Sovjets historia och Ryssland idag

Efter fyra år av inbördeskrig låg sovjetunionen i ruiner i början av 1920-talet med en kollapsad ekonomi, hungersnöd och massvält. Man hade länge försökt införa en socialistisk planekonomi, men det avbröt man vid det här laget. Istället införde man "Den nya ekonomiska politiken" - NEP, där man gav mer spelrum åt marknadskrafter och privat ägande.

Men trots att jordbruket producerade lika mycket som före kriget, hade man brist på livsmedel i städerna i slutet av 20-talet. Detta gjorde att folkets missnöje växte.

Stalin lade om politiken när han 1929 hade manövrerat ut sina motståndare i kommunistpartiet. Snabbare än någon under 20-talets partistrider kunnat förställa sig, byggdes industrin ut och jordbruket kollektiviserades tack vare Stalins revolution. Allt skedde efter centralt utarbetade femårsplaner.

Inom utbildningsområdet skedde också en stor utvecklades. Antalet högutbildade fyrdubblades och analfabetismen försvann.

Under 30-talet tredubblades industriproduktionen men de mänskliga kostnaderna för omvandlingen var oerhörda. Istället för att lämna sina djur till kollektivet valde många att slakta sina djur, vilket medförde att besättningarna av svin och nötkreatur halverades mellan 1929 och 1933. I samband med tvångskollektiviseringen utbröt en ny hungersnöd 1932-33, då minst sex miljoner människor dog av svält.

Det byggdes upp jättelika system av arbetsläger i Sovjet, vars namn var Gulag. Sovjetledarna skickade dit de som de tyckte var allmänt opålitliga och alla som var oppositionella. I ekonomin spelade tvångsarbetena i dessa läger stor roll. I sviterna av hårt arbete, svält och misshandel dog flera miljoner människor i Gulag.

Det kalla kriget

Tillsammans hade sovjetiska och amerikanska styrkor våren 1945 besegrat Nazi-Tyskland. Samarbetet förbyttes i konflikt bara några år senare. Sovjet och USA stod mot varandra i spetsen för var sitt block av förbundna stater längs en frontlinje som delade Europa i mitten. Motsättningen gjordes extra oförsonlig i och med det faktum att de båda blocken representerade skilda politiska och ekonomiska system.

Många var rädda att det skulle leda till ett tredje världskrig. Men just för att det inte utbröt några krigshandlingar brukar man kalla kraftmätningen mellan Sovjet och USA för "det kalla kriget". Denna konflikt satte sin prägel på världspolitiken under mer än fyrtio år.

Fred och frihet

År 1945 fanns det en längtan efter välstånd, frihet och fred, precis som efter första världskriget. Man ville skapa en ny värld som skulle vara bättre och finare. Förenta nationerna var ett uttryck för dessa stämningar. Ur samarbetet mellan de allierade växte FN fram under kriget och tog sin slutliga form 1945. FN representerade femtio länder vars syfte var att garantera alla folks lika värde och självbestämmanderätt, verka för att grundläggande mänskliga rättigheter skulle respekteras i hela världen och att slå vakt om fred och säkerhet.

FN hade, och har fortfarande, ett säkerhetsråd som tillslut fick femton medlemmar. Fem av dessa var permanenta, USA, Kina, Frankrike, Sovjet, Storbritannien. De fick alltså till skillnad från de andra medlemmarna som byttes ut vartannat år, stanna i FN-gemenskapen. Säkerhetsrådet var de som fick fatta beslut som var bindande för medlemsstaterna.

Europa i ruiner

Stora delar av Europa låg i ruiner när det andra världskriget var slut. Du hårdaste striderna hade utkämpats i västra Sovjetunionen och det var också där skadan var som störst. USA stod för nästan hälften av världens samlade produktion av tjänster och varor år 1945. Sovjetunionen, som hade förlorat över fyrtio procent av sin industriella kapacitet under kriget, hamnade nu alltså på efterkälken. Den avgörande roll som landet hade spelat i kriget och att militärmakten i Sovjet till omfånget var störst i världen grundade Sovjets inflytande. Sovjetunionen hittade dessutom partier i alla kommunistiska länder som de såg sitt ideal i, "det socialistiska framtidslandet"

Mot krigets slut hade Sovjetunionen skaffat sig en stark militär position med trupper som var stationerade i många av de östeuropeiska länderna. Deras land hade utsatts för enorm ödeläggelse på grund av striderna i kriget och nu krävde ledarna i Sovjet kompensation för detta. Garantier mot nya angrepp västerifrån ville de också ha.

Järnridån

I slutet av 40-talet drogs en järnridå som skiljde öst från väst, tvärs igenom Europa. Sovjetunionen ockuperade de östra delarna, de kallades för Tyska demokratiska republiken (DDR) eller Östtyskland. Sovjetunionen härskade i östra Europa. Stalin bestämde att det skulle vara kommunistiska regeringar i Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Tjeckoslovakien och Östtyskland.

Efter kriget var de europeiska kommunistpartierna på frammarsch, mycket på grund av Sovjetunionens seger över Tyskland på östfronten, men också för att man började uppfatta det planekonomiska systemet i Sovjet som mer framgångsrikt och stabilt än den europeiska marknadsekonomin som höll på att falla samman.

Men det fanns ingen insyn i det Sovjetiska systemet, och tron på att situationen i öst var bättre var därför felaktig.

USA:s utrikesminister George Marshall vill hjälpa europeiska länder att återuppbygga sina fabriker och att få deras ekonomi på rätt köl, efter andra världskriget.

Marshallplanen och Tysklandsfrågan

Tyskland hade delats upp mellan segrarmakterna, USA, Sovjet, Storbritannien och Frankrike, i fyra ockupationszoner efter kriget. Berlin, som låg mitt i den sovjetiska zonen hade också delats upp.

De allierade kom senare att vilja ha en viss tysk industriell återuppbyggnad som Sovjetunionen var emot. Frankrike accepterade att slå samman sin zon med den amerikansk-brittiska zonen i april-maj 1948. Samma år genomfördes också en valutareform.

Resultatet av det var ett enat Västtyskland som omfattade en gemensam valuta, en federal regering och en gemensam konstitution. Sovjetunionen startade en blockad av västra Berlin som en konsekvens av detta. Blockaden varade mellan 25 juni 1948 till maj 1949.

Orsaker till det kalla kriget

Det finns många tolkningar om orsakerna till det kalla kriget. En av dessa tolkningar var att Stalins hade långsiktiga planer på att ta över världsherraväldet samt den aggressiva utrikespolitik som innebar ockupation av Östeuropa. Sovjetunionen hade stora krav på att få ut skadestånd eftersom deras land utsatts för stora skador och enorm ödeläggelse under andra världskriget. Men västmakterna ville inte gå med på Stalins hårda krav.

Västmakternas motsättningar var både ideologiska och politiska. USA som hade fört kriget på bortaplan hade inte fått sina städer, järnvägar, eller industrier förstörda. Sovjet låg i spillror medan USA bidrog med hälften av alla industritillverkade varor. Sovjetunionen var rädd att väst skulle försöka hindra kommunismen i Sovjet från att sprida sig. Öst och väst blev mer och mer misstänksamt mot varandra, väst var oroligt för hur kommunismen hade utvecklat i länder som Sovjet hade intagit efter andra världskriget.

Utvecklingen i Europa började oroa ledarna i USA och de försökte med allt för att hindra att kommunismen skulle spridas över Europa.

Koreakriget

Fram till 1948 bestod Korea av de delar som idag är Nord- och Sydkorea. Korea delades efter att Japan kapitulerat under Potsdamkonferensen 1945 längs den 38:e breddgraden. Sovjetunionens ockupationszon blev den norra delen, medan USA:s blev den södra. Målet var att Korea skulle få självständighet och återförenas, men FN fick ärendet på sitt bord när förhandlingarna misslyckades. Republiken Korea (Sydkorea) upprättades den 15 augusti 1948, och då upprättades Demokratiska folkrepubliken Korea i Nordkorea som svar på det. Korea delades upp i två länder med egna regeringar likt Tyskland.

Upprustning

Kina och Sovjet blev inringade av flera länder och kunde på så sätt från i stort sätt överallt, nås med kärnvapenbestyckade robotar och bombflyg. Den amerikanske utrikesministern John Foster Dulles formulerade år 1954 doktrinen om "massiv vedergällning" som betydde att om Sovjetunionen skulle göra ett angrepp mot västlig mark kunde de bemötas av USA:s hela kärnvapensstyrka. Sovjet försökte komma ikapp USA på kärnvapenteknikens område och rustade upp. Sovjet hade sprängt sin första atombomb 1949, och bara ett halvår efter USA kom den första vätebomben.

Kubakrisen

Detta var en politisk kris mellan Sovjetunionen och USA, 1962. Ursprunget till Kubakrisen var att amerikanska spaningsplan i mitten av oktober 1962 tog fotografier som påvisade att det höll på att installeras sovjetiska kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar i Kuba. Världen stod på randen till ett kärnvapenkrig under tretton dagar.

USA:s president John F. Kennedy krävde att Nikita Chrusjtjov, Sovjets ledare, skulle kalla tillbaka sovjetiska fartyg på väg till Kuba med fler robotar och besluta om en nedmontering av avfyrningsramperna. Till slut gick Chrusjtjov med på Kennedys krav i utbyte mot att USA skulle avveckla sitt missilsystem i Turkiet och att USA inte skulle angripa Kuba

Östeuropa under kommunismen

En rad sovjetiska underregimer bildades i Öst- och Centraleuropa efter Sovjetunionens seger i andra världskriget. Kina ville efter sin revolution 1949 också utveckla sitt samhälle efter sovjetiskt mönster. Främst i Italien och Frankrike nådde kommunistpartierna stora framgångar eftersom de nu hade fått fler medlemmar. 

Efter Stalins död 1953 började den kommunistiska världsrörelsen upplösas, men kanske mer efter Chrusjtjovs uppgörelse med vad han ansåg vara stalinismens reliker. På grund av Kina och Sovjetunionen motsättningar hamnade de i en svår konflikt.

En rejäl popularitetsökning för kommunismen skedde då kommunistiskt dominerande befrielserörelser hade framgångar på flera håll i världen och vänstervågen på 1970-talet. Man gick den här gången oftare på Castros Kuba- eller Maos Kina-linje, inte Sovjetunionens.
Under 1980-talet fick de östeuropeiska kommunistländerna och Sovjetunionen allt svårare problem. Det visade sig att kapplöpningen med kommunismen var hopplöst förlorad. Gorbatjov tog makten och i och med det hoppades man på en förnyelse, men den östeuropeiska kommunismen kunde inte räddas när det hela genomfördes för dåligt. Under åren 1989-91 föll alla kommunistregimerna i Europa ihop som korthus. Kina är nu den enda riktiga kommunistregimen i världen.

I skiljda riktningar utvecklades länderna i tredje världen, vissa blev fattigare än förut, medan vissa genomgick en snabb industriell utveckling. Det blev allt tydligare i Östeuropa att de moderniseringar och ekonomiska utvecklingar som var nödvändiga inte hade åstadkommits av de kommunistiska regimerna. Michail Gorbatjov, Sovjetunionens nya ledare insåg detta. Gorbatjov ville rusta ned och få bort vapnen och ville ha USA:s hjälp med det, därmed öppnade han det sovjetiska samhället för fri debatt för folket och politiskt och ekonomisk förnyelse.

Fördjupningsarbete

Kubakrisen

Bakgrund

Efter andra världskrigets slut har det pågått en spänd och kylig maktkamp mellan Sovjetunionen och de allierade, Frankrike, England och USA. Mestadels har kampen handlat om hur Europas efterkrigstid skulle hanteras. I Berlin, som hade delats upp i fyra ockupationszoner, blev konflikten tydligast. Östberlin stod under sovjetisk kontroll och Västberlin kontrollerades av England, Frankrike och USA. Västmakternas zoner hamnade i mitten och blev omringade av den Sovjetkontrollerade tyska östra ockupationszonen, när det var färdigställt att Tyskland skulle delas. Det kalla kriget blev mycket tydligt i Berlin i och med att båda sidorna hade stor militär närvaro. Utan att hamna i direkt konfrontation försökte sen de två stormakterna utöka sitt inflytande på andra länder i världen, speciellt i fattiga länder eller i tidigare kolonier. Det var nära att USA och Sovjetunionen skulle börja kriga.

I en militärkupp tog Fulgenico Batista makten på Kuba, 1952. Han hade blivit en diktator, men en gång var Batista en folkvald president. Men nu tålde han inte att någon kritiserade staten.

Sju år senare tog Fidel Castro och hans kommunistparti ledningen på Kuba och det blev en nationell revolution. Mycket snart uppstod en konflikt mellan USA och den nya kubanska regeringen, som bland annat ledde till att USA bröt alla handelsförbindelser med landet. Ernesto Che Guevara och andra kommunister rörde sig snabbt uppåt inom revolutionsrörelsen och med hjälp av Fidel Castro sökte de upp Sovjetunionen för support.

USA gav landsflyktiga kubaner militär utbildning för att de sedan skulle invadera Kuba i Grisbukten för att avsätta Fidel Castro. Men det hela misslyckades när det visade sig att kubanerna var lojala mot Fidel Castro. Det ledde till att Kuba sökte stöd hos Sovjet igen, och misslyckandet blev en politisk belastning för John F Kennedy, USA:s president.

Händelserna

Efter USA attackerat Kuba i Grisbukten sökte Castro militär hjälp från Sovjetunionen. USA skickade då ut spaningsplan över Kuba och flygbilder som togs visade att det höll på att installeras sovjetiska kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar. Vissa raketer kunde färdigställas efter bara tio dagar, och för att förhindra att Sovjetunionen skulle kunna nå stora delar av den Nordamerikanska kontinenten var de tvungna att göra någonting. USA övervägde att ta till flyganfall och senare en ytterligare invasion, men av rädsla att det skulle leda till ett fullskaligt krig, släppte man den tanken. De trodde att Sovjetunionen först skulle agera i Berlin och att det senare skulle leda till ett kärnvapenkrig. Den långa diplomatiska konflikten som då sattes igång mellan USA och Sovjetunionen, höll igång i tretton dagar.

Det fanns många högt uppsatta militärer inom den amerikanska regeringen som stödde förslaget att man skulle ingripa med militära styrkor. Men efter planering med sitt säkerhetsråd valde den amerikanske presidenten John F. Kennedy att istället blockera Sovjetunionen från att inte kunde frakta in mer utrustning för att bygga färdigt raketerna i Kuba, genom att blockera all sjöfart. USA valde att kalla handlingen för en karantän efter att ha diskuterat frågan med OAS (Organisation of Amerika States), eftersom en blockad är en krigshandling. Den 22:a oktober offentliggjordes denna plan i direktsänd TV, och att den skulle träda i kraft två dagar senare.

Stämningen var extremt spänd när de sovjetiska fartygen som var på väg mot Kuba började närma sig karantängränsen, och när de nådde gränsen var krig inte långt ifrån att bryta ut. Hela världen höll andan under dessa dagar, men tillslut återvände de sovjetiska fartygen till Sovjetunionen igen.

Men än var krisen inte över. Hotet kvarstod eftersom USA fortfarande trodde att de redan hade färdigställt vissa av raketramperna. En öppen läsning fanns inte heller eftersom det världspolitiska läget var så spänt. Men i ett avtal gick den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtjov med på att villigt avlägsna de raketbaser som redan var uppförda om USA lovade att aldrig angripa Kuba militärt och inte heller hjälpa någon annan att få den kubanska regimen rasad. I avtalet stod senare också att USA skulle avveckla Jupitermissilerna som var utplacerade i Turkiet.

Efterspel och konsekvenser

Året efter upprättades en direkt kommunikationslinje mellan Moskva och Washington DC, den såkallade "Heta linjen". Den upprättades för att förhindra missförstånd och förhastade beslut gällande ett avtal länderna ingick i augusti 1963 som sa att de inte fick göra några kärnvapenprov i området.

Även om USA hade lovat att inte ingripa Kuba militärt var deras relation mycket spänd och kylig, som har inneburit att ända sedan krisen, har USA straffat Kuba mycket hårt. Händelsen kallas för Oktoberkrisen på Kuba. Vissa anser att anledning till att Chrusjtjov senare avsattes var bland annat för Kubakrisen.

Rysslands aktuella politik

Man bildade elva f.d. sovjetrepubliker OSS (Oberoende Statens Samvälde) 1991 när Sovjetunionen upplöstes. I december 1993 antogs, genom folkomröstning, en ny konstitution. Den innebar att presidenten måste vara folkvald och en maktfördelning mellan de styrande makterna. Idag är denna konstitution den man för det mesta lever efter

2008 inledde Dmitrij Medvedev sin presidentperiod genom att understryka att Vladimir Putins (sin företrädare), politik inte skulle ändras. Putin utsågs till premiärminister och samtidigt med detta stärktes också regeringschefens makt. Det var inte längre presidenten som hade kontrollen över guvernörerna i landets regioner, utan regeringen. Ifrån Putins egen Kremlförvaltning var det många som fick ministerposter i hans regering. Den högsta verkställande makten leddes nu, för fösta gången, av två personer i Ryssland.

Den nya presidenten lovade folket att han skulle arbeta för ett bättre samhälle där de mänskliga rättigheterna har största betydelsen.

Författningsändringar kunde lätt drivas igenom eftersom vissa partier hade stor majoritet i parlamentet, duman. Presidentens mandatperiod förlängdes hösten 2008 av duman, med fyra till sex år med början vid valet 1012. Med fyra till fem år förlängdes dumans mandattid också.

Det genomfördes flera protester som krävde att regeringer skulle avgå i början av 2009. I februari utlovade president Medvedev ett stödpaket för att skapa nya jobb inom bland annat jobbindustrin, motsvarande nästan elva miljarder kronor.

Valentin Korabelnikov, chefen för den militära underrättelsetjänsten GRU blev avskedad i april av presidenten. Medvedev uppgav inte något skäl för att ha sparkat chefen, men Valentin hade misstyckt angående moderniseringen av armén.

Många politiska bedömare tolkade att Putin hade valt Medvedev till efterträdare för att i det dolda kunna forstsätta styra. Det var oklart om det var i samarbete med Putin, men Medvedev hade i Kreml börjat bygga up en egen maktbas.

Putin berättade i början av hösten 2009 att han funderade på att ställa upp i nästa presidentval.

Det hölls lokala och regionala val över hela Ryssland i oktober. Putins part "Enade Ryssland" vann på de flesta håll med stor marginal. Valmyndigheterna blev anklagade av oppositionen som menade att valet hade varit "riggat". Resterande partier som satt i duman lämnade då församlingen för en tid.

En studie genomfördes i anslutning till valet som handlade om ryssarnas inställning till demokrati. Av de tillfrågade var det 57 procent som tyckte att Ryssland behöver demokrati. Ryssland behöver inte ett demokratiskt system, tyckte en dryg fjärdedel. Ungefär lika många tyckte att Rysslands demokrati i dag är sämre än Sovjetunionens politiska system. 60 procent tyckte att parlament och domstolar skulle styras av presidenten och 43 procent hävdade att de ibland kunde behöva en ledare som styr med "järnhand".

Den största demonstrationen mot regeringen hölls i januari 2010 eftersom folket misstyckte angående Medvedev och Putins politik.

Det var dags för val igen i mars 2010 och den här gången gick det sämre för Enade Ryssland. De nådde den här gången femtio procent bara i hälften av regionvalen.

Det var ansträngt och bråkigt mellan Ryssland och Tjetjenien även om kriget mellan dem hade, efter 2006, ebbat ut. Under 2009 ägde flera attentat rum i Dagestan, med många döda som resultat. En högt uppsatt polis och en minister blev bland annat dödade vid två separata dåd. Minst 26 personer dog när ett snabbtåg spårade ur mellan Moskva och S:t Petersburg och myndigheterna antydde att det var terrorister som hade placerat en sprängladdning på spåret. Fler attentat och självmordsbombningar ägde rum i de ryska tunnelbanorna och på gatorna.

Rysslands utrikespolitik

Under 2000-talet har den ryska utrikespolitiken allt mer inriktats på att Ryssland ska återfå rollen som stormakt och på så sätt alltid få ett ord med när man ska lösa stora internationella kriser. De ryska ledarna vill inte att en enda stat (USA) ska få dominera, utan att det ska vara en jämvikt mellan storkmakterna, man ska skapa en "multipolär" världsordning.

Ryssland försöker då alltså i flera riktningar skapa sig goda relationer. Deras förhållande med USA är ibland bra och ibland dåligt. Samma gäller förhållandet till EU. Frankrike och Tyskland är länder som Ryssland framförallt vill utveckla förbindelserna med. Förhållandet till Indien och Kina är bra. Medan det ibland kan förekomma öppna konflikter mellan Ryssland och andra f d sovjetrepubliker.

Sovjetunionens internationella förpliktelser togs över av Ryssland 1991. Det innebär att en plats i FN:s säkerhetsråd fortfarande tillhör Ryssland. Dock är Ryssland inte längre en "supermakt".

Ryssland vände sig västerut de första åren efter unionsupplösningen och försökte vara alla i väst till lags. Men entusiasmen för väst svalnade betydligt när NATO valde att ta upp gamla kommunistländer i Central- och Östeuropa som medlemmar.

Men de ryska protesterna avtog när NATO hade inrättat regelbundna rådslag med Ryssland. Putin och George W Bush, som då var president, blev goda vänner, speciellt efter terrordåden i USA september 2001.

I augusti 2008 ansträngdes relationerna med väst ännu mer, när georgiska och ryska styrkor började strida med varandra i Sydossetien. Rysslands handlande fördömdes av väst och Rysslands och NATO:s samarbete lades på is.

USA

Ryssland och USA ville ha en mer vänskaplig relation med varandra efter att Barack Obama blev president i början av 2009. Och NATO återupptog sina förbindelser med Ryssland vid ett möte i Genève i mars. Ryssland och USA ingick i ett avtal om att ländernas kärnvapenarsenaler skulle reduceras ytterligare.

Ryssland har sedan 1996 ett samarbets- och partnerskapsavtal med EU. Att avtalet skulle förnyas har skjutits upp och kört fast flera gånger men har nu på nytt återupptagits.

Ryssland har bra relationer med Kina och Japan. Ryssland vill också utveckla relationerna med några enskilda OSS-länder. Ryssland slöt år 2004 ett avtal med Ukraina, Kazakstan och Vitryssland om att inrätta "ett gemensamt ekonomiskt samarbetsområde". En tullunion ska vara det första steget och ett frihandelsområde. 2011 är det är tänkt att tullunionen ska börja gälla.

Ukraina

Ryssland och Ukrainas relationer har ända sedan 1991 varierat kraftig. En stor tvist har handlat om försäljningen av rysk gas till Ukraina. Texten nedan är en artikel som lästes upp på Sveriges radio, nyheter ekot, i december 2008.

"Nytt gasbråk Ryssland - Ukraina

Publicerat: onsdag 31 december 2008 kl 18:22, Ekot

Rysslands premiärminister Vladimir Putin varnade på nyårsaftonen Ukraina för att störa gasleveranserna till Västeuropa genom att ta av den gas som passerar Ukraina. Det skulle enligt Putin medföra "allvarliga", men inte preciserade, konsekvenser.

Putins varning är det senaste inslaget i förhandlingarna mellan Ukraina och det statliga ryska gasmonopolet Gazprom om Ukrainas försenade betalning för gasen.

Ukraina har släpat efter i sin betalning med flera miljarder dollar men hävdar att pengar nu överförts via schwe...