Svenskt skolsystem för samiska barn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Svenskt skolsystem för samiska barn

Varför infördes det och hur såg den samiska befolkningen på
skolgång?


2012-04-20

Anneli Spjellok
Annelundsgatan 54
941 36 Piteå

Studiecentrum Piteå
Historia B
Handledare Björn Rönnkvist





Innehållsförteckning


1. Sammandrag ............................................................................................. 1
2. Inledning ................................................................................................... 2
3. Material och avgränsning .......................................................................... 4
4. Syfte/Frågeställning .................................................................................. 6
5. Teori ......................................................................................................... 6
6. Metod........................................................................................................ 7
7. 1600- och 1700-tal .................................................................................... 7
8. 1800-talet ................................................................................................. 8
8.1. Lappskolor i Arjeplog ........................................................................... 10
9. 1900-tal: Lapp skall vara lapp .................................................................. 11
9.1. 1900-tal i Arjeplog ................................................................................ 14
10. Slutsats................................................................................................. 15
11. Källförteckning ..................................................................................... 17


1


1. Sammandrag

Historien om samer och deras skolgång börjar redan under 1600-tal, då den dåvarande kungen
insåg att man satt på en möjligen mycket vinstgivande handelsrutt, men att denna
kontrollerades av ett helt annat folk. Detta ledde till att han försökte kristna folket ifråga
(samerna) och införliva dem i svensk kultur, för att sedan kunna ta kontrollen över marken.
Han startade därför en skola i Uppsala för samiska pojkar, men de flesta barn rymde på vägen
dit då det var under tvång pojkarna fördes till skolan. Man insåg att Uppsala låg för långt bort,
varpå man istället startade en skola i Piteå, vilket låg närmare samernas hem. Här ”föddes”
den första boken på samiska, en enkel ABC-bok skriven på dålig samiska, men ändock en bok
på samiska. Man talade samiska med barnen och som ett led i kristnandet av samerna tänkte
man utbilda samiska barn till präster, eftersom man hade svårigheter med att få svenska
präster till lappmarken. Dels var det oländigt och dels kunde man inte kristna någon som inte
förstod språket man försökte kristna dem med. Så man startade en skola i Lycksele under
slutet av 1600-talet, där det utbildades samiska präster. Detta startade en trend, och samiska
skolor poppade upp både här och där. Trots utbildningen av präster gick kristnandet dåligt,
många föräldrar ville inte ens skicka sina barn till skolorna, men de utredningar som gjordes
ledde ingenstans. Så kom Karl XII och hans krigande varpå intresset för samerna dog ut.
Undervisningen för samer fortsatte dock under denna samernas glanstid, för att sedan nästan
dö ut helt i samband med frihetstidens slut. Man hade vid denna tidpunkt ett överseende
synsätt på samer och drev en förmyndarpolitik. Nu började det dock att finnas nybyggare som
ville bosätta sig i ödemarken och man insåg att man kunde köra över samerna, då det fanns
andra som kan tänka sig att nyttja tillgångarna i lappmarken. Samtidigt som man ivrade för de
så kallade lappskolorna, där man återigen försökte utbilda samer som då i sin tur skulle
utbilda andra av sitt folk, behövde man få undan desamma. Det rasbiologiska tänkande som
uppstod i Sverige i mitten av 1800-talet var perfekt för att döva det eventuellt dåliga samvetet.
Man började med att ändra synsättet på samerna, från att ha sett dem som en
ursprungsbefolkning, till att se dem som inkräktare på svensk mark. I slutet av 1800-talet och
början av 1900-talet tog man detta tankesätt ett steg längre. Man förvägrade samer mänskliga
rättigheter genom att vägra de samiska barnen de kunskaper som man gav de svenska barnen.
Man påstod att det var för folkets eget bästa. I större delen av den samiska världen var man
ovillig att sända sina barn till skolorna, i synnerhet efter 1900-talets nomadskolreform, som i
grova drag innebar att barn till samiska nomader inte skulle klemas bort och vänjas vid

2

civilisation. Undantaget var Arjeplog, där den samiska befolkningen välkomnade skolor och
undervisning.



2. Inledning



Den vite mannens fotspår
är brännmärken
Han kom med våld
Fördärvade renens marker
grävde ut och bortförde
naturens skatter
Med list förledde han
människan som lever naturens liv
som gav honom makt över henne
Hans verk vittnar därom

Jag är en kvarleva av ett folk
en vandrare i markerna
Jag föddes långt i fjärran vid foten av ett fjäll
Främlingar ser mig som vore jag
en av de underjordiska
där jag går med kastlinan kring skuldran
och kniven hängande i mitt breda bälte
Jag är den jag är
Lever i mitt land
Främlingar har satt grova spår i våra marker
berövat oss dem
roffat åt sig deras skatter
hindrat naturens kretslopp
Jag lever som den kvarleva jag är


(Paulus Utsi, Giela giela 1974)

3




”Nu satt vi där på backen när hon fick se en människa som kommer efter Rievsefjället
västerut. Hon undrade vem det kunde vara som kommer och är utan hund. Vi satt där på
backen och ville se åt vilket håll han ställer. Men snart märkte Gåske
1
att den kommande
människan hade sett oss och ställde kursen dit vi satt. Vi stannade på backen och väntade tills
den främmande människan kom fram till oss. Gåske kände honom men inte jag. Jag hade
aldrig sett honom. Han satte sig också där och gåske och han började prata om nyheter. Gåske
frågade honom vilken väg han hade kommit över Sildutätno och han talade om att han hade
kommit raka vägen över Tjidtjakfjället och ned till Vuoggatjolme och därifrån haft båtskjuts
över sjön till södra sidan. Sedan hade han varit villrådig hur han skulle hitta kåtan, men då
fick han se människor på den höga backen då förstod han att kåtan är i närheten. Efter en
stund följdes vi alla tre till kåtan där min far var och han kände ju igen den främmande
mannen. Då sade far till honom: Jaha, nu kommer du och ska ta pojken i skolan. Främmande
mannen svarade jakande att så är meningen. Då tyckte jag att det hade varit bättre gåske inte
hade väntat på honom däruppe på backen, så skulle han ha gått förbi kåtan och kanske aldrig
hittat oss och då hade jag sluppit skolan. Den som kom och skulle hålla skola med mig var
Lars Nilsson Ruong och bodde i Harrok. Han var far till nomadskolinspektören och
professorn Israel Ruong.” (Rensund, Renen i mitten, 1982, ss. 63,64)



1
Det samiska ordet för moster, författarens anmärkning enligt tidigare text i boken

4



3. Material och avgränsning

Med tanke på den tillgång av material som finns tillgängligt, har jag valt att lägga mitt
primära fokus på Arjeplog, från den tid skolsystemet infördes fram till tidigt 1900-tal då
nomadskolreformen genomfördes. Jag har därför gett en bakgrund av det svenska
skolsystemet för samiska barn överlag, för att bättre kunna belysa den svenska skolpolitik
som bedrivits i Sverige, och då speciellt i Arjeplog. Här redovisas även för det rasliga
tänkande som existerat i Sverige, för att kunna belysa dess påverkan och influens på statliga
direktiv vad gäller skola. Material har valts genom ingående studier av doktorsavhandlingar,
men även statliga register och etnografiska biografier av området samt ämnet ifråga, där i
synnerhet de förstnämnda måste hållas för trovärdiga och de sistnämnda ger en bild av det
känslomässiga skeendet.
I rapporten finns därför information härstammandes från den omtalade
nomadskolinspektören, tillika professorn, Israel Ruong, vilken figurerat som expert i flera
statliga utredningar. Här finns också information som stammar från den samiske författaren
Lars Rensund. Den senare har jag i första hand använt mig av för hans beskrivningar av den
känslomässiga relationen till skolsystemet, men man bör hålla i minnet att hans bok är skriven
många år efter hans barndom samt att han har en tendentiös, emancipatorisk syn såsom
varande av samisk härkomst. Detta gäller givetvis inte bara honom eller den samiskättade
professor Ruong, utan även författarinnan till denna rapport, då undertecknad är av samisk
börd tillika nära släkt till nämnde Rensund.
Den Lennart Lundmark vars böcker jag har valt att använda mig av som källor figurerar som
expert i nästan uteslutande alla rättegångar som rör betesmark, sedvanerätter eller andra
samiska frågor. De dokumenterade historiska vittnesmål som refereras till är i första hand
nedtecknade av statligt anställda; en del är dock återberättade i senare utredningar, vilket kan
ha färgat synen av det egentliga skeendet av dels tidslinjen men även kulturen som sådan. Det
samiska skriftspråket är relativt nytt och de flesta samer ägde inte kunskapen alternativt såg
inte behovet av att nedteckna levnadshistorier. Detta innebär att det mesta historiska
materialet nästan uteslutande är svenskt, altenativt nedtecknat långt efter de faktiska
händelserna.
Utöver detta bör man ha i åtanke att det samiska landet inte följer de svenska gränserna,
emedan Sapmi, sameland, sträcker sig över sammanlagt fyra länder. Detta innebär att t.ex.

5

Arjeplog i vissa tidsperioder varit utsatta för påverkan av b.la. Norge i högre grad än man
blivit påverkade av Stockholm. Ha även i åtanke den union som tidigare existerade mellan
Sverige och Norge. Allt eftersom arbetet fortskridit har ytterligare material framkommit,
varpå det inte utesluts ett uppföljande arbete i framtiden. Ett stort tack riktas till Maiken
Arvidsson, släktforskare vid Framnäs, Öjebyn samt Ann-Kristin Öberg, arkivassistent på
Silvermuseet, Arjeplog, för deras ovärderliga hjälp i sökandet efter valida källor.


6


4. Syfte/Frågeställning

I början av 1900-talet skedde reformer i den samiska skolgången. Svenska staten låg i
startgroparna för sina rasbiologiska tankar där samer ansågs underlägsna den svenska rasen.
Detta är något som tycks ha eskalerat under hundratals år, och många är de förändringens
vindar som blåst genom den samiska världen. Men vad hände innan nomadskolreformen som
främjade denna utveckling och alls gjorde den möjlig?
? Varför införde den svenska staten skolsystem för de samiska barnen?
? Har svenska staten medvetet begått övergrepp på det samiska folket genom att
förvägra de samiska barnen kunskap?
? Hur upplevdes det i så fall av det samiska folket?
? Om staten begick övergrepp, hur kom det sig att det inte uppmärksammades när
övergreppen begicks?


5. Teori

Min teori är att skolsystemet för samiska barn kom att inte bara färgas och byggas upp av
rastänkande, utan att skolsystemet för samiska barn överhuvudtaget kom till för att kunna ta
kontroll över det samiska folket. Jag tror att detta sedan eskalerade från ett försök att inlemma
samerna i det svenska samhället, till att istället bli en rasfråga. ”Lapp skall vara lapp”
tänkandet bör ha ändrat de samiska barnens chanser att lära sig och medfört ett veto från den
svenska statens sida mot att samer fick kunskap likvärdig deras egen. Det rasbiologiska
tänkandet som fanns i Sverige under 1800- och 1900-talet försäkrade, om man tillämpade
dess förklaringar, att en del folkslag var mindre värda än andra.
Detta torde ha inneburit att man inte behövde bekymra sig om eventuella övergrepp staten
begick mot en ras, i det här fallet den samiska, som var lägre än den svenska. Rasbiologiskt
sett var det inte ens övergrepp, eftersom samer i så fall inte befann sig på en likvärdig nivå
rasligt sett mot för de germanska svenskarna. För att stävja kommande protester bör man
alltså sett till att det samiska folket hölls okunniga, utan chanser att kunna förstå vad som
skedde i det egna landet, och därmed försvarslösa mot rättsliga övergrepp av olika slag. Bästa
sättet att strypa av kunskap bör ha varit just via skolsystemet. Barnen, som var den nya
generationen, fick i så fall minimum undervisning; varpå de hölls på en kunskapsnivå som
inte ens kom i närheten av den undervisning svenska barn fick. Allt med motiveringen att det
var för deras eget bästa.

7


6. Metod

Eftersom tillgången till material får anses vara relativt hög och tidsrymden ifråga också är
relativt väl dokumenterad i förhållande till andra minoriteter, har jag valt att använda mig i
första hand av skriftliga fakta i olika former. Detta i syfte att kunna ge en överskådlig bild av
både det svenska skolsystemet överlag för samiska barn, men även den skolsituation som rått
inom Arjeplog. Dokumenterade synpunkter, statliga arkiv, utlåtanden av lärare samt
undersökningar har därför fått utgöra stommen i denna rapport, där informationen samlats och
jämförts för att slutligen peka mot möjliga slutsatser. Dock förutsätts viss förkunskap, såsom
vetskap om det samiska folkets existens och kriterier, för att kunna tolka och tillgodogöra sig
innehållet i denna rapport.
Bakgrund

7. 1600- och 1700-tal

Redan Karl IX försökte infoga samer i det svenska samhället genom skolsystemet (SOU
1975:100, 1975). Framförallt hängde detta samman med att man ville ta kontroll över
lappmarken för att kunna nå norra ishavet för att där via handel kunna stärka Sverige som
nationalstat (Henrysson, Forsgren, & Johansson, 1993). Under herrens år 1606 skickades
därför 16 samiska pojkar ned till Uppsala för att utbildas till präster (SOU 1975:100, 1975).
Man hade tänkt sig att dessa pojkar sedan skulle undervisa sitt eget folk, på sitt eget språk,
eftersom det visat sig att språksvårigheterna gjorde det hart när omöjligt att kristna samerna
(Henrysson, Forsgren, & Johansson, 1993). Endast 7 av dessa pojkar kom fram då resten
rymde efter vägen (SOU 1975:100, 1975). Huruvida någon av dem verkligen blev präster är
höljt i historiens dunkel (Ruong, 1969, 1982).
De första böckerna på samiska uppkom när man något senare, försökte utbilda samiska pojkar
även i Piteå (SOU 1975:99, 1975). Detta efter att man hade insett att man måste anordna
skolan ifråga närmare samernas eget land (Ruong, 1969, 1982). Böckerna ifråga var två ABC-
böcker, skrivna på väldigt dålig samiska (SOU 1975:100, 1975). Den kyrkoherde som gav ut
dem, med benäget understöd av Gustav II Adolf, gjorde ändock ett försök enär han tillika åtog
sig att undervisa samiska barn i svenska, samiska såväl som latin (SOU 1975:100, 1975).
Dessa första försök kom att påverka prästerskapet och gav upphov till något som kom att heta
Skytteanska skolan (SOU 1975:100, 1975). Grundtanken med denna skola var tanken att enda
sättet att kristna samerna var genom att utbilda samiska barn till präster, en tanke som alltså
föddes redan under början av 1600-talet (SOU 1975:100, 1975). Riksrådet Johan Skytte, som

8

skolan döptes efter, gav sitt stöd och tryckte på för att undervisa samiska pojkar till präster,
och sålunda startade den skytteanska skolan i Lycksele år 1632 (SOU 1975:100, 1975).
Under den tid denna skola var verksam, utbildades därför samiska pojkar till präster, något
som hjälpte till att sprida den svenska kulturen och kristendomen i den samiska världen (SOU
1975:99, 1975). Under 1600- och 1700-talet fanns det alltså gott om samiska präster som
verkade (SOU 1975:99, 1975), något som synes märkligt om man betänker de splittringar som
det omtumlande mötet mellan två kulturer måste ha sått (SOU 1975:100, 1975). Nicolaus
Lundius, själv samisk präst, beskrev synen på skola från samiskt håll på detta vis: ”När som
deras Inspectores skola dem till lappscholan hafwa skier det med sådan trug och med sådan
gråt, att barnen gråta och föräldrarna gråta, under stundom rymma de till sina föräldrar igen.”
(SOU 1975:100, 1975, s. 395).
Trots riksdagens utfärdande 1723 att skolor skulle byggas vid varje kyrka i lappmarken
(Lundmark, Stulet land. Svensk makt på samisk mark, 2008) verkar det ha varit dåligt ställt
med kyrklig verksamhet i lappmarken, då prästernas berättelser vittnar om att de flesta samer
helt enkelt uteblev från de obligatoriska gudstjänsterna (Henrysson, Forsgren, & Johansson,
1993). Redan Karl XI dessförinnan var oroad av den dåliga framgången och beordrade
domkapitlet i Härnösand att redogöra varför framgången uteblev, samt föreslå vad som kunde
göras. Förvisso kom man till en slutsats som tog upp samernas stora rörlighet, men denna
ledde inte till några åtgärder. Sedan kom Karl XII och hans krig, och samerna sjönk då in i
skymundan (Ibid). Ändock, trots diverse förordningar som gjordes i syfte att hålla samerna till
fjälls under frihetstiden, kan man påstå att hela 1700-talet var en glansålder för det samiska
folket och dess utveckling (Lundmark, Stulet land. Svensk makt på samisk mark, 2008).


8. 1800-talet

När frihetstiden slutade och Gustav III:s envälde tog vid, upphörde också det största intresset
för samisk undervisning (SOU 1975:100, 1975). Eldsjälarna man sett inom skolväsendet
under tiden dessförinnan upphörde att existera, och man hade från centralt håll en syn om att
lappbarnen inte bar på förutsättningarna att tillgodogöra sig andra kunskaper än de från
hemmet medförda. Troligen fanns det ett samband mellan skolmästarnas bristande
språkförmågor samt barnens icke existerande kunskaper i svenska, vilket medförde att det
torde ha varit svårt för barn och skolmästare att kommunicera, än mindre lära sig eller lära ut
(Ibid).

9

Under 1800-talet kom därför en tillbakagång överlag när det gällde samer och deras
rättigheter (SOU 1975:100, 1975). Man förlorade markrättigheter, vilket i sin antagligen hade
ett samband med att skatterna från samerna förlorat den mycket ojämna kampen mot skatterna
som inkom från rikshushållen. Det var först i slutet av detta sekel som samerna på allvar
började försöka göra sig själva hörda (Ibid). En intressant anekdot i detta sammanhang är just
att samerna, i tiderna runt slutet av 1800-talet, blev av med sina lappskatterättigheter
(Lundmark, Stulet land.Svensk makt på samisk mark, 2008). Jämförelsevis levde det i början
av detta sekel ytterst få människor i Lappmarken, som det kallades, mot för i slutet då staten
delvis drog in på samernas rättigheter och gav fler nybyggare större rättigheter (Henrysson,
Forsgren, & Johansson, 1993). Men industrialiseringen spred sig även norrut till dessa
avlägsna marker och skogsbolagen började exploatera skogen (Ibid). Efter ett tag var det
därför fler nybyggare än samer, varvid skatterna från nybyggarna därför naturligt nog
översteg skatterna som inkom från samisk befolkning (Ruong, 1969, 1982).
Samerna ägde inte kunskap om att man sakta men säkert förlorat rätten till lappskattelanden,
ty vanligen brast man i språkkunskap och de tolkar som fanns ägde heller inte alltid kunskaper
nog i samiska för att kunna korrekt delge information, varvid man gick miste om mycken
sådan (Rensund, I samernas land förr i tiden, 1986). Det här var något som senare kom att
leda till att samerna gärna såg att deras barn i sin tur skulle lära sig, att de inte skulle vara lika
ovetande. Men svenska staten verkar inte längre ha sett det på samma sätt; 1908 i Arjeplog,
bestod skoltiden för samiska barn av 7 veckor per år, i motsats mot de 6 år som då var
skoltiden i Sverige (Ibid). Viktor Karnell skrev t.o.m en skrivelse 1907 innehållande
motiveringen att den folkskole-utbildning som bedrevs i Sverige var för de nomadiserande
folken onödiga (Lundmark, Stulet land.Svensk makt på samisk mark, 2008). Rasbiologer och
arkeologer hade dessutom bestämt i slutet av 1800-talet att samer vandrat in under ganska sen
tid och därför inte varit före det svenska folket utan tvärtom (Ibid).
Det är också i mitten av 1800-talet som rasbiologin tar sitt fäste i Sverige, och de beryktade
undersökningarna av skallar tar vid (Lundmark, Stulet land.Svensk makt på samisk mark,
2008). Rasbiologin kom till en punkt där man ansåg att det fanns ”långskallar” och
”kortskallar” där den förre var mer värd som människa än den sistnämnde och därför menad
att härska över densamme. Denna syn specificerade att samer var kortskalliga och svenskar
långskalliga, något som ledde till en rasistiskt synsätt (Ibid).

10

Detta fick sina följder; 1860 tillträdde en man vid namn Gustaf von Düben som professor i
anatomi och fysiologi vid Karolinska institutet. Von Düben menade att samerna trängt sig in
på svenskt territorium, och attackerade även skolformen då han menade att det samiska
språket infekterat det svenska samhället (Lundmark, Stulet land.Svensk makt på samisk mark,
2008). Denna man lyckades vända på historien, och förvandlade samer till ett folk som mer
eller mindre invaderat Sverige, varvid den förmyndarpolitik som förts förvandlades till att
behandla det samiska folket som inkräktare istället för en förtryckt urbefolkning (Lundmark,
Stulet land.Svensk makt på samisk mark, 2008). Sedan kom 1900-talet, och ”Lapp skall vara
lapp” principen tog vid (Ibid).


8.1. Lappskolor i Arjeplog

Vad gäller lappskolorna tycks det i Arjeplog ha funnits en längtan efter dessa; Carl Solander,
som besökte Arjeplog 1727, vittnade om att föräldrarna brann av längtan till dess att skolan
skulle börja. En del föräldrar hade t.o.m. satt sina barn i norska skolor i väntan på att
Arjeplogs skola skulle byggas (SOU 1975:100, 1975). Här hade man även turen att från den
allra första skolmästaren, Johan Öhrling, ha samisktalande skolmästare fram till 1800; då den
sista skolmästare som troligen behärskade samiska lämnade sitt ämbete för att bli kyrkoherde
i Lövånger. De två sista skolmästarna, som inte behärskade samiska, misskötte sina ämbeten
och tilltron från föräldrarna svann därmed hän (Ibid).
Arjeplogs lappskola startade alltså 1743 då man fick nämnde skolmästare Öhrling, men
indrogs år 1820 efter statens förordning 1818 (Arjeplogs lappskola; Bearbetade och
kompletterade elevmatriklar för åren 1743-1820 och 1863-1875, 1989), en följd av de
diskussioner som förts i början av seklet om den reella kristnaden och undervisningen bland
samerna (Henrysson, Forsgren, & Johansson, 1993). Denna förordning ledde till att man från
statligt håll tog hjälp av missionärer som skulle stimulera katekeserna men även kritisera dem.
En av de mest kända missionärerna var Petrus Læstadius, författaren till boken Journal, som
kritiserade katekesväsendet med sin egen erfarenhet i ryggen. Han ansåg att fasta skolor
skulle säkerställa en bättre och längre undervisning. Hans åsikt anses ha varit bidragande till
den reform som kom1846 (Ibid) då skolformen ändrades igen och Arjeplog återfick sin
lappskola. Detta ledde till svårigheter då byggnaderna från tidigare skolgång var förstörda,
och man var därför tvungna att bygga upp skolan igen (Arjeplogs lappskola; Bearbetade och
kompletterade elevmatriklar för åren 1743-1820 och 1863-1875, 1989). Återkomsten av

11

skolan emotsågs med glädje av de samiska föräldrarna (Lundmark, Stulet land.Svensk makt
på samisk mark, 2008). År 1858 stod den alltså där, den nya skolan, och eleverna slapp
därmed att få undervisning i skolmästarens, tillika kyrkoherdens, eget hem (Ibid).
Grundtanken med lappskolan, eller lappfolkskolan som den även kallas, var precis som under
Karl IX:s tid, att utbilda samiska barn så att de i sin tur kunde utbilda småsyskon och grannar
såsom varande så kallade kateketer (Arjeplogs lappskola; Bearbetade och kompletterade
elevmatriklar för åren 1743-1820 och 1863-1875, 1989). Lappskolan var i regel två år
(Henrysson, Forsgren, & Johansson, 1993), men kunde vara både kortare eller längre om
skolmästaren ansåg att fog fanns för detta (Arjeplogs lappskola; Bearbetade och
kompletterade elevmatriklar för åren 1743-1820 och 1863-1875, 1989). I vissa fall ansågs
eleven ha för svagt sinne, alternativt vara för lat, och måste då upplåta sin plats åt någon med
bättre kapacitet att tillgodogöra sig kunskapen (Ibid).
När den utbildade eleven senare undervisade andra i kristendom och läsning, fick de betalt för
varje same som de lärt de kristna huvudstyckena samt att läsa (Henrysson, Forsgren, &
Johansson, 1993). Denna undervisning medförde att man vanligen fick behålla ABC-boken,
Luthers lilla katekes samt Svebilii förklaringar och psalmboken (Ibid). De så kallade
katekeserna uppkom när det uppdagades att behovet att utbilda samer var större än de forna
eleverna kunde täcka; man gav därför de mest skickade eleverna mer utförlig undervisning
varvid dessa senare fungerade som vandrande lärare/predikanter. Detta syntes bära effekt då
kateketernas antal sakta ökade fram tills 1818 (Ibid) då en del av lappskolorna alltså enligt
direktiv (Arjeplogs lappskola; Bearbetade och kompletterade elevmatriklar för åren 1743-
1820 och 1863-1875, 1989) skulle bytas ut mot katekesundervisning (Henrysson, Forsgren, &
Johansson, 1993). Denna katekesundervisning, som alltså bestod av en utbildad före detta
elev, fortgick fram till 1846, då staten åter ville ha fasta skolor (Arjeplogs lappskola;
Bearbetade och kompletterade elevmatriklar för åren 1743-1820 och 1863-1875, 1989).


9. 1900-tal: Lapp skall vara lapp

Samerna ändrades alltså från urbefolkning till inkräktare i slutet av 1800- och början av 1900-
tal (Lundmark, Stulet land.Svensk makt på samisk mark, 2008). I början av detta århundrade
fanns det inte mindre än fem olika skolformer för samiska barn; lappskolor, katekesskolor,
vinterkurser, allmänna folkskolor samt Svenska mission-sällskapets skolor (SOU 1975:100,
1975).

12

1908 kom en motion; den var synnerligen omfattande och behandlade samefrågan, och då
också skolväsendet (SOU 1975:99, 1975). I denna motion fanns det elva bilagor, varav två är
intressanta; den ena (bil.4) var Elsa Laulas synpunkt om att man skulle ena det samiska folket,
den andra var biskop Olof Bergqvists (bil.10) som framhöll att man borde skilja på
nomadiserande samer och bofasta (SOU 1975:100, 1975). Vid tidpunkten för Bergkvists
skrivelse kunde man vara inackorderad på en lappskola i upp till fem år, något som biskopen
tycktes anse vara förslappande på den samiska ungdomen (Lundmark, Stulet land.Svensk
makt på samisk mark, 2008). Det var biskopens åsikt som senare kom att influera
skolväsendet (SOU 1975:100, 1975), men liknande synsätt publicerade redan under 1800-
talet, b.la. av dåvarande landshövdingen i Västerbotten som i en skrivelse för åren 1885-och
fem år framåt ansåg att skolorna inverkade menligt på nomadlivet (Lundmark, Stulet
land.Svensk makt på samisk mark, 2008).
Denna uppdelning av nomader och bofasta samer befäste synen att missionskolor och
lappskolor inte var lämpliga för nomadiserande samers barn (SOU 1975:99, 1975). En ung
språkforskare framkastade dessutom teorin att civilisationen skulle förlora mycket om
nomaderna skulle komma att överge sin livsstil och bli bofasta. Han påpekade också att man
behövde nomaderna för att kunna dra nytta av de områden som civiliserade människor inte
kunde bruka (Lundmark, Stulet land.Svensk makt på samisk mark, 2008). Denne
språkforskare, K B Wiklund, ansåg sedermera att samiska barn skulle lida obotliga skador av
att bo i varma rum, äta ordentlig mat samt bära ordentliga kläder. Detta då de, i hans tycke,
skulle återvända till ett torftigt liv som inte garanterade något av dessa saker efter skolgången
(Ibid). Denne man blev filosofie doktor och docent i finsk-ugriska språk år 1906 och förblev
under resten av sitt liv, en väl ansedd expert på samiska frågor i statens ögon (Ibid).
Wiklunds kulturdarwinistiska synsätt uteslöt dock ej att han hade en hög åsikt om samerna
och även periodvis försvarade dem från rasistiska påhopp (Lundmark, Uppbörd, utarmning
och utveckling; det samiska fångstsamhällets övergång till rennomadism i Lule lappmark,
1982). Wiklund menade på att barnen dessutom skulle tappa lusten att återvända till de liv de
var menade att leva om de fick smak på civilisation, och att man därför i syftet för deras eget
bästa skulle förvägra dem detta (Lundmark, Stulet land.Svensk makt på samisk mark, 2008).
Med Wiklund och biskop Bergqvist började man anse att samerna dels var ett primitivt
folkslag, ett lägre stående, men även att de funnit sig i sitt öde som innebar att de var ett
underordnat folk i jämförelse med svenskar (Lundmark, Stulet land.Svensk makt på samisk

13

mark, 2008). I den här vevan publicerades folkskoleinspektören Vitalis Karnells svar på en
tidningsenkät. Hans åsikt stämde med biskopens och Wiklunds, och det var i denna
tidningsenkät som han myntade slagordet; Lapp skall vara lapp (Ibid). I 1913 års proposition
till riksdagen var det biskop Bergkvists utredning som låg till grund för den nomadskolreform
som kom samma år (SOU 1975:99, 1975). Man prioriterade nomadskolor, eller visteskolor
som de också kallades, och dessa infördes över all samiskt bosättningsområde. Detta innebar
en kortsiktig förbättring, då man satsade mycket på reformen och en av förändringarna var att
det i tidigare system inte varit ett tvång för samiska barn att gå i skola, vilket det nu blev;
något som på en del håll sågs som en fördel (Ibid).
Biskop Bergkvists förslag var att nomadskolan skulle bestå i att lärarna följde barnen och att
de under fyra timmar dagligen i 28 veckor skulle bedriva undervisning i kristendom, läsning,
räkning och skrivning, samt att barnen sen skulle få gå korta vinterkurser i fasta skolor tre
månader varje år i tre års tid och där lära sig geografi, svensk historia och naturlära
(Lundmark, Stulet land. Svensk makt på samisk mark, 2008). Detta skulle endast gälla barnen
till de nomadiserande samerna, för de bofasta skulle folkskola istället bli den aktuella
skolformen (SOU 1975:99, 1975).
Eftersom det var svårt att skilja på dessa två, och de flesta föräldrar helt sonika vägrade att
skicka sina barn till skolan, behövdes en ny utredning och 1915 tillsattes denna med bl. a
biskop Bergkvist. I de nordliga regionerna hade man inte tillräckligt med katekeser som
kunde följa barnen och söderut föredrog man de missionsskolor som funnits (Lundmark,
Stulet land.Svensk makt på samisk mark, 2008). Den nya skolkommittén skärpte lapp skall
var lapp tänkandet och menade på att barnen inte kom till skolorna för att de var förstörda av
den kontakt de tidigare fått i missionsskolorna och att staten skulle ivra för att dessa samer
fortast möjligast därför skulle upptagas i bofast befolkning (Ibid). Kommittén föreslog även
utöver detta att det yttersta ansvaret för nomadskolan skulle läggas på domkapitlet, som i sin
tur skulle ha en nomadskolinspektör underställd sig medelst denna skulle vara ansvarig för att
övervaka skolverksamheten. Denna inspektör skulle dessutom se till att barnen bodde i kåtor
och därmed inte klemades med (Ibid). 1917 utsåg man Vitalis Karnell till nomadskolinspektör
och startade då med att bygga felkonstruerade kåtor som han själv designat, där man lade torv
på brädor, något som fick brädorna att ruttna (Ibid).

14


9.1. 1900-tal i Arjeplog

I Arjeplog protesterade man mot biskopens förslag, med argumentet att de barn som gått i
lappskola vanligen återvände till nomadlivet efter avslutad skola (Lundmark, Stulet land.
Svensk makt på samisk mark, 2008). Märkligt nog var det bara i Arjeplog, Arvidsjaur,
Jokkmokk och Gällivare som undervisningen skedde på samiska när 1913 års förslag kom.
Man ansåg dock från centralstyrningens håll att samiska förvisso kunde få fortsätta användas
på de platser där det skedde, men att undervisningen i första hand skulle ske på svenska och
att samiskan bara borde få användas fram tills dess att barnen lärt sig svenska (Ibid).
Första delen av 1900-talet bestod skolsystemet i Arjeplog av katekes-skola, och denna skola
bestod alltså av 7 veckors undervisning per år. Dessa veckor delades sedermera upp i två
omgångar, varpå det ena tillfället kom att omfatta en period om fyra veckor och den andra om
tre (Rensund, Renen i mitten, 1982). Denna form av undervisning tog fram till 1914 plats i
barnens egna hem, där katekesen kom ut till familjerna och undervisade. Detta år ändrades
dock skoltiden; för de barn som hade uppnått tio års ålder skulle skolgången komma att bestå
av 3 månader, och denna undervisning skulle ske på Kronskolan i Arjeplog (Ibid).
Till antalet var barnen 15 då skolan började 14 september 1914, och eftersom lärare
Petterssons samiska kunskaper syntes vara obefintliga, var även prosten närvarande i syfte att
inspektera magisterns kunnighet i det samiska språket. Prosten, och även den förälder som
själv var samelärare, kom vid dagens slut fram till att Pettersson inte kunde fortsätta
undervisningen emedan han dessutom själv erkände sin svaghet i det samiska språket
(Rensund, Renen i mitten, 1982). Prosten hade innan undervisningen givit sitt löfte åt
föräldrarna till dessa barn att inte de inte täckes känna oro, språkfrågan skulle lösas och
barnen skulle undervisas på samiska. Lärarfrågan löste sig slutligen enär prosten förordade att
den samelärare som varit närvarande gick in som vikarie tills dess att man fått tag i en lämplig
magister (Ibid).
När en del av dessa barn senare konfirmerades år 1916 skedde även konfirmationen enbart på
samiska, av samme prost, under de fyra veckor när konfirmationen tog rum (Rensund, Renen i
mitten, 1982). Det var också bara i dessa trakter som man valde att använda sig av den
förbättrade modell av kåtaskola som kom något år senare än Vitalis Karnells katastrofala
byggen (Lundmark, Stulet land.Svensk makt på samisk mark, 2008).

15


10. Slutsats

Vad gäller det svenska skolsystemet står det ganska klart för var och en att det i mångt och
mycket har ändrats i takt med tidens syn på samer. I vissa tider, såsom under 1600-talet, är det
tydligt att den samiska befolkningen varit ganska ensamma om att bo i lappmarken och att
staten därför tjänat på att hålla sig väl med dessa. Man kan se en trend i att staten använt sig
av religionen för att kunna manipulera denna befolkning, och i denna manipulering har man
tydligt valt att använda sig av skolsystemet. Allteftersom tiden gått, har trenderna svängt och
därmed också synen på den samiska befolkningen. När skola för den samiska befolkningen
infördes för första gången kan man i efterhand ana en syn om att samer ansågs vara en
urbefolkning, och att man närmat sig med lite förmynderi, men också försiktighet.
När...