Prekaritet 2.0

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Prekaritet 2.0

Av
Helene Frick
Socialpsykologi med inriktning mellanmänskliga relationer 15p
LINNÈUNIVERSITETET
2012





Många gånger slår det mig att vi lever på en lång rad myter om hur tillvaron måste se ut.
Sällan ifrågasätter vi dessa myter och vem som har mest nytta av dem, även om vi känner att
de påverkar vårt liv på ett negativt sätt. Ta t ex myten om att "allt måste förändras" hela tiden.
Varför måste allt förändras? Är förändringen i sig ett mål? Naturligtvis är det bra med
förändringar för de som lider av fattigdom och annan misär, men därmed inte sagt att alla som
inte lever som vi i västvärlden måste förändras enligt våra normer. I somras såg jag ett
program på TV om en stam i Amazonas som levt väldigt isolerat i alla tider. För en del år
sedan lyckades en missionär få kontakt med stammen och bosatte sig tillsammans med dem
under några år. Stammen levde på vad naturen gav och verkade harmoniska i sitt levandssätt.
Missionären upptäckte en språklig egenhet hos stammen - nämligen att man bara talade i
presens - för dem fanns varken dåtid eller framtid i språket. Uppmärksamheten kring denna
språkliga egenhet förde in förändringar och nya influenser till stammen, som sedermera
gjorde att stammen inte längre lever som de gjorde och numera är tvungna att undervisas i
landets språk i en lokal skola. Deras kultur, deras språk och deras sätt att leva har näst intill
utplånats på en mycket kort tid, till förmån för västerländska influenser. Vad är positivt med
den förändringen? Min egen erfarenhet är att - det mesta blir till något negativt för de flesta -
när man ska "förändra" saker. Arbetsgivare använder ofta denna klyscha om "att allt måste
förändras" för att göra nedskärningar, verkställa obekväma beslut, visa makt och skapa
lydnad, eller på annat sätt försämra för de anställda, för att sen själv kunna sko sig på deras
bekostnad.
Myt nummer två hänger enligt min mening ofta ihop med myt nummer ett - att ett företag
måste gå med vinst, och då också mycket vinst för att det överhuvudtaget ska vara lönt att
driva det. Måste ett företag gå med vinst? När löner, andra utgifter och investeringskostnader
är täckta anser inte jag att ett företag behöver tjäna mer, eller åtminstone inte ha det som ett
mål. Det borde vara tillräckligt att alla som arbetar i företaget kan försörja sig på det de gör,
att företaget kan betala sina kostnader och göra nya investeringar. Vinst utöver det är endast
till för att någon ska kunna sko sig hutlöst, få mer makt och mer inflytande än alla andra som
arbetar i företaget.
Myt nummer tre är att vi måste vara goda konsumenter. För att de globala hjulen ska kunna
fungera och smörjas, så måste vi alla hjälpas åt att konsumera så mycket som möjligt.
Konsumerar vi för lite så sänker man låneräntorna så att vi har råd att låna mer pengar för att
sen konsumera ännu mera. Vad man inte verkar tänka på är att summan av alla Jordens
tillgångar är konstant. Såvida vi inte kan importera en annan planet från Vintergatan in i vår
atmosfär och börja utvinna den planetens tillgångar, så är och förblir det som finns på Jorden
idag konstant. Eller som Bauman skriver i ”Flytande rädsla” sid. 87: ” Det finns helt enkelt
inte tillräckligt med resurser på jorden för att tillgodose kraven från Kina, Indien och Brasilien
– för att inte tala om alla andra i dag eftersatta länder – på att kopiera eller imitera den
komfortabla livsstil som hittills eftersträvats och åtnjutitis i USA, Kanada, Västeuropa och
Australien, …”. Vi kan ombilda tillgångarna till att uppstå i ny form från en tid till en annan
men vi kan inte tillföra Jorden mer massa eller volym eller mer organiskt material för att
producera mer.

Myt nummer fyra, är att vi lever i en demokrati. Min egen erfarenhet är, att vad vi kallar
demokrati är ett spel för galleriet. Jag har suttit med i både socialnämnden och fullmäktige ett
antal år och det som bedrivs där är långt ifrån demokrati, även om man gärna vill tro det. Allt
ska ske i konsensus vilket skapar en skendemokrati.
Dessa myter är starkt kopplade till ”prekaritet” då de används som styrmedel över löntagare
världen över. Politiker och arbetsgivare hjälps åt att hålla myterna levande så att folket inte
ska börja opponera sig och börja ställa krav på andra samhälls- och marknadssystem som
fördelar resurserna på ett mer rättvist sätt.
När jag ser på min egen arbetssituation och jämför mina arbetsförhållanden idag mot de som
rådde för ca 10 år sedan, har mycket förändrats, och jag ser att de ovanstående myterna har
spelat en stor roll i de förändringarna. För tillfället arbetar jag på två arbetsplatser – ett
försäkringsbolag som säljer djurförsäkringar och ett behandlingshem för pojkar som är mellan
13-18 år gamla – och på båda arbetsplatserna har attityden om hur en arbetstagare bör vara
”beskaffad” ändrats över tid.
På försäkringsbolaget blev förändringen mest uppenbar för två år sedan när vi fick en ny VD
som började driva företaget - på ett för oss arbetstagare, helt nytt sätt - och för några månader
sedan när vi fick en ny försäljningschef som tidigare varit chef för ett internationellt
dammsugarföretag i Venezuela som började applicera sitt ledarskap i företaget. Från att
företaget drivits i en kooperativ anda, till gagn för både kund och arbetstagare så betraktas vi
arbetstagare enbart som schackpjäser i ett kommersiellt spel där vi är helt och fullständigt
ersättningsbara av någon annan arbetssökande som kan låta sig ”uppfostras” i ”rätt” anda.
Den ena av dessa chefer uttrycker faktiskt detta i sin privata blogg på internet med orden: ”Jag
har inte lyckats uppfostra alla på avdelningen ännu”. Samma chef skriver även: ”Så idag blev
det till att hålla korrigeringssamtal på gruppnivå och avisera ändrade arbetsrutiner om inte
bättring sker. Vad skönt att som chef kunna söka felen hos andra och slippa se sin egen
bjälke! Det kändes genast bättre”. Denna chef klampade in på vår avdelning i somras och
delgav mig att jag hade en negativ attityd. Då hade han jobbat där i ca två veckor och pratat
som hastigast med mig en enda gång. Jag blev vid ett senare tillfälle ombedd att inte yppa
mina åsikter och att inte framföra min eventuella kritik (det ansågs att jag var en informell
ledare och att jag skulle kunna få medhåll av andra på arbetsplatsen i min kritik). Då jag inte
lyckades med att hålla helt tyst fick jag sedermera en skriftlig erinran (varning) och en
muntlig tillsägelse om att ifall jag inte rättade in mig i ledet så riskerade jag att bli uppsagd.
Då jag är beroende av min ganska låga inkomst på detta företag, så har jag sedan dess av
rädsla att bli av med min födkrok, sett till att vara en tyst och snäll arbetstagare (om än ganska
arg och upprörd på insidan). Jag skulle gärna vilja byta jobb men i dagsläget är jag närmare
50 år och har dessutom haft en del längre sjukskrivningsperioder under min sjuåriga
anställning på detta företag, så jag kan tänka mig att en framtida arbetsgivare kanske inte är så
sugen på att anställa mig.
På min andra arbetsplats arbetar jag på deltid som behandlingsassistent och där är det inte
själva arbetet eller ledarskapet som ändrats i första hand. Det är istället kraven från
myndigheternas håll som förändrats. Första gången jag fick anställning på detta

behandlingshem krävdes varken utbildning eller någon större erfarenhet, det var
personligheten som var den viktigaste egenskapen. Idag - 10 år senare – kräver man inte bara
utbildning till behandlingsassistent utan till socionom. Arbetets svårighetsgrad har inte ändrats
nämnvärt, trots att kraven har ökat markant. Det märkliga är att i utbildningen till socionom
ingår inte praktiskt behandlingsarbete, vilket gör att ”nybakade” socionomer ofta har
svårigheter med att bemöta och hantera de situationer som uppstår i arbetet. I stor utsträckning
handlar behandlingsarbete om möten mellan människor och inte att fylla i papper och kunna
citera lagar. Det sistnämnda kan man alltid komplettera sin tidigare utbildning med, men
saknar man empatisk förmåga och känslan för hur man bemöter personer som har det svårt, så
blir det behandlingsarbetet inte särskilt framgångsrikt.
När man jämför platsannonser idag mot för 10-20 år sedan så är det också en stor skillnad.
Man staplar en massa egenskaper på varandra som den framtida arbetstagaren bör besitta och
därtill har man också börjat använda många engelska termer för olika yrkestitlar t ex. Ibland
undrar man hur en och samma person ska kunna ha alla dessa egenskaper. Jag har ofta frågat
mig varför man väljer att skriva en annons på detta sätt. Är det för att den som i slutändan får
arbetet ska känna sig utvald och därmed vara mer foglig?
Som Ivor Southwood skriver i ”Prekaritet 2.0” sid. 42: ”Anställningsintervjun är kanske det
mest uppenbara exemplet på denna typ av oavlönat emotionellt arbete. Den arbetssökande
kandidaten måste framträda som tillräckligt självsäker och entusiastisk för att tillfredsställa en
urvalspanel som bedömer hans eller hennes ”presentation” och ”personlighet”, som om deras
beslut grundades på någon slags objektiva vetenskapliga kriterier”. Han skriver också att den
faktiska yrkeserfarenheten är av mindre betydelse än den sökandes karaktär och viljan att vilja
smälta in, vilket även är min erfarenhet från intervjuer och det faktiska arbetslivet. De gånger
jag varit på arbetsintervju där man upplevt att de som intervjuar tangerar vad som borde vara
tillåtet att fråga om, t ex. personliga förhållanden och om man tänker skaffa barn och när i så
fall etc. så har jag verkligen fått bita mig i tungan för att inte börja ställa liknande motfrågor.
Det borde vara lika viktigt för den sökande att förvissa sig om att chefen/arbetsgivaren är av
rätt kaliber som för arbetsgivaren att göra det. Tänk så roligt det hade varit att vid en intervju
ta med sig ett frågeformulär till arbetsgivaren där denna fick svara på vad hans/hennes
arbetstagare skulle säga att hans bästa och sämsta egenskaper var, eller om han/hon tyckte att
kvalifikationerna var de rätta för att vara chef, eller om han/hon hade för avsikt att skaffa barn
och i så fall när och var det i så fall ordnat med barnomsorgen.
Vid en intervju hos ett av våra största telefonbolag fick jag frågan om vad min dåvarande
make skulle säga var min främsta egenskap, om man frågade honom. Jag svarade att han nog
tyckte att jag var en bra älskarinna. Tydligen hade intervjuaren inte förväntat sig det svaret
och satte kaffet i halsen och spottade det rakt ut över bordet. Senare fick jag veta att jag till
stor del fick jobbet tack vare svaret på frågan, eftersom det gjorde att de kom ihåg mig bland
alla de som de intervjuat. Jag kan dock inte se att den egenskapen var av vikt för det jobbet
jag skulle genomföra, men det visar att det läggs vikt vid andra saker ...