Svenska B nationella Tal - att växa upp är inte målet

A t t v ä x ä u p p ä r i n te m ä l e t
Man blir äldre, får mer ansvar och måste engagera sig mer för att få saker att hända. när man var
mindre så behövde man bara fråga tillräckligt många gånger eller vara snäll och göra läxorna för att
till exempel få åka till ett nöjes fält, nu måste man planera färden dit, betala för sig själv och ta ansvar
för allt. Att växa upp är roligt, att vara gammal är tråkigt, det är i alla fall synen hos de som redan har
vuxit upp.
Att växa upp för mig är att ge sig ut på en resa, där destinationen inte är det riktiga målet utan själva
resan dit, att samla erfarenheter, såväl goda som onda för att förbättra sin egen världsbild, att förstå
hur saker omkring fungerar. Detta kanske för er låter som nått filosofiskt babbel, men ta det lugnt jag
skall inte förklara hur man genom att följa buddismens tre stenpelare uppnår nirvana, utan förklara
min lätta kanske lite skeva bild av att växa upp.
När man växer upp så finns det vissa moment i livet som jag anser vara lite extra kritiska, eller av
tyngre vikt än andra, Dessa kan lite grovt ses på bilden ”Ålderstrappa” av Cecilia Torudd på sidan 21 i
häftet och jag skall göra mitt bästa för att beskriva det.
När man börjar på dagis så lämnar du helt plötsligt utan förvarning den säkra kokongen i mammas
famn, och kastas ut i en värld full med individer i din egen nivå, man börjar helt enkelt bygga upp sin
sociala förmåga, inte på den nivån som vi har idag, utan mer på ett låt oss säga primitivt ge och ta
sätt, alltså utföra en handling och få en respons. Tar jag kalles leksaksbil när han leker med den så
blir han arg/ledsen, och konsekvensen är att han försöker ta tillbaks den genom att skrika,slåss eller
skvallra för fröken.
Nästa stora steg i ens uppväxt är att börja i skolan, nu får du helt plötsligt ett ansvar att lära dig saker,
tråkiga samt roliga saker, och din sociala förmåga har nu utvecklats så pass mycket att du har en
lättare social krets, där du har ett antal individer som delar ett eller flera intressen med dig, en annan
sak värd benämning är att könsroller börjar spela in, tjejer vill leka mamma,pappa och barn medan
killar vill slåss med pinnar och skjuta skurkar likt action-man.
När du nått en ålder av tolv så börjar märkliga saker hända med kroppen, håret har en förmåga att
lämna hjässan och sprida sig nedåt mot sydligare breddgrader och Märta som var tråkig och bara ville
leka med dockor blev helt plötsligt intressant på en helt ny nivå, och din röst är sannolikt lika
tonsäker som en femåring på blockflöjt. Jag tror du känner igen dig, puberteten.
Du har kollat på henne i flera veckor nu, säkert en månad, hon där miss splendid, fröken underbar
som sitter två bänkrader fram längst till vänster. Hon som hela ditt universum snurrar omkring och
du vill hellre inget annat än att gå fram till henne och ta henne med storm genom att föreslå en
brottning bland sängdunet hos dig lite senare. Men du vågar inte, det känns som att en miljon fjärilar
pirrar i magen och du överanalyserar allt, och kommer endast fram till att det är för mycket som kan
gå fel för att du skall våga prata med henne, för du vill inte förstöra ditt sociala rykte i klassen och
sluta upp med att bli retad som Fridolf när han fick dissen av Emma. Du vill inte erkänna det, men du
vet helt klart inom dig, du är kär. A t t v ä x ä u p p ä r i n te m ä l e t
Man blir äldre, får mer ansvar och måste engagera sig mer för att få saker att hända. när man var
mindre så behövde man bara fråga tillräckligt många gånger eller vara snäll och göra läxorna för att
till exempel få åka till ett nöjes fält, nu måste man planera färden dit, betala för sig själv och ta ansvar
för allt. Att växa upp är roligt, att vara gammal är tråkigt, det är i alla fall synen hos de som redan har
vuxit upp.
Att växa upp för mig är att ge sig ut på en resa, där destinationen inte är det riktiga målet utan själva
resan dit, att samla erfarenheter, såväl goda som onda för att förbättra sin egen världsbild, att förstå
hur saker omkring fungerar. Detta kanske för er låter som nått filosofiskt babbel, men ta det lugnt jag
skall inte förklara hur man genom att följa buddismens tre stenpelare uppnår nirvana, utan förklara
min lätta kanske lite skeva bild av att växa upp.
När man växer upp så finns det vissa moment i livet som jag anser vara lite extra kritiska, eller av
tyngre vikt än andra, Dessa kan lite grovt ses på bilden ”Ålderstrappa” av Cecilia Torudd på sidan 21 i
häftet och jag skall göra mitt bästa för att beskriva det.
När man börjar på dagis så lämnar du helt plötsligt utan förvarning den säkra kokongen i mammas
famn, och kastas ut i en värld full med individer i din egen nivå, man börjar helt enkelt bygga upp sin
sociala förmåga, inte på den nivån som vi har idag, utan mer på ett låt oss säga primitivt ge och ta
sätt, alltså utföra en handling och få en respons. Tar jag kalles leksaksbil när han leker med den så
blir han arg/ledsen, och konsekvensen är att han försöker ta tillbaks den genom att skrika,slåss eller
skvallra för fröken.
Nästa stora steg i ens uppväxt är att börja i skolan, nu får du helt plötsligt ett ansvar att lära dig saker,
tråkiga samt roliga saker, och din sociala förmåga har nu utvecklats så pass mycket att du har en
lättare social krets, där du har ett antal individer som delar ett eller flera intressen med dig, en annan
sak värd benämning är att könsroller börjar spela in, tjejer vill leka mamma,pappa och barn medan
killar vill slåss med pinnar och skjuta skurkar likt action-man.
När du nått en ålder av tolv så börjar märkliga saker hända med kroppen, håret har en förmåga att
lämna hjässan och sprida sig nedåt mot sydligare breddgrader och Märta som var tråkig och bara ville
leka med dockor blev helt plötsligt intressant på en helt ny nivå, och din röst är sannolikt lika
tonsäker som en femåring på blockflöjt. Jag tror du känner igen dig, puberteten.
Du har kollat på henne i flera veckor nu, säkert en månad, hon där miss splendid, fröken underbar
som sitter två bänkrader fram längst till vänster. Hon som hela ditt universum snurrar omkring och
du vill hellre inget annat än att gå fram till henne och ta henne med storm genom att föreslå en
brottning bland sängdunet hos dig lite senare. Men du vågar inte, det känns som att en miljon fjärilar
pirrar i magen och du överanalyserar allt, och kommer endast fram till att det är för mycket som kan
gå fel för att du skall våga prata med henne, för du vill inte förstöra ditt sociala rykte i klassen och
sluta upp med att bli retad som Fridolf när han fick dissen av Emma. Du vill inte erkänna det, men du
vet helt klart inom dig, du är kär.
Du och din kompis har suttit länge och funderat på hur ni skall göra för att få tid med dom, din
gräddkaramell som du så gärna vill få av omslaget på samt hennes bästa kompis, ni har gått i samma
klass i snart två år och ni kommer fram till att bjuda ut de på bio, vilket de nu av en händelse går med
på. Allt går bra under bion och du med ditt nyfunna självförtroende och blinda begär frågar henne
om hon vill bli tillsammans med dig. Svaret är tyvärr rätt uppenbart. ”Jag tycker om dig, fast bara som
kompis” i denna stund så känns det som hela Kosmos imploderar omkring dig och du skäms likt en
hund och vill helst av allt bara krypa in i ett mörkt hörn och försvinna för all evighet, du känner
ledsen likt ett barn snuvat på sitt lördagsgodis i en månad. Och miss fabulous känns mer som Katla
själv och du in bildar dig själv att hon bara har lekt med dig och gett dig de där speciella blickarna
bara för att kunna krossa ditt hjärta likt en insekt under din sko, alla har vi varit där.
Med åldern så ökar även irritationen, detta kommer leda till att du en dag inte står ut med att bo
kvar hemma så då kommer du likt en fågel lämna boet för att slå ut dina vingar och se vart de bär dig,
detta är en stor förändring i ditt liv eftersom det innebär att allt det du fick serverat på ett silverfat
hemma försvinner, och du m&ari...