Slaget om Salamis under perserkriget (fiktiv berättelse)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Perserkriget



Året är 540 före Kristus. 6 åriga Nikos är på begravning för första gången. Hans far, en stark grekisk krigare, stupade i Persiens första attack mot en av de grekiska statsstaterna. Nikos visste inte att detta var början till ett långt krig som skulle hålla på i många årtionden.

Nikos växte upp och tränades för att bli krigskämpe som sin far. Persiens makt över Grekland ökade med tiden, och de siktade på att ta kontroll över alla statsstaterna och få makten över hela Egeiska havet, vilket skulle göra Persiens härskare Xerxes till en tyrann som styrde större delen av södra Europa.



År 490 f Kr: Slaget vid Marathon

- Upp och hoppa Nikos!

Det var min gamla mamma som väckte mig. Klockan var halv 6 och jag skulle ut och kriga mot Perserna. De var på väg mot vår by Marathon. Jag åt en stadig frukost med tanke på att dagen skulle bli strapatsrik och krävande och då var ett bra morgonmål viktigt. Vår armé samlades klockan 6 för att förbereda oss på Persernas attack. En liten pojke kom springande med nyheten att perserna var på väg och det blev med det samma nästan kusligt tyst. Vi spände våra bågar och drog taktiken en sista gång.

Perserna anföll och jag höll mig lite utanför och avvaktade läget medan de andra kämpade tappert. En man fick syn på mig och han sprang mot trädet jag stod under. Fort drog jag fram en pil ur fodralet på ryggen, spände den och sköt iväg pilen mot mannen utan att sikta. Den träffade rakt i magen och mannen gav ifrån sig ett öronbedövande skri när han föll ihop i en pöl av blod. Mannen var död inom några minuter och tanken på att jag, Nikos, hade tagit en annan människas liv gjorde mig lite förfärad.

Överallt på marken låg nu döda kroppar, och man fick se sig för var man gick för att inte snava. Jag kände plötsligt ett hårt knytnävsslag i ryggen och föll till marken. Men jag klarade att resa mig upp utan större problem, men persern anföll igen. Den här gången lyckades jag parera slaget som kom framifrån och slå honom med min yxa. Mannen sjönk sakta ihop och jag förstod att jag nu hade dödat två människor. Men hellre det än att sluta som min far, tänkte jag.

När jag blickade ut över fältet kunde jag se att min arme var många fler och skulle vinna slaget, om inget oväntat hände, och det gjorde det inte heller. Klockan 4 på eftermiddagen hade vi, grekerna, vunnit slaget vid Marathon. Nu var det någon som tyckte att vi borde meddela Athen om segern, så vi skickade i väg byns snabbaste löpare, Atros till Athen samma dag. Han kom fram sent på kvällen och kunde framföra budskapet. När han hade gjort det så stupade ha tvärt och dog av utmattning.



År 480 f Kr: Slaget vid Salamis

Nu var jag 66 år men fortfarande en ansedd och duktig krigare. Perserna hade förlorat slaget vid Marathon för tio år sedan men de gav sig inte, utan hade byggt en bro av skepp till Grekland och besegrat en spratansk trupp. Efter segern begav de sig in till Athen som låg öde på grund av att invånarna flytt till ön Salamis. Perserna brände ner Athen och nu ville grekerna hämnas. Jag hade blivit inkallad av vår ledare Themtacles och hoppades kunna bidra med en blandning av kunskap och rutin.

Persernas kung Xerxes satt uppe på ett berg och såg slaget. Vår flotta hade över 1000 triremer som låg i vattnet i sundet mellan Salamis och fastlandet. Triremerna hade tre våningar där de 170 männen om rodde båten satt. Båten hade en för som bestod av järn och var smidigare och mer lättmanövrerade än Persernas båtar som lämpade sig bättre på öppna vatten. Perserna kom emot oss i sina klumpiga skepp och slaget kunde börja.

Jag satt på översta våningen i min båt. Vi var på väg att ramma ett av Persernas skepp med vår järnspets, och när den träffade båtens sida gick det hål och vattnet forsade in. De andra skeppen hade samma taktik; att slå sönder fiendeskeppens åror och attackera med den järnförsedda fören. Våra soldater bordade skepp efter skepp och anföll med sina pilbågar, svärd och andra vapen. Perserna hade ingen chans mot oss, för de stred på främmande vatten medan vi kände till varenda grund. Efter vad de gjort mot vår huvudstad så var vi ursinniga och skonade inte ett enda Persiskt liv, och som pricken över I:et omkom Xerxes bror. Visst sänktes några av våra egna triremer också men Xerxes på klippan fick se sina trupper besegrade igen.



År 479 f Kr: Marathon, Grekland

Jag kan nu konstatera med glädje att Grekland äntligen är fritt från Persiens ockupation. Förra året drev vi ut dom arméer som fanns kvar i Grek...