annons
×

The Beatles

8 röster
Ge betyg
27606 visningar
uppladdat: 2002-08-01
Sara Nygren

Sara Nygren 30 år

Från Eslöv
Utbildning Bergagymnasiet, Bergagymnasiet Eslöv, Lunds Universitet, Malmö Högskola, Lund University, Graduate School : Malmö University
Jobb Källebergsskolan, Ekenässkolan, Höörs kommun, Nordö Link. Malmö
Facebook Visa profil
Om Never settle for less than magic! I love... ...my beloved H. ...my precious family. ...my fantastic friends. ...my home. ...my profession. Yes - I'm a lucky person! A sociable lonewolf who needs culture in all possible forms as well as love& friendship to survive!
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
- ETT BAND UTAN LIKE
Inledning

Jag har valt att arbeta om The Beatles på grund av många anledningar. Den största anledningen är att jag älskar den musik som de fyra suveräna medlemmarna har gjort tillsammans. Den är helt otrolig, och de är en av mina största idoler. En sak som jag gillar med deras musik, eller egentligen med all musik under 60- och 70-talet är att de gjorde musik för att de tyckte att det var roligt. De gjorde det inte för att tjäna pengar, så som det ofta är idag. Nu kan vem som helst bli popstjärna, och med hjälp av datorer kan man förbättra deras röster om de inte är tillräckligt bra. Vad jag menar är att deras musik är äkta. De lade ner hela sin själ i musiken, och det märks tydligt. Jag säger inte att all dagens musik är dålig på något sätt, men ganska många popstjärnor kan inte sjunga så bra som de låter på skivorna de släpper.
Mitt intresse för The Beatles kommer från min pappa, som är en obotlig fan. Det är han som har fått mig att lyssna på deras musik, och det är han som har inspirerat mig till detta arbete. Jag får mycket nytta av hans kunskaper om The Beatles, eftersom han vet en hel del. Han har också Beatlesboxen, med alla deras 16 album som de har släppt.
Jag tror verkligen att det är väldigt lätt att hitta fakta om dem, eftersom de är så kända över hela världen. De är ju trots allt den mest kända gruppen i världen någonsin, och det har de gjort sig förtjänta av.

Jag vill veta så mycket som möjligt om de fyra medlemmarna, deras uppväxt, vad de gjorde innan The Beatles kom till, och vad de gör nu. Jag vill också veta vilka personer som har betytt mycket för deras stora framgång. Bakgrunden bakom deras hits är också kul att veta, för vad jag har hört finns det en historia bakom nästan varenda en av dem.
Jag hoppas att mitt arbete är intressant att läsa, och att jag inspirerar er till att lyssna på detta storslagna icke-existerande band!

Trevlig läsning och lyssning!


Innehållsförteckning

 Inledning…………………………………………………………………………………………...1
 John Winston Lennon……………………………………………………………………………..2
 Sir James Paul McCartney………………………………………………………………………..3
 George Harrison…………………………………………………………………………………...4
 Richard Starkey (Ringo Starr)……………………………………………………………………5
 Hur kom Beatles till?……………………………………………………………………………...6
 Från början………………………………………………………………………………………….6
 En del av deras framgång…………………………………………………………………………...6
 Deras karriär började här……………………………………………………………………………7
 Hamburg nästa………………………………………………………………………………………7
 Den berömda Beatlesfrisyren……………………………………………………………………….7
 Tillbaka i England…………………………………………………………………………………..8
 Mersey Beat, en tidning med betydelse…………………………………………………………….8
 Deras första manager………………………………………………………………………………..8
 På jakt efter skivkontrakt……………………………………………………………………………8
 Hamburg nästa…igen……………………………………………………………………………….9
 George Martin dök upp…och det blev trumbyte…………………………………………………...9
 Dags för inspelning…………………………………………………………………………………9
 Framgång eller inte?……………………………………………………………………………….10
 TV-premiär………………………………………………………………………………………...10
 Äntligen framgång…………………………………………………………………………………10
 Beatleshysterin är här……………………………………………………………………………...10
 USA, nästa erövring?……………………………………………………………………………...10
 Ed Sullivan Show………………………………………………………………………………….11
 A Hard Day’s Night…deras första spelfilm……………………………………………………….11
 Utomhuskonsert…………………………………………………………………………………...11
 Texter, Bob Dylan och Hippies……………………………………………………………………12
 MBE priset………………………………………………………………………………………...12
 Ett uttalande som berörde…………………………………………………………………………12
 Den värsta konserten………………………………………………………………………………12
 Narkotika dyker upp…än en gång………………………………………………………………...12
 Inspelning av Sgt Pepper’s Loney Hearts Club Band……………………………………………..13
 Knarkets påverkan…………………………………………………………………………………13
 Brians självmordsförsök…som lyckades………………………………………………………….13
 Magical Mystery Tour……………………………………………………………………………..14
 Indien nästa………………………………………………………………………………………..14
 We all live in a yellow submarine…………………………………………………………………14
 Lennon/McCartney…eller?………………………………………………………………………..14
 Dags för nästa skiva……………………………………………………………………………….14
 Yoko Ono…en kvinna med inflytande……………………………………………………………14
 Apple…Beatles skivbolag…………………………………………………………………………15
 Ny manager…men vem?…………………………………………………………………………..15
 Dags att börja igen…………………………………………………………………………………15
 Ordning och reda med ekonomin………………………………………………………………….15
 Bed-in 2……………………………………………………………………………………………16
 Abbey Road…we’re back again…………………………………………………………………..16
 The End……………………………………………………………………………………………16
 Vad gjorde de fyra efter Beatles undergång?…………………………………………………..17
 John Lennons död………………………………………………………………………………..18
 Vilka låtar finns på vilken skiva?……………………………………………………………….19
 Analys……………………………………………………………………………………………..21
 Källförteckning…………………………………………………………………………………...22
 Avslutning………………………………………………………………………………………...23

Källförteckning


 Möte med The Beatles av Sven-Erik Lundby

 Imagine John Lennon av Yoko Ono

 Paul McCartney- Bakom myten av Ross Benson

 Encyclopedia of Rock av Nick Logan & Bob Woffinden

 Beatles ~ Beatles av Carl Magnus Palm

 Bonniers Compact –98 (cd-rom)

 Microsoft Encarta Uppslagsverk (cd-rom sv.)

 Microsoft Encarta Encyclopedia (cd-rom eng.)

 http://w1.520.telia.com/~u52002898/Beatles.html

 http://w1.363.telia.com/~u36303467/beatles.htm



Vilka låtar finns på vilken skiva?


1963

PLEASE PLEASE ME

I Saw Her Standing There; Misery; Anna; Chains; Boys; Ask Me Why; Please Please Me; Love Me Do; P.S. I Love You; Baby It’s You; Do You Want To Know A Secret; A Taste Of Honey; There’s A Place; Twist And Shout.

WITH THE BEATLES

It Won’t Be Long; All I’ve Got To Do; All My Loving; Don’t Bother Me; Little Child; Till There Was You; Please Mr. Postman; Roll Over Beethoven; Hold Me Tight; You Really Got A Hold On Me; I Want To Be Your Man; Devil In Her Heart; Not A Second Time; Money.


1964

A HARD DAY’S NIGHT

Hard Day’s Night; I Should Have Known Better; If I Fell; I’m Happy Just To Dance With You; And I Love Her; Tell Me Why; Can’t buy Me Love; Anytime At All; I’ll Cry Instead; Things We Said Today; When I Get A Home; You Can’t Do that, ;I’ll Be Back.

BEATLES FOR SALE

No Reply; I’m A Loser; Baby’s In Black; Rock And Roll Music; I Follow The Sun; Mr: Moonlight; Kansas City; Eight Days A Week; Words Of Love; Honey Don’t; Every Little Thing; I Don’t Want To Spoil The Party; What You’re Doing; Everybody’s Trying To Be My Baby.

1965

HELP!

Help!; The Night Before; You’ve Got To Hide Your Love Away; I Need You; Another Girl; You Gonna Lose That Girl; Ticket To Ride; Act Naturally; It’s Only Love; You Like Me Too Much; Tell Me What You See; I’ve Just Seen A Face; Yesterday; Dizzy Miss Lizzy.

RUBBER SOUL

Drive My Car; Norwegian Wood; You Won’t See Me; Nowhere Man; Think For Yourself; The Word; Michelle; What Goes On; I’m Looking Through You; In My Life; Wait; If I Need Someone; Run For Your Life.

1966

REVOLVER

Taxman; Eleanor Rigby; I’m Only Sleeping; Love You Too; Here, There And Everywhere; Yellow Submarine; She Said, She Said; Good Day Sunshine; And Your Bird Can Sing; For No One; Doctor Robert; I Want To Tell You; Got To Get You Into My Life; Tomorrow Never Knows.




1967

SGT PEPPER’S LONELY HEARTS CLUB BAND

Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band, With A Little Help From My Friends; Lucy IN The Sky With Diamonds; Getting Better; Fixing A Hole; She’s Leaving Home; Being For The Benefit of Mr. Kite; Within You, Without You; When I’m Sixty-Four; Lovely Rita; Good Morning, Good Morning; A Day In The Life.

BEATLES IN MAGICAL MYSTERY TOUR

Magical Mystery Tour; The Fool On The Hill; Flying; Blue Jay Way; Your Mother Should Know; I Am The Walrus; Hello Goodbye; Strawberry Fields Forever; Penny Lane; Baby You’re A Rich Man;
All You Need Is Love.

1968

THE BEATLES

Back In The USSR; Dear Prudence; Glass-Onion; Ob-la-Di Ob-la-da; Wild Honey Pie; The Continuing Story Of Bungalow Bill; While My Guitar Gently Weeps; Happiness Is A Warm Gun; Martha My Dear; I’m So Tired; Blackbird; Piggies; Rocky Racoon; Don’t Pass Me By; Why Don’t We Do It In The Road; I Will; Julia; Birthday; Yer Blues; Mother Nature’s Son; Everybody’s Got Something To Hide Exept For Me And My Monkey; Sexy Sadie; Helter Skelter; Long Long Long; Revolution; Honey Pie; Savoy Truffle; Cry Baby Cry; Revolution 9; Goodnight.

1969

YELLOW SUBMARINE

Yellow Submarine; Only A Northern Song; All Together Now; Hey Bulldog; It’s All Too Much; All You Need Is Love; Pepperland; Sea Of Time; Sea of Holes; Sea Of Monsters; March The Meanies; Pepperland Laid Waste; Yellow Submarine In Pepperland.

ABBEY ROAD

Come Together; Something; Maxwell’s Silverhammer; Oh! Darling; Octopus’ Garden; I Want You ( She’s So heavy); Here Comes The Sun; Because; You Never Give Me Your Money; Sun King; Mean Mr Mustard; Polythene Pam; She Came In Through The Bathroom Window; Golden Slumbers; Carry That Weight; The End; Her Majesty.

1970

LET IT BE

Two of us; Dig A Pony; Across The universe; I Me Mine; Dig It; Let It Be; Maggie May; I’ve Got A Feeling; One After 909; The Long And Winding Road; For you Blue; Get Back.


Hur kom Beatles till?

Från början…
När rocken kom till England, runt 1955, fanns det en musikstil som hette skiffle. John och Pete bestämde sig för att bilda ett band, och de kallade sig för The Blackjacks. Man behövde inga dyra instrument för att spela skiffle, bara en akustisk gitarr och en tvättbräda. Det blev allt fler och fler medlemmar i The Blackjacks. Senare bytte de namn till The Quarrymen. De spelade ofta låtar gjorda av Lonnie Donegan, men John ville hellre spela rock som Elvis och Bill Haley.
The Quarrymen uppträdde på en årlig fest i Woolton 1957, och i publiken fanns den 15-årige Paul McCartney. Han var en väldigt skicklig gitarrist, och till råga på allt kunde han stämma en gitarr vilket var väldigt imponerande för The Quarrymens medlemmar. Paul gick upp på scenen och körde en känd låt, och han fick medlemmarna att gapa. De tyckte att han var otroligt bra, och två dagar senare ringde Johns och Pauls gemensamma kompis Ivan Vaughan till Paul och berättade att bandet ville att han skulle vara med där. Han tackade ja efter en stunds tjatande, och han var med i bandet. De spelade på ungdomsklubbar och födelsedagsfester. Först var John lite osäker på om Paul skulle få vara med, fast själv ville han det. Han vara bara rädd att Paul skulle ta över ledarposten, eftersom han var en så pass duktig gitarrist. Men John och Paul blev bästa kompisar, trots att de var olika som natt och dag. Paul lärde John att spela bättre, och de två vännerna övade flitigt varje dag.
1958 dog Johns mamma i en tragisk bilolycka. Hon blev påkörd av en alkoholpåverkad polis som för tillfäller inte var i tjänst. John tog det väldigt hårt, men Paul stöttade honom. Tillsammans började de komponera musik till de texter som de en gång hade skrivit.
En dag Paul gick Paul runt och sjöng på en låt som han själv hade skrivit texten till, I lost my little girl.
Paul och John hade skrivit texter till låtar själv ett par år tidigare, men nu började de också skriva ner ackord till texterna, och en hel del av låtarna som de hade skrivit tidigare blev hitlåtar senare.
De övade flitigt och ofta blev skolarbetet lidande, så pass att John blev underkänd i alla ämnen. Han bytte skola, men vantrivdes lika mycket där som på förra. Johns beteende påverkade även Paul lite grann, och han började skolka från lektionerna. När Paul åkte buss till skolan hade han ofta sällskap med George Harrison, som gick i några klasser under honom. Ibland fick han följa med och lyssna på när The Quarrymen övade. Han hade med sig sin egen gitarr en gång och spelade Guitar Boogie Shuffle för de andra. Han var mycket bättre och snabbare på att spela än de andra, men John ville inte ha med honom i alla fall. ”Han var bara barnungen” tyckte han. Men George fortsatte att följa med dem när de hade spelningar. Han ryckte in när någon av de andra gitarristerna var sjuka. En annan bra sak med George var att hans föräldrar inte hade något emot att de spelade hemma hos George, och detta var bra för de andras föräldrar tyckte inte om när de förde sånt ”väsen”. Det fanns nu fyra gitarrister i bandet, och skulle George vara med var en av de andra tvungen att sluta. Till slut fick Eric Griffiths gå, han blev helt enkelt utfryst ur bandet.
Varje lördag satt bandet framför TV:n och tittade på ”Oh Boy”, ett rockprogram. Där fick de se Englands populäraste popband ”Cliff Richards and the Shadows”, och de hade riktiga elektriska gitarrer. John och George började spara till egna elgitarrer, och de köpte till slut varsin, men de hade inte råd till en förstärkare, vilket ledde till att det inte lät särskilt bra.
En del av deras framgång…
The Quarrymen tävlade i en talangjakt hösten 1958, och de placerade sig högt i den lokala finalen i Liverpool. De gick vidare till huvudfinalen i Manchester, och de bestämde sig för att byta namn till Johnny and The Moondogs. Men tyvärr så blev finalen så utdragen att de skulle ha missat det sista tåget hem, och de hade inte råd att övernatta, så där rök deras stora chans.
John hade en kompis, Stuart ”Stu” Sutcliffe, som John tyckte mycket om. Han var en duktig konstnär, och när han hade sålt sin första tavla tyckte John att han skulle köpa en elbas så att han skulle kunna vara med i bandet. Han gjorde som John tyckte, men han hade aldrig hållit i en gitarr tidigare, vilket märktes tydligt när han spelade. Ibland lät det så hemskt att John eller Paul drog ur kontakten till förstärkaren för att det inte skulle höras. Nu fanns det fem medlemmar i The Quarrymen. Det var John, Paul, George, Stu och Ken Browne på trummor. De spelade ofta schlagerlåtar, men även låtar som de själva hade skrivit.


Deras karriär började här…
Medlemmarna hängde ofta på kaffebarer, bl.a. på Jacaranda, eller Jac som den också kallades. Det var ett ställe där man kunde hitta alla konstiga typer. De var god vän med Jac’s ägare Allan Williams. Han fungerade lite som en manager till dem. Han fixade ett par spelningar till dem, och ibland fick de spela på Jacaranda.
Allan Williams arrangerade konserter i Liverpool med världsberömda artister under 1960-talets början. Han kom i kontakt med Larry Parnes, som var manager åt många av de stora artisterna i England just då. Parnes ville att Quarrymen skulle ackompanjera sångaren Johnny Gentle på en turné i Skottland. Quarrymen ställde naturligtvis upp, och de var helt saliga. Äntligen hade lyckan vänt! Än en gång kom de fram till att de var tvungna att byta namn. Killarna tyckte mycket om Buddy Holly and the Crickets( gräshopporna), och de ville också ha ett insektsinspirerat namn. Då kom Stu med idén att de kunde heta The Beetles, men John tyckte att de skulle byta ut ett e mot ett a, för att visa att de spelade beatmusik. En kompis till dem tyckte att namnet var alldeles för kort, och föreslog själv Long John and the Silver Beatles. Men eftersom att John inte var särskilt lång så blev det bara The Silver Beatles. De bestämde sig också för att skaffa artistnamn, detta var väldigt ”inne” i underhållningsbranschen just då. Alla skaffade ett nytt namn, utom John som ville behålla sitt riktiga.
Turnén blev inte som man hade tänkt sig. Nästan ingen kom, och dessutom fick bandet väldigt dåligt betalt. Stu fick inget alls, för Parnes ville inte betala någon som inte kunde spela. Trummisen i bandet just då, Tommy Moore, var trött på att John var så kaxig, och han bestämde sig för att sluta.
Hamburg nästa…
The Silver Beatles spelade ofta på Casbah, ett nytt inneställe för ungdomar i Liverpool. De var en av de populäraste grupperna där, trots att de inte hade någon fast trummis. Den ordinarie orkestern på Jac’s åkte helt plötsligt till Hamburg, för där kunde de få bättre betalt. Detta vållade problem för Williams, men han såg ljus i mörkret. Han samlade ihop alla populära popband i Liverpool och lät dem spela in varsin låt på ett band som han skulle ta med sig till Hamburg. The Silver Beatles fick också spela in en låt, och efter ett tag hade Williams lyckats skaffa ett kontrakt med klubben Indra. Men The Silver Beatles hade ingen trummis, så Paul ringde till en kille som hette Pete Best, vars mamma hade varit med att starta Casbah. Han tackade ja, och det bar iväg mot Hamburg.

Allan hade gett dem 300 kronor att köpa nya kläder för, och de hade köpt snäva byxor, krokodilskor och sammetsjackor. Men Bruno Koschmider, Indras ägare tyckte att de såg alldeles för billiga ut. Han gillade inte deras klädsel alls.
Det gick väldigt dåligt för dem i början, men det blev bättre och bättre efter varje gång de spelade. De gjorde allt för att få publikens intresse. De spelade apa och hoppade runt på scenen som galningar. Ryktet om den galna engelska gruppen spred sig, och det kom allt mer människor för att se på när de spelade. Silver Beatles hade knappt några pengar, och de hade definitivt inte råd att sova på något hotell. De sov oftast på en biograf, åtminstone de få timmar de sov om dygnet. Alla utom Pete använde uppiggande tabletter, för att orka hålla sig vakna. Efter ett par månader stängdes Indra, på grund av att klubbens grannar hade klagat. Bandet flyttades över till klubben Kaiserkeller. Kaiserkeller var mycket större, och det fanns många band som spelade där. Bl.a. Rory Storm and the Hurricanes. Deras trummis hette Richard Starkey, men kallades för Ringo Starr för att han hade många färgglade ringar på sina fingrar. Han skulle senare komma att betyda mycket inom The Beatles.

En kväll kom det en man, Klaus Voorman, till klubben. Han brukade inte vara där, men han hade gått ut för att ta en öl. Han lyssnade på The Hurricanes, och sedan The Silver Beatles. Han gillade dem direkt, och kom allt oftare till klubben för att lyssna på dem. Ibland tog han med sig sin flickvän Astrid Kircherr. De blev båda goda vänner med bandet och bjöd ofta hem dem.
Den berömda Beatlesfrisyren…
Astrid blev förälskad i Stu första gången hon såg honom, och de förlovade sig i november 1960. Det allra första hon gjorde var att ändra hans frisyr. Hon klippte honom och kammade fram luggen. De andra medlemmarna skrattade sig fördärvade, men efter ett tag följde Paul efter och John ville inte vara sämre. Beatles frisyren hade kommit för att stanna!
De slutade spela på Kaiserkeller, och spelade istället på klubben Top Ten. Koschmider blev sur för han ville inte förlora något av sina band till en konkurrent. För att hämnas gick han till polisen och berättade att George bara var 17 år, vilket inte var lagligt för att få spela på klubbar. George utvisades ur landet. Två dagar senare anklagades Paul och Pete för att orsakat en eldsvåda på biografen där de sov, och de utvisades också. De förstod att det var Koschmider som hämnades för att de hade slutat spela på hans klubb.
Tillbaka i England…
De åkte tillbaka till Liverpool, och där började de spela på Litherland Town Hall. Deras arrangör hade strukit Silver i deras namn, så från och med nu var det bara The Beatles kort och gott. De var mycket duktigare än förr, detta eftersom de hade fått jobba så hårt i Hamburg. John sa själv: ”Det var i Hamburg vi lärde oss att spela”. De gjorde succé i Liverpool och flickor omringade dem efter konserten. 1961 började de spela på en liten underjordisk klubb som hette Cavern. Det hade varit en jazzklubb, men det blev allt mer rock där. Beatles blev otroligt populära och fansen var galna. Pete Best var den som lockade tjejerna till sig, det spelade ingen roll vad de andra gjorde, han var tjejmagneten. Beatles uppträdde ca 300 gånger på Cavern under loppet av ett år. De var inte långt ifrån att bli lika stora som Rory Storm and the Hurricanes. Gruppen reste tillbaka till Hamburg för att spela på Top Ten där de hade spelat ett antal gånger tidigare. Men den här gången var det inget problem med Georges ålder, för han hade nämligen fyllt 18 år i februari.
På Top Ten betalade de nästan dubbelt så mycket som de hade gjort på Indra och Kaiserkeller. De fick också bra rum att sova i, som låg på ovanvåningen av klubben. Men det var en hel del osämja mellan Paul och Stu. De tyckte inte så mycket om varandra, och Paul ville få Stu att sluta i bandet. De bråkade ofta och en gång gick det så långt att de började slåss, och då fick Stu sig en rejäl omgång av Paul. Stu längtade mer och mer tillbaka till måleriet, och lyckligtvis lyckades Astrid få in honom på konstskolan i Hamburg. John blev ganska ledsen för att Stu skulle sluta, det betydde ju att han skulle förlora en god vän. Men Paul däremot hade inte så mycket emot det. Han fick byta från kompgitarr till elbas, vilket var det han ville spela egentligen. Efter ett tag fick Beatles ett erbjudande om att spela in en LP med Tony Sheridan. Då skulle de spela in gamla och välkända låtar som My Bonnie och When The Saints Go Marching In. De tackade ja till skivproducenten Bert Kaempfert. Han tyckte att de skulle byta namn, och föreslog själv att de skulle heta Sheridan and the Beat Brothers. De fick lov att spela in en modern låt som John och George hade skrivit, Cry for a Shadow, men inget annat modernt för det tyckte Kaempfert inte om. Sen reste de tillbaka till Liverpool, men Stu stannade kvar. Där fortsatte de att spela på Cavern. En diskjockey som hette Bob Wooler skrev i tidningen: ”Beatles är fantastiska. Jag tror aldrig vi får uppleva dess like”. Detta skrev han långt innan de ens hade gett ut en skiva. Gissa om han fick rätt!
Mersey Beat, en tidning med betydelse…
Mersey Beat var Liverpools första poptidning, och det var Bill Harry som drev den. Han var god vän med John, och tack vare detta så skrev Bill om The Beatles i nästan varje nummer. Men Beatles var också väldigt populära, så det fanns alltså andra anledningar till varför han skrev om dem. Bill visste att John var duktig på att skriva och rita så han övertalade John att skriva en egen spalt, och det var definitivt inte svårt att övertala honom att göra det. En man vid namn Brian Epstein skrev också i tidningen, och han ägde den bästa skivaffären i stan. En höstdag när Brian som vanligt jobbade i sin skivaffär kom det många förfrågningar om skivan My Bonnie. Han frågade en kund vem det var som spelade och han sade att det var The Beatles. Brian visste inte vem det var, och han fick höra att de skulle spela på Cavern senare under dagen, och han bestämde sig för att gå dit och fråga dem var han kunde få tag på skivan åt sina kunder. Han kände sig lite illa till mods när han kom in på klubben i kostym när de andra såg alldeles ovårdade ut. Det första han tänkte på när han såg The Beatles var att de behövde klippa sig.
Deras första manager…
Musiken de spelade var knappast Brians stil, men han gillade dem ändå. Speciellt John, för Brian var nämligen homosexuell. Han pratade med dem efter spelningen, och de bestämde sig för att de skulle träffas senare ”för att prata”. När de då träffades pratade de om managers, kontrakt och annat runtomkring det. Helt plötsligt kom Brian med idén att han skulle bli deras manager. De andra var positiva till förslaget, och de gjorde en modell över ett kontrakt. Brian hade aldrig drömt om att få vara manager åt ett popband, och han visste ingenting, men på det här viset skulle han få tillfälle att träffa John när helst han ville.
På jakt efter skivkontrakt…
Brians jobb var att skaffa skivkontrakt åt dem. De var väldigt populära i Liverpool, men inte i retsten av England. Han pratade med några som han kände, bl.a. med Tony Barrow som var journalist i Liverpool, men jobbade i London. Han bad honom prata med sina kontakter han hade. Han lyckades få skivbolaget Decca att komma och lyssna på dem, och de på Decca gillade dem. De gillade dem så pass mycket att de bjöd in dem att provspela i deras grammofonstudio i London. De åkte dit och spelade, men de tyckte själva att det inte gick så bra, dels för att de inte var vana vid att spela i en studio. Men Mike Smith representerade som Decca tyckte däremot att de var jättebra. Han gillade dem jättemycket, och det verkade ganska lovande för dem. Men tyvärr så blev det inte som de trodde. De fick ett brev hemskickat där Deccas chef hade skrivit att de lät alldeles för likt The Shadows, och att popgrupper började bli omoderna. När Brian fick höra detta blev han eld och lågor. Han sade till dem: ”Är ni från vettet?! Jag är helt säker på att Beatles kommer att bli större än Elvis”. Men de på Decca bara skakade på huvudet och svarade att han skulle åka tillbaka till Liverpool och sin skivaffär där han hörde hemma. Det var nu Brian upptäckte sin bästa sida som manager- han gav aldrig upp. Han kontaktade och besökte alla de stora skivbolagen i London. Men det var soloartister som gällde nu. När Brian hade pratat med alla skivbolag han kände till sade John: ”Vi ska kanske försöka med Embassy”. Men de andra bara skrattade åt hans förslag. Skivbolaget sålde bara billiga skivor, och de såldes i vanliga mataffärer.
Brian tyckte inte om deras klädsel och tyckte att de borde byta klädstil. Därför köpte han skräddarsydda kostymer åt var och en av dem. Han sade åt dem att sluta dricka och svära på scenen, för då skulle de kanske få bättre rykte bland skivbolagen. Först vägrade John ha kläderna på sig, men han gav sig efter ett par dagar.
Hamburg nästa…igen…
Det blev vår och det såg lika hopplöst ut för Beatles när det gällde att få ett skivkontrakt. Beatles och Brian bestämde sig för att åka till Hamburg en tredje gång. De flög dit denna gången, och det var deras första flygtur. Brian trodde att om deras ankomst skulle vara med flyg skulle de imponera på alla fans, och det fick han rätt i. De skulle spela i 7 veckor på Star Club. Stu som hade varit med i bandet tidigare, bodde i Hamburg just nu med sin fru Astrid, och han såg fram emot att få träffa sina gamla kompisar igen. Men Stus hälsa var inte bra, han hade svimmat många gånger den senaste tiden och han hade också haft en fruktansvärd huvudvärk i flera månader. Tre dagar innan Beatles skulle träffa Stu fick han väldigt ont, och Astrid var tvungen att ringa efter ambulansen. Men Stu dog påväg till sjukhuset, och senare kom läkarna fram till att det var en väldigt liten hjärntumör. Stus död tog väldigt hårt på Beatles, speciellt på John eftersom de hade varit så goda vänner. Trots att det tog hårdast på honom grät han inte, men det gjorde de andra. Han ville inte visa sina känslor, utan skulle spela ”tuffe Lennon”. De började ta droger igen, och det var inte direkt i måttlig mängd.
George Martin dök upp… och det blev trumbyte…

Brian fortsatte att leta efter skivbolag, och en kompis till honom sade att han skulle ta kontakt med skivbolaget Parlophone och George Martin. Han var inte som andra chefer, utan han var trevligare och vänligare. Han gillade inte musiken så jättemycket, han hade inte lyssnat på så mycket pop innan. Han sysslade själv mest med humoristiska skivor som t.ex. The Goons. Men han gillade Pauls röst, och tyckte att de förtjänade en chans. De bestämde att Beatles skulle komma några veckor senare och göra en provspelning. Martin och Beatles kom bra överens, och John tyckte att det var jättehäftigt om de skulle få ha samma producent som The Goons, för de var hans idoler. Martin var dock inte helt nöjd när han lyssnade på dem, han tyckte inte att melodierna passade till gruppen, och dessutom tyckte han att Pete var för dålig på trummor. Han skulle inte låta dem spela in någon skiva om de inte skaffade sig en ny trummis. Brian bestämde sig för att Pete var för dålig, pratade ,med de andra, och tog mod till sig och gick och berättade det för Pete. Han blev chockad, och det blev även fansen, de blev helt vansinniga. Hur kunde de slänga ut den snygge Pete? Brian hade sedan en tid tillbaka spanat in en ny trummis- nämligen Ringo Starr, från bandet Rory Storm and The Hurricanes. Han slutade i sitt gamla band, och började i Beatles. När de spelade tillsammans för första gången skrek nästan hela publiken: ”Pete för alltid, Ringo aldrig!”. De var förargade, och att John några dagar senare gifte sig med Cynthia Powell gjorde det knappast bättre. Nu hade fansen förlorat två att förälska sig i.
Dags för inspelning…
Beatles skrev kontrakt med Parlophone, fast det var ett urdåligt kontrakt. De skulle bara få ett par ören för varje skiva de sålde, så om det blev en hit skulle skivbolaget tjäna på det. Skivinspelningen närmade sig med stormsteg, och den 11:e september var här. Martin trodde att Pete Best fortfarande var med i gruppen så han hade hyrt in en mycket duktig trummis som hette Andy White. När Beatles kom in i studion fick Ringo syn på White, och var rädd att hans öde skulle bli som Bests hade blivit. George Martin visade allt man kunde göra i en modern studio, och de satte igång. Han lät dem spela in två av sina egna låtar, Love me do och PS I love you. De spelade in otroligt många versioner av Love me do, med både White och Ringo bakom trummorna, men det hördes ingen skillnad. Martin var nöjd med Ringo, och han tyckte definitivt att han borde få chansen att spela med dem. Den 4:e oktober 1962 kom singeln Love me do ut, och det blev en hit. Men inte i England utan bara i Liverpool. Brian gav sig inte, han ville att skiva skulle bli en hit i hela England.

Framgång eller inte…?
Han hade hört att man var tvungen att sälja 10 000 exemplar av en skiva för att de skulle komma med på Top 20. Så han beställde själv 10 00 ex av Love me do till sin skivaffär. Han sålde bara några av dem, men hans knep fungerade. De kom på 49:e platsen på Top 100, vilket ledde till att låten spelades mycket på radion. Ett antal veckor senare hade den klättrat upp på 17:e plats, och de hade till slut blivit kända utanför Liverpool. Nu blev det bråttom, de var tvungna att gör en uppföljare. Martin tyckte att de skulle spela How do you do it som var skriven av Mitch Murray. Men det ville inte John och Paul, de ville spela in någon av sina egna låtar igen. Men det satte Martin stopp för, eller rättare sagt det försökte han stoppa. Men de andra stod på sig och spelade upp en ny version med snabbare tempo av Please Please me för Martin. Den här gången gillade han den mer än han hade gjort första gången. Han gav dem klartecken, och de spelade in den i studion. Den skulle komma ut i januari, och under tiden spelade de på Star Club i Hamburg för andra gången.
TV premiär…
Dagen innan singeln skulle komma ut var de med i TV-programmet ”Thank you Lucky Stars”. Det var första gången de var med i ett TV-program som visades i hela England. De uppträdde med Please Please me, men det hördes knappt på grund av att publiken skrek så mycket. Man såg att Beatles inte var som andra popgrupper, de var speciella.
Äntligen framgång…
Musiken de spelade var frisk, ny och spännande. Några dagar senare var Beatles med i flera TV- och radioprogram. Please Please me blev en listetta på de engelska listorna, och det var precis det som John och Paul hade drömt om sedan 1956 då de började spela. George Martin satte full fräs och inbjöd Beatles till att spela in en LP, och nu var han inte längre rädd att låta dem spela sina egna låtar.. På 13 timmar lyckades de spela in 14 låtar, många som de själv hade skrivit, men också en del gamla rocklåtar som de hade spelat i Hamburg. Tre veckor efter att skivan hade släppts blev det en etta på hitlistorna.
Beatleshysterin är här…
Beatles hade blivit den populäraste popgruppen i England, och det kom mängder med människor till deras konserter. 1963 började den så kallade Beatles hysterin, eller Beatlemania som det hette på engelska, i England. Om man gick på deras konserter kom man nästan aldrig hem hel och ren.
Folk blev som tokiga, de skrek, slogs, grät, svimmade och en del tjejer blev så upphetsade att de kissade på sig.
En väldigt onödig sak som George råkade säga till pressen var att de i Beatles gillade ”sega gubbar”. På deras nästa konsert kastades det upp mängder av ”sega gubbar” på scenen. De fick också en hel del genom post. Beatles kunde nästan inte göra något utan att bli omringade av fans. Det var livsfarligt för dem att gå på gatan utan livvakter. Skivan som utlöste Beatleshysterin var She loves you. Den gick precis som de andra rakt upp på första plats på listorna, och ingen engelsman kunde få låten ut ur huvudet. Enligt Beatlesmedlemmarna själva började den riktiga Beatleshysterin efter deras turné i Sverige. När de gick ur flygplanet på flygplatsen Heathrow i London möttes de av tusentals fans. Då förstod Beatles verkligen att de hade något alldeles speciellt. De turnerade i hela England under hösten, och överallt möttes de av fans. Trots att de gjorde så många konserter blev de inte rika för det. Avtalen gjordes långt innan de blev berömda, och de betalades därefter.
Den 22:a november släpptes deras andra album, With The Beatles, och den låg på första plats i över ett halvår. Det var ett rekord, precis som att skivan hade förbeställts i 300 000 exemplar.
USA, nästa erövring…?

Trots all framgång i England gick det inte bra för dem i USA. From me to you kom bara på 116:e plats på USA:s lista, och flera av de andra låtarna fick dåliga resultat. Den 7:e februari var det dags att erövra USA. De gav sig iväg på sin första USA turné, och de var alla jättenervösa. Inget engelskt popband hade någonsin slagit igenom i USA. Brian Epstein hade flera gånger försökt att få de amerikanska skivbolagen att ge ut någon av Beatles skivor, men han hade hela tiden fått nej som svar. Men Epstein gav som sagt aldrig upp. Han lyckades övertyga Capitol att ge ut deras fjärde singel, I Want To Hold Your Hand. Men skivbolaget sade åt Epstein att de inte trodde att de skulle kunna sälja någon.
Ed Sullivan Show…
När Epstein nu var i USA träffade han den välkände programledaren Ed Sullivan, som ledde Ed Sullivan Show. Sullivan hade varit i London just när Beatles kom hem från sin Sverige turné, och han hade sett hur populära de var i England. Så när Epstein frågade om de kunde få vara med i hans program, så svarade han ja. Han lät dem till och med vara stjärnorna i programmet. Ännu en gång hade Beatles haft turen på sin sida. Nu skulle de få bra reklam eftersom det var miljoner människor som såg programmet, och det var precis det som de behövde i USA. Men Beatles hade mer tur ändå. En skivpratare hade fått en skiva med Beatles av en tjej han kände i England. Så han spelade den på radion ett antal gånger. Han fick senare flera samtal där lyssnare undrade vem det var som spelade. Samma sak hände i flera av de stora städerna i USA, och allt fler blev nyfikna på Beatles från Liverpool. De stora skivbolagen började nu vakna till liv, och förstod att Beatles var något stort. Capitol gav order åt tre fabriker att tillverka 1 miljon exemplar av I Want To Hold Your Hand. Alla radiostationer spelade Beatles under hela januari månad. Ett par månader tidigare var de inte alls populära, men nu var de det populäraste popbandet i hela USA, och deras skivor gick åt som smör i solen. När Beatles fick de strålande nyheterna om sin popularitet befann de sig i Paris, och de blev helt överlyckliga. De festade hela natten, och fick bara sova ett par timmar på grund av att det kom amerikanska journalister och väckte dem. När Beatles kom till USA några dagar senare fanns det 5000 ungdomar som väntade på dem på Kennedy flygplatsen i New York. John, Paul, George och Ringo fattade inte att de väntade på dem, utan de trodde att presidenten eller någon annan viktig person skulle komma. De leddes till ett rum där det fanns runt 200 journalister som ville ställa frågor. Beatlarna klarade det galant, de var snabbtänkta och roliga, och kom alltid med bra svar, alla gillade deras charm. Efter presskonferensen åkte de till ett hotell där de skulle bo. Det kryllade av fans i hela byggnaden, och en del var så ivriga att de klättrade upp för brandstegen. Brian var tvungen att ordna detektiver som skulle skydda dem från alla människor. Två dagar senare hade de sin första USA konsert. Den var i Washington, och efter konserten skulle de till den brittiska ambassaden. Men Beatles medlemmarna tyckte inte om stora tillställningar. De tyckte att det bara var för snobbar, och att de egentligen inte gillade dem utan de ville att de skulle komma för att de var berömda och framförallt rika. En kvinnlig gäst tog under kvällen fram en sax och klippte av en lock av Ringos hår, och där gick den sista droppen. Beatles blev rosenrasande, stormade ut, och gick tillbaka till hotellet.
I februari blev Beatles första skiva etta på USA:s listor, och de var också med i sin andra Ed Sullivan Show. 75 miljoner människor såg programmet, ännu ett gigantiskt rekord. Men det var inte bara Beatles skivor som gick åt som smör i solen utan också Beatles tröjor, dockor och även peruker såldes i mängder. Men Beatles tjänade inte speciellt mycket på det själva. Brians avtal gav bara Beatles 10% av intäkterna.

A Hard Day’s Night… deras första spelfilm…
Beatles första spelfilm hette A Hard Day´s Night, och den hade premiär i 500 amerikanska städer samtidigt, den 12 augusti 1964. I filmen fanns det sketcher, nya Beatleslåtar och fullt med vitsar. Även en konsert och en snutt som visade Beatles på flykt från sina fans. Filmen visade verkligen den otroliga Beatleshysterin, och det var egentligen meningen att filmen skulle heta Beatlemania, men det ändrades strax innan premiären. Det blev en stor succé, och man jämförde deras humor med USA:s roligaste komiker bröderna Marx. Idag anses den vara den bästa popfilmen som någonsin gjorts. Låtarna som fanns med i filmen var på den första LP:n där det bara fanns Beatles egna låtar. George, John och Paul hade skrivit dem själva, inte i någon studio, utan när helst de hade en minut över. Spelfilmen gjorde så att hysterin blev ännu värre, så pass att man var livrädd för vad som skulle kunna hända dem om de kom ut i folkmassorna, när de kom på sitt andra USA besök.
Deras första LP såldes i 3,7 miljoner exemplar, och deras andra album låg på första plats i över ett år. Det sades att Beatles var en succé som var enastående i underhållningsindustrins historia. De var större än man någonsin kunde tro!


Utomhuskonsert…
I augusti 1965 var det dags för deras 3:e konsert i USA, men det fanns ingen utomhusarena som var tillräckligt stor för att rymma alla fans.. Så därför skulle de uppträda på Shea Stadium i New York, en utomhusarena med plats för tusentals människor. Alla skrek och jublade så högt att man inte kunde höra något av vad de spelade. Inte ens Beatles kunde höra sig själva, så därför spelade de bara i lite mer än tjugo minuter, för det var väl knappast lönt att spela när ingen hörde det? En helikopter skickades till scenen och förde dem i säkerhet från alla fanatiska fans.
Nu hade Beatles hysterin lyckats sprida sig över hela världen. Hela Europa, Japan, Australien och Fjärran Östern var erövrade av denna engelska kvartett.. Precis innan utomhuskonserten hade deras andra spelfilm haft premiär. Denna hette Help!, oh var minst lika bra som den första. Men ändå var Beatles inte nöjda med den. Den senaste tiden hade de inte varit sig själva, och det kändes som om succén hade blivit en vana för dem. Det var inte lika roligt längre.
Texter, Bob Dylan och Hippies…
De sjöng och spelade mest sånger om kärlek, och de brydde sig inte så mycket om texterna. Det var melodin och rytmen som de lade ner mest tid på . 1965 träffade de en man som var precis motsatsen, Bob Dylan. Han skrev sånger om krig, fred och rättvisa i världen. Efter deras möte förändrades Beatles lite grann. De skrev mer betydelsefulla texter, men de var inte de enda som förändrades. Ungdomarna i USA hade börjat protestera, och det var som en revolution som härjade i USA. De lät sitt hår växa och bli långt, de bar färgstarka kläder och var emot krig och atombomber. De kallade sig själva för hippies, och Bob Dylan var deras förebild och hjälte.


MBE priset…
Storbritanniens största utmärkelse var MBE, som står för The Most Excellent Order of The British Empire. Det brukade ges till politiker, krigshjältar och andra betydelsefulla män och kvinnor. Och Beatles var en av dem som fick äran att ta emot ett MBE pris av drottningen av England i egen hög person. Det var väldigt ovanligt att musiker av den här sorten fick denna utmärkelse, men de var Englands bästa exportvara, och hade gett England flera miljoner kronor. Det var många stora personer som protesterade mot att Beatles skulle få priset, och de tyckte att de själva förtjänade priset mer än vad de gjorde. Och Beatles var inte heller så förtjusta i det, de var glada över att ha fått det, men det var uppståndelsen vid utdelningen de inte gillade, det var precis som vid den amerikanska ambassaden året tidigare.
Ett uttalande som berörde…
Alla gillade Beatles, åtminstone majoriteten. Men efter ett uttalande av John blev det stor uppståndelse. Han hade sagt ” Vi är populärare än Jesus”. Detta orsakade stor kalabalik i USA, och man började bränna skivor, bilder och allt möjligt med Beatles för att få hämnd. Radiostationer slutade till och med att spela Beatles låtar. Brian och Beatles tog snabbt tillbaka det, och sa att de inte menade, men innerst inne visste alla att de hade rätt, de var populärare än Jesus.


Den värsta konserten…
Nu var det dags för deras sjunde album, Revolver, att släppas. Låtarna på skivan var svåra att spela, de var så svåra att det inte gick att spela dem på sin sista USA turné. Deras sista turné var den värsta. En spåman hade spått att det skulle ske en flygkrasch, och att Beatles skulle vara inblandade, och Beatles blev livrädda för de avsydde att flyga. Men spåmannen tog tillbaka det, och sade istället att det skulle ligga en mörk skugga över turnén. Beatles blev som sagt livrädda, och Johns uttalande tidigare hade gjort att Ku Klux Klan tyckte illa om dem, och protesterade mot dem. De v ar rädda att någon skulle skada dem, och det var långt ifrån roligt att stå på scenen den gången. Under en av kvällarna hördes det en smäll, och Brian trodde att det var ett gevärsskott, men i själva verket var det ett fyrverkeri.
Nu hade de uppträtt i nästan 6 år, de hade knappt haft en ledig stund. De hade varit i de flesta länder, men de hade bara sett insidan av konserthallar och hotellrum. De fick aldrig vara ifred från fans, och det var farligt för dem att gå ut på stan och göra något som vem som helst hade kunnat göra annars.


Narkotika dyker upp…än en gång…
De få stunder de var lediga satt de på sina hotellrum, spelade kort och söp med sina vänner Neil Aspinall och Mal Evans. Ibland hade de två skaffat flickor till de andra så att de skulle kunna få ”roa” sig lite. Beatles tyckte att det kändes som om de satt i fängelse under hela sin succé. Journalister var väldigt jobbiga, och Beatles började ta uppiggande tabletter igen, precisa som de hade gjort i Hamburg. Beatles var en av de första som tog hasch regelbundet, vilket inte var så positivt. De var t.ex. höga under hela inspelningen av filmen Help!
En kväll skulle John, Cynthia, George och hans flickvän Pattie gå på en fest, och festen var hos en tandläkare de kände. Under kvällen lade tandläkaren LSD i deras kaffe, och deras LSD rus blev definitivt negativt. De såg monster, blev livrädda och tyckte att rummet ändrade storlek hela tiden. De lyckades ta sig hem med entaxi, och de åkte hem till George. Det tog flera dagar för dem att återställas helt.
Beatles var nu så populära att det inte gick att uppträda inför publik. Men det var just det som de själva älskade att göra. På konserter hörde de bara publikens jubel, och de tyckte allihop att det var meningslöst att spela på konserter mer. De kunde heller inte spela sina nya låtar, så därför var alla överens om att alla turnéer hindrade dem från att utvecklas musikaliskt. De bestämde sig för att ta det lugnt ett tag, och försöka göra flera bättre låtar efter ett tag. Trots den lilla ”olyckan” med LSD skrämdes John inte från att ta droger, och Paul hakade på där också. Flera av låtarna på Revolver är därför skrivna och inspelade när de båda var höga. De började skriva sina nya låtar till det nya albumet vintern 1966, och de tog ofta ”hjälp” av droger.
Inspelning av Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band…
Under de första månaderna 1967 var de i EMI:s studio på Abbey Road i London. Arbetet med den nya skivan gick sakta. De ville att den skulle bli speciell, att låtarna skulle glida över varandra, så att det inte blev några pauser mellan dem. De kallade den för Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, och de låtsades själva vara sergeanten Peppers eget band. Det tog tid att göra skivan, för flera stämmor skulle spelas in och läggas på varandra. Paul och John gav inte upp förrän de var helt nöjda med den, och det blev en verkligt annorlunda skiva.
De använde bl.a. en hel symfoniorkester och en massa konstiga djurläten. George Martin gillade den jättemycket, speciellt texterna trots att de inte hade något samband med något alls. De var helt konstiga. Han visste dock inte att de tog droger medan de hade spelat in den. Framsidan var precis som skivan, annorlunda. I mitten stod Beatles iklädda färgglada uniformer, och runt dem fanns en massa kändisar, både levande och döda, t.ex. Bob Dylan, Marlon Brandon, Helan och Halvan och Stu Sutcliffe som tidigare hade spelat i bandet. Det tog runt 4 månader att spela in den, och det kostade en halv miljon kronor, men de visset att det skulle bli ett mästerverk. De hade rätt, alla blev överförtjusta i deras ”nya” stil. John och Paul hyllades som poeter tack vare texterna de skrev till låtarna. Alla höll med om att detta var den bästa popskivan som någonsin hade gjorts, och det blev gruppens största succé. Den låg på hitlistorna i USA i över två år.


Knarkets påverkan…
Även många av dessa låtarna hade skrivits under påverkan av narkotika, och det blev en stor uppståndelse när någon kom på att Lucy In The Sky With Diamonds kunde förkortas LSD. Därför vägrade radiostationer än en gång att spela Beatles’ låtar. Strax innan Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band släpptes gav Beatles ut en skiva som hette Penny Lane/ Strawberry Fields Forever, och den speglade platser i Liverpool där John, Paul och George hade lekt som barn.


Brians självmordsförsök…som lyckades…
Brian, som var Beatles manager, betydde allt för Beatles. Han reste med dem, han var med dem på fritiden så ofta han kunde och han ställde alltid upp för dem. Han försökte alltid rätta till alla problem som de, framförallt John, hade orsakat, och han gjorde allt för att pressen inte skulle kunna skriva något dåligt om hans pojkar. Men när Beatles blev riktigt berömda blev det allt jobbigare för honom, och han började dricka och använda droger för att klara av pressen. Han kunde inte kontrollera sitt narkotikabehov, och han mådde allt sämre. Brian hade svårt att handskas med pengar, och han var inte så bra på att ta hand om ekonomiska saker. Beatles utgifter var lika stora som deras inkomster, så de hade knappast gott om pengar. Men Brian var duktig på många saker, bl.a. att skaffa reklam på bästa sätt, och han förtjänar mycket av äran för Beatles framgång. Utan hans stöd hade de troligtvis aldrig blivit så kända som de blev.
Han mådde sämre och sämre för varje dag som gick, och Beatles behövde inte Brian lika mycket som de hade gjort innan. Detta orsakade en del problem sinsemellan dem. Förutom problemen med Beatles hade Brian stora saker att dölja. Han var som sagt homosexuell, och han var ofta ute med andra män. Men han ville absolut inte att pressen eller Beatles skulle få reda på det. För att lindra sin smärta försökte Brian göra självmord 1966 genom att ta en överdos, men man hann få honom till sjukhuset i tid. Han gjorde ett lamt försök till lite senare, men det lyckades inte heller, för han gjorde det ganska halvhjärtat. Det gick en tid och allt flöt på som vanligt. Brian mådde inte bra, men han försökte dölja det. Han bodde i ett stort hus som bl.a. sköttes av ett snällt spanskt par. En morgon blev de lite oroliga för att han inte öppnade dörren när de knackade på hans rumsdörr. De ringde till en läkare och till hans sekreterare, och de lyckades slutligen bryta upp dörren. Därinne låg Brian på sin säng omgiven av högar med brev och dokument. Läkaren kom senare fram till att det var en överdos av sömntabletter som hade orsakat Brians död, men om det var självmord eller inte, det var man inte säker på.
Brians död tog hårt på dem andra som var involverade i Beatles, men också Beatles själva.


Magical Mystery Tour…
De hade tänkt att spela in en ny film, men efter Brians bortgång sköt de upp det till senare framåt hösten. De hade bestämt att den skulle visas på TV, och den fick heta Magical Mystery Tour. Denna gången gjorde de allt för att de skulle slippa känna sig som statister som de hade gjort i den tidigare filmen Help! Eftersom att Brian inte längre fanns till hands var de tvungna att göra allt själva, både skriva musiken, spela huvudrollerna och skriva manuset. Men det orkade de inte, så istället hyrde de en grupp av skådespelare som fick hitta på något. De lade inte ner så mycket tid eller kraft på detta projektet, Magical Mystery Tour sändes på TV under julhelgen, och det blev rent ut sagt en katastrof. Man sade att ”Det var den sämsta filmen som någonsin gjorts”. Det var Beatles första fiasko, och medlemmarna blev lite förvånade. Berodde det på att Brian inte fanns och kunde hjälpa dem? Musiken i filmerna var desto bättre. Det blev den mest sålda EP:n de någonsin hade gjort, och det kunde de alltid trösta sig med. Bl.a. Lady Madonna gav dem flera gulskivor över hela världen.


Indien nästa…
Efter succén och floppen gav de sig iväg på en mystisk resa med sina fruar till Indien, för att träffa Maharishi Mahesh Yogi. De reste dit bl.a. för att lyssna på den vise Maharishi, och för att lära sig meditera, så att de senare skulle kunna skriva fler låtar och få bättre inspiration. Men de spelade bara in 20 låtar under de veckor de var i Indien, så det gick inte så bra trots allt. Maharishi gjorde saker som gjorde John väldigt upprörd. Det sägs att han utnyttjade unga flickor för sin egen tillfredställelse. John blev förargad och åkte direkt hem till England, och de andra följde med. Efter denna incident var de aldrig tillsammans med Maharishi någon mer gång. Pressen tyckte att Beatles hade blivit lite konstiga efter det här med Magical Mystery Tour och Maharishi, men de brydde inte sig så mycket.


We all live in a yellow submarine…
Nästa projekt som de planerade var den 4:e filmen som skulle heta Yellow Submarine, och det skulle bli en tecknad film denna gången. Beatles var inte så engagerade själva, de gjorde i stort sett bara musiken till filmen och deras röster i filmen var dubbade av skådespelare. Filmen skulle handla om dem själva som försökte befria världen från de hemska ”blå otäckingarna” som inte tyckte om musik. De ville egentligen inte göra filmen från början, men de hade ett kontrakt med United Artists på tre filmer och detta skulle bli deras tredje efter A Hard Day’s Night och Help! Filmen blev lyckad och fick bra kritik, den var fantasifull och humoristisk och den blev mycket omtyckt, trots att de själva trodde det motsatta. I samband med denna filmen släppte de den singel som såldes i flest exemplar Hey Jude! Den såldes i sammanlagt 7 miljoner ex. och 2 miljoner av dem bara i England. Detta var definitivt en kassasuccé som inbringade en hel del pengar.


Lennon/McCartney…eller?
Det var nästan alltid John och Paul som skrev låtarna, och det står alltid Lennon/McCartney där låtskrivarnas namn ska stå. Men de skrev sällan låtarna tillsammans. Det var bara vid enstaka tillfällen, annars skrev de alltid sina egna låtar. Att det står så beror på att de kom överens om att de skulle få dela på äran, för de hade gjort lika mycket båda två. De hjälpte också varandra i studion, gav kritik och råd till varandra. Det sades att John skrev alla de tuffa och dragiga låtarna, medan Paul fick ta hand om de mjuka balladerna. Men det var inte alls så. Det var ungefär 50/50 de gjorde.


Dags för nästa skiva…
Deras nästa skiva fick heta kort och gott ”The Beatles”, och den innehöll låtar som de hade skrivit i Indien. Det var runt 30 de hade sammanlagt, och det räckte till mer än en dubbelskiva, men många av låtarna var bara korta snuttar och var väldigt dåliga. George Martin sade åt dem att skärpa sig och göra bättre låtar, men Beatles ville tvunget ha de som de redan hade. Innan hade samarbetet mellan de fyra medlemmarna fungerat bra, och man hade hjälpt varandra. I princip hade alla fåt bestämma lika mycket. Men nu var det den som hade skrivit låten som fick bestämma, och de andra fick bara lyda. Vad detta senare skulle leda till tänkte de inte på.
LP:n möttes positivt, trots att många av låtarna var dåliga. Men det fanns ett par låtar som var verkligt bra, och liksom överröstade de andra på något sätt.


Yoko Ono…en kvinna med inflytande…
Det blev mer gräl mellan alla, delvis berodde det på Johns nya vän Yoko Ono som han för övrigt hade förälskat sig i, trots att han hade fru och ett barn. Paul gillade inte Yoko för att hon störde arbetet inne i studion. John spenderade mer och mer tid tillsammans med Yoko, och han uppskattade hennes konst. Den var helt annorlunda jämfört med annan konst. Äntligen hade John hittat en tjej i sin egen smak. Eftersom att John blev förälskad i Yoko var han tvungen att skilja sig från Cynthia, för att kunna träffa Yoko på det sättet han ville. Han skilde sig i november –68, och han gifte sig med Yoko bara 5 månader efter det. Efter sitt giftermål bestämde det nya paret sig för att skapa lite uppståndelse, så därför hyrde de ett hotellrum i en vecka, och höll till i sängen hela tiden. Där låg de och gjorde inget annat än att prata om livet, döden och fred. Avsikten med det hela var att skaffa uppmärksamhet för budskapet om fred på jorden. Och de fick den uppmärksamhet de ville ha och tyckte att de behövde. Tidningar över hela världen skrev om det udda parets handlingar. En tidning skrev bl.a. ”John Lennon är en stor talang som har blivit tokig!”

Det var få som tyckte om Yoko, allra minst Beatlesfansen. Ringo försvarade John och Yoko, och han sade ”Folk tror att de är galna, men det är bara John som är sig själv. Det är inte Yokos fel!”
John och Yoko spelade in en del kortfilmer och även en skiva tillsammans, som hette Two Virgins. Skivan hade en annorlunda framsida, för den föreställde de två helt nakna. Polisen i New Jersey tyckte inte om detta, och beslagtog därför flera tusentals exemplar.
Apple…Beatles skivbolag…
1968 startade Beatles ett eget skivbolag, och det fick heta Apple, precis som deras lilla affär i London där de sålde Beatles saker. Som chef anställde de Pete Shotton, Johns gamle barndomsvän. Förutom att det var ett skivbolag var det också öppet för konstnärer och musiker att komma frö att få bidrag så de kunde förverkliga sina drömmar. Det strömmade in folk, och det var väldigt omtyckt av alla. De som jobbade på Apple hade det bra, de hade lunch mer än halva dagen, och de rökte också hasch på Beatles bekostnad. Men det negativa med Apple var att de anställda fick väldigt dåligt betalt. Apple gav mer pengar än de tjänade in, så det ledde till att de förlorade runt 300000 i veckan. De fick stänga affären i London. Beatles skivorna gick fortfarande åt som smör i solen, men de tjänade inget själva på det.


Ny manager…men vem?
Eftersom att de inte hade någon manager längre som kunde ta hand om deras ekonomi bestämde de sig för att skaffa någon som kunde ta hand om det jobbet. John ville att den berömde advokaten Allen Klein skulle göra det, för han var känd för att vara duktig på att skaffa skivkontrakt med skivbolag. George och Ringo tyckte att hans förslag var bar, men Paul höll inte med. Han ville ha Lee Eastman som sin nya manager, delvis för att han var förälskad i hans dotter Linda Eastman. Paul kritiserade Klein inför dem andra, så att de skulle tycka som honom, men det fungerade inte. Slutligen fick de Allen Klein som sin nya mananger.


Dags att börja igen…
När Beatles började jobba igen 1969 var stämningen i bandet dålig. De visste inte vad de skulle göra, och Paul kom med idéen att de skulle göra en turné. John och Ringo ville, men George sade nej direkt. Han ville absolut inte. Han ville inte spela in någon ny film heller. Till slut kom de fram till att de skulle spela in en ny LP, och dessutom filma samtidigt, så det blev en slags film. De spelade in i Apple-byggnaden, och folk nere på gatan hörde musiken. De stannade för att lyssna, och det samlades en massa folk därnere. Till slut kom det en polis upp och stoppade den improviserade konserten, och sade att grannar hade klagat och för att de trafiken stördes. Beatles fick avsluta inspelningen av LP:n och filmen i en stor filmstudio tillsammans med sitt filmteam. Yoko var inne i studion hela tiden, och det irriterade Paul. Han tyckte att hon skulle vara inne i kontrollrummet med de andra tjejerna. John var inte intresserad av något annat än Yoko, han distraherades av henne hela tiden. Inspelningarna gick sakta och Paul fick driva på dem andra hela tiden. De andra blev sura för att Paul lekte chef hela tiden, och han var jobbig. Ringo blev så sur att han struntade i inspelningen en hel vecka, och dök aldrig upp då de hade kommit överens att de skulle träffas. De filmade 28 timmar film, och spelade in över 100 låtar, men de flesta var av dålig inspelningskvalitet. Det hördes att John, George och Ringo inte brydde sig så värst mycket. Det fanns bara ett par låtar som var användningsbara, och det var bl.a. Pauls nya låt Get Back. Inspelningarna gick allt sämre och sämre, och slutligen lade de allt på hyllan. Film- och ljudupptagningarna blev liggande i över ett år.


Ordning och reda med ekonomin…
Klein som nu hade ansvaret för deras ekonomi hade börjat rota i allt gammalt. Han hade ett stort problem, och det var att Beatles inte ägde Beatles. Det fanns flera små delägare som fick vara med och dela på alla vinster. Detta berodde på det kontrakt som Brian Epstein hade skrivit för länge sedan. Men Klein lyckades lösa det mesta tillsammans med Beatles. Paul tyckte fortfarande inte om Klein, och ville inte ha något med honom att göra. Ringo ville inte att någon skulle vara ovänner så han åkte hem till Paul, pratade med honom, och försökte få honom att hjälpa till att lösa alla problem. Men Paul smällde bara igen dörren utan att lyssna på ett ord av det Ringo sa.


Bed-in 2…
John och Yoko spenderade varenda ledig minut tillsammans. De bestämde sig för att göra ännu en bed-in, den här gången i Montreal, Canada. Då spelade de också in en skiva, som fick heta Give Peace A Chance. Det enda instrument de använde var en gitarr, deras vänner sjöng med på refrängerna, och någon höll takten med hjälp av ett par garderobsdörrar.
George började skriva sina egna låtar, och kom ut med två egna skivor, som möttes både positivt och negativt. Nu bestämde sig Beatles för att spela in en ny singel, The Ballad Of John And Yoko. Men det blev bara Paul och John som jobbade med den. De andra två hade inte tid, så de fick spela alla instrument själva. Nu räknade alla fans med att de var upplösta för gott, eftersom det hade varit mycket fram och tillbaka den senaste tiden.


Abbey Road…we’re back again…
Mitt i allt kaos i bandet ville de göra en ny skiva, och de ville att George Martin skulle producera den. Första var han tveksam, men de lovade att de skulle skärpa sig, och slutligen gav han med sig. Beatles höll vad de lovade, inspelningen gick kanon. De spelade in LP:n på Abbey Road där de en gång hade spelat in sin första LP, Love Me Do. Detta blev en av deras bästa skivor någonsin, och det som överraskade alla var att de två bästa låtarna på skivan var skrivna av George. Han hade inte skrivit så många låtar själv, men Here Comes The Sun och Something toppade listorna. Something var den första Beatles låten som kom på 1:a plats utan att den var skriven av Lennon/McCartney.
Direkt efter att de hade spelat in denna skiva gick de tillbaka till sitt eget, denna gången för gott. Men innan de skildes åt bestämde de att de skulle göra något med inspelningarna av Let It Be. De gav resultatet hittills till den amerikanske producenten Phil Spector, och sade åt honom att göra något bra av det, så bar att det skulle kunna ges ut.


The End…
John började gå sin egen väg igen, och spelad in ännu en singel, Instant Karma. Paul blev sur och ringde en dag till honom och sade att han minsann också skulle gå sin egen väg, göra egna skivor, och sluta i bandet. Trots att Beatles inte hade spelat tillsammans sen ett halvår tillbaka skyllde alla på Paul, och sade att han var den som hade gjort att Beatles splittrades. Beatles fanns nu inte mer.
Let It Be kom ut i maj månad, och det blev en konstig film. Man kunde där se hur Beatles bråkade i studion, och på något sätt förstå varför de slutade spela tillsammans.


Vad gjorde de fyra efter Beatles undergång?


Alla före detta Beatles medlemmar var först rädda för att ge ut någon soloskiva, men det gjorde de till slut.

Paul…

Paul höll det han hade sagt till John, och började skriva egen musik. Han spelade in sin första soloskiva, Mcartney, och han sjöng själv och spelade dessutom alla instrument själv.
Efter splittringen och allt startade han ett nytt popband, som kallades för Wings. Ursprungsmedlemmarna var Paul, Linda Eastman och Denny Laine. De släppte ett par dåliga skivor fram till 1973 då Band On The Run kom ut, en mycket bra skiva, som visade att Paul inte hade tappat stinget för att skriva bra låtar. De uppträdde 1972 på en scen vid universitetet i Nottingham. Paul sade själv: ”Jag var så nervös att jag höll på att göra i byxorna!”
Paul utnämndes några år senare till världens mest framgångsrike popartist av Guinness Rekordbok.

George…

Det verkade som om George var den som klarade sig bäst på egen hand. Han släppte singeln My Sweet Lord 1971, och det blev en stor hit. I samband med den släppte han också trippel LP:n All Things Must Pass. Det var låtar han hade skrivit för länge sedan, men som aldrig hade getts ut förr.
Han arrangerade en del konserter för att samla in pengar till fattiga människor och katastrofländer.
Idag är det nästan ingen som bryr sig om vad han gör, och han är inte så aktiv längre.

Ringo…

Ringo gjorde inte så mycket efter att Beatles hade splittrats. Han var glad för framgången han hade haft, och tyckte att han hade fått den lyckan i världen han behövde. Tack vare sina prestationer i spelfilmerna fick han ett par roller i filmer, bl.a. That’ll Be The Day, där han spelar en ligist. Han gav ut ett par skivor, och den bästa var RINGO, då han fick hjälp av de andra ex-Beatles medlemmarna. Men Paul och John var inte i studion tillsammans någon gång under den inspelningen. Ringo har det bra idag, och han tjänar fortfarande pengar på de gamla Beatlesskivorna.

John…

John och Yoko bestämde sig för att bilda ett band, och det fick heta Plastic Ono Band. Medlemmar förutom de två ovan var bl.a. Eric Clapton och Klaus Voorman, som John en gång hade lärt känna i Hamburg. De uppträdde i Toronto, Canada, ett par gånger. 1970 släppte de skivan Plastic Ono Band, och där sjöng John ”Drömmen är över. Jag tror inte på Beatles. Jagtror inte på Gud. Jag tror bara på mig själv. Musiken som Plastic Ono Band gjorde var raka motsatsen till vad Beatles hade gjort en gång i tiden. Denna var rak, tuff, hård och rå. John gillade inte musiken som Paul och Wings spelade, han tyckte att Paul hade blivit alldeles för snäll och söt i sitt låtskrivande, och han hade ganska många Beatlesfans som höll med honom. På deras nästa skiva Imagine sade John väldigt elaka saker om Paul, och gjorde en del personliga angrepp mot honom. Han kritiserade också det som Paul hade presterat i Beatles-. Detta gjorde att alla fans nu hoppade över till Pauls sida istället, sympatiserade och tyckte synd om honom.


John Lennons död

Efter att ha tagit en paus från musiken, och istället tagit hand om sin nye son Sean, började John nu skriva musik igen. Han och Yoko samarbetade mycket, och Yoko var också Johns manager. Det var den bästa manager som John någonsin hade haft, hon rensade upp allt som Apple, Klein och Beatles hade lämnat bakom sig. Året var nu 1980, och de började göra låtar till en ny skiva. De gjorde 7 låtar var, och samlade dem på en skiva som fick namnet Double Fantasy. Den 8:e december hade skivan precis släppts, och John och Yoko skulle skriva sina autografer på dem. Senare på kvällen var det meningen att de skulle gå ut och äta på restaurang, men John var trött och ville hellre gå hem och lägga sig. När de befann sig utanför sitt hem var klockan runt 23.00, och de hörde en röst.
- Mr. Lennon?!
John vände sig om för att se vem det var som ropade på honom, och han träffades då av fem skott från en pistol. Det sista han sa var:
- Jag har blivit skjuten…
Mannen som hade skjutit skotten mot john var den 25-årige Mark Chapman. Han sprang inte iväg när polisen kom ett par minuter senare, han stod lugnt kvar och tittade på sitt offer som låg på marken halvt medvetslös. När polisen kom fram till honom frågade de i fall han visste vad han hade gjort. Då svarade han bara:
- Ja, jag har dödat John Lennon.
Senare kom man fram till att Chapman hade varit vid platsen där John och Yoko hade signerat sina skivor, och fått en autograf på sitt exemplar. Detta har man fotobevis på.

Alla blev väldigt uppröra över Johns död, och alla radiostationer spelade Beatleslåtar dygnet runt. Man tyckte att man borde hylla honom på något sätt, därför samlades tusentals människor i London och Liverpool, för tio tysta minuter. Men tyvärr var det någon som missuppfattade det, och sjöng She Loves You.
En av våra största popsångare genom tiderna var borta förevigt, och skulle aldrig spela eller sjunga mer.


Analys

Att analysera detta icke-existerande band verkade först lite problematiskt. Men jag tog mig en liten funderare, och tänkte att det går nog bara jag sätter igång att skriva lite. Det första jag kan tänka på är knark. Detta var något som inte bara Beatles använde, utan nästan alla musiker, konstnärer och andra människor under denna tiden. De tog det för att orka med dagen, för att slippa behöva sova några timmar, så att de istället kunde sitta upp hela natten och skriva nya låtar. Själv tycker jag att detta är fel, det är något som man aldrig bör göra, oavsett hur mycket man har att göra. Har man inte det färdigt i tid så får man stå sitt kast, och dessutom ta smällen.

Jag bör nog stiga fram ur garderoben här och erkänna att jag inte lämnade in detta arbetet i tid, men det berodde på att jag hade en del finjusteringar som jag ville göra, jag ville att arbetet skulle bli så bra som möjligt. Själv tycker jag att ingen kan klandra mig för det, men om någon vill så varsågod.

När jag ändå har pratat om det här med knark så måste jag säga att jag är väldigt besviken över att Paul var med de andra på det här, han är nämligen min största idol. Men på ett sätt kan jag förstå varför han gjorde det. Den tiden var hård, och ville man klara sig var man tvungen att göra det på det rätta sättet. Jag håller som sagt inte med, men jag kan förstå.

Vad kan man mer analysera? Deras framgång? Det enda jag kan säga på den fronten är att de fyra hade en enorm tur, men naturligtvis också talang. Och tur är det man behöver i den här branschen. Det som var bra med dessa fyra grabbar var att de spelade för att de hade roligt under tiden. De brydde sig aldrig om hur mycket pengar de tjänade, så länge de hade kul och gillade det de höll på med. Detta är ju stor skillnad med vad musiker nuförtiden ser på berömmelse och pengar. Det är det som finns i nästan alla musikers huvuden, åtminstone de allra nyaste. Och dessutom kan de flesta av dem inte spela eller sjunga, utan får hjälp med det av datorer och andra tekniska redskap. En sak som jag också tycker är dåligt med alla nya artister är att nästan ingen skriver sin egen musik. Det gör andra åt dem, och det är fel. Jag tycker att man ska stå för det man sjunger, att det ska vara ens egna åsikter. Även om man samtycker med åsikterna i texten så är det inte samma sak. Musik ska komma från hjärtat, från ens eget hjärta. Och inte från någon annans. Med etta som jag har skrivit här uppe menar jag naturligtvis inte ALLA artister, men många av dem. När jag tänker på sånt här blir jag bara så ivrig och irriterad att jag lätt klagar på oskyldiga. Jag ber om ursäkt! =)

Jag tycker att det är väldigt synd att Beatles splittrades, men det var nog rätt det de gjorde. Man ska aldrig spela om man inte trivs ihop, eller tycker att det är lika roligt längre. Hur sorgligt det än är att man skiljs åt, så är det bättre att gå åt var sitt håll. Detta berättar jag av egen erfarenhet. Jag var hemskt ledsen när bandet jag var med i splittrades, och jag kunde ligga uppe halva natten, gråta och tänka på de stunder vi har haft, och de stunder vi kunde ha haft. Problemet då var att en av medlemmarna inte hade samma glöd för det längre. Först kunde jag inte förstå det, men det var bara fö...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Kommentera arbetet: The Beatles

  Kommentera
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet


Källor för arbetet

Saknas


Källhänvisning

Sara Nygren [2002-08-01]   The Beatles
Mimers Brunn [Online]. http://www.mimersbrunn.se/The_Beatles_1396.htm [2014-11-26]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×

Senaste foruminläggen

annons

Ladda upp ditt arbete

Dela med dig, ladda upp ditt arbete och hjälp andra! Mimers Brunn söker ständigt nya arbeten på alla nivåer. Inget arbete är stort eller för litet för att ligga uppe på Mimers Brunn.

Ladda upp arbete

Mest kommenterade arbeten

Mimers Brunn tipsar om

Studentboende

Funderar du på att flytta hemifrån och börja plugga? Är du samtidigt orolig för hur boendesituationen ser ut i dag? Mimers Brunn guidar dig till ditt studentboende. Studentboende

Nya medlemmar

Senaste inloggningarna