Reportage - CeBIT

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ett Mecka för en vecka

Det är med blandade tankar jag sätter mig på tåget mot Hannover. För vad är det egentligen som ligger framför mig.
”CeBIT – Center for Office and Information Technology”. Ja, CeBIT. En mässa.
Men det är någonting mer än bara än mässa. Det märks tydligt på folket på tåget, de flesta sitter med CeBITs biljetter, broschyrer, tidningar eller program i händerna. De talar fort och upphetsat med varandra, nickar och pekar. Andra är ensamma. Män i kostym, sitter lugnt och läser, som mannen bredvid mig.

"Det här är blir min fjärde dag", förklarar han.
Jag som är van vid mässorna i Sollentuna och Älvsjö kan inte riktigt föreställa mig hur man kan vara där i så många dagar. Han tar upp sitt program och visar den lilla kartan som beskriver mässområdet. Han pekar på gången som leder från stationen till själva mässan, ”Ja det här är väl nån kilometer” När jag ser de få millimeter sträcket tar upp gentemot resten av bilden börjar jag förstå att skillnaden mellan de mässor jag besökt och den mässa jag ska besöka är stor. Mycket stor.

"Igår kväll kändes det ju i benen efter att ha gått så långt", berättar han vidare medan han pekar. Kartan visar 26 mässhallar, fyra gigantiska tält, 38 stycken informationsdiskar, 10 ’CeBIT shops’, ett ’Convention Center’, ett ’Industrie Forum Design Hannover’ och ett stort område av småtält.
CeBIT är inte bara en stor mässa, nej, CeBIT är världens största mässa. I alla kategorier.

Tåget anländer ett par minuter senare till Hannover Messe Laatzen och nästan alla passagerare stiger av. Vi går genom stationen och kliver så småningom upp på rullbanden som skall ta oss de hundratals meter som återstår. Besökarskaran är blandad, mestadels är det män i kostym och kvinnor i stilrena dräkter. Men även en del ungdomar har letat sig hit, ett gäng extatiska tjejer skrattar och skriker CEBIT! CEBIT! i kör.
Framför ingången öppnar någon en stor kartong fylld med tygväskor ifrån Intel Inside. Plötsligt är vi inte människor längre utan gamar. Det tar inte ens en minut innan kartongen är tömd. Och jag fasar för ett ögonblick inför hur det egentligen ser ut där inne.

Men väl där inne så försvinner alla sådana känslor. Ingångshallen, en av tolv, ser ut ungefär som en toppmodern järnvägsstation och köerna bakom spärrarna är långa, men det ändå går det mycket snabbt att ta sig in. Det första som tornar upp sig framför min ögon är den välbekanta SONY loggan och runtomkring finns montrar från liknande märken, såväl kända som okända.
Jag är inne i hall 12, en av de sju hallar där företag inom ’Informations Teknologin’ håller till. Än mer plats på mässan tar ’Telekommunikationen’ upp som har lika många hallar men även de flesta tälten. Och trea på listan kommer hallarna för ’mjukvaror, internet-lösningar och tjänster’ med sex hallar. Resten av utrymmet trängs företag från åtta olika kategorier om. Alla på något sätt inom databranschen.

Det är med en nästan omåttlig fascination jag tar mig igenom mässhall efter mässhall och ser företag efter företag ställa ut sina senaste produkter. Ofta produkter som ännu inte är ute på marknaden. Det är så mycket nytt så att huvudet nästan snurrar efter bara någon timme. Ibland känns det nästan som att gå runt i en science fiction film, dessa otroligt finurliga små tekniska apparater, maskiner, grunkor som finns överallt.
Men vad som nästan är ännu mer intressant att se är de trick som företagen använder för att locka till sig folket till just sin monter. För tricken behövs. Det är 8 106 stycken utställare från 60 olika länder som trängs på mässan. Då gäller det att sticka ut.

Bilar är ett populärt sätt på denna mässa. I ett utav Ericssons tält finns en Volvo S40 som man kan provköra i en slags simulator och på flera andra ställen finns det formel ett bilar av olika slag. Siemens slår på större och har ett stort tält med en jätteanläggning där man kan få testa på att surfa. Inte på nätet(det kan man vid nästan varje monter på mässan), utan på en riktig, stor, vattenvåg. I andra tält och montrar finns det såväl dansshower som lasershower. Psykadeliska former och unga vackra kvinnor i rymddräkter färgar en del av tälten. Tävlingar, ja det finns det nästan överallt.
Och allt tycks det fungera, inte många av de 431 611 kvadratmetrarna som mässan tar upp tycks stå folktomma.

Och det är inte heller bara jag, en ovan mässbesökare, som är hänförd av CeBIT. Bettina Eckl, som bor strax intill Hannover och har sett många stora mässor i sitt liv, gör sitt första besök på CeBIT och är minst sagt begeistrad. ”Om bara Expo hade varit så här också, åh det skulle ha varit otroligt ” säger hon(med Expo syftar hon på världsutställningen i Hannover förra året). När jag frågar vad det är som är bättre med CeBit svarar hon ”Jamen med allt folk och alla grejjer och… ja allt det här folket och allt… ja helt lixom, ja.. ”. Och även jag saknar ord för att rättvist beskriva detta.

CeBIT startade som en del av ”The Hannover Fair” 1970 och hade då drygt 60 tusen besökare. Namnet CeBIT fanns inte då utan delen av mässan gavs namnet ”Kontorstillbehör”. 1984 flyttade dock kontorstillbehören in i en egen hall och namnet CeBIT togs. Två år senare så lanserades CeBIT som en egen mässa och inte bara en del utav Hannover mässan, besökarantalet var då ända uppe 334 400 människor. Och fler skull det bli.


Folk från hela världen vallfärdas hit och i år, precis som nästan varje år, har mässan slagit nytt besökarrekord. Under de sju dagarna den har hållit på har 830 000 personer vandrat genom dessa hangarliknande hallar. Det märks att det är mycket folk, så fort någon monter har ett jippo av något slag så är det nästan omöjligt att ta sig förbi, utan att gå långa omvägar. På varenda ställe det finns något att prova så är det kö. Men gamfasonerna som tog sin plats där utanför har som helt blåst bort. Hur trångt det än är så känner jag aldrig några armbågar i sidan och alla människor uppträder lugnt och sansat.

De flesta människor jag pratar med har bara positiva saker att berätta. ”Det enda som det kan klagas på är att det är ju alldeles för mycket”, säger en kille jag pratar med och får medhåll från sin kamrat, ”Ja, man har ju ingen chans att se allt det här, jag vill ju pröva allt men köerna är så långa och det är så mycket folk över allt”.
Men att jobba på mässan ser onekligen mödosamt ut. ”Ja visst det här är väl skitkul om man inte behöver jobba med det”, muttrar en tjej ifrån Ericsson. Hon ser utmattat på mig och går snabbt vidare till nästa besökare som frågar något annat. Men de flesta, både de besökande och de arbetande ser ut att trivas här, sista dagen på mässan.

De typer av apparater som finns på CeBIT skiftar från hall till hall. Jag lyssnar på det perfekta ljudet i en Mp3cd-spelare som man själv kan bränna egna CD:s i medan jag i nästa stora hall möts av enbart skrivare av olika slag, överallt. I nästa hall får man Information om operativsystemet Linux och får se alla nya fördelar.

Jag lämnar hallarna och går vidare in i ett tält där det hålls en liten frågesport med priset en mobiltelefon. En kostymklädd besökare ifrån Düsseldorf vinner och ser så där lagom glad ut, det var ingen större grej för honom. Tjejen han tävlade mot ser däremot mindre glad ut och jag är nog inte ensam om att tycka att priset kom i orättvisa händer. Detta är något som går som en känsla genom hela CeBIT, rättvisan har ingen plats på denna, världens största mässa. Här är det störst, bäst och vackrast som gäller och först till kvarn får först mala.

Allteftersom jag går vidare genom detta datanördars och prylbögars Mecka växer innehållet i mina väskor och påsar jag samlat på mig. Kataloger med de senaste produkterna och mängder av reklamföremål som CD:s, DVD:s jojos, pennor, isskrapor, mössor, kepsar, T-shirts, ja alla små saker man kan tänka sig delar de ut.
Jag har provat de nyaste digitalkamerorna, datorerna, Mp3-spelarna, CD-spelare, handdatorerna, mobiltelefoner, DVD-spelarna, bildtelefonerna. Jag har sett den nyaste teknologin, den bästa bildkvaliteten, de minsta, de bästa och de snabbaste datorerna, de smalaste TV-skärmarna och så mycket mer att mitt huvud är alldeles omtumlat. Jag har sett så många produkter från så många företag att jag knappt kan minnas en enda.

I och med att jag klev in på CeBIT så klev jag även utifrån Tyskland. Detta är något slags ingenmansland, eller kanske rättare sagt, allemansland. Här trängs besökare och utställare från alla världens hörn och språken man hör när man passerar varierar lika mycket som människornas utseenden. Det är en konstig känsla, som att passera landgränser med varje steg. När jag kliver in i ett utav Ericssons tält känns det nästan som jag återvänder till Sverige. Nam...