TARTUFFE AV MOLIERE

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

TARTUFFE AV MOLIÈRE
2005-09-11

Fördjupningsuppgift i svenska B

Av Marianne Johansson

FÖRFATTAREN Molière levde år 1622 till år 1672


Molière föddes den 15e januari 1622 med namnet Jean Baptiste Poquelin i Paris, (The Molière Encyclopedia, 2002), Frankrike. I oktober 1636, skickades han till den modernaste skolan i alla tider, ”Jesuit College of Claremont”, där han i fem år ovilligt försökte lära sig latin.(http://www.nationmaster.com/encyclopedia/Jean-Moliere). 1643 gick han med i teatersällskapet ”Dufrense Company” Vilket betyder fritt översatt ”Den lysande teatern?” Det var sedan som han bytte namn till Molière. Det var startskottet på hans 13-åriga teaterkarriär. Gruppen spelade teater av ”Commedia dell´arte”-stil och turnerade över hela Frankrike. När de sedan återvände till Paris 1658 hade de fått ett gott rykte. (The Moliere Encyclopedia, 2002).

Nu började Molière skriva själv, en ny episod av hans liv hade börjat och mycket kom att förändras i hans liv. (http://susning.nu/Jean-Baptiste_Moliére). Han gjorde dock väldigt många komedibaletter istället för det han egentligen ville göra eftersom han var tvungen att tjäna sitt uppehälle. Han slutade att använda kyrkan eller staten som bakgrund till pjäsernas handling eller karaktärer och började skriva pjäser om verkliga mänskliga kvalitéer som stred mot högaktade heroiska kvalitéer.

Han blev illa ansedd av kyrkan och dess företrädare, de gillade inte att Moliére drev med för de heliga värdena, (Dikten och vi). När Molière dog 1672, vägrade Kyrkan begrava honom men den dåvarande kungen Ludvig XIV, bestämde att begravning skulle ske. Kompromissen blev att Moliére begrovs i vigd jord nattetid. Att umgås mycket med kvinnor förbättrar en mans sätt men fördärvar hans moral. Skall Molière ha sagt (http://home.swipnet.se/~w-13953/citatbok/etikmora.htm)

FRANSKKLASSICISMEN

Franskklassicismen är ett begrepp för den litteratur som under 1600-talet i Frankrike utvecklades med den antika litteraturen som förebild. Den speglar även Ludvig XIV: s (Kung sol) idé av ett idealsamhälle, där hov kulturen var viktig, kanske mest för hans välbefinnande. Malherbe och Vaugelas (franska akademin 1635) krävde att alster skrev på ett rent och exakt språk och därför skrevs ”Anmärkningar om det franska språket” (Remarques sur la langue Franchise) 1647, vilka innehöll regler för hur bl.a. drama skulle skrivas.

Nyckelord som man finner för de franskklassiciska dramat är bl.a. förnuft, klarhet, sannolikhet och ”natur” och alla dessa kan man sammanfatta i de tre enheterna. (Dikten och vi). Den första enheten var handlingens enhet, d.v.s. dramat skulle ha en tydlig huvudhandling och det fick inte förekomma några parallell- och/eller sidohandlingar. Det fanns även ett krav på sannolikhet dock fick dramat inte helt baseras på sanning. Människan och dess omgivning var huvudämnet för de flesta litterära verk. Den andra enheten var rummets enhet och hela tragedin/komedin skulle därför utspelas i ett och samma rum. Den sista enheten, tidens enhet, innebar att dramat utspelades på en tid inte längre än ett dygn. (Dikten och vi).
Gränser markerades tydligt och kombinationer så som tragikomedier förkastades, dock kom tragedier och komedier var för sig att bli populära. En tragedi ansågs ha högre klass och handlade ofta om en person med hög börd som behärskades av ädla känslor. (The Molière Encyclopedia, 2002). Medan personerna i komedierna var av en lägre börd och ofta framställdes som lite löjliga. •
Molière som är känd som en av franskklassicismen författarna använde några av dessa regler som grund till sitt författarskap. I komedin Tartuffe, som senare blivit filmatiserad flertalet gånger kan man t.ex. finna alla de tre enheterna. Tartuffe utspelas i ett och samma rum och under tiden av ett dygn, alltså har Molière här skapat ett drama enligt de tre enheterna. Vi finner också att han skriver mycket om människan och dess relationer till Gud och andra människor, vilket var huvudämnet inom franskklassicismen.

TARTUFFE ÅR 1667

Historien i korthet: (Tartuffe av Molière)

Tartuffe är en orädd maktlysten bedragare, förförare, hycklare och skurk, som nästlar sig in och manipulerar Orgon och hans familj. Molière uppförde pjäsen i Versailles 1664. Platsen där Tartuffe utspelar sig är höjt i dunkel men fantasin bör få råda här hos var och en, Orgon träffar en ung Tartuffe i en kyrka och tar sig an honom eftersom han tyckts vara fattig ensam och i allra högsta grad en kyrklig man. Orgon märker inte att Tartuffe har andra planer än vara en ny ”son” till Orgon i huset.

Fast att Orgon har en framskjuten ställning i familjen så lyssnar han dock på sin mor som ger honom råd allteftersom. De andra familjemedlemmarna är också starka personligheter vilket gör deras inbördes viljor till en svår nöt för Orgon. Familjesituationen framhäver ingen ödmjukhet eller flärdfri trygghet, snarare ett gytter av ständiga gräl och upptåg mellan far och barn och tjänstefolk, särskilt tjänstefolket lägger man märke till, pigans vågade utmaning till Orgon. Tartuffe känner av den övriga familjens blandade känslor för honom och manövrerar skickligt däremellan.

Familjen bor i ett stort hus i Frankrike. Orgon fadern i huset har blivit duperad och invecklad i herr Tartuffes vackra tal om kärlek guld och gröna skogar. Detta förvrider hans naturliga och vardagliga medvetenhet om familjens existens och han blir så småningom ”sol och vårad” av denne herr Tartuffe som i pjäsens slut avslöjas som en bedragare och lögnare.

De övriga familjemedlemmarna är väl övertygade om att Tartuffe är en bedragare men kan inte göra så mycket mer än att försöka övertyga Orgon om vem Tartuffe egentligen är.
Orgon vill inte lyssna på familjens klagomål eftersom han ser upp till honom som en gud och är exalterad och hängiven av Tartuffe.

Hårda ordalag från Orgon försöker kväsa familjemedlemmarnas enträgna försök att avslöja bedragaren för honom. Orgon försöker vid ett tillfälle tala med sin dotter Marianne om att välja Tartuffe till sin man och gifta sig med honom, Marianne vågar inte stå för sina känslor för Valère utan vill göra sin far till viljes. Men tjänsteflickan till familjen har hört allt som sagts i rummet mellan Marianne och Orgon. I väl valda ordalag försöker hon avstyra samtalet, men Orgon blir rasande och efter en stund lämnar han rummet. Det är redan känt att en Valère redan har bett om Mariannes hand. Valère kommer senare på besök och tjänsteflickan samtalar de båda tillrätta, de två blir sams efter ett mindre gräl.
Elmire, frun i huset pratar med Tartuffe, som lägger ut texten och ber fru Elmire att döma eller frälsa honom, han kommer att lämna huset i sorg eller lycka vilket beslut Elmire än lämnar. Tartuffe talar om kärlek och trollbinder Elmire behagligt i tron att han är intresserad av henne. Damis, sonen till Elmir dyker upp och har hört allt som sagts. Han hotar att tala om för sin far vad han hört! Han gör det också vilket föranleder att alla tre går gemensamt till Orgon för att berätta vad som hänt.

Tartuffe erkänner inför Orgon att han flirtat med frun och ber Orgon att straffa honom, Damis vill att fadern kastar ut Tartuffe ur huset för alltid, men fadern beskyddar Tartuffe och vänder sin ilska mot Damis och anklagar honom för att vara en lögnare och kastar ut honom från rummet, även Elmire försvinner ut ur rummet och Tartuffe griper listigt situationen och lägger ut en snyftvariant som får Orgon att blidkas. Och Orgon tar Tartuffe till sitt hjärta igen och lovar honom sin dotter Mariannes hand samtidigt som han låter sin sexuella böjelse göra utlopp med att övertala Tartuffe att åter börja träffa Elmire. Innan samtalet är slut har Orgon också lovat att testamentera allt han äger till Tartuffe

Tjänsteflickan som hört om Orgons förlovningsplaner mellan Tartuffe och Marianne söker hjälp av de övriga i familjen! För att undvika en familjekatastrof beslutar Elmire sig för att avslöja Tartuffe inför Orgon och smider därför planer på att få Tartuffe att avslöja sig inför sin mans närvaro. Hon bjuder in Tartuffe i en av salongerna, men dess för innan ber hon Orgon att gömma sig under bordet i salongen. Och när Tartuffe kommer pratar Elmire förtrollande med Tartuffe som står mållös över Elmires kärleks tal. Tartuffe samlar sig och sväljer, tvivlande ger han utlopp för sin passion och lidelse. Elmire spelar vidare för att få Tartuffe att avslöja sig. Då det närmar sig ett ömsint förhållande ger sig Orgon tillkänna och förvisar Tartuffe ur huset som lovar hämnas med att säga att huset är hans. Ett sändebud från Kungen delger Orgon ett utmätningsbeslut några dagar senare, Orgon och den övriga familjen får ett dygn på sig att flytta ut ur huset.

Dagen efter kommer så kungen med följe förklädd till Domare och med Tartuffe i täten och ställer krav på huset! Efter ett tag vänder så verkligheten. Domaren tar av sig kläderna och Kungen uppenbarar sig och arresterar Tartuffe som förvånat inser att han blivit avslöjad av rättvisan. Orgon och den övriga familjen återfår sitt hus och sina ägodelar, Kungen replikerar att rättvisa skipats och tjänster och gentjänster fullbordats. (Tartuffe av Molière).

ANALYS OCH DISKUSSION

Denna diskussion kommer att avhandla Moliére i synnerhet och den franska klassicismen i allmänhet… Så:

Pjäsen är skriven för så lång tid sedan, ca 300 år, ändå känns den fortfarande aktuell. Kungen Ludvig XIV ogillade pjäsen och förbjöd den. År 1667 skrev Molière om vissa delar av slutet för att få pjäsen godkänd. Så kungen makt under denna tid var näst intill total. Klart att inte Moliére kunde skriva något som upprörde kungen men samtidigt så blev kungen också hans beskyddare, en mäktig sådan.

Man skall komma ihåg att kyrkans makt, under samma period, var otroligt stor. Större än vi idag kan föreställa oss. Betänk bara häxprocesserna som förevarit denna tid. Hur kyrkan kunde bränna oskyldiga människor på bål endast för att de kände att folkets gunst stod i fara. De predikade tukt och kristendom, där kunniga kvinnor lindrade smärta, botade och hjälpte till med förlossningar. Klart att folk vände sig till dessa kvinnor med sina problem och svårigheter snarare än till prästen som vanligen också var den som drev in skatt och pålagor. Då blev kyrkans grundvallar, tron, hotat. Därför brände de kvinnor på bål för att visa vad de gjorde med folk som kyrkan misstänkte sakande den rätta tron. Misstänkta för kätteri, Häxeri och otukt. Det måste ha gjort intryck på allmänheten vid den tiden.

Moliére höll sig inte helt till den tillåtna formen, det är känt att i många fall inte håller sig lika hårt bunden till franskklassicismen och dess regler, t.ex. blandade han gärna komedier och tragedier och skapade s.k. tragikomedier. Som idag är fullt accepterade men dåtiden ansåg att detta inte gick att kombinera. Tartuffe är en historia som till mångt och mycket blandar de olika stilarna, komedi och tragedi. Den är en tät historia som väl lämpar sig för teaterscenen, vilken den är skriven för. I grunden kan man hitta människors svagheter och styrkor och grundläggande mänskliga egenskaper. Det är nog detta som gör att pjäsen är odödlig. Dessa värden ändras inte trots att vår omgivning gör det.

Idag kallar vi den censur men då var det en självklarhet för de styrande att kontrollera vad som fick visas och inte. Det rådde inget av vad vi idag kallar demokrati eller yttrandefrihet. Detta till trots att många av förebilderna till dåtiden teater finns att hitta i antiken Grekland som stod för just sådana värden. Så man kan säga att den Franska klassicismen var ett sätt att skriva teater på som höll sig inom de givna regler som gällde vid den tiden och på så sätt upprätthöll idealen för den tiden.

Viktigt var att kungen kom i fokus som en bra och rättvis person. Kungar vid denna tid hade fattat att de inte kunde sitta kvar vid makten om de fick folket helt emot sig varför de ville göra propaganda för deras egen förträfflighet. Utan folket stöd kunde det bli uppror och oroligheter. Moliére höll sig inte till protokollet så att säga, han var troligen inspirerad av de stora författarna från antiken och han ville på sitt säga spegla den tillvaro han levde i och den var långt ifrån rättvis och logisk.

Att kungen kommer in i slutet av berättelsen och ställer allt till rätta igen måste nog ses som en eftergift från Moliére. Så klart tyckte kungen om detta slut men vad skulle Moliére göra? Lagt pjäsen i byrålådan eller gjort om den och få den spelad? För trots att slutet blir lite plumpt, eller billigt om man så vill, så återstår mycket i berättelsen som avslöjar sin samtid. Om mänskliga tillkortakommande, förfall, svek och bedrägeri. Även visar pjäsen prov på driftighet, klokhet och sunt förnuft. Att den slutar lyckligt var nog något som även Moliére inte hade något större emot.

Dock vågade han nog inte, eller snarare böjde han sig för kungens totalitära makt. När kungen sedan väl gav honom sin stöttning gav sig Moliére på den andra stora maktfaktorn, kyrkan. Detta måste ändå, även med dagens mått mätt, anses som modigt. Så kanske kan man säga att Moliére var en slags litterär hjälte. Kanske är det så att han var en av denna rad av människor genom historien som bidragit till att vi idag har konstnärlig frihet. Han vågade och vann. Att i vår kultur idag, ge sig på en konstnär är moraliskt och politiskt självmord, ingen kommer att längre ta denna, person som gör ...