Romanen Livläkarens besök och den historiska verkligheten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Jag har valt att arbeta med Livläkarens besök, en roman av P-O Enquist. Boken är en väldigt fängslande och intressant berättelse. Just P-O Enquist otroligt personliga och nära personporträtt får mig att vilja veta mer om karaktärerna. Den sinnessvaga konungen, Struensees goda hjärta och Caroline Mathildes utveckling från barn till stark kvinna.
Jag kom i kontakt med detta oerhört välskrivna verk i skolan och fattade genast tycke för huvudkaraktärerna. Efter en intensiv läsning, då jag inte kunde få mig att sluta läsa, fann jag mig själv törstandes efter fler uppgifter om denna fascinerande historia.


Problemformulering

Det som är ligger till grund för min problemformulering och mitt val av ämne är just intresset av att ta reda på mer om den historia som ligger till grund för Livläkarens besök. Så för det första: Finns det någon historisk verklighet bakom romanen? Om svaret är jakande, blir följdfrågan: Hur väl stämmer P-O Enquists skildring överens med övriga berättelser?


Syfte

Huvudkaraktärerna i boken är konungen Christian den sjunde, hans livläkare Johann Friedrich Struensee och drottningen Caroline Mathilde. I uppsatsen kommer jag noggrannare att undersöka Christians psykiska tillstånd, bl.a. med hjälp av Struensees bevarade anteckningar. Vidare vill jag ta reda på mer om Struensee som person. I de källor jag läst har jag fått olika beskrivningar om hans personlighet. I Livläkarens besök framställs han som en godhjärtad upplysningsman som tar makten i Danmark med stor bävan, bl.a. för att lyfta bördan från kung Christian. I andra, äldre skildringar beskrivs han som en ärelysten och girig människa, som utnyttjar Christians sinnessjukdom och Caroline Mathildes kärlek för att komma åt makten. Uppfattningen om Caroline Mathilde skiftar. Ibland framställs hon som en viljelös flicka, medan andra beskrivningar tillskriver henne styrka och maktgirighet.

Det är inte alls mitt syfte att ifrågasätta riktigheten i Enquists roman. Den utgör sig enbart för att vara fiktion, men med vetskapen att den är baserad på verkliga händelser blir jag nyfiken på att följa upp historien själv.


Disposition och källor

Jag kommer att läsa och undersöka diverse källor för att se hur och om deras skildringar av Struensee, Christian och Caroline Mathilde skiljer sig. Min förhoppning är att finna tillförlitliga källor som antingen styrker uppgifterna i Livläkarens besök eller ger mig en annorlunda aspekt på denna historia.

Det man måste ha i åtanke, när man läser det källmaterial som är skrivet på 1800-talet, är att det är präglat av en fördömande ton. Det verkar och känns troligt att det är det förbjudna förhållandet mellan Struensee och drottningen som lägger grunden för det kritiska sätt Struensee beskrivs på. Att han dessutom var av tysk härkomst och aldrig lärde sig tala danska gör inte författarnas bild av honom bättre. Därför kommer jag inte använda mig av dessa källor. De källor jag läst som är från 1950-talet till nutid är mer objektivt skrivna, vilket gör deras trovärdighet så mycket större.

Min uppsats kommer att vara upplagd så att jag först ger en bakgrund till mitt ämne, alltså en sammanfattning av Livläkarens besök. Sedan kommer jag person för person, visa på källor som antingen styrker eller ger en annan uppfattning av min grundhistoria. Därefter kommer jag att jämföra de olika uppfattningarna jag lyft fram och till sist sammanfatta och redogöra för min slutsats


Bakgrund

Detta är en sammanfattning av historien om huvudkaraktärerna, som den utspelar sig i Livläkarens besök. Berättelsen utspelar sig i Danmark under 1700-talets senare mitt. Huvudpersonerna är konungen Christian den sjunde, hans gemål drottningen Caroline Mathilde och kungens livläkare Johann Friedrich Struensee.

Christian blir tidigt föräldralös, då hans mor dör när han är två år. Hans far, konungen avlider inte förrän 14 år senare, men hans alkoholmissbruk tar upp största delen av hans tid och Christian kände inte sin far alls.
Därefter utropas Christian till kung. Han är en skräckslagen pojke, som haft en hemskt svår uppväxt. Då hans mor dog överlämnades ansvaret för hans uppfostran till greve Ditlev Reventlow, som bokstavligt talat uppfostrade honom med en piska i handen. Han ansåg att stor vikt borde läggas vid ”själslig underkuvelse och att självständigheten skulle knäckas ”. Det var sannerligen inte något som var ovanligt i tidens uppfostringsnormer, men det som chockerade en del vid hovet var att det inte var sed bland borgarna och adeln. Baktanken med uppfostran av Christian var att han senare, när han blivit kung, skulle överlämna makten till ministrarna och hovet. Han fick därför inte lära sig något om hur statsapparaten fungerade. Reventlow trodde på inlärning, men inte på insikt. Där av fick Christian lära sig meningar utantill, men som han inte fick förstå innebörden av. Christian började delvis av detta inslag i uppfostran se världen som ett teaterspel. Den s.k. undervisningen hade hela tiden inslag av fysisk och psykisk misshandel. Han brottades mellan sin föreställning om att han var Guds utvalde (vilket människor i hans närhet tydligen ska ha sagt till honom) och att han var en förväxlad bondpojke. Han försökte ofta hitta tecken på sin kropp att han var människa, eftersom det då skulle vara ett bevis för att han var en bortbytt pojke och att han då skulle få slippa sin roll som kung, vilken han hatade. Guds utvalde var självfallet ingen vanlig människa. Och om han var Guds utvalde, var det då Gud som hade skrivit hans repliker som han ständigt var tvungen att lära sig? Och när fick han egentligen sluta med skådespelet? Vart började hans roll och när slutade den?

Hans ständiga onanerande tas också upp som en bekymmersam sida hos Christian. Han ska ha ägnat sig åt det i flera timmar i sträck, i ett försök att dämpa sin melankoli. Det fanns dock en person vid hovet som gjorde sitt bästa för att lyssna och förstå sig på denna märkliga prins. Det var François Reverdil, hans underordnade språklärare. Han såg med ilska och bestörthet på det sättet hans elev behandlades och försökte ta hand om den unga pojken i den lilla utsträckning han tilläts att ha något som helst inflytande på honom.

Den 18 januari 1765 meddelar riksrådet Bernstoff Christian att den danska och engelska regeringen har beslutat att han ska gifta sig med den engelska prinsessan Caroline Mathilde. Ett år efter detta dör hans far och hans uppfostran upphör. Senare samma eftermiddag blir Christian utropad till kung. I november 1766 kommer Caroline Mathilde till Danmark.

Den då femtonåriga drottningen slits från sitt skyddade hem i England, utan några som helst följeslagare som fick stanna hos henne i det nya landet. Christian är skräckslagen eller som det står i Reverdils efterlämnade skrifter om deras första möte ”…ett av hans livs mest ångestfyllda ögonblick”. Pojken syntes dock till slut så apatisk som ginge han i en dröm ”.

Kungen och drottningens relation under denna period verkar endast kunna beskrivas som skräckfylld. Drottningen ska ha gjort försök till att ta kontakt med sin make, men inte lyckats. Hon var också i ett dåligt psykiskt tillstånd, antagligen av det sättet hon behandlades vid hovet. Hon var otroligt ensam och hade ingen personlig kontakt med någon, förutom överhovmästarinnan Louise von Plessen. Hon verkade ha påmint henne om hennes mor, de delade i alla fall samma syn på dygdighet och uppfostran. Von Plessen avskedades efter en tid av Christian, efter en konflikt mellan de tre, utan att ens ges tillfälle att ta avsked från drottningen. Caroline Mathilde blev rasande och förstörd, då von Plessen var den enda personen som brydde sig om henne. Christian kom att hata sig själv för sin elakhet mot sin maka och det ledde sedan till att han deporterade sin enda vän, Reverdil för att straffa sig själv så som han straffat drottningen. När en längre tid passerade utan att drottningen blev gravid, som var av stor betydelse för hovets medlemmar, började Reverdil övertala Christian om att samla sitt mod, för att få slut på pratet och bevisa att han var man nog. Samma kväll detta samtal ägde rum besökte Christian drottningen och utförde sin plikt. Nio månader senare födde hon kronprinsen Fredrik.

Snart kommer den prostituerade Støvlet-Katrine in i bilden. Kulturministern Enevold Brandt tar med henne till konungen, som ett försök för att lindra hans melankoli. Christian fattar snabbt tyckte för kvinnan, p.g.a. av det personliga sättet hon bemötte honom. De börjar träffas regelbundet och han försöker inte dölja deras förhållande. Hovet blir dock oroade och bestörta över det öppna sättet de umgås på och blev oroade för hennes stora inflytande på Christian. Ove Høegh-Guldberg och änkedrottningen Juliane Marie bestämmer sig för att deportera henne. Christian blir utom sig av sorg när han får reda på att hon är borta, varpå han frågar Guldberg vart hon befinner sig.

Kort efteråt bestämmer sig kungen för att ge sig ut på en lång resa genom Europa. Han vill åka till exakt de städer som Guldberg räknade upp att Caterine kunde vara i. I Altona kliver Johann Friedrich Struensee in i historien. Det är endast tänkt att han ska vara läkare till Christian under resans gång, men på hemvägen ändrar han sig och följer med till Köpenhamn. Struensee fattade så starkt tycke för kungen, att han kände ett ansvar att vara i den olyckiga kungens närhet. Christian och Struensee blir snart nära vänner, eller får kanske mer av en far och son relation. Struensee är uppriktigt oroad för Christians psykiska tillstånd och försöker som andra person i konungens liv, förstå sig på och hjälpa honom
Kungen ber efter en tid Struensee att ta sig an Caroline Mathilde. Han har dåligt samvete för att han inte vågar närma henne själv och är väldigt ledsen över hur dåligt han tror hon mår.

De närmar sig snabbt varandra och blir snart älskande. Caroline Mathilde lyser upp och växer som person, medan Struensee redan nu börjar tvivla på om han är den rätta att ha makten i Christians ställe. Struensee har nämligen redan nu fått ett stort inflytande på Christian. Efter en tid upphöjer kungen Struensee till Gehejmekabinetsminister, vilket endast är en rent praktiskt åtgärd. Titeln innebär att Struensee har samma makt som kungen och att han får signera alla reformer i sitt eget namn. Men makten har han egentligen redan haft länge. Christian ska ha till och med verkat vara helt lycklig korta stunder, i och med att bördan att styra Danmark lyfts från hans axlar.

Detta citat visar till viss del på vilket sätt Struensee ville förändra: ”…jag borde arbeta med att göra detta förbannade Danmark anständigt, arbeta med böndernas rättigheter, det gör jag inte, med att skära ner hovstaten till hälften, minst!, minst!!!, det gör jag inte heller, med att ändra lagarna så att mödrar till oäkta barn inte skall bestraffas, ICKE SKALL BESTRAFFAS!!!, det gör jag inte, arbeta med att de hycklande straffen för otrohet avskaffas, det gör jag inte heller… ”

Snart efter Struensee och Caroline Mathilde inlett sitt förhållande, blir hon gravid och meddelar Struensee att det är hans barn hon väntar. De framställs som ett älskande par, men Struensee känner fruktan och blir rädd för Caroline Mathilde. Hon säger saker som: ”Du glömmer en sak. Att du är i mitt våld .” Han vet att hon har honom i sin makt och hon antyder att hon vill styra Danmark genom honom. Struensee beskrivs som en man med goda idéer men med bristande självförtroende om att han var rätt man för den stora uppgift han stod inför. Caroline Mathilde däremot, verkar ha haft ett sinne för ”det stora spelet” och tänkt i större banor. Hon har kämpaviljan, medan han ofta vacklar.

Kungens beteende är skiftande. Han ägnar praktiskt taget all sin tid åt att leka med negerpagen Moranti och sin hund. Han verkar ibland lycklig, men återkommer ofta till destruktiva perioder där han blir våldsam och förstör mycket materiella ting i sin närhet. Guldberg och Änkedrottningen träffas regelbundet och har gjort det ända sedan Struensee kom till hovet och de märkte av det stora inflytandet han hade på kungen. Änkedrottningen känner sig hotad och undanskuffad och vill få undan Struensee och Caroline Mathilde, för att få sin son, arvprinsen Fredrik på tronen. De delar också hatet för upplysningen och förfärades över den lössläpptheten som dominerade hovet efter Struensees ankomst.

Caroline Mathildes kammarjungfrur börjar spionera på drottningen, för att samla bevis för deras sexuella relation. Det var ingen svår uppgift, eftersom paret var dåliga eller rent ovilliga att försöka hålla det hemligt. De inser då att de nu har lagliga grunder för att döma Struensee. Guldbergs och Änkedrottningens planer är fastslagna och efter en maskeradbal arresteras Brandt och Struensee. De sägs ha följt med lugnt, utan protester. Struensee hade många gånger tänkt att slutet var nära.
Christian väcks också för att skriva på nödvändiga arresteringsorder. Han tror att de kommer för att döda honom och blir helt utom sig. Efter att de övertalat honom att det inte var så, skriver han på pappren som de ger honom, men slutar inte gråta under hela tiden.

Caroline Mathilde blir rasande och springer för att hämta Struensee, då greve Schack Carl Rantzau kommer för att föra bort henne. Då hon får reda på att hennes älskade är arresterad och inte hittar kungen, följer hon motvilligt med.

I Köpenhamn utbryter det våldsamma upplopp bland folket. Det är dock av glädje för att Struensee är inspärrad och att revolution han påbörjat slagits ner. Misstankarna om att Struensee hållit Christian inspärrad och misshandlat honom har länge cirkulerat och han är en hatad man bland folket.

Struensee kapitulerar efter endast en kort tid i fångenskap och erkänner sitt förhållande till drottningen. Drottningen är hård och erkänner inte förrän hon reda på att Struensee gjort det. Struensee döms till döden för majestätsbrott och drottningen blir skild från äktenskapet med Christian. Drottningen blir därefter flyttad till Celle, i Hannover. Där bor hon tills hon dör hastigt av en smittsam febersjukdom, vid tjugotre års ålder. Det gick dock rykten om att hon skulle ha förgiftats av den danska regeringen, men de bekräftades aldrig. Christian vet om att kungen får benåda dödsdömda genom att komma till platsen för avrättningen. Han försöker också göra så, men gör misstaget att säga det till Guldberg och denne förhindrar honom från att besöka platsen.

Folket, som bara några månader tidigare var utom sig av glädje för att vara fri från Struensee lämnar avrättningen med sorg. Trettiotusen människor tycks känna samma sak. ”Nej, man flydde inte, man började bara gå, först några hundra, sen några tusen, sedan gick alla. Det var som om att detta varit nog, det fanns ingen glädje i det man sett, ingen skadeglädje och ingen hämnd, allting hade bara blivit outhärdligt. ” Guldberg bevittnar händelsen och fylls med fruktan. ”De hade bevittnat det definitiva slutet på Struensees tid, och samtidigt fick Guldberg en känsla av att faran inte var över. Att syndens smitta spritt sig också till dem. ”


Christian VII

Den följande beskrivningen av Christian är hämtad från ”Til nytte og fornøjelse ”. I alla nedanstående kapitel kommer jag att ta upp källor som antingen stämmer eller ger en annan uppfattning av min sammanfattning av Livläkarens besök.

Redan från födseln, var det enorma förväntningar på Christian. Som barn var han också mycket begåvad, ska ha beskrivits som charmig, bra inlärningsförmåga och varit mycket intresserad av den nya tidens tankegångar. Enligt Reverdil fanns det två anledningar till varför det tidigt så framgångsrika barnet Christian, växte upp till att bli en sådan sinnessvag människa. Den första anledningen var att han fick för mycket uppgifter och att Ditlev Reventlow pryglade Christian vid varje tillfälle som gavs. Prinsen Christian blev därför van vid att lära sig utan att förstå, blev skygg och drog sig undan de vuxna som skulle kunna ha hjälpt honom på rätt väg.

Det andra stora problemet var prinsens överdrivna passion för onani och det var enligt Reverdil det och Reventlows uppfostran som gett honom psykiska problem. Enligt dåtidens uppfattning var onani otroligt farligt, både för att Gud förbjöd det och att det troddes kunna leda till sinnessjukdom.

För samtidens och historikerna fram till 1900-talet var dessa två element tillräckliga för att förklara Christians sjukdom, som många diagnostiserar som schizofreni. Amdisen vill dock inte sätta ett namn på Christians sjukdom, utan hellre beskriva hur hans psykiska tillstånd yttrade sig.
När Christian blev krönt till kung, tillkännagav han att han skulle ägna de två första åren till ”at rase”. Det betydde att dra runt i Köpenhamn, besöka alla krogar och bordeller och förhoppnings sluta kvällen med ett slagsmål. Det var inte vanligt, inte ens bland kungar på 1700-talet att gifta sig så tidigt som Christian och Caroline Mathilde gjorde. Christian var vid tidpunkten sjutton år och Caroline Mathilde femton. Det var antagligen arrangerat så tidigt för att stävja Christians till synes okontrollerade sexualitet.

Men äktenskapet lugnade inte ner den nykrönte kungen. En skandal uppenbarade sig snart, när Christian började träffa den prostituerade Støvlet-Katrine. Det var väldigt vanligt att ha älskarinnor, men de skulle hålla sig i bakgrunden och inte märkas. Christian däremot, följde inte reglerna och tog med Katrine på teater och bjöd till och med drottningen och älskarinnan på samma bal vid ett tillfälle.

Hovet började tycka att det var ett problem och övertalade Christian om att hon var tvungen att försvinna, varpå hon blev deporterad till Hamburg. Därefter beslutade sig Christian för att ge sig ut på en stor resa genom Europa. Det danska hovet var oroat för att han skulle uppföra sig dåligt och ge tveksamt intryck på de europeiska kungarna. Men resan gick bra över alla förväntningar, men de återvände tidigare än planerat eftersom Christian blev sjuk. Hans sjukdom ska ha varit ständigt framåtskridande, men tros ha stannats upp ett tag av resan. Men i längden kunde inte heller den hålla sjukdomen tillbaka. Johann Friedrich Struensee följer med hovet från Altona, i egenskap av kungens läkare under resan.

Efter att Struensee tagit över makten, ägnade Christian större delen av sin tid tillsammans med sin lekkamrat Moranti (en negerpage som var en gåva från Brandt) och hans hund. Kungen själv tros ha varit glad av att ha blivit av med bekymret att behöva utöva sin kungaroll. De välte statyer, slog sönder möbler och Christian ville ofta slåss för att visa sin osårbarhet. Christian ska ha vetat om förhållandet mellan Struensee och drottningen och vid ett tillfälle lyckligt, leende sagt vid middagsbordet en sen kväll att det var tid för Struensee att uppsöka drottningens bädd.


Struensees beskrivning av Christian

Denna skildring av Christian är hämtad från Egill, Snorrasons bok ”Johann Friedrich Struensee” . Det kapitel jag hämtat nedanstående information är hämtad från Struensees ”Memoire sur la Situation du Roi”. Denna skrift skrev han när han blivit arresterad och satt fängslad. Han skickade den till de nya makthavarna, som en beskrivning av Christians sjukdom och rekommendationer på hur han skulle behandlas.

Christian hade en oerhört komplicerad och mångfasetterad personlighet. Hans världsbild var full av fruktan och ångest. Redan från sex års ålder var han övertygad om att han inte var Fredrik V:s son och ville befrias från sina plikter vid hovet, för att kunna bli lycklig. Enligt Struensees anteckningar i "Memoire" gav Christian många bevis på varför han inte ville vara kung.
Han var själv mer lagd åt att ha ett makligt och behagligt liv, än att föra ett hederligt liv, följt av bekymmer och arbete. Om han skulle regera, ville han också kunna ta åt sig äran för arbetet. Han kände att det egentligen var ministrarna som styrde och följaktligen också tog åt sig äran. En kung är bara deras docka. Han hyste en stor misstro och ovilja mot sina ministrar. Det sättet som man framställde statsangelägenheter, var för honom helt oförståeliga. Men när han faktiskt förstod dem och inte höll med, följde man ändå inte hans önskemål. Egentligen var det enbart meningen att han skulle säga ja och sätta sin underskrift under. Danmarks affärer var så invecklade, vilket gjorde att han inte ville sätta sig in i det.

Struensee anser också att ett av Christians största problem var hans ständiga hängivelse åt onani. Struensee ordinerade kalla bad åt kungen för att försöka råda bot på detta och försöken att hålla honom ständigt sysselsatt berodde mycket på att han skulle komma ifrån den ”olyckliga vanan”. Christian ska också ha skadat sig själv och upplevt det som en befrielse. Smärtan lindrade hans sargade inre. Struensee satte upp regler för uppförandet mot kungen, som en del i behandlingen av hans sjukdom. Alla skulle visa honom stor uppmärksamhet och vänlighet. Struensee ordnade träffar med mindre sällskap, där de med allvarlig ton diskuterade Christians fantasier, med kungen själv närvarande. De försökte också påvisa hur lätt det var att låta sin fantasi skena iväg, genom att själva komponera bisarra, overkliga historier som de berättade för honom.
De skulle inte behandla honom med den artighet som han ständigt blev bemött med, utan istället inte ta så stor notis om honom, vad han sa och gjorde. Struensee m.fl. anordnade läsning, kortspel, musik och promenader för att försöka aktivera kungen. Kungen ville ha skriftliga utsagor om Danmarks affärer, för att bättre kunna sätta sig in i det.
Struensee resonerar också om det faktum att ju mer man försökte förmå Christian att uppträda på ett visst sätt, desto mer motsträvig blev kungen. Uppmuntrade man honom istället till det han själv ville, blev han tveksam. I regel gjorde Christian alltså tvärtemot det man rådde honom


Caroline Mathilde

Källorna till detta kapitel är Til nytte og fornøjelse och ”The unfortunate Queen Caroline Mathilda´s last years 1772-75” av Harald Jørgensen.
Det finns inte lika mycket dokumenterat över Caroline Mathilde som över Struensee, i form av brevväxling och dylikt, men i denna bok beskrivs hon mer ingående och Amdisen ansluter sig inte till den tidigare uppfattningen om att drottningen var utanför det politiska maktspelet.

Kungaparets relation ska ha förbättrats mycket efter att Struensee anslöt sig till hovet och förmådde Christian till att våga närma sig sin maka. Innan sägs det att Caroline Mathilde ska ha blivit förolämpad öppet och undanskuffad av Christian. ”Konungen kallade henne för Amman och brukade antyda att hon var för fet. ”

Det var många som underskattade Caroline Mathildes delaktighet i planerandet om att reformera Danmark och hennes faktiska politiska intresse. Uppfattningen om att hon inte var medarbetare till Struensee är antagligen präglad av fördomen att kvinnors plats inte var i politiken.
Andra belägg för att hon inte skulle ha varit politiskt aktiv är Struensees uttalande under förhören, där han hävdar att hon inte på något sätt var inblandad. Det kan dock antas att han höll fast vid detta för att lindra hennes straff. Detta är spekulationer, men Amdisen hävdar att förmodligen var det så att Caroline Mathilde var involverad i Struensees styre. Caroline Mathilde skulle i praktiken kunnat ta över makten själv, p.g.a. av det dåliga psykiska tillstånd Christian var i. Det var dock så att enbart män fick ha höga maktpositioner, så hon behövde ”låna” maskulinet från någon. Amdisen menar att det inte är otänkbart att hennes antagna maktönskan kunde ha spelat en roll i varför hon inledde ett förhållande med Struensee.

Det finns även romantiska beskrivningar av paret Struensee och Caroline Mathilde. Under mitten av 1771 var de som en kärnfamilj, med Struensee som far, Caroline Mathilde, som mor och Christian som den gamla snälla farbrodern, som inte längre kunde ta hand om sig själv, men som skulle behandlas med största värdighet och respekt. Det var nu två barn i familjen, kronprinsen Fredrik och den nyfödda Louise Augusta.
Det finns delade meningar om vem som är fader till det sistnämnda barnet. I många historieböcker framställs hon som Struensees dotter, men Amdisen vill inte ta ställning i frågan. Enligt författaren övernattade kungen faktiskt hos drottningen då och då, så möjligheten finns att Caroline Mathilde själv inte visste vem fadern till barnet var.

I Danmarks historie skildras Caroline Mathildes kärlek till Struensee som stor. I samtal med sina kammarjungfrur ska hon ha sagt att om man älskade någon ”måtte man følge en sådan person, om det så var til stejle og hjul, ja om det var til helvede” . Vidare skriver författaren att hon gjorde sig blind och döv för de faror som kunde förstöra hennes lycka.

På Kronoborg är drottningen inspärrad till 30 maj, 1772. Hon nekar till alla anklagelser mot henne, tills Struensee efter en tid erkänner sitt förhållande till drottningen. Caroline Mathilde protesterar mot erkännandet och hävdar att det inte är sant eller skett frivilligt. Men när den tillsatta utredningsgruppen ställer Caroline Mathilde mot väggen och då kräver att hon ska skriva ett dokument som säger att Struensee ljuger, med följden att han kan dömas till döden för mened, kapitulerar hon. Hon tror då att hon räddat sin älskades liv, men så blir det inte. Hennes erkännande innebar också att skilsmässohandlingarna upptogs. Den 6 april 1772 är skilsmässan klar. Det bestäms också att hon förlorar vårdnaden om sina två barn och att hon ska flyttas till Ålborghus. Hennes bror, kung Georg III blir informerad till viss del om vad som hänt med hans syster av kung Christian. Däremot stoppas breven från Georg till Caroline Mathilde. Det är inte förrän deras mor dör i mars, som drottningen i april för första gången får kontakt med sin familj. Georg förhandlar från England med det danska hovet, om vad som ska ske med hans syster. Efter diverse påtryckningar från Georg och rykten som når Danmark att den engelska flottan är på väg att befria drottningen, godkänner danskarna kraven. Det bestäms att Caroline Mathilde ska tillåtas flytta till Celle i Hannover, som ligger på engelsk mark. Det danska hovet måste även betala tillbaka det kapital drottningen fick med sig vid giftermålet och att Christian inte får ta del av arvet från Caroline Mathildas moder. Det innebär självfallet en befrielse för Caroline Mathilde att få lämna Danmark och hennes fångenskap på Kronoborg, men det blir ett svårt avsked med hennes dotter.

Caroline Mathilde hade varit sjuk och sängliggande två gånger under sitt sista halvår i livet. I denna källa står det att hon troligtvis dog av scharlakansfeber . I Carl Bernands ”Gamla Minder” står det att drottningen precis innan tidpunkten för hennes död hade tagit hand om ett sjukt barn. Barnet hade feber och läkarna skulle ha varnat henne för att den var högst smittosam. Enligt källan dog barnet i hennes armar och endast några dagar senare var hon själv död: ”…an anoited hand carried out the calling of a sister of mercy and closed its eyes. A few days later Caroline Mathilda was no more.”


Johann Friedrich Struensee

Informationen om Struensee är hämtad från Dansk historia , Danmarks historie och Til nytte og fornøjelse – Johann Friedrich Struensee . Detta är facklitterära böcker och ska ses som historiska faktum och kommer därför att ligga till grund för mitt arbete att följa upp riktigheten i Livläkarens besök.

Struensee gör sitt intåg i den danska historien i den tyska staden Altona i mitten av 1768. Han hämtas där upp anställd som kung Christians nya livläkare. De blir snart förtroliga och allt medan tiden går blir Struensees inflytande över Christian allt större. Struensee menade själv att han fick så hög status hos kungen, eftersom han inte var rädd för honom. Han behandlade Christian som en människa och inte med den underdånighet kungen var van att bli bemött med. När de kommer tillbaka till Danmark och hovet är det Struensee som förbättrar kungaparets relation genom att få Christian att våga närma sig drottningen.

Caroline Mathilde blir plötsligt medelpunkten på hovet, efter att i flera år varit åsidosatt. Struensee beskrivs som en vacker, elegant, världsvan man och att det inte var konstigt att den unga flickan (19 år vid tidpunkten) snart fattade tycke för honom. Förhållanden blev snart känt, eftersom varken Struensee eller Caroline Mathilde verkat ha gjort några försök till att hålla det hemligt. Genom hans allians med drottningen fick Struensee snart fullständig makt över den sinnesvaga kungen.

Struensee ville bekämpa aristokratin i det danska hovet och enbart ha kompetenta människor på posterna. Det danska hovet styrdes annars mest av män med höga titlar, men som saknade kunskap om områdena de arbetade med. Han ville även ordna finanserna på ett överskådligt sätt, vilket faktiskt var en reform som Guldbergregimen behöll. Hans huvudmål var att effektivisera och förenkla den danska statsapparaten. Han regerade inte för folket utan för principerna. I slutet av 1770 upphöjs Struensee till Geheimekabinetsminister, vilket innebar att han hade samma makt som kungen. Enligt Danmarks historie var det mest en praktisk reform, så att Struensee kunde signera alla handlingar i sitt eget namn. Förmodligen uppstod ibland problem, när kungen vägrade signera och på så sätt fördröjde arbetet. Struensee var en man av upplysningen och förespråkade radikala reformer. Dessvärre saknade han sinne för dansk tradition och skrev allt på tyska, vilket visserligen inte var så märkvärdigt då som det skulle vara nu.

Hans reformer var otroligt moderna. En av de första förordningarna var mot adeln, att inte ge titlar och rangbetygelser lika rikligt som förut. Den andra var oinskränkt tryckfrihet utan censur, vilket visserligen slog tillbaka mot honom direkt. Hans fiender utnyttjade den tillåtna frispråkigheten genom att ge ut propaganda mot honom själv. 1771 ändrade han därför tryckfrihetslagen genom ett påbud, så författare kunde ställas till svars för texter som var emot lagen. Hans reformiver var stor. Under den närmaste tiden utfärdade han hela sexhundra förordningar. Många var före sin tid, ett flertal upphävdes redan innan de hann med att genomföras men somliga fick bestående effekt. Bland dessa fanns t.ex. förbudet mot ”Skarpe Eksamination” (tortyr) under förhör. Han mildrade också strafflagarna avsevärt och upprättade ett hittebarnhus. Institutionen hade till uppgift att samla upp människor, som inte länge kunde ta hand om sig själva och hjälpa dem till en bättre tillvaro. Hans största intresse i detta var ekonomisk, för att få bort fattigdomen och göra dessa människor till samhällsnyttiga medborgare.

Struensee såg även till att det inte var förbjudet att skilja mellan äkta och oäkta barn och sexuella förbindelse utanför äktenskapet var inte längre straffbart. Alla hans reformer väckte missnöje i de olika grupperna de drabbade, även bland folket, som han gjorde gott för. Det började spridas rykten om att han misshandlade kungen och det skvallrades om hans förhållande till Caroline Mathilde. När han kom upp sig förväntade hans gamla vän Rantzau att Struensee skulle hjälpa honom på diverse olagliga sätt, som han givetvis kunde med sin ställning. Men Struensee vägrade och kontakten mellan dem blev allt mer kylig. Rantzau var senare med i konspirationen för att störta Struensee.De andra medverkande var bl.a. Ove Høegh Guldberg och änkedrottningen Juliane Marie.

På en maskeradbal den 16 januari 1772 drivs kuppen till sin spets. Sent på natten grips Struensee och Brandt, med olagliga arresteringsorder, undertecknade av änkedrottningen och arvprinsen, vilka inte hade befogenhet till detta. Guldberg och änkedrottningen gick till Christian och tvingade honom att skriva under de andra nödvändiga dokumenten, bl.a. ett brev till Caroline Mathilde ”där det stod att han hade funnit för gott att låta föra henne till Kronborg, därtill tvingad av hennes uppförande varöver han hoppades att hon skulle känna uppriktig ånger” . Folket i Köpenhamn jublar och Henrikson skriver att det är sällan en reformator framstått som så hatad och avskydd. Under förhören med Struensee, där de har många vittnesuppgifter om hans och drottningens förhållande, erkänner han till slut. Han döms till döden. Först ska de hugga av höger hand, sedan huvudet, varefter kroppen ska styckas, sättas på stegel och hjul. Huvudet och handen ska spikas upp på en påle. Enligt Amdisen är det inte orimligt att anta att Struensee, genom sitt förhållande till Caroline Mathilde såg möjligheten till både fysisk tillfredsställelse och sin chans att förändra det danska samhället. Han fick sin makt att reformera, men blev desto mer hämmad på det privata planet. Det betyder förstås inte att han inte kände tillfredsställelse i deras förhållande.Det finns inga bevis eller klara vittnesmål på att Struensee sökte sig till andra kvinnor, men på 1700-talet var det desto mer osannolikt att det inte skulle ha varit så. Av de böcker jag studerat, är alla eniga om att Struensee var en sanslöst dålig politiker. Han förstod inte värdet i att skapa en god myt om sig själv och gick för fort fram i ett land som annars var fast bundet till traditioner och var mer vana vid långsamma förändringar.


Diskussion

Jag ska nu diskutera och jämföra bakgrunden med de andra källor jag läst, för att se vad det finns för likheter och olikheter dem emellan.

Om Christians uppfostran hittar jag liknande uppgifter i andra källor, som den beskrivs i Livläkarens besök. Amdisen och Enquist pekar både ut Reventlow som en hård man, som inte borde ha getts ansvaret att uppfostra ett barn. Han skall ha gjort allt han kunde för att knäcka Christians psyke. Kungens böjelser för onani nämns också som ett stort problem.

I Livläkarens besök beskrivs dock inte Christians plan på ”at rase” de två första åren av hans kungatid. Amdisen tar det däremot upp det som ett stort problem och att det var en av de största anledningarna till att arrangera giftermålet med Caroline Mathilde så tidigt. Även att han ska ha haft en frisinnad sexualitet och dragit runt på bordeller och krogar i Köpenhamn och ofta startat slagsmål. I Livläkarens besök beskrivs Christians sexualitet, förutom det ständiga onanerandet, som icke-existerande och endast förknippat med en oerhörd skräck.

Caroline Mathilde och Cristians relation beskrivs också tämligen annorlunda. Henrikson framställer Christian som väldigt elak mot sin maka, medan han i Livläkarens besök enbart verkar hysa en stor skräck för att närma sig henne.

Støvlet-Katrines relation till Christian framställs mer ingående i Livläkarens besök, men det är väl också en av fördelarna med skönlitterär text, att kunna blomma ut i beskrivningar. I romanen är Christian och Støvlet-Katrine väldigt nära vänner och älskande. I Amdisens bok blir hon däremot tilldelad rollen av att förföra Christian på ett maktlystet sätt och dra med honom på tvivelaktiga upptåg i Köpenhamn. I Livläkarens besök är det Guldberg och änkedrottningen som går bakom ryggen på kungen och för bort Støvlet-Katrine, medan det i andra böcker sägs att Christian själv efter påtryckningar, förvisar henne. I Enquist roman är sökandet efter Støvlet-Katrine anledningen till att Christian reser ut i Europa, fast det i alla andra källor jag använt mig av, inte nämns att hon skulle ha varit en bidragande orsak.

Caroline Mathilde tar sig många olika skepnader, beroende på vad för böcker man läser om henne. Enquist framställning av henne beskriver en utveckling från ett gråtande barn till en stark, maktlysten kvinna. Alla historieböcker jag har läst, förutom Amdisen framställer henne på ett helt annat sätt. Ibland som en viljelös kvinna, utsatt för Struensees dåliga inflytande, men oftast bara som genuint ointresserad av politik. Amdisen däremot, godtar inte dessa beskrivningar av drottningen, utan går mer på Enquist linje, att Caroline Mathilde antagligen var delaktig i Struensees reformer och kanske själv hade mer intresse av makten än sin älskare.

Bilden av Struensee är tämligen lik i de flesta skrifter, med ett undantag. De facklitterära böckerna om Struensee från 1800-talet, har en väldigt fördömande ton i det som ska vara objektiv historieskrivning. Det gör trovärdigheten väldigt liten, så jag har valt att inte använda mig av de beskrivningarna av Struensee.

Källorna jag läst är eniga om att Struensee snabbt fattade tycke för kungen och med mer eller mindre vilja tog över makten i hans ställe. I Livläkarens besök gör han det till stor grad ovilligt, eller med en stark fruktan, medan det i andra källor beskrivs som att han gör det mer frivilligt och med iver.

Christian och Struensees relation beskrivs i Livläkarens besök som väldigt varm och omhändertagande från Struensees sida. Att han från fängelset skickade en beskrivning av Christians sjukdom och förslag till behandling mot den till de nya makthavarna, som Snorrason skriver, tyder på en stark vilja att hjälpa och värna om kungen.

Amdisen framhåller att det inte är främmande att anta att Struensees val att inleda ett förhållande med Caroline Mathilde inte var utan baktankar. Han fick därigenom både fysisk tillfredsställelse och en chans till att genomföra reformer. Men det är samma Amdisen som kommer med teorin att Caroline Mathilde kan ha haft samma baktanke. I Livläkarens besök framställs drottningen som den dominanta i förhållandet. Hon var stark, medan han ofta vacklade och tvekade. Han hade de goda idéerna i teorin, men hon hade mer känsla för hur de kunde genomfö...