Recension av Frankenstein

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Frankenstein är skriven av Mary Wollstonecraft Shelley och utgiven av Klassikerförlaget 1994. Översättningen är gjord av Anna Pyk. Shelley föddes den 30 augusti 1797 i Somers Town, England. Hennes föräldrar, William Godwin och Mary Wollstonecraft, var välkända författare. Under en vistelse i Schweiz 1916 började hon skriva på "Frankenstein, eller den moderne Prometheus". Inspirationen till boken hämtade hon ur nattliga samtal med sin make och med Lord Byron om skapandet av konstgjort liv. När boken publicerades för första gången 1818 blev den direkt en succe. Ännu idag framstår boken som den mest måntydiga och tidlösa romanen inom skräckgenren.

Viktor Frankenstein åker till Ingolstadt för att studera. Väl där fastnar han för naturvetenskapen och framför allt för kemin. Han läser alla böcker han kan komma över och går på alla föreläsningar inom ämnet. Till slut är det en sak som intresserar honom mest och det är kroppens uppbyggnad och varifrån livets principer utgår. Han studerar anatomi och intressar sig för döden för att på så sätt få svar om livets uppkomst. Efter en tid finner han att han är benägen att skänka liv åt döda ting och bestämmer sig för att skapa en egen varelse från död materia. Detta visar sig dock inte vara alltför lyckat. Frankenstein tänker inte igenom de konsekvenser hans handlande kan få och när monstret till slut får liv blir Frankenstein så uppjagad av detta faktum att han flyr platsen. När han kommer tillbaka är monstret borta. Monstret vandrar sedan ensam omkring och försöker lära känna människorna och deras vanor. Men hans utseende skrämmer folk och han möts därför med hat och rädsla varän han vänder sig. Han får stora hämndbegär och väljer att rikta dessa mot sin skapare, Frankenstein.

Boken heter "Frankenstein eller den moderne Prometheus". Prometheus kommer från den grekiska mytologin och det är tack vare honom människan har elden idag. Han stal elden från gudarna för att sedan ge den till människorna. För detta fick blev han och mänskligheten drabbade av gudarnas vrede. Detta stämmer tämligen väl överens med berättelsen om Frankenstein. Det är Frankenstein själv som agerar Prometheus. Han lyckas bestämma över liv och död, något som tidigare bara gudarna kunnat göra. För detta får både han och mänskligheten lida, liksom i berättelsen om Prometheus. Shelley ger här ett tydlig budskap: man bör inte försöka bemästra naturen, det är en makt alltför stor för människan att bestämma över. Troligtvis skrev Shelley denna bok för att folk skulle vända sig bort från upplysningens tankegångar, där man ville experimentera med allt och förstå alla element i naturen.

Boken handlar också mycket om hur mänskligheten agerar när den stöter på något som är den främmande. Läsaren kommer att sympatisera med monstret och tycka direkt illa om mänskligheten som behandlar monstret på ett sådant dåligt sätt. Monstret är från början snällt och har inga onda avsikter, men på grund av hur människorna behandlar honom kommer han att bli ond. "Hela byn kom på fötter, somliga flydde, andra anföll mig, tills jag, svårt sårad av stenar och andra kastvapen, flydde ut på öppna landet, och ängsligt sökte skydd i en usel koja som var helt tom och tedde sig eländig efter de palats jag skådat i byn". (Sidan 103)

Dock är huvuduppgiften med boken att skrämma och underhålla. Budskapen är något som kommer som en bonus. Det märks väl att det är det är skräckbok med alla dystra miljöer som hela tiden kretsar runt handlingen. Dock var den mer skrämmande när den kom ut än vad den är i dagens läge. Som skräckbok lyckas den inte riktigt, dock är den mycket spännande.

Boken är skriven på ett intressant sätt. Den inleds med berättelsen om en forskare som ska till Nordpolen, men denna berättelse avbryts abrupt av berättelsen om Frankenstein. Forskaren stöter nämligen på Frankenstein när denna är på jakt efter monstret för att förinta det. Frankenstein går då ombord på båten och berättar där sin historia. Senare i boken kommer monstret in och berättar för Frankenstein om sitt liv. Det är alltså tre berättelser i en. I och med att det är huvudpersonen själv som berättar blir historien alltid i jag-form. Denna form är den absolut bästa formen, eftersom läsaren då får följa huvudpersonens alla tankar och känslor. Det negativa med denna form är att det bara är huvudpersonen i boken man kan följa. Detta har dock Shelley löst på ett mycket bra sätt genom att låta monstret själv berätta om sitt liv. I slutet av boken övergår handlingen återigen till forskaren då Frankenstein har berättat klart.

Boken är spännande från början till slut och det är svårt att lämna den. Det är en sådan bok s...