Tre femisnistiska diktare genom tiderna

2 röster
19297 visningar
uppladdat: 2003-04-05
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning
Anna Maria Lenngren föddes 1754.
Karin Boye 1900.
Olivia Bergdahl, en år tvåtusen poet.
Tre starka kvinnor.
Fyra århundrade.
Dikter.


Projektbeskrivning
Jag tänker ta reda på hur dikter och diktandet har förändrats under åren.
Om samma tankar speglade i dikter under århundraden.
Därför ska jag göra tre biografier över tre kvinnor. Dels Anna Maria Lenngren som levde 1754-1817. En kvinna som på sin tid fördömde sina väninnors prat om kläder, hushåll och skvaller och som stod på sina egna ben. Dels Karin Boye som var lesbisk och tog sitt liv vid 40 års ålder. Och så en nutida tonårspoet som skildrar nutidens samhälle ur en kvinnas perspektiv i sina dikter, Olivia Bergdahl.
Frågeställning
1. Vilken utbildning fick de tre diktarna?
2. Hur växte de upp?
3. Vad gjorde de för att försörja sig?
4. Hur speglas deras liv i deras dikter?
5. Vad har de för likheter?
Anna Maria Lenngren
Hon föddes i Uppsala 1754. Hennes pappa var lärare vid universitetet och Anna Maria fick ungefär samma uppfostran och utbildning som sina bröder. På den tiden var det ovanligt att kvinnor fick så mycket utbildning. Det var förmodligen därför hon engagerade sig i jämställdhets frågor. För henne var det ju självklart att hon behandlades med lika mycket respekt som sina bröder. När hon var 18 år började hon skriva.
En dikt som jag tror är präglad av hennes uppväxt och hennes syn på kvinnor och män är ”pojkarna”. (Se bilaga)

När hon var 24 år dvs. 1780 flyttade hon till Stockholm och gifte sig med en man som hette Carl Peter Lenngren. Han var delägare i en tidning som hette Stockholmsposten. I den började hon att skriva anonymt. Ett par år senare dog Kellgren, den andra delägaren av Stockholmsposten, då började Anna Maria Lenngren skriva mera. I sina dikter drev hon med överklassen, adeln. Hon skrev och drev med människors svagheter och förhållande. Hon skrev sorgliga, glada och roliga dikter. Hennes dikter blev lästa av alla både adel och fattigman.
Anna Maria Lenngren levde under Franska revolutionen. Anna Maria trodde mycket på frihet, jämlikhet och broderskap. Hon tyckte att kvinnor skulle få rösta och vissa tyckte att hon skulle bli invald i Svenska akademien. Det blev hon inte och det tog 100 år tills någon kvinna över huvudtaget blev det.
En av hennes mest kända verk är ”Några ord till min kära dotter om jag hade någon” (Se bilaga)
Hon dog 1817.


Karin Boye
Karin Boye föddes den 26 oktober 1900 i Göteborg. Hon fick två bröder, Ulf och Sven (Se bilagd bild). Hon fick ungefär samma uppfostran som sina bröder och fick gå på flickskola. Karin började skriva dikter redan som tioåring. Hennes mamma var en stark feminist. Familjen flyttade mycket under hennes uppväxt. Hon tog studenten 1920 och gick därefter på folkskoleseminariet i Stockholm ett år. Därefter började hon på universitetet 1921.
(samma år som kvinnor fick rösträtt)
På grund av hennes uppväxt där hennes mamma alltid berättade för henne att män och kvinnor var lika mycket värda var det först på universitetet hon förstod att det inte var självklart för alla.


Olivia Bergdahl
Jag vet inte så mycket om Olivia Bergdahl eftersom att det ända jag hittade på Internet var hennes dikter och en bild på henne (bilaga). Jag kan i alla fall utifrån det räkna ut ungefär vem hon är. Hon är väl kanske mellan 13 och 20 år och lever i Sverige. Hon har eller kommer antagligen att få den utbildning som alla andra får just nu. Det hon beskriver i dikten nedan är för mig någon slags nutida kvinnokamp. Så lik men ändå så olik Anna Maria Lenngren och Karin Boyes diktning.

Hon skriver om sig själv: Som ensam tonårspoet med hela högstadiet framför mig kämpar jag febrilt mot klapp på huvudet och lilla-flicka-vad-duktig-du-är. Trots det handlar det mesta om växa-upp-ångest.
En av hennes dikter som jag tycker speglar ganska mycket av hennes och alla vi andra tonåringars liv idag:
”Gråa elefanter är tusen gånger vackrare än rosa, lärde mig min mamma
därför ville jag vara prins på dagis
prinsen fick ju halva kungariket och han fick dessutom leka med prinsessan
på prinsen lyssnade man, prinsen hade makt

men sen kom puberteten och allt det där

och jag insåg plötsligt att jag tillhörde kromosom-X-släktet
att jag faktiskt var flicka, precis som alla andra

då förde jag konstant krig mot knölarna som ömmade under bröstvårtorna
gömde de i min pappas t-shirtar
vägrade bära topp eller BH, för det skulle ju vara samma sak som att erkänna att de existerade

men
i skolhierarkin med snyggaste killen högst upp lär man sig rätt snabbt att tjejer som vägrar inse att det är det de är lyssnar ingen på
om nu någon nånsin gör det

därför började jag använda tajta tröjor igen
men
trots det kommer jag aldrig att hamna högt upp i statuskedjan
jag har skrikit alldeles för många feministiska saker

men
jag har lärt mig
att den perfekta livsformen är tempusformen perfekt
jag har sprungit, har lekt, har älskat våren (nu föredrar jag höstens regnskurar)
jag har krigat och har förlorat

för det gör alla människor
man vinner de små slagen men förlorar det stora kriget
eftersom vi alla går samma öde till mötes
en lång och plågsam död
det ser man ju inte minst i tidningen där flera människoliv blir ihoptryckta på en enda tidningssida under rubriken ?dödsannonser?

och i skolhierarki n är det bara mellanbarnen som överlever
högsta hönset och den krälande masken längst ner
som får papperstussar i huvudet i uppehållsrummet dör båda två

det är mellanbarnen som överlever
de där borta i hörnet, den grumliga massan som skriker ibland
men inte för högt och i så fall tillsammans

men jag vill inte vara mellanbarn

jag vill inte vara åskådare till det som händer där uppe på piedestalen
jag vill inte tillhöra skolhierarkin där kungen ändå kommer att dö
jag vill skapa min egna gren utanför allt det där
och kanske skriver jag min egen dödsdom nu
men det gör inget
för innan den hinner praktiseras ska jag ta självmord
sväva genom luften från tionde våningen
och på min dödsannons ska det inte stå att jag lämnat er i stor sorg och saknad
även fast ni kanske gråter på begravningen
det ska stå den enda sanningen jag lärde mig i den här världen:

Du vinner inga krig med vapen
Om du inte är ute efter att döda någon”
Funderingar
Jag blir förvånad när jag tar reda på mer och mer fakta om tre så olika personligheter och ändå finner sådana stora likheter.
Det jag har förstått är att kvinnokamp är, har alltid varit och kommer alltid att vara önskan om kvinnans jämställdhet med mannen. Oavsätt vilken tid man lever i eller i vilket samhälle. Det kan röra sig om kvinnors rösträtt, franska revolutionens tankar om jämlikhet, frihet och broderskap eller om x och y kromosomer.

När jag läser om de här tre kvinnorna och analyserar hur utvecklingen har gått upptäcker jag att det enda som räknas och som kommer att räknas är det som pågår inne i människors huvuden. Så länge folk fortsätter att, medvetet eller omedvetet sätta män över kvinnor kommer vi inte uppnå jämställdhet. Jag tror både Anna Maria Lenngren och Karin Boye gav många tankeställare på sina tider. De var definitivt två personer som stack ut och som ansågs vara extremt radikala. Vad beträffar Olivia Bergdahl är jag inte lika säker. Det finns många feminister nuförtiden och det enda som gör att Olivia sticker ut är att hon skriver. Nuförtiden vet jag inte ens om det bästa sättet att nå ut till människor är att skriva. Nu när kvinnor accepteras som politiker i höga positioner. Nu när vi med TVs och radions hjälp kan nå ut till jättemånga människor genom att tala. Å andra sidan kanske man påverkar de man når ut till mer genom dikter. Det är jag nästan övertygad om.

Anna Maria Lenngren publicerade sina verk i tidningen Stockholmsposten och i en hop diktsamlingar varav den kanske mest kända är ”samlade skaldeförsök” som utkom två år efter hennes död. Karin Boye skrev många dikter som hon gav ut som diktsamlingar. Hon skrev även romaner och noveller. Olivia Bergdahl har lagt ut sina dikter på Internet där jag hittade dem. Jag ser detta som ett tecken på utvecklingen.

En sak som jag tror att de ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Tre femisnistiska diktare genom tiderna

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2003-04-05]   Tre femisnistiska diktare genom tiderna
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1937 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×