Detta examensarbete handlar om tillgängligheten i staden för personer med
nedsatt syn eller med rörelsehinder. De krav de båda grupperna ställer på
utformningen av gångvägnätet undersöks och gångvägnätet i Halmstad inventeras
för att se om det uppfyller dessa krav. Syftet är att visa hur man med enkla
medel kan öka stadens tillgänglighet och användbarhet.
Till grund för arbetet ligger ett antal viktiga begrepp som måste redas ut. Det
första är funktionsnedsättning. FN definierar i sina standardregler begreppet
funktionsnedsättning som ”fysiska eller intellektuella skador eller sjukdomar”.
Det finns många olika typer av funktionsnedsättningar t.ex. rörelsehinder, syn-
eller hörselskador, utvecklingsstörningar eller psykiska
funktionsnedsättningar. Ibland har en person flera olika funktionsnedsättningar
samtidigt. Nästa grundläggande begrepp är handikapp. Den definition som ligger
till grund för handikappolitiken i Sverige i dag är att handikapp uppstår när
en person på grund av exempelvis en funktionsnedsättning i kombination med en
dåligt anpassad omgivning hindras i sitt dagliga liv. Detta flyttar fokus från
individens funktionsnedsättning till bristerna i miljön.
Det finns flera lagar och regler som handlar om tillgänglighet för
funktionshindrade. Den lag som ligger till grund för detta arbete är framför
allt PBL 17 kap 21a§. Den säger att enkelt avhjälpta hinder mot tillgänglighet
och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga
skall undanröjas senast år 2010. Med enkelt avhjälpta hinder menas hinder som
är enkla, billiga att avhjälpa och inte berör flera parter. Varje hinder skall
dock bedömas utifrån förhållandena på platsen.
Många kommuner har på olika sätt påbörjat arbetet med att göra det offentliga
rummet tillgängligt. De har olika arbetsmetoder och projekt, men alla
innehåller bra delar som andra kommuner bör ta till sig. Det viktigaste i till
exempel Härnösands arbete är att deras arbete har en fast förankring hos
politikerna. Exempel på detta är att stadsbyggnadsnämnden antagit stadgan om
hur trottoarpratare får placeras. Sådana beslut kan underlätta det praktiska
arbetet då de ger tydliga riktlinjer. Att som till exempel Lund använda sig av
referensgrupper i arbetet är någonting fler kommuner bör göra. Annat som andra
kommuner kan använda sig av är Lunds kriterier för och uppdelning av hinder.
Detta är viktigt då en tydlig definition av begreppet hinder gör arbetet med
inventering och kartläggning effektivare. De delar av Stockholms
Tillgänglighetsprojekts arbete som andra kommuner bör använda sig av är bland
annat tillgänglighetsplanerna. För mindre kommuner kan det kanske vara mycket
med en tillgänglighetsplan för varje stadsdel, men det skulle behövas en för
varje tätort i kommunen. Även Tillgänglighetsprojektets standardutformningar
för övergångsställen, busshållplatser med mera är någonting som kan ligga till
grund för liknande standardutformningar i andra kommuner. Från det projekt
Reneland gjort för Vägverket är helhetssynen och det översiktliga tänkandet det
viktigaste att ta med sig. Den GIS-metod Reneland utvecklat kan med fördel
tillämpas i andra städer.
Den enkät som genomförts ger ingen statistisk säkerhet, då de tillfrågade
grupperna varit mycket små, men svaren pekar i huvudsak i samma riktning som
litteraturen. Enkäten delades ut till Synskadades Riksförbund, SRF, och till
Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, RBU, samt kompletterades med ett antal svar
från tillfrågade personer med olika rörelsehinder på stan. Den viktigaste
indikationen från enkäten är att skillnaden mellan synskadades och
rörelsehindrades behov och önskemål inte är så stora. Skillnaden ligger däremot
inom gruppen av synskadade. Det kan bero på att synskadades behov skiljer sig
mycket beroende på typ av synskada och vilket eller vilka hjälpmedel de
använder.
För inventeringen av gångvägnätet i Halmstad valdes ett antal områden ut som
fick representera de olika typer av områden som finns i staden: Centrum,
Centrumnära flerbostadshus, Centrumnära villor, Ej centrumnära flerbostadshus
och Ej centrumnära villor. Utifrån dessa kan man nu se om problembilderna
skiljer sig åt i olika typer av områden. Resultatet av inventeringen är att det
inte finns några sammanhängande stråk i eller mellan de områden jag undersökt.
Oftast är det bara korta bitar som passar en eller båda grupperna. Trottoarerna
har ofta godkänd standard för synskadade men det är svårt för rörelsehindrade
att använda dem. Övergångsställena däremot uppfyller många gånger de
rörelsehindrades krav, men inte de synskadades. Detta leder till att ingen av
grupperna kan röra sig i området på ett tryggt och säkert sätt.
Generellt saknas handikappanpassning i bostadsområdena. Åtgärdade
övergångsställen och separering mellan gång- och cykeltrafik har mest gjorts
längs gång- och cykelbanorna runt och mellan områdena och längs de större
vägarna. Trots att de är åtgärdade har de fortfarande brister och passar oftast
bara den ena gruppen av varierande anledningar. Utmärkande för villaområdena är
hinder som buskar och låga grenar som hänger ut från privata tomter. Här är det
också vanligt med mycket varierande kvalité på markbeläggningen. För
flerbostadshusområdena är det stor skillnad mellan de centrumnära och de ej
centrumnära områdena. För Andersberg, det ej centrumnära området, är den
största bristen att det saknas separering mellan gång- och cykeltrafik. För de
två centrumnära områdena är de största bristerna avsaknaden av övergångsställen
i korsningarna och att trottoarerna många gånger är för smala.
För att komma till rätta med dessa problem föreslår jag en arbetsmetod som
bygger på en systematisk inventering av staden utifrån checklistor.
Checklistorna bygger på de aktuella gruppernas krav på utformningen av
gångvägar, övergångsställen och busshållplatser. De k...
