Utvecklingen av litteraturgenren fantasy

... but the Bard's song will remain.

•-         en resa genom Fantasy

INLEDNING:

Ända sedan jag har varit barn har alltid sagor haft en särskild plats i mitt hjärta. Min första sagoupplevelse som jag kan minnas är "Mästerkatten i Stövlarna". Jag läste så mycket sagor jag kunde komma över - helst dem som handlade om riddare, trolldom och fagra väsen.

Någon gång i femman var jag inne på biblioteket i Lindesberg och fastnade med ögonen på en stor röd rygg med titeln Diamanttronen. Jag plockad ut den ur hyllan och beskådade den - fortfarande - vackraste bilden jag någonsin sett. Den föreställde en riddare som knäböjde in för sin drottning, inglasad, sovandes på hennes tron. David Eddings' Diamanttronen, den första i hans serie Sagan om Elenien var den första fantasybok jag kom över och det blev början på en stor kärlek till dess litteraturgenre fantasy. Fantasy har gett mig mer än jag någonsin skulle kunna beskriva.

Syfte:

Syftet med denna PM är att beskriva utvecklingen av litteraturgenren fantasy. De frågor som ställts är: Hur har utvecklingen av litteratur genren fantasy skett? När fick sagan en sådan utstickande gren att fantasy blev en egen kategori?

Metod:

För att hitta svar på frågorna har jag fördjupat mig i litteraturhistoriska böcker som inriktat sig speciellt på fantasy. Jag har även använt mig av böcker om keltisk-, nordisk- och grekiskmytologi där många författare hämtat sin inspiration ifrån. Även använder jag mig av de skönlitterära fantasyböcker jag har läst. Källorna känns trovärdiga då de stämmer bra överens med varandra. Men eftersom den senast som ger en översiktlig bild av fantasyn är från 2000 saknades det åtta år av litteratur bland annat om J.K. Rowling. Men jag finner hennes privata hemsida som en relativt säker källa för att ge henne en överblick.

RESULTAT

Vad är fantasy?

En sak är säkert - skönlitteratur i sin breda utsträckning är fantasi. Författaren diktar upp personer, platser och miljöer där deras handlingar tar sitt rättmätiga utrymme. Men inte räknar vi Kejsaren av Portugallien som fantasy inte heller Goethes roman om den unge herr Werther? För även om vi vet att det är fiktion köper vi att de skulle kunna vara riktiga personer i riktiga sammanhang. Även författare som tar ut svängarna som Ian Fleming; i hans böcker om spionhjälten James Bond innehållande de mest makalösa uppfinningar och Bonds fulländade, perfektionistiska, karaktär, kan vi fortfarande inte räkna det till fantasygenren. Så vad är fantasy?

Generellt sett kan man säga att fantasy handlar om att på ett trovärdigt sätt bryta naturlagarna till skillnad från sina syskongenrer skräck och science fiction. Där utspelar sig handlingen i miljöer som trots sin fantasisprängning håller sig till naturlagarna. Självklart finns det gränszoner inom kategorierna. För att behandla begreppet fantasy ska vi dra en linje mellan två underkategorier till denna genre: high - och low fantasy. Till high fantasy hör andra världar, parallella mot vår egen, där mytologiska och påhittade varelser som älvor, troll och häxor finns. Magi existerar och precis som världens varelser är denna företeelse fullt naturlig.[1] Exempel på författare är J.R.R. Tolkien, C.S. Lewis, David Eddings och Terry Williams.

Low fantasy är relativt mer svårdefinierad tillskillnad mot high fantasy men det innefattar i princip den sortens fantasy som den andra utelämnar. Low fantasy utspelar sig i vår värld med övernaturliga fenomen[2] som J.K. Rowlings Harry Potter-böcker eller Neil Gaiman och Terry Pratchetts Goda Omen. Givetvis klampar de in i varandra och det är delad uppfattning bland litteraturkännare vidare man ska räkna low fantasy som "äkta" fantasy eller inte - men det är en personlig smaksak.

Mot den moderna fantasylitteraturen

På ett sätt kan man säga att fantasy har funnits lika länge som mänskligheten. Sökandet efter sanningen om vilka vi är och varför vi finns till har hållit igång historieberättandet ända från begynnelsens lägereldar till nutidens biosalonger. Uppdiktade historier om fantastiska resor och möten med trolldom och vidunder går att spåra tillbaka ända till Gilgamesheposet som sägs vara från ca 2000 f.Kr.[3] Men den moderna fantasylitteraturen härstammar från mitten av 1800-talet med två av de mest betydelsefulla för genrens startspark: George MacDonald och William Morris.

George MacDonald (1824) var en engelsk författare som började sin yrkesbana som informator i London. 1850 blev han församlingspastor i Arundel men blev avskedad tre år senare på grund av att hans fritänkande inte passade den tidens kyrka. Istället började han arbeta som journalist och föreläsare innan han slutligen 1859 blev litteraturdocent i London.[4] Även då han levde större delen i fattigdom tillsammans med sin familj lyckades han skriva flera mycket omtyckta romaner. Hans mer realistiska romaner uppskattade för sin tid har nästan helt glömts bort men kvar i dessa lever fortfarande hans fantasyromaner. MacDonald skrev mycket för barn varav de mest kända: At the Black of the North Wind (1871) The Princess and the Goblin (1872) och The Princess and the Curdie (1883). Två fantasyromaner skrev han dock för vuxna, Phantastes, A Faerie Romance for Men and Women (1858) och Lilith (1895).[5] Phantastes var unik i sitt slag där han berättar om Anodos äventyr i älvornas värld på ett sätt som inte kan avfärdas som huvudkaraktärens dröm utan hans verklighet. Detta sätt att möta fiktion på gjorde MacDonald till förebild för många fantasyförfattare.

William Morris (1834-1896) kanske mer är känd för sin formgivning av mönster till tapeter, mattor och andra textilier. Han levde sitt liv utan ekonomiska problem tack vare sin fars goda öga för aktiehandeln[6] och kunde där igenom också ägna sig åt det skönlitterära skrivandet. Bland annat var han känd under sin tid för sina omarbetningar av legenderna om Arthur och fornnordiska myter. Morris har även skrivit många politiska texter men det som är av intresse för fantasyns framfart är framför allt två av hans verk sedda som de viktigaste, The Wood Beyond the World (1894) och The Well at the World's End (1896).[7] The Well at the World's End handlar om Ralph som ger sig iväg i en värld fylld av ljus och mörkmagi. Han träffar Vildskogens drottning, den vackra flickan Ursula och slåss med riddare i en miljö så kraftfull att den aldrig skulle gå att återspegla här.

Både MacDonalds och Morris' mer fantasifulla verk är mer uppmärksammade idag än vad de var under den tid författarna var verksamma. Men det finns fler författare under denna tid som har påverkat fantasylitteraturen. Charles Lutwidge Dodgson (1832-1896) som vi mer känner under pseudonym Lewis Carroll. Under sitt täcknamn skrev han en av de mest berömda barnböckerna Alice's Adventures in Wonderland (1865).[8] Hans barnböcker blev uppmärksammade i både hat och kärlek för dess sätt att underhålla sina läsare med bisarra världar utan att ägna sig åt det undervisande och lärande som var vanligt för denna tid.

Edith Nessbit Bland (1858-1924) var en engelsk författare som kom att undvika i sin litteratur för de yngre läsarna det nedlåtande, ibland överdrivet, barnsliga sättet. Hon tog i stället fram en allvarligare ton - även i de böcker som hon tar med magiska ting och äventyr. Five Children and It (1902), The Phoenix and the Carpet (1904), The Story of the Amulet (1906) och kanske den mest berömda The Enchanted Castle (1907) handlar om fem barn som stöter på de ena efter de andra mest fantastiska resor.[9] Vi får heller inte glömma författare som James M Barrie (1860-1937)[10] skapare av berättelserna om Peter Pan; eller Lyman Frank Baums (1856-1919) The Wonderful Wizard of Oz (1900).[11] Men för att återgå till den fantasylitteratur ägnad för vuxna är det värt att ta en titt på H.R. Haggard.

Sir Henry Rider Haggard (1856-1925) var en engelsman som tog inspiration av afrikanska kulturer för de romaner han är mest känd för; varav de två främsta är King Solomon's Mines (1885) och She (1887)[12]. She handlar om en ung man vid namn Leo som finner sina rötter i det forna Egypten. Han träffar den vackra Ayesha - en odödlig drottning i det glömda imperiet någonstans i djupet av Afrika.[13] Det finns en liknande karaktär till Ayesha i David Eddings roman Profetians tid (1982) (andra boken ur hans svit Sagan om Belgarion). Salmrissa drottningen av det djungelbeklädda riket Nyissa framhäver Eddings som en vacker, förförisk och farlig kvinna. Hon är visserligen inte odödlig som Ayesha men behåller sin ungdom med hjälp av magiska örter.

Pulp Fiction

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet blev novelltidningar mycket populärt. Det var tack vare en mycket billigare papperstillverkning det så kallade "pulppappret" som gjorde att möjligheterna för novellerna ökade radikalt. En att inviga denna nya pappersform var Frank A. Munsey (1854-1925), han gav först ut en novelltidning som var riktad till barn The Golden Argosy (1882-1888) men med namnändringen The Argosy (1888-1917) ändrade han också målgrupp. Tidningen innehöll stora delar av fantasy - och skräcklitteratur. Men den som gjorde sig störst inom dessa "pulptidningar" var Frankworth Wrights utgivning av tidningen Weird Tales[14] (1923) som kom att ge utrymme för författare som H.P. Lovecraft, Ray Bradbury och Robert E. Howard. Originaltidningen gick under 1954 men försökte ett flertal gånger att återuppstå. Inte förrän 1988 fick den åter liv tackvare redaktörerna G.H. Scithers, D. Schweitzer och J.G. Betancourt. Idag ägs Weird Tales av Betancourts företag Wild Press sedan 2005 efter att ha köpt upp det av DNA Publications.[15] Pulptidningarna minskade stort efter andra världskriget dels på grund av krigets pappersransonering och del pocketbokens framväxt - senare även televisionens entré.[16]

Det började krypa fram författare som kom att skriva fantasy för vuxna som lord Dunsany (1878-1957) med sina berättelser som Pegana och E.R. Eddison (1882-1945). Eddison avviker en del från fantasygenren genom att inte framhäva striden mellan det goda och det onda så som C.S. Lewis och J.R.R. Tolkien gör. Eddisons bok The Worm Ouroboros (1922) handlar om demoner och häxor som bestrider varandra och istället för ett "lyckligt" slut ber de segrarna gudarna att åter få uppleva kampen och blir beviljade.[17] En annan författare som föll av den klassiska fantasyn som tagit form var Robert Ervin Howard (1906-1936). Howard var en amerikansk författare, han skapade den aggressive karaktären Conan som i en forntid levde och dräpte folk med väldig iver. Han sätt att framhäva sina våldsamma berättelser har försökts överträffas av andra författare men aldrig med lycka.[18]

Under andra världskriget levde en man vid namn Meryvn Laurence Peake (1911-1968). Han föddes i Kuling i Kina och arbetade som konstnär och illustrerade krigsbilder för tidskriften The Leader. Kriget bröt dock ner Peake och han led av så väl fysiska som - framförallt - pysiska men och drabbades av flera sammanbrott som ledde till psykvård. Sina mentala problem till trots lyckades han skriva en hel del och skapade flera böcker om Titus. Slottet Titus lever i - Gormenghast - är en alldeles egen värld med labyrinter, udda och hemska varelser och ett intrigspel; som helt lämnar intresset hos huvudpersonen som mer fungerar som en observatör i denna underliga boning. Alla utom sista boken om Titus utspelas inuti slottet. I hans sista Titus Alone (1958) beger sig Titus ut i världen och upplever äventyret vilket gör boken till en stor kontrast mot de tidigare verken.[19]

Tillskillnad mot USA:s massproducerade fantasynoveller i de populära tidskrifterna hade England fortfarande en allvarlig seriös relation till genren. 1938 kom författaren Terence Hanbury White att publicera den första delen av mästerverket The Once and Future King (1977)* som han kom att kalla The Sword in the Stone. Han skrev med inspiration av Mabinogions karaktär Arthur men skapade sin värld med utgångspunkt av Malorys 1400-tals riddarromantik.[20]

Kung Arthur är utan tvekan en av den mest omtalade och använda hjälten. Det har gjorts många filmvarianter och varit inspiration till mycket musik. Alla har vi igenom ett eller annat underhållningssyfte hört talas om den gode och tappre konungen som levde i Camelot tillsammans med Merlin och riddarna kring Runda Bordet. Men detta är en version som började någon gång runt 1100-talet - sagor om Arthur går att spåra tillbaka till 600-talet då han redan var en stor hjälte. Man tror att Arthur är en sammanslagning av två olika personer: Artor som var en hednisk gud och en keltisk krigshjälte.

Geoffrey av Monmouth var den förste som krönte Arthur på 1100-talet i sin De brittiska konungarnas historia där han påstår Arthur vara son till Uther Pendragon. Under samma århundrade skrev Chrétien de Troyes, en fransk skald om samma karaktär men tillförde honom riddarna kring det Runda Bordet och hans romaner översattes till engelska runt slutet av 1450-talet av sir Thomas Malory.[21]

Men det är ändå T.H. Whites mastodont till Arthurversion som ligger de flesta till vetskap. Den har filmatiserats av Walt Disney, Svärdet i stenen (1963) och legat som inspiration till Alan Jay Lerners och Arthur Loewes musikal Camelot på Broadway som båda gett White ett lyft högre i sin berömmelse.[22]

The Inklings

Någon gång på 30-talet inleddes början till ett flertal möten med bland annat två av dem som skulle komma att bli den stora vinden i fantasyns segel. På torsdagarna träffades en grupp akademiker som kallade sig "the Inklings" i professor C.S. Lewis bostad på Magdalen College i Oxford. Förutom C.S. Lewis var det J.R.R. Tolkien och Charles Williams som skrev fantasy i gruppen.[23]

Charles Williams (1886-1945) kallade sina romaner för "metafysiska thrillers" och han hämtade mycket influenser från George MacDonald. Hans romaner handlade om världar som glider över varandra och funderar mer som olika dimensioner till skillnad från C.S. Lewis Chronicles of Narnia. Några av hans mest framstående romaner är: War in Heaven (1930), The Place of the Lion (1931), Descent into Hell (1937) och All Hallow's Eve (1945)[24]

Clive Staples Lewis (1898-1963) föddes i Belfast. Han kom att redan i unga år att läsa böcker av William Morris, George MacDonald och Sir Henry Rider Haggards.

Lewis tog examen vid Oxford 1922, efter att ha tjänstgjort under första världskriget, och fick genast jobb vid University College. Från 1925-1954 arbetade han vid Magdalen College; varav efter och fram till sin död han lärde ut vid Cambrige. Han var ateist fram till kring 1930-talet då han fann frälsningen i kristendomen och kom att skriva flera religiösa verk. En av dem var The Screwtape Letters (1942) som handlar om en brevväxling mellan två demoner där det diskuteras hur man får människan att säga upp sin tro.[25] De mest kända av hans verk är hans böcker om världen Narnia som skrevs mellan 1950-1956 där han använder sig av tydliga parallella världar som även jorden är en del av.

John Ronald Reule Tolkiens (1892-1973) far Arthur arbetade som bankdirektör i Sydafrika. Han gifte sig med Mabel i England och de levde båda i Oranjefristaden. Tillsammans fick de två barn; men redan då John som ettåring blev biten av en tarantella och lyckades mirakulöst överleva fick det Mabel att längta hem. Hon flyttade tillbaka till England med sina barn och det var inte långt efter som hennes make insjuknade och dog. Mabel gick senare bort av i diabetes och Johan istället bo hos sin moster.

När Tolkien var 19 år hade han med sig ett vykort från en resa till Alperna. Kortet föreställde en skäggig man var han många år senare skrev på texten "Förebilden till Gandalf". Han sög åt sig inspiration till sin värld redan då. Han studerade språkvetenskap vid Oxford där han startade språngmarschen mot sina egna fiktiva språk och han skapade folkslaget hobbit och flera karaktärer ur folket som Bilbo, Frodo, Sam, Merry och Pippin. Hans kreativitet paralyserades helt av första världskriget som drog igång 1914. Tolkien hann inte tjänstgöra i mer än fem månader innan han insjuknade och fick åka hem och läggas in på sjukhus. Trots sin korta tid i strid hade kriget tagit honom hårt med den förstörelse det medförde och han hade förlorat två riktigt goda vänner till det.

Under sin tid som sjuk började han åter skriva och med tiden hade han skapat en fantastisk värld - Midgård. Silmarillion (som inte publicerades förrän efter hans död) blev de första texterna att beträda hans mystiska värld. 1973 publicerade han Bilbo: en hobbits äventyr och han hämtade mycket inspiration till namn åt dvärgarna samt Gandalf från Den poetiska Eddan.[26]* Influenser till hans alver går att finna i den keltiska mytologin - Tolkien ville nämligen bort från Shakespeares älvor och feer som var något han avskydde.[27] Efter Bilbo påbörjade han Ringarnas Herre men blev åter avbruten då andra världskriget bröt ut. Det syns tydligt att kriget drog igång efter att han nått Riftedal då hans historia blir mörkare och vemodigare och kampen mellan gott och ont får en helt annan fokus. Trilogin publicerades 1954 och innan 1986 hade den sålts i tre miljoner exemplar.[28]

Tolkiens sätt att ha lagt ner hela sitt jag och lyckats gjort Midgård till den så verkliga värld det är har skapat en hel midgårdkultur. Det finns spår av den likt Arthurlegenderna i konst, film, musik och flera olika former av rpg-spel. Tolkien är och förblir en av de stora mästarna och kom att influera många framtida författare.

I och med Tolkiens succésvit av berättelser från Midgård växte fantasygenren markant under 1960- och 1970-talet och med feminismens framträdande kom många kvinnliga författare i rampljuset. Bland annat Tanith Lee (1947-) och Ursula K. LeGuin (1929-)[29]; En mycket god kvinnlig författare är Patricia A. McKillip (1948-) som till en början av sin karriär skrev fantasy för ungdomar, bland annat The Forgotten Beasts of Eld (1974). Men det var genom sin The Riddle-Master-Trilogy bestående av The Riddle-Master of Hed (1976), Heir of Sea and Fire (1977) och Harpist in the Wind (1979).[30] Böckerna handlar om Morgan av Hed som ger sig ut för att söka efter det han inte vet. McKillpin har vissa influenser från Tolkien men visar också originalitet i sitt skrivande; fylld av humor, intelligens och fantastiskt språk.

1968 gav Peter S. Beagle (1939-) ut boken som kom att bli en klassiker The Last Unicorn[31] som handlar om en enhörning som finner att hon är den enda som finns kvar. Hon ger sig ut i världen för att finna vart de andra tagit vägen och träffar den misslyckade magikern Schmendrick och kvinnan Molly Grue. Tillsammans beger de sig mot kung Haggards rike för det sägs att det är han och hans röda tjur som tvingat ner alla de andra enhörningarna i havet. Under en del av historien blir hon förvandlad till en människa för att räddas från tjuren och använder sin mänskliga skepnad som förklädnad för att ta sig in i Haggards slott där hon och prins Lir blir förälskade. En mycket finstämd historia som 1982 kom ut som animerad film[32] som är allt annat än i Disneys stuk och kan mer liknas Hayao Miyazakis verk (skaparen bakom animefilmerna Spirited Away (Sen to Chihiro no kamikakushi) (2001)[33] och My Neighbor Totoro (Tonari no Totoro) (1988)[34]).

Många av fantasyförfattarna under denna tid hamnade tillbaka till den keltiska mytologins fantasy med Mabinogion som förebild varav Susan Cooper (1935-), Alan Garner (1934-) och Lloyd Alexander (1924-) med hans böcker Prydain-krönikorna är några av de mest framstående.

De nya författarna tar plats

En person som kom att förändra hela vampyrkulturen med en ny gren av fantasylitteratur var Ann Rice (1941-). Hon förde vampyrerna in i en renässans och tog samtidigt bort den monstruösa greve Dracula-stereotypen och gjorde dem till vackra - snarare än skräckvarelser. Hon visade dem mer som "mänskliga" med sin romansvit Interview with the Vampire (1976), The Vampire Lestat (1985), The Queen of the Damned (1988), The Tale of the Body Thief (1992) och Memnoch the Devil (1995).[35] Hennes förstnämnda bok filmatiserades 1994 av regissören Neil Jordan som blev en stor succé också gjordes en filmversion av Queen of the Damned 2002 men regissören Michael Rymer gjorde mer eller mindre en flopp i att helt avvika från Rices karaktärer och ta sig till hennes fans' besvikelse för många friheter.[36]

Den förste som kom att bli en storsäljare efter Tolkiens framgångar var Terry Brooks(1944-) som gjorde debut 1977[37] med första delen som handlar om Shea som får veta att han är ättling till alvkungen Jerle Shannara. Han plockar fram sin historia på ett ytligt sätt i form av en blek Tolkienkopia men trots sin kritik fick Shannaraserien stora framgångar. En annan författare som debuterade samma år var Stephen R. Donaldson som två riktiga trilogier om Thomas Covenant varav den första sålts i över 20 miljoner exemplar och gjort honom till en av de mest lästa författarna inom genren.[38]

På 1980-talet i och med IT samhället och globaliseringen i västvärlden kom marknadsföringen kring fantasyn att hårdna. Man lockade med att den ena boken var i Tolkiens anda och att den andra var ett måste för alla Narniafanatiker. Fantasyromaner dök upp i flera hörn och konkurrensen blev större. En av de stora författarna under 80-talet och som fortfarande är en av de populäraste är David Eddings (1931-). Han publicerade sin första fantasyroman 1982 Pawn of Prophecy som var den första i serien The Belgariad som fortsätter i fyra ytterliggare böcker. Historien handlar om Garion som är en ung pojke som lever på Faldors gård i Sendarien. Han får veta att han är Rivas ättling och menad att bli konung. Utöver The Belgariad-serien finns en fortsättningsserie The Mallorean som handlar om Garion som vuxen. Han har även skrivit fem andra böcker som handlar om karaktärerna i de två tidigare nämnda sviterna. Likt Brooks påminner hela resan och konceptet om Tolkiens Härskarringen men tillskillnad från Brooks har Eddings skapat underhållande karaktärer. Hans texter är lättillgängliga och humoristiska. I hans två trilogier: The Elenium och The Tamuli får vi möta riddare Spjuthök som börjar sin resa i första trilogin för att söka botemedel för att väcka drottning Ehlana ur sin dvala. Denna huvudperson är mycket allvarligare än Garion och mycket äldre men Eddings bibehåller fortfarande de lättsamma bikaraktärerna och underhåller läsaren för början till slut.

En annan författare som kom att väcka Arthursagorna till liv igen var Marion Zimmer Bradley (1930-1999) med sin The Mists of Avalon (1982)[39] som beskriver legenden ur Morgan Le Fays ögon som hon framställer som en självständig kvinna. Hennes texter om Avalon och Camelot har nått stor kärlek till sina läsare och nästan givit många en religiös övertygelse för hennes värld.

Andra viktiga författare inom genren under 80- början av 90-talet var Elisabeth Moon (1945-), Robbin Hobb (1952-), Robert Jordan (1948-) och Tad Williams (1957-) som alla skrivit äventyrliga romaner i high fantasyklass. Men det finns två författare som ville lägga mer anspråk på fantasyn med stort innehåll av humor och gränsen mot parodi dessa två var Neil Gaiman (1960-) och Terry Pratchett (1948-)[40]. Terry Pratchett föddes i Buckinghamshire och är författare bakom böckerna om Sivvärlden, som 1997 hade hela 1 % av Storbritanniens totala bokförsäljning. Det ligger mycket samhällskritiskt i många av hans böcker som döljer sig under en mindre hysterisk humor med riktigt udda karaktärer som gör honom unik i sitt slag.[41] Neil Gaiman är ursprungligen från England men är numera bosatt i Minnesota, USA. Han har skrivit manus till tecknade serier för vuxna och det är inte förrän på senare tid som han har börjat skriva romaner. En av hans mest kända är Stardust (1999)[42] som handlar om Tristan som bor på den engelska landsbygden och en dag ser han en stjärna falla och han bestämmer sig för att hämta den - på andra sidan muren. Boken är en varm och humoristisk saga för vuxna. Tillsammans har Pratchett och Gaiman skrivit boken Good Omens (1990). Den handlar om den uttråkade djävulen Crowley och den präktiga ängeln Aziraphale som tillsammans kämpar för att hindra Harmagedon. Den utspelar sig i modern tid och visar att även tillsammans kan de båda författarna roa sin publik.

En av dagens populäraste fantasy författare är J.K. Rowling (1965)[43] som ligger bakom böckerna om Harry Potter. Harry Potter som mist båda sina föräldrar och lever hos sin mosters familj, familjen Dursley) som behandlar Harry som om han vore värdelös. På sin elva års dag får han veta att han är trollkarl och inte hör hemma hos mugglarna (mugglare är benämningen på vanliga människor). Han börjar studera på internatskolan Hogwarts och träffar både vänner och fiender. Rowlings använder sig av ett språk som tilltalar både barn och vuxna. Harry Pottersviten består av sju böcker: Harry Potter and the Philosopher's Stone (1997), Harry Potter and the Chamber of Secrets (1998), Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (1999), Harry Potter and the Goblet of Fire (2000), Harry Potter and the Order of the Phoenix (2003), Harry Potter and the Half-Blood Prince (2005) och den sista och avslutande delen Harry Potter and Deathly Hallows (2007)[44]. Harry Potterböckerna kom att starta en våg av andra författare som flitigt började skriva fantasylitteratur riktat mer för barn.

AVSLUTNING

Analys:

Svaret på frågan: hur har utvecklingen av litteraturgenren fantasy skett, är svår att besvara. För i ett avseende kan man säga att den började utvecklas från stunden människan började berätta sagor för varandra. Däremot var det under mitten av 1850-talet som sagan började utveckla en ny kategori som skulle komma att kallas fantasy. I och med romantikens intresse för antiken och den grekiska mytologin började intresserade att gräva också i keltiska - och nordiska mytologier vilket ledde författare till att skriva om dessa saker. 1970-talets hippiekultur och 1980-talets globalisering hjälpte till med att upphöja fantasyn och det var dessutom under slutet av 80-talet som fantasy blev en kategori och fick en egen avdelning på biblioteken. Även om det började med George MacDonald och William Morris är det ändå J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis som gav genren ett ansikte men det skulle ändå aldrig ha skett utan föregångarnas inspirerande texter. David Eddings och Robert Jordan var de populäraste nykomlingarna under 80-talet men under 90-talet verkar det som om det låg stilla ett tag. Det som gav nytt intresse i början av 2000-talet var dels filmatiseringen av Sagan om Ringen och dels J.K. Rowlings böcker om Harry Potter.

Diskussion:

Det är utan tvekan att man känner sig lurad då man gått omkring i flera år i beundrandet av fantasylitteratur och trott att J.R.R. Tolkien var fantasyns fader. Jag har ju aldrig varit så naiv att tro att han diktade upp sina berättelser rakt ur sitt eget huvud - för alla är vi ju influerade av något eller någon. Jag hade innan detta arbete inte hört talas om vare sig George MacDonald eller William Morris. Vart jag än har sökt efter fantasyns ursprung har alla källor varit överens om att det är MacDonald som är starten för den moderna fantasylitteraturen och det gjorde mig så nyfiken att jag vart tvungen att köpa en samlingsvolym av honom. I mina egna spekulationer håller jag med om att han visar på att tillhöra "gruppen" fantasyförfattare.

Det är inte bara det som har förvånat mig. I min okunskap hade jag inte den blekaste aning om att J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis hade kontakt med varandra.. Tanken på att de har läst sina idéer för varandra, de som skulle komma att bli Narnia och Härskarringen, ger mig gåshud. Det ger mig en kärleksfull avundsjuka för jag hade också velat sitta där och lyssna på titanerna och fått deras omdöme på det jag själv skriver. Ja, att få sitta där med The Inklings det hade varit något.

Kanske kan man beskylla Tolkien för att ha gjort för stor styrning på de efterkommande författarnas verk? Att han omedvetet satte för täta ramar kring hur fantasy fick se ut? Men författare som Terry Pratchett, Neil Gaiman och J.K. Rowling har ju visat att det går att spränga de ramar - men det tog sin tid innan någon vågade göra det i så pass vida ru...