Selma Lagerlöf

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Författarskap

Redan som sjuåring fick Selma upp sitt intresse för litteratur. Efter att ha läst en indianbok bestämde hon sig för att bli författarinna. Vid 10 års ålder läste hon igenom hela Bibeln. Under sin uppväxt började hon skriva verser och dikter. Första framträdandet hon gjorde var vid ett bröllop då hon fick läsa upp en av sina verser. Detta framträdande blev av mycket stor betydelse för Selma.

Första priset Selma fick för sitt författarskap var första pris i en romarpristävling som anordnades av Idun. Selma fick idén att sammanställa en roman av alla sina nedtecknade berättelser från sagan om det gamla Värmland. Detta blev det fem första kapitlen av Gösta Berlings saga som hon skickade in till Idun och vann då första pris. Men detta var bara en del av romanen som hon fortsatte att skriva på och gav ut 1891 som sitt debutverk. Gösta Berlings saga blev Selmas uppseendeväckande, snillrika men stilmanierade förstlingsarbete och vann en oerhörd popularitet i både Sverige och grannländerna och gjorde henne ryktbar. Hon hade haft det väldigt svårt att hitta den rätta formen till boken, men när hon beslöt sig för att skriva efter sitt sinne, sitt eget gehör och sin egen känsla uppstod ett verk som inte liknar något annat i vår litteratur. Boken består av flera novellartade avsnitt som alla har ett avslut för sig. Men de hänger ändå samman på ett sätt; det som händer i ett kapitel fortsätts ofta i ett annat kapitel. Det är som tre eller fyra romaner i samma bok som alla har det gemensamma temat livsglädje. Allt utspelas runt Frykensjöarna i Värmland under 1820-talet. Många ser boken som en lovsång till Värmland med alla sköna damer på herrgårdarna och dess snillen. Trots alla de berättelser boken innehåller kretsar ändå handlingen kring den vackra och charmiga prästen Gösta Berling och majorskan Margareta Celing.

Med sin fantasi hade Selma skapat en bok av de berättelser hon hört från Mårbacka. Sättet att använda sig av personer och platser från Värmland och omarbeta dem skulle präglas i flera av hennes böcker. Gösta Berlings saga kom även att bli inledningen för den lyrisk-romantiska prosadiktningen som blev typisk för alla 90-talisterna.

Selma fortsatte att skriva. 1894 kom framgången med novellsamlingen Osynliga länkar. Precis som Gösta Berlings saga är den sammanställd av små korta berättelser, fast denna gång till en novellsamling istället för en saga. En av novellerna är Dunungen som hon skrev efter mötet med Sophie Elkan. Man kan tydligt se i novellsamlingen hur Selma experimenterat med olika stilar, och samlingen är konstnärligt mycket mognare än Gösta Berlings saga.

1895 började Selma sin karriär som författare på riktigt och ägnade sig helt åt författandet. Hon fick då ekonomiska möjligheter att både resa och skriva på heltid. Hon gjorde samma år tillsammans med Sophie Elkan en resa till Italien som gav henne inspiration till romanen Antikrists mirakler som hon gav ut 1897. Den handlar om kristendomens och socialismens förhållande till varandra. Med denna roman fick Selma en stor framgång just för att det då fanns en skräck för socialismen vid denna tid. Men Selma kunde med sitt försonliga sätt att skriva lugna ner den, vilket ledde till denna framgång. Man kan även beskriva Antikrists mirakler som en berättelse där hennes fantasi lyckligt sammangjutit originellt uppfattande motiv från sicilianskt nutidsliv.

Nästa bok Selma gav ut var den korta romanen En herrgårdssägen. Samma år, 1899, gav hon även ut en ny samling av noveller samlade i Drottningar i Kungahälla. I alla dessa korta berättelser, inklusive En herrgårdssägen, använder hon sig av sagans och sägens symbolspråk för att beskriva den psykologiska innebörden. I En herrgårdssägen sker även företeelsen att mannen blir ”räddad” av kvinnans kärlek, vilket var typiskt i Selmas litteratur.

Samma år som Selma gav ut Drottningar i Kungahälla och En herrgårdssägen reste hon till Palestina och Israel. Där i Jerusalem träffade hon Ingemarsönerna från Dalarna. De hade som flera andra fått för sig att de skulle bosätta sig där i det heliga landet där Jesus levt. Detta gav Selma inspiration till hennes första stora episka verk Jerusalem som hon skrev 1901-1902. Verket är indelat i två delar. Första delen, I Dalarne, handlar om en väckelserörelse i Dalarna som utvandrar till Jerusalem. Där tar andra delen, I det heliga landet, sin början. Detta verk skildrar alltså en verklig händelse baserat på Ingemansönernas resa och det de berättat för Selma. Det handlar om gudstro, svek, sorg och kärlek. Många anser att första delen om utvandringen var hennes främsta verk eftersom det var genom detta hon fick internationellt anseende som författare. Språkligt sett är språkstilen stramare än i de tidigare verken.

Nästa bok Selma skrev ihop blev Herr Arnes penningar. Den kom ut 1904 och i den är det övernaturliga stammen i berättelsen. Hela boken är som en spökhistoria full med övernaturliga händelser. 1904 skrev hon även Kristuslegender och Legender där undret och den moraliska förändringen hos människan kopplas samman.

I början av 1900-talen blev Selma ombedd av Sveriges Allmänna Folkskolelärarförening att skriva en läsebok om Sveriges land och folk för barn. Beställningen kom från överläraren Alfred Dahlin. Selma funderade och fick idén att låta en liten skånepåg som Nils Holgersson resa omkring genom Sverige på gåsen Akkas rygg i sin berättelse. 1907 kom resultatet Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige ut som en geografibok. Den handlar om en lat och elak 14-årig pojke som blir förvandlad till en tummetott av en tomte, och reser genom Sverige på en gås. Samtidigt som han blir förvandlad börjar han också tala djurens språk. Han hjälper också gässen från den elaka räven Smirre som förföljer dem nästan hela vägen genom Sverige.

När de kommer hem till gården igen vill Nils föräldrar slakta gåsen som han flugit på, men Nils räddar honom, för han har inte bara lärt sig om Sveriges geografi utan också att man ska vara snäll och hjälpa andra.
Denna berättelse blev en enorm framgång.
Den läses än idag av både barn och vuxna och utkommer fortfarande i nya upplagor över hela världen.

Efter att Selma flyttat till en Bergmansgård i Falun började hon skriva En saga om en saga och andra sagor som kom ut 1908. Hon berättar då bl.a. hur det gick till när hon började skriva Gösta Berlings saga.

1909 hände något stort i Selmas liv. Som första svensk fick hon Nobelpriset i litteratur. Nobelpriset är det finaste pris en författare kan få. Selma hade dock varit nominerad redan 1907, men Wirsén ville hellre att en engelsman skulle få priset. 1908 blev Selma föreslagen igen tack vare Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Men priset gick istället till en filosof. 1909 band sig dock de flesta för Selma p.g.a. att ingen egentligen hade velat ha den förra nobelpristagaren. Så akademiledamöterna fick emot Wirsén som desperat föreslog August Strindberg i ett sista försök. Men alla häll nu fast vid Selma som fick sitt Nobelpris till slut. Motiveringen till att Selma fick Nobelpriset var ”på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom, och den framställningens själfullhet, som präglat hennes diktning”. Hon fick det även för att hon skrivit många goda böcker och genom dem även gjort Sverige känt i världen.

Tack vare Nobelpriset hade Selma råd att köpa tillbaka Mårbacka igen, hennes kära barndomshem. 1911 började hon skriva en självbiografi om gårdens och farmoderns historia. Samma år kom den färdiga romanen Liljecronas hem ut. Hon hade redan nu tankar på en riktig självbiografi, men kände sig inte riktigt mogen för det ännu.

Som ett beställningsarbete år Nationalföreningen mot tuberkulos kom Körkarlen ut 1912. den bygger på en sägen om dödens körkarl, där gränsen mellan döda och levande suddas ut.

Nästa år, 1913, kom novellen Tösen från Stormyrtorpet ut. Det var med denna bok som samarbetet med ”Svenska Bio” började. Boken filmatiserades nämligen och denna blev en internationell framgång, bland annat i USA.

På pingstaftonen 1914 ringer Erik Axel Karlfeldt för att meddela att Selma blivit invald i Svenska Akademin. Först tvekar hon, men tackar sedan ja för att hon tycker att det är ”en triumf för kvinnosaken” att en kvinna för första gången får denna ära. Hjalmar Gullberg sa i inträdestalet att hon var ”drottningen i vår litteratur, den mest berömda i världen sedan Heliga Birgitta”. Att Selma blev invald i Svenska Akademin är även en av orsakerna att hennes ansikte nu sitter på våra svenska 20-kronors sedlar.

Samma år, 1914, omarbetade Selma Dunungen till ett skådespel. Sedan skrev hon romanen Kejsarn av Portugallien men undertiteln En Värmlandsberättelse. Det är egentligen en finstämd studie i det sjuka psyket. Den blev en höjdpunkt och senare filmatiserades den. Boken handlar om den fattige backstugusittaren Jan i Skrolycka, som tillsammans med sin hustru Kattarina får en dotter, Klara Gulla. Men när hon sedan försvinner längtar Jan så mycket efter henne att han blev sinnessjuk, och samtidigt synsk.

Första delen av Troll och människor kom 1915. Även här är temat själen, men hon använder sig av sagans troll och drakar för att teckna vad som rör sig i människopsyket.

En period under första världskriget fick Selma svårt att skriva, men hon samlade sig tillslut och 1918 skrev hon ihop romanen Bannlyst, som är en mycket pacifistisk bok.

Samma år, 1918, fick Selma i uppdrag av Svenska Akademin att hålla ett anförande om Zacharias Topelius på hundraårsjubileet. Selma ville hellre skriva en bok om Heliga Birgittas uppenbarelser. Men hon övertalades och resultatet blev en bok, Zachris Topelius, som kon 1920. Med denna bok kan man säga att Selma förberedde sig för sin egen självbiografi.

1921 skrev Selma klart andra delen av Troll och människor, innan hon började med självbiografin Mårbacka. Det skulle bli en serie i tre delar, i vilken första kom ut 1922.

Men istället för att fortsätta med Mårbackasviten började Selma med en ny serie. Första delen, Löwensköldska ringen, kom 1925. Andra delen, Charlotte Löwensköld, kom samma år, och den sista delen, Anna Svärd, kom 1928. Hon planerade en fortsättning, men det blev inget av eftersom hon ville göra Mårbackasviten färdig. Men i Löwensköldscykeln kunde man riktigt märka att Selma förändrats. Hon utvecklades hela livet och man såg att den naiva sagostilen minskade samtidigt som den fördjupade människokunskapen kom fram mer och mer.

Selma fortsatte som sagt med Mårbackasviten och 1930 kom andra delen, Ett barns memoarer, ut. 1932 kom sedan sista delen, Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf.


1933 kom Selmas sista bok, novellen Höst. Den innehåller tal, essäer, noveller och legender.

Under 30-talet var Selma uppläsare i radio. Hennes verk passade mycket bra för uppläsning, eftersom de byggde på muntlig berättartradition.

En hel del av Selma Lagerlöfs verk har filmatiserats. Det första var Tösen från Stormyrtorpet som regisserades av Victor Sjöström. När sedan Mauritz Stiller hade regisserat Herr Arnes penningar, blev Selma inte alls nöjd med den. Sjöström fick istället fortsätta och gjorde de tre första delarna av fem i en serie som byggde på Jerusalem-böckerna. Sjöström regisserade dessutom Körkarlen. När sedan Stiller regisserat En herrgårdssägen blev Selma återigen missnöjd med den. Men Stiller fortsatte med Gösta Berlings saga som inte alls blev lik hennes saga. Sedan fick Gustaf Molander i uppdrag att regissera de sista delarna i Jerusalem-serien. Metro-Goldwyn-Mayer regisserade sedan Kejsarn av Portugallien, men är numera förlorad.

Selma var som sagt inte alls nöjd med Stillers omarbetning av både En herrgårdssägen och Gösta Berlings saga. Så 1936 gjorde hon en egen omarbetning för att visa hur de skulle dramatiseras på rätt sätt.

Efter Selmas död kom flera av hennes verk ut, som t.ex. Från skilda tider 1943-45, Brev i två delar 1967-69, Du lär mig att bli fri 1992 som var ett brev till Sophie Elkan, och Mammas Selma 1998. Hennes verk har även filmatiserats efter hennes död. Gustaf Molander gjorde Kejsarn av Portugallien 1944 och Herr Arnes penningar 1959 till filmer. En TV-serie gjordes också 1993 av Kejsarn av Portugallien regisserad av Lars Molin.

Selma Lagerlöf är den svenska författare som är mest känd i världen näst efter August Strindberg. Hennes böcker har blivit översatta till de flesta världsspråken. Hon var en stark ursprunglig berättarbegåvning, och hon hade en mjuk och formbar stil. Hennes litteratur bygger på realismens grund, men hennes förmåga att gestalta det mystiska och okända i sina skildringar gör henne till en världsstjärna.

Hon var inte naiv och skrev inte ner vad en vanlig ingivelse gav henne, utan hon var en mycket medveten författarinna. Hon försökte vidga sig genom att resa mycket och läsa ny och gammal litteratur. Det gör att hon får en mycket speciell taktik. Hon är både gammaldags och tidlös på samma gång. Hon var inte en vanlig ”sagotant”, utan hon var skicklig både i berättarteknik, historia och psykologi. Hon kunde konsten att skriva enkelt och klart och hon komponerade sina berättelser ytterst noga och medvetet. Om sig själv har Selma vittnat att ”hennes hjärna var överfylld av historier om spöken och vild kärlek, om undersköna damer och äventyrslystna kavaljerer”. Det ser man tydligt i hennes böcker som hela tiden handlar om fantasifyllda och märkvärdiga öden. Vid sidan av August Strindberg är Selma Lagerlöf den enda svenska författaren som vi med gott samvete kan säga tillhöra världslitteratur. Än idag har hon läsare världen över och hon är i högsta grad en levande författarinna.


Hennes Liv

Selma föddes den 20 november 1858. Hon fick namnet Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf. Hon hade två äldre bröder, Daniel och Johan, och en äldre syster, Anna. Senare fick hon också en till syster som fick namnet Gerda.
Selmas pappa hette Erik Gustav Lagerlöf och var löjtnant. Han gifte sig med Louise Wallroth, som då tog namnet Lagerlöf. Selma var blyg och inbunden som barn, men hon hade stor fantasi och gillade att skriva och läsa. När hon var tio år hade hon redan läst ut bibeln. Selma föddes med ett 6 cm kortare ben. Därför var hon inte så ofta ute och lekte, utan satt hellre inne och lyssnade när hennes farmor berättade sagor för henne. Det hände också att hon fick skriva egna dikter till bröllop och liknande.
När Selma var tre år vaknade hon en morgon och var förlamad i benen. Det var i samma veva som att hennes lillasyster Gerda föddes. Förlamningen var nog psykiskt orsakad, eftersom innan hade hon, som yngsta barnet med en höftskada, alltid fått föräldrarnas uppmärksamhet. Men nu fick Gerda den istället.

När Selma var fyra år åkte hon och hennes familj på middag hos en vän till familjen i Strömstad. Mannen var kapten på ett fartyg och han lovade att hela familjen skulle få följa med på en tur. Det gjorde Selma glad eftersom han hade berättat att det fanns en paradisfågel på skeppet. När de väl var på båten frågade Selma en båtkarl var fågeln var och han lovade att visa henne. Selma blev så ivrig över att hon skulle få se en paradisfågel att hon gick efter honom. När hon kom fram visade det sig att det bara var en uppstoppad. Fastän den var uppstoppad blev hon väldigt fascinerad av den och på Mårbacka hade hon påfåglar som husdjur sedan.

När Selma var 9 år åkte hon till Stockholm för att få gymnastik för sitt onda ben. Hon bodde då hos släktingar. När hon var 14 år åkte hon dit igen av samma orsak.

Varken Selma eller hennes syskon gick i skolan, utan studerade hemma för olika guvernanter. Hennes pappa tyckte att hon skulle skaffa en man som kunde försörja henne istället för att själv studera och jobba. Men mot hennes fars vilja tog hon 1881, 23 år gammal, ett lån så att hon kunde fortsätta sin utbildning, först i Sjöbergs Lyceum för flickor och 1882 på Högre Lärarinneseminariet i Stockholm. Det var under den tiden hon förstod att hon hade en stor skatt av berättelser i huvudet och började skriva.

1885 var hon äntligen klar med sina studier och fick då jobb som lärarinna på Elementarskolan för flickor i Landskrona. Där jobbade hon även 1889, då hennes far dog och hennes mor var tvungen att sälja gården Mårbacka där Selma var uppväxt. Selma blev väldigt sorgsen och bestämde sig då för att köpa tillbaka den när hon sparat tillräckligt med pengar.
1895 slutade Selma helt som lärarinna så att hon kunde ägna sig helt åt sina böcker.

1897 flyttade hon tillsammans med sin mamma och faster Lovisa till Falun där hennes lillasyster Gerda bodde med sin familj. Efter att Selmas mamma varit tvungen att sälja Mårbacka såg inte Selma den på 1...