Romananalys;

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken heter Pojken som kallade Det och är skriven av författaren Dave Pelzer. Den gavs ut 1995 i USA och är översatt till svenska av Ulf Gyllenhak. Dess originaltitel är A Child Called ”It”. Boken är en självbiografi som berättar om hur Daves mamma misshandlade honom både fysiskt och psykiskt från det att han var fyra år tills han, vid tolv års ålder, med hjälp från skolan och den lokala polisen lyckas rymma. Händelserna utspelar sig till största delen i Daves barndomshem i Daly City, Kalifornien under 1960 och -70 talen.
Familjen bor i ett hus i ett villaområde och verkar ha det relativt gott ställt ekonomiskt eftersom dom åker på semester varje år, äter bra mat, även om det är mycket sällan som Dave får vara med vid måltiderna, och har råda att köpa allt som de behöver. Daves pappa jobbar mycket långa skift som brandman inne i stan och medan han är på jobbet utsätts Dave för otroligt hemska saker som inte kan kallas för annat än tortyr. Hans mamma tvingar honom att sköta allt hushållsarbete och han måste göra det på den tid som mamman sätter upp, vilken alltid är orimligt kort. Om han inte klarar av att hålla tidsgränserna blir han straffad genom att han inte får någon mat och dessutom misshandlar mamman honom på olika sätt, t.ex. genom att tvinga honom att svälja ammoniak.
Författaren beskriver miljön sakligt, alltså utan metaforer, och ganska detaljerat. Han ger inte så mycket helhetsbilder utan beskriver mer detaljerna, men det gör han på ett sådant sätt att man lätt kan koppla samman dem till en helhet.
Det är Dave som är den egentliga huvudpersonen i boken. Andra viktiga karaktärer är mamman, pappan, Daves bröder, skolsköterskan och Daves lärare Mr. Ziegler. Alla personerna är beskrivna ur Daves synvinkel, eftersom det är en självbiografi. Det är dels dialogen som ger karaktärerna deras egenskaper, men till stor del deras handlingar och Daves inre funderingar. Från början har Dave och hans mamma en mycket bra relation. Men när Dave är ungefär fyra år blir mamman psykiskt sjuk och behandlar sonen sämre och sämre. Mamman framställs som ett monster. Han kallar henne nästan aldrig mamma och hennes namn nämns bara en eller ett par gånger i boken. Hon framställs aldrig som ett offer för sin sjukdom, utan bara som en ond varelse vars största mening i livet är att få sin son att lida så mycket som möjligt. Författaren framställer Dave, alltså sig själv, som ett offer som utsätts för ”monstrets” ondska. Han är i vissa situationer väldigt svag och försvarslös, t.ex. när han är hos skolsystern, eller ensam och inlåst i familjens källare men för det mesta är han väldigt arg, men också väldigt planerande. Han tänker väldigt objektivt igenom hur han ska handla för att komma så smärtfritt som möjligt undan från moderns bestraffningar, samtidig som han gör allt för att klara de omöjliga tidsfristerna. Pappan framställs som snäll och till en början väldigt beskyddande, men sedan som en väldigt feg människa som först och främst ser till sitt eget bästa. Dave tänker på honom som den hjälte som ska komma och rädda honom från monstret. Det märks eftersom han ser fram emot när pappan ska komma hem ifrån jobbet. Pappan är också med mycket i Dave frihetsfantasier. Pappan säger också flera gånger att han ska ta med sig Dave därifrån. Det är delvis det som gör att Dave klarar av att genomlida mammans plågor. Pappan bry sig efter ett tag mindre och mindre om sonen och orkar inte sätta något emot mamman, liksom smyger omkring för att vara henne till lags. Tillsist sticker pappan. Daves bröder framställs som både onda och goda. De är starkt påverkade av mammans syn på Dave, men om mamman tillåter får han vara med som han var vilken som helst av barnen. Dom är egentligen ganska så oskyldiga, men väldigt lättpåverkade. Skolsköterskan framställs som mycket vänlig. Hon är liksom den oas där Dave kan vila sig från all ondska han utsätts för från alla håll. Det som gör att hon får den karaktär som hon har är bland annat att hon lyssnar på Daves berättelser och kramar sedan om och tröstar honom när han blir ledsen. Mr. Ziegler framställs som god, klartänkt och handlingskraftig. Det är han som tillsammans med skolsköterska upptäcker under vilka förhållanden Dave lever och till sist lyckas få honom fri, trots att det gör att dem båda riskerar att förlora jobbet och få hårda straff.
Språket är väldigt vardagligt. Det är inte ett barns språk, som man kanske skulle kunna tänka sig, utan helt vanligt vardagsspråk. Det är bra att boken är skriven på det sättet så att den blir tekniskt lätt att läsa eftersom själva innehållet är mycket tungt.

Jag tycker att den här boken är väldigt hemsk. Flera gånger medan jag läste den ville jag bara gråta. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan behandla ett barn, eller något levande alls på det här viset. Det som är så läskigt är att det har hänt på riktigt, och inte mist att det här bara är ett falla va jättemånga. Det på går fortfarande. Det pågår i länder som i Afrika som inte har kommit så långt i utvecklingen, det pågår i USA och det pågår här, i Sverige, nu idag.
När jag läste boken kom jag flera gånger att tänka på klassresan som jag och min gamla klass gjorde i våras. Vi var i Tyskland och Polen och tittade på fyra olika koncentrationsläger. De tortyrmetoder som Daves mamma utsätter honom för är minst lika hemska som de vi fick höra om i lägren. Likheten mellan livet i ett koncentrationsläger och det som David Pelzer genomled som barn är slående. Hårt, nästan omöjligt, arbete, nästan ingen mat, bestraffningar och om du inte klarar bestraffningen så straffas du för det och det grymt hemska att bli fråntagen sin identitet, att bara bli ett nummer eller ett ”det”.
Jag reagerade på att pappan inte hjälpte sin son, hur kunde han bara stå där när han visste vad som pågick? En förklaring hade ju varit om han älskade mamman så mycket att han inte ville offra deras förhållande, även om det hade gjort det hela minst lika hemskt. Men han stack ju ifrån familjen sen i alla fall. Just då när han sticker så säger han till Dave; ”Jag orkar inte med det här mer, jag orkar inte med din mamma och dina bröder. Jag orkar inte med dig”. Just det tycker jag är så otroligt hemskt, eftersom det är pappan som har varit Daves enda hopp, när han har varit hemma så har mamman inte behandlat honom fullt så illa. Han har hela tiden lovat Dave att dom ska fly tillsammans en dag. Men så sticker han bara själv, och lämnar sin som i ett ännu större helvete, eftersom han nu inte har något som håller honom uppe.
Berättelsen är väldigt trovärdig, vad annars skulle den bli när den skrivs av den person som faktiskt själv har varit utsatt förr något så otroligt hemskt? Hade jag inte vetat att boken faktiskt var en självbiografi, och att alltihop hade hänt på riktigt, så skulle jag nog ha tyckt att det var väldigt överdrivet och inte särskilt trovärdigt. Jag tror inte heller att någon som inte har upplevt detta skulle kunna skriva om det på ett trovärdigt sätt. Pelzer lyckas förmedla en sådan otrolig känsla av utsatthet och hat, rädsla och utanförskap, men också en otrolig känsla av något slags hopp, även om det under långa perioder nästan döljs helt av svart skräck.
Dave som karaktär i boken är mycket uttrycksfull. Fylld av undertryckt vrede och skräck, hela tiden på helspänn för att under en tusendels sekund kunna förbereda kroppen på nästa slag och göra det så lindrigt som möjligt. Han handlar på ren överlevnadsinstinkt, gör allt för en liten bit mat, själ och letar i soptunnor. Han handlar som han gör just precis bara för att överleva. Jag tycker att det är helt otroligt att Dave Pelzer har kunnat utvecklas till en hel och mycket lycklig person som vuxen, trots det han har varit utsatt för som barn. Det tror jag är det som är budskapet i boken, att till och med ett barn som har fått en så ohygglig start i livet kan komma igen och bli en stark och hel person. Men den vill nog också påvisa att det faktiskt händer så här ohyggliga saker, även i dagens västerländska kultur. Jag tror faktiskt att boken kan vara ett stöd för barn och ungdomar som själva på något vis har blivit utsatta, att det faktiskt går att komma tillbaka och få ett bra fortsatt liv.
Jag kan verkligen inte på något sätt förstå hur mamman kan göra såhär. Visst, helt teoretiskt sätt beror det ju på att hon är psykiskt sjuk och att hon dricker, men vad är det som går så snett att man börjar behandla någon på det här viset? Det enda jag kan känna mot Daves mamma efter att ha läst denhär boken är hat, bara rent hat. Jag tycker inte synd om henne för hennes sjukdom, hon är inte värd det. Boken är ju i och för sig skriven av David ur Davids synvinkel. Jag undrar hur berättelsen skulle ha varit om mamman hade skrivit den? Kanske helt likgiltig mot sitt handlande, kanske väldigt ångestfull för att hon själv egentligen inte förstår varför hon behandlar sin son på det viset. Kanske hade det bara varit en lång självömkan.
Boken kan inte riktigt jämföras med något annat som jag har läst, eller sett på film, eftersom den är helt sann och så otroligt hemskt. Det finns inte många böcker som behandlar barnmisshandel på ett så grovt och objektivt sätt. Det borde finnas fler. Barnmisshandel är ett så pass utbrett problem, mer eller mindre accepterat i olika kulturer och tider. Jag tror i alla fall att även i de kulturer och tider där det är accepterat med barnaga skulle detta ses som misshandel. Detta är en behandling som inte ens den största krigsförbrytare är tillräckligt ond för att utsättas för.
Jag ska inte säga att jag förstår hur Dave har känt, eller på något vis kritisera hans handlande. Pappan däremot tycker jag borde ha gjort något. Jag vet inte om jag själv hade varit stark nog att tala med myndigheter eller liknande. Det är väldigt svårt att säga, men jo, jag tror att jag skull ha gjort det. Pappan handlar fel och fegt. En förälder ska finnas där för att hj...