Upproret i Östberlin 1953

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Upproret i Östberlin 1953

Det Socialistiska Enhetspartiets (SED, det styrande stalinistiska partiet i Östtyskland) egna undersökningar av stämningen bland befolkningen visade att missnöjet bara blev större och större. Lönerna räckte inte särskilt långt och det var en dålig tillgång på livsmedel.
Allt som behövdes var en gnista…

Så kom gnistan, den 15 juni 1953 ställde en del av byggnadsarbetarna vid Stalinallee i Östberlin in arbetet för att diskutera de senaste höjningarna av arbetsnormen som innebar att om de inte förbättrade arbetsresultatet med minst 10 procent skulle deras löner sjunka med en tredjedel. Nu hade bägaren runnit över. Dagen därpå återsamlades de missnöjda byggnadsarbetarna för att gemensamt överlämna sina signerade protestuttalanden till de östtyska myndigheterna. På vägen övertalade de sina arbetskamrater vid andra byggarbetsplatser att sluta upp. Demonstrationen växte snabbt och i takt med att tåget växte, så växte även deltagarnas mod. Deras uppdämda bitterhet fick äntligen röst:

-Vi är arbetare och inte slavar! Vi är inga slavar!

Heinz Brandt, SED:s Berlin-organisations dåvarande partisekreterare, beskrev senare demonstrationen:

"När jag nådde fram till demonstrationen hade den redan nått Alexanderplatz, Östberlins centrum, och hade svällt ut till flera tusen människor. Den späddes på oupphörligt av strömmar av arbetare, kontorister, tjänstemän och förbipasserande. … Processionen hade en naturlig inre disciplin. Det var inte den själlösa ordningen hos obligatoriska processioner. Röster höjdes mot normexploateringen, mot regeringen, mot partiet och i synnerhet mot Ulbricht. ’Vi vill vara fria människor, inte slavar’, hördes om och om igen."

Tåget fortsatte att växa för varje minut och spred sig över hela Leipziger Strasse till torget framför regeringsbyggnaden. Det var minst 10 000 demonstranter.
Detta var som om Lenins dröm hade slagit in, men denna massaktion var riktad mot en totalitär regim som styrde i Lenins namn.
I verkligheten så var regimen en hemsk förvrängning av Lenins idéer

Arbetarna krävde att få tala med regeringsledningen inom en halvtimme annars så skulle de utropa generalstrejk. När regeringschefen Otto Grotewohl, presidenten Wilhelm Pieck och den mäktige generalsekreteraren Walter Ulbricht inte dök upp så marscherade arbetarna iväg för att sprida strejken. Massan tog även kontroll över de högtalarbilar som regeringen hade skickat ut för att vädja till demonstranterna.

Den 17 juni hade strejken spridit sig till de allra flesta östtyska industristäder med minst
300 000 arbetare i strejk. SED-regeringens olika brott diskuterades livligt i olika fabriker i Östberlin. Det valdes arbetarråd och uppmanades till demonstrationer. Det demonstrerades i massvis av städer. Arbetare i Leipzig ockuperade ungdomshuset och förstörde alla porträtt utom de på Karl Marx medan demonstranterna i Brandenburg gav de s.k. ”folkdomarna” och åklagarna stryk. Det demonstrerade mer än 10 000 arbetare i Merseburg, i Halle tog 8000 arbetare över SED:s högkvarter, fängelset och kommunkontoret. Vid lunchtid så hade regeringen tappat kontrollen. Polisen var antingen på demonstranternas sida eller så avvaktade de i väntan på att se vilken sida som skulle visa sig starkast.



Undantagstillstånd rådde. En styrka på 25 000 ryska soldater och 300 stridsvagnar var på väg mot Östberlin. Samma sovjetiska styrka som hade fört SED till makten. Protestanterna var chanslösa p.g.a. de ojämna styrkeförhållandena och även det faktum att de saknade en gemensam ledning. 260 arbetare blev skjutna av de sovjetiska styrkorna.
Sex personer avrättades, fyra dömdes till livstids fängelse och ca 1300 personer åtalades.

71 % av de lokala partisekreterarna avskedades för att ha stött arbetarna. En tredjedel av dessa hade varit medlemmar i SED:s föregångare Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) redan före Hitlers maktövertagande 1933. De gjorde misstaget att tro att arbetarklassens intressen vägde tyngre än regimens.

Liknande protester gjordes senare av arbetare i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och i Polen 1968. Alla slogs ner av Sovjet.

"De oroligheter som förekom i Berlin på onsdagen var inga ’arbetardemonstrationer’ som den borgerliga pressen och radion försökt göra gällande i propagandasyfte. Oroligheterna var organiserade av amerikanarna och deras hantlangare i Västberlin, som till varje pris vill hindra Tysklands enande på fredlig och demokratisk grund. Deras organisationer bär också ansvaret för de offer som krävdes då folkpolisen och trupperna tvingades försvara bl a regeringsbyggnaderna, som angreps av fascister vilka anlade mordbrand"

Så skrev SKP (Sveriges Kommunistiska Parti)-tidningen Ny Dags Korrespondent i Östberlin den 18 juni 1953. Inte ett ord var sant. Om det verkligen var en korrespondent eller om det var ett redigerat tillkännagivande från den östtyska regimen är osäkert. Något som däremot är säkert är att personen/personerna som skrev det inte var intresserade av sanningen. Det som de var intresserade av var att till varje pris förtala de riktiga proletärerna som förtrycktes av en regim som ”handlade i Socialismens namn”.

Slutsats
Jag har gillat den här uppgiften väldigt mycket för den har fått mig att läsa på om kommunism, kommunismens historia och den har fått mig att tänka. Jag har kommit fram till en del saker om kommunismen som jag känner att jag måste skriva ner och jag tycker att det passar här. Jag ska försöka hålla mig till ämnet.
Jag har inte hittat ett enda exempel på en kommunistisk stat som har fungerat. Jag hittar bara exempel som DDR, Sovjet, Nordkorea, Kina, etc. etc. Samma sak händer varje gång. Folket lett av en ledare tar makten. När ledaren sedan ska överlämna makten till folket så brister det och ledaren behåller makten istället. Östtyskland var ingen kommunistisk stat utan en Stalinistisk. Östtyskland var en totalitär regim utan något medlidande för dess befolkning. Stalinismen är (enligt mig) en sorts blandning mellan kommunism och fascism. Och när du blandar kommunism och fascism så försvinner de viktigaste delarna av kommunismen. Upproret i DDR 1953 är ett utmärkt exempel på det.

En liten del av samhället lever i lyx och den stora massan svälter = klassamhälle (tvärt emot kommunismens principer)
Folket bestämmer inte = diktatur (tvärt emot kommunismens principer).


Så var det i Italien under Mussolini (Fascism), i Tyskland under Hitler (Nazism) och även under DDR:s styre (Stalinism).
Så vad är den röda tråden?
Fascism. Alla de här exemplen är olika former av fascism. Alla moderna diktaturer är mer...