Tatt av kvinnen, Fakta om Finland och Måneorkersteret

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Romanen Tatt av kvinnen av Erland Loe, är homodiegetiskt berättad i första person. Detta gör att fokaliseringen är subjektiv, men ändå ger ett trovärdigt intryck om hur huvud- personen, en man, är och upplever sina vardagssituationer. Han berättar naket om sina tvivel och funderingar med en humoristisk ton och blir därför möjligen själsligt förnimbar för läsaren. Karaktäriseringen är därför enbart indirekt, både beträffande huvudpersonen och de övriga som finns med i berättelsen. Genom att vi får ta del av hans tankar och funderingar samt känslor och tvivel, utkristalliseras en man med låg självtillit.

Handlingen omfattar ungefär en tvåårsperiod med rak kronologi. Berättelsen är indelad i tre delar, där den första delen fokuserar på hur han blir tillsammans med en kvinna, den andra delen på en Europaresa som de gör och deras kris i förhållandet samt slutligen den tredje delen på deras separation, hans ensamhet och deras återförening. Det förekommer ellipser på vissa ställen, hög speed på ett ställe och även en analeps mot slutet av berättelsen. Temat är relationsproblematik och romanen kan ses som en humoristisk utvecklingsroman där intrigens peripeti är parets separation. Därefter följer en tid av ensamhet för honom och hans funder- ingar kring hur och varför det blev så, för att mot slutet återgå till ett harmoniskt lugn som även fanns i början av berättelsen. Enda skillnaden är att han nu kommit till en viktig insikt i livet som kommer att förbättra hans livsharmoni. Berättelsen rymmer inga direkta miljöbeskrivningar, utan karaktärernas Europaresa i olika miljöer och hemkomsten kan istället ses som en för honom inre resa i sin egen utveckling.

Allt är berättat med ett enkelt språk utan målande metaforer och istället laddat med vardagsnära ord och uttryck som exempelvis svordomar i repliker. Det enkla språket gör berättelsen lättillgänglig och angenäm att ta till sig och det norska språkets karaktär rymmer för oss svenskar en del lustiga ord och uttryck som gör läsningen underhållande.
Boken Fakta om Finland, även den skriven av Erland Loe, liknar på många sätt Tatt av Kvinnen. Även den är homodiegetiskt berättad i första person. Fokaliseringen är intern; allt ses genom jagets ögon. Emellertid finns en liten distans mellan fokalisering och berättandenivå, vilken bland annat syns då berättaren talar om att jagets bil har blivit bortbogserad samtidigt som jaget i berättelsen är rädd för att bilen har stulits. Detta tyder på att berättaren blickar tillbaka på svunna händelser. Det finns dock ingen mental distans mellan berättaren och jaget; berättaren sympatiserar helt med jagets känslor och är aldrig efterklok.

Karaktäriseringen i romanen är, precis som i Tatt av kvinnen, genomgående indirekt – den bild som ges av jaget är den vi utläser av hans tankar och handlingar. Det speciella språket med långa, vindlande meningar som, oavsett var de inleddes, ofta avslutas i oro inför förändringar är också en typ av indirekt karaktärisering. Direkt karaktärisering saknas överlag och det verkar som om Loe har gjort en markering mot detta att låta yttre faktorer berätta vilka vi är. Ingenstans i romanen omtalas huvudpersonens namn, ålder eller utseende vilket gör läsaren än mer hänvisad till den indirekta karaktäriseringen.

Intrigen i korthet är att en ensam broschyrmakare med inrutat liv får i uppdrag att göra en broschyr om Finland. Under arbetet smyger sig förändringar (som symboliseras av flytande vatten) in, bland annat i form av syskonen Bim och Systern, och krockar med jagets kontrollbehov (det vill säga konflikten). Klimax inträder då jaget ska hämta Bim från ett nazistgäng och måste paddla längs en älv för att nå dem. Han konfronterar då både sin ensamhet och sin förändringsskräck. Temat kan mot denna bakgrund ses som valet mellan förändring och stillestånd.

Romanen är kronologiskt berättad och utspelas under en månad. Inom detta tidsspann skildras tiden först i sin helhet. Därpå följer ett antal ellipser in och de sista veckorna beskrivs i high speed. Miljön är sparsamt beskriven utom när den fungerar som indirekt karaktärisering. Detta gäller t.ex. jagets lägenhet. Vatten i alla dess former ges ett starkt symbolvärde och beskrivs därför noga.

Vi har valt att jämföra Loes böcker med en bok av en annan norsk författare och har därför även diskuterat Unni Lindells bok Måneorkesteret. Denna bok skiljer sig på flera sätt starkt från Loes böcker. Miljöbeskrivningarna till exempel är mycket målande och längre. Naturen har en viktig roll i boken och beskrivs på ett poetiskt, mycket vackert sätt. Lindell väljer också att använda sig av metaforer, och hon leker med språkets möjligheter. I hennes berättelse kan vi läsa hur månen låter och hur musik ser ut. Personerna karaktäriseras delvis genom dessa miljöbeskrivningar eftersom de poetiska och ovanliga orden och bilderna återspeglar huvudpersonernas känslosamma och ibland förvirrande tankesätt.

Karaktärisering sker också på andra sätt. Den största delen av denna är indirekt och visas för läsaren genom personernas ord och handlingar. Dock förkommer enstaka bitar av direkt karaktärisering där personernas utseende och attityd beskrivs. Berättelsen är skriven i ett extradiegetiskt tredje persons perspektiv, och fokaliseringen sker genom två huvudpersoner, Wilhelm och – senare i boken – hans mamma. Detta gör att karaktäriseringen till stor del är subjektiv eftersom vi får all information genom deras ögon.
Kronologin i Måneorkesteret är ovanlig och från början inte alltför lätt att följa. Berättelsen börjar på 1990-talet och gör sedan flera tidshopp tillbaka, så att hela berättelsen omfattar fyra decienner. Eftersom dessa tidshopp inte känneteckas annat än genom ett nytt stycke, är det ibland svårt att veta vilken tid man befinner sig i, och läsaren får själv lista ut det genom att lägga märke till små detaljer som till exempel omgivningen och karaktärernas beteende.

Språk och stil är målande och poetiska. Stämningen och naturen står i centrum för denna roman och understryker karaktärernas många tankar och känslor, vilket skiljer sig starkt från Loes romaner. Det komplicerade språket understryker även karaktärernas komplexitet. Fastän personerna är invecklade och dynamiska, handlar romanen egentligen om enkla problem i en familjs vardag. Dessa små konflikter bygger så smånigom upp en stark spänning som väcker förväntningar hos läsaren, och hela tiden är språket en viktig del av detta.

Till skillnad från Måneorkesteret är miljöbeskrivningarna i Sandor slash Ida rätt så kortfattade. Man kan till exempel läsa att en av karaktärerna bor i ett vanligt villaområde, men mer än så är det inte. Den funktion detta främst fyller är att visa på likheter och skillnader mellan storstadstjejen Ida och förortskillen Sandor, men man kan inte direkt se att de på något vis förstärker de känslor som uttrycks i boken. Det kan tilläggas att miljöbeskrivningarna inte heller är lika viktiga för berättelsen som de är i Måneorkesteret.

Precis som i de ovan nämnda böckerna av Lindell och Loe sker karaktäriseringen främst indirekt genom huvudkaraktärernas tankar och handlingar samt de samtal de har med varandra och andra i deras närhet. Enstaka direkta beskrivningar kan förekomma, särskilt när Sandor och Ida, romanens huvudkaraktärer, träffar varandra.

Precis som i Måneorkesteret sker berättandet ur ett extradiegentetiskt tredje persons perspektiv och fokaliseringen sker här omväxlande utifrån Sandors och Idas perspektiv. Berättaren är tämligen opersonlig och avhåller sig från att kommentera det som händer. Den håller sig dock på en annan språklig nivå än karaktärerna som i sina mail och dialoger använder sig av mycket slang och talspråk.
Man kan se vissa mindre skillnader mellan karaktärernas språk i de e-postmeddelanden de skriver, till exempel att Ida svär mer. Vi finner dock att språket inte visar så mycket om karaktärerna som individer, snarare ungdomar som grupp. Det verkar också som om Sandor och Ida efter ett tag anpassar sitt språk till varandra, då deras sätt att skriva och tala blir mer lika mot slutet av berättelsen. Boken i sig känns som ungdomslitteratur brukar göra. Den tar upp tonårsproblem och liknar många andra i sitt slag genom sitt språk och sin uppbyggnad. Vi skulle därför vilja kalla Sandor slash Ida en realistisk modern ungdomsbok.

Utvärdering av grupparbetet

Vi som har deltagit i grupparbetet är Emma From, Erika Granholm, Rabea Hofmann och Anna Stenlund. Inledningsvis stötte vi på problem med att hitta lämpliga böcker på norska. Vi kunde inte hitta fyra exemplar av någon enskild bok och bestämde oss därför för att läsa tre olika böcker av två olika författare och göra en jämförande studie av dessa. Detta har medfört både för- och nackdelar. Till nackdelarna hör att slutsatsarna blev större än vad som rymdes inom formen för redovisningen, både den muntliga och den skriftliga. På grund av detta blev våra analyser mycket kortfattade. Till fördelarna hör att vi har haft möjlighet att ta del av flera olika typer av författande. Vi har därför kunnat se flera exempel på hur fokalisering kan fungera och hur språk och stil kan skilja sig åt samt vilken betydelse det har. I jämförelsen har vi kunnat urskilja både likheter (till exempel att indirekt karaktärisering överväger i samtliga texter) och skillnader (till exempel i fråga om den vikt som läggs vid miljöbeskrivningar).

Vi började med att enskilt låna och läsa våra olika böcker. Sedan träffades vi, presenterade våra romaner för varandra och övergick därefter till att analysera och jämföra dem. Vi lade ned mycket tid på denna del av arbetet eftersom synpunkterna var många och diskussionerna intressanta. Detta medförde också problemet att komprimera våra resultat på så sätt att de skulle rymmas på kort redovisningstid och begränsat skrivutrymme. Vi är dock nöjda med hur vi utifrån förutsättningarna utformade våra presentationer.

Vi anser att grupparbetet har fungerat bra och att alla medlemmar aktivt har deltagit i hela processen. Var och en har tagit ansvar för sin del och därmed bidra...