fram till nu så hade judarna varit utspridda i världen, en stor del i USA. Två år senare förklarade Storbritannien att de tänkte ge sitt mandat till FN som skapats som en effekt på Andra Världskriget. Bara några månader senare så röstade FN igenom en delning av Palestina. Det skulle delas upp i ett judiskt område, Israel, och en palestinsk del, Palestina. Judarna skulle nu alltså få flytta tillbaka till en del av deras gamla land. Delningen gjordes på grund av allt som hänt judarna i Andra Världskriget, men palestinierna tyckte inte alls om det. De hade nu bott i Palestina i över 1300 år och såg det som sitt eget. Nu förlorade de en stor del till judarna. FN bestämde sig dock för att behålla Jerusalem, huvudstad för både judarna och muslimerna, neutral.

Maj 1948 utropade David Ben-Gurion Israel till en stat, ett land. Eftersom USA innehöll så många judar så fick Ben-Gurion president Harry Trumans stöd. Gamla Palestina kom att bestå av landet Israel och området Palestina som aldrig blivit utropat till land. David Ben-Gurion blev Israels första premiärminister.Trots att Israel nu officiellt var en självständig stat, som efter att den bildats automatiskt klev ur FN s mandat, så vägrade Palestina och de andra arabländerna att erkänna Israels existens. Araberna började med att med samlade krafter gå till anfall mot judiska mål, men trots Israels lilla storlek i jämförelse med resten av det stora mellanöstern så hade de en väl förberedd arme. Israel slog tillbaka araberna och började sen avancera in på Palestinskt område. De Israeliska trupperna erövrade större delen av Palestina och tog också över halva Jerusalem. Palestinierna lyckades försvara den gamla delen av staden. I januari 1949 så slutade striderna, men varken araberna eller judarna skrev på en fredsöverenskommelse. Under striderna så hade Israels område ökat från mindre än hälften till mer än tre fjärdedelar och 725 000 palestinska araber hade blivit tvungna att lämna sina hem. Den siffran ökade hela tiden fram till idag. Flyktingarna flydde till bl.a Gazaremsan och Västbanken: De två palestinska områden som Israel inte ännu kontrollerade. De flydde också till arabiska grannländer som Libanon, Syrien och Transjordanien (idag bara Jordanien). Det var under den här tiden som FN-organisationen UNRWA bildades. UNRWA var FN s organisation för palestinska flyktingar. Samtidigt så förlorade Palestina även Gazaremsan och Västbanken då Transjordanien tog över Västbanken och östra Jerusalem och bytte namn till Hashemitiska kungadömet av Jordanien. Egypten gick in i och tog kontroll över Gaza, men gjorde den inte till en del av Egypten. År 1967 så hade president Nasser i Egypten blivit en väldigt mäktig arabisk ledare och manade till en arabisk attack mot Israel för att ta tillbaka det som palestinierna förlorat. Israel svarade på hotet genom att attackera först. Jordanien och Syrien slöt upp på Egyptens sida men trots det så vann Israel kriget överlägset. De tog hela Sinaihalvön, tillsammans med Gazaremsan, från Egypten, Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien och områden från Syrien. Kriget kallas idag 6-dagarskriget eftersom det bara varade i 6 dagar. 3 år innan 6-dagarskriget så hade en organisation vid namn Palestinas befrielseorganisation (PLO) bildats av en grupp palestinier. Fram till 6-dagarskriget så hade de bara verkat genom att stöda andra organisationer, men efter förlusten så bestämde de sig för att uppnå sina mål på egen hand. PLOs ledare blev Yassir Arafat, och deras mål var att vinna tillbaka hela Palestina. PLO började utvecklas till en sorts ledarorganisation för alla palestinska organisationer. Vid 1970 var de flesta av de palestinska Gerilla grupperna, dvs grupper som ville ta över makten, baserade i Jordanien. Kung Hussein av Jordanien kände sig hotad och vid fler och fler tillfällen så drabbade beväpnade palestinier samman med jordansk polis och militär. Samtidigt så blev Jordanien attackerade av Israel på grund av de palestinska attacker som riktades mot dem därifrån. Palestinierna fick mer och mer makt i Jordanien, men i sin vrede över ett terroristdåd som PLO begått innanför Jordaniens gränser så beordrade Hussein sin arme att driva PLO ur landet. PLO fortsatte till Syrien, och efter det Libanon. Över 50% av Jordaniens befolkning bestod fortfarande av civila palestinier som fått stanna kvar. Efter att den egyptiska presidenten dött så blev Anwar Sadat ny president. Sadat var fast besluten att hämnas förlusten i 6-dagarskriget, och 1973, på den judiska helgdagen Yom Kippur , så överaskade han Israel med en attack mot israeliska ställningar vid Suez Kanalen. Kriget som startats ledde till ett dödläge när varken Israel eller Egypten kunde avancera.

Istället så hjälpte USA till att organisera fredsförhandlingar mellan Egypten och Israel. Den gången gick det inte särskilt bra, men 1977 så var det Egyptens president som tog initiativet för nya förhandlingar. Han var trött på stridigheterna. Det ledde till att både Israel och Egypten blev inbjudna till USA av USAs president Jimmy Carter. Efter 12 dagars samtal i semesterorten Camp David så var båda parterna överens. Fred skulle skapas, och Egypten skulle få tillbaka Sinaihalvön som ockuperats av Israel 1967. Fredsavtalet skrevs på 1979. De andra arabstaterna som fortfarande inte erkänt staten Israel reagerade starkt på det och bröt alla relationer med Egypten. Det sista kriget som Israel var inblandade i fram till idag är det där de invaderade Libanon, 1982. PLO höll nu till där, och anledningen till kriget var att Israel ville ha en 40km bred säkerhetszon i södra Libanon. På det viset skulle PLO inte kunna avfyra några missiler mot Israel från Libanon. Israel avancerade mot Libanons huvudstad Beirut, men efter att ha attackerat staden med stridsflygplan så krävde USA att striderna skulle upphöra. PLO fick lämna Libanon och åkte istället till Tunisien och Yemen, och Israel drog sig tillbaka. Trots det så hade de kvar säkerhetszonen fram till år 2000. Under 80-talet så byggde Israel fler och fler bosättningar i Västbanken och Gazaremsan. Anledningen var att de ville utvidga sina områden , men också för att säkra gränserna. En annan sak som hände under 80-talet är att det religiösa partiet Shas-partiet skapades. Hotet från Shas-partiet fick de gamla israeliska partierna, Arbetarpartiet och Likud att gå ihop i en allians där de skulle dela makten. 80-talet var också den tid då den första intifadan bröt ut. Intifadan är ett arabiskt ord och betyder resning. Intifadan, eller "resningen", började då Yassir Arafat utropade Palestina till ett land för första gången. Få länder erkände Pal...