Upplysningsmänniska eller romantiker?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Man skulle nog kunna kalla mig upplysningsmänniska. Precis som John Locke tror jag att alla föds med samma förutsättningar, som tomma tavlor. Jag tror att Newton hade rätt när han beskrev universum som själlöst och styrt av mekaniska naturlagar. Jag tror inte att det finns eller någonsin har funnits en gud. Jag tror på tanken, det sk. förnuftet, och vetenskapen.

Allt det där låter säkert väldigt upplyst, men för mig är det självklarheter. På 1700-talet var det säkert revolutionerande tankar, men i 2000-talets Sverige? Vi lever faktiskt i ett relativt upplyst samhälle. Men även fast samhället vi lever i är upplyst, betyder inte det att alla människor är det. En intressant text som påpekar det är den här insändaren ur metro den 15 mars i år:

”Det är inte konstigt att det ser ut som det gör i det här landet, när man läser att var åttonde svensk tror på horoskop och var sjätte på spöken! Giv mig styrka ...”

Visserligen är en insändare inte världens bästa fakta-referens, men den är säkert inte helt och hållet lögn. Den visar på att väldigt många svenskar faktiskt inte är särskilt upplysta. Den uttalar även ett sorts uppgivenhet, ungefär som man skriver om Voltaires skeptiska hållning i Litteraturen:

”Det är nog sant, resonerade Voltaire, att en del människor med förnuftets hjälp kan se förnuftiga lösningar på mänsklighetens problem. Men vad kan enstaka människors förnuft uträtta mot den stora massans dumhet, högfärd och egoism?”

Precis som insändaren (pronomen, korrelat är personen som skickade in texten jag citerade. jag är osäker på om jag är språkligt korrekt i min syftning) kan jag känna en viss uppgivenhet när jag ser alla dessa o-upplysta människor. Det Voltaire skriver är en sorts förtextligande (finns det ett bättre ord för det? att beskriva en känsla med ord på det sättet? jag frågade far min men han visste faktiskt inte. du kanske vet?) av känslan jag då känner. Men precis som jag då och då kan fyllas av denna misströstan, kan jag även känna den otroliga optimism som upplysningen utrstrålade. Jag är ju trots allt tonåring, och då får man faktiskt ha sina svängningar.

Men är jag verkligen en upplysningsmänniska? Förut brukade jag kalla mig romantiker; kanske mest för att när jag hörde ordet tänkte jag på kärlek, snarare än ”kulturströmning som genomsyrade västerländskt tänkande och skapande från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet” som det står i Nationalencyklopedin.

Jag var säkert romantiker, men inte särskilt länge. Det var någon gång i slutet av åttonde klass som jag blev upplyst, tror jag. Det var då som jag hade långa funderingar om gud och universum innan jag somnade. Jag kom fram till vad jag trodde och accepterade den värld jag såg, och det är nog lite därför som jag ser mina tankar som självklara. Kunde jag komma fram till att det var så borde ju alla andra också göra det, typ. Så var ju (tyvärr?) inte fallet.

Men den kärlek som jag associerat med romantiken då? Vad hände med den? Efter att ha konsulterat läroboken Litteraturen kan jag inte annat än instämma med Johan Kellgren och den fria kärlek som han förespråkade.

Jag är nog en up...