Världsarvet Visby idag

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

På Unescos världsarvskommittés årsmöte 1995 valdes Visby in på världsarvslistan, med motiveringarna att staden är ”en enastående representant för ett eller flera viktiga steg i människans utvecklig” och utöver det även är ”ett enastående exempel på mänsklig bosättning eller användning av land/vatten”. Byråkrati i kubik, men i praktiken betyder det att Visby är ett sällsynt bra exempel av flera medeltida kulturers arkitektur, inte minst den mer eller mindre unika ringmuren, och att staden är oerhört viktig att bevara för kommande generationer. Så långt är allt väl, men det finns ett stort problem – hur sjutton bevarar man en hel stad, som fortfarande lever och frodas?

Problemen är faktiskt större än man anar. Ta till exempel ringmuren. Den naturliga vittringen gör tillräckligt med skada i sig själv, men lägg till alla lokala rumlare som besprutar muren med alla tänkbara vätskor – inte minst kroppsvätskor – och vi har ett rejält problem.

Visby har flest museer per capita i norden, och det är man med sin världsarvsstatus så illa tvungen till eftersom de gamla delarna av staden, de som enligt världsarvskonventionen skall visas upp, är bostadshus. Det gamla apoteket, ett sällsynt välbevarat exempel på medeltidsarkitektur, blev nyligen konferenscenter, medan flera åttahundraåriga gotländska apotekare vände sig i sina gravar. Den gamla stadskärnan kan man i stället studera på alla de där museerna, en del mer konventionella med illustrationer, modeller och arkeologifynd i montrar, till exempel fornsalen (museum, inte fornfynd), medan andra som kapitelhusgården, helt återuppbygger en medeltida miljö komplett med klosterträdgårdar, smedjor och småbarnsaktiviteter (pedagogiken är tack och lov inte medeltida).

De medeltida bostadshusen är inte säkra för framtiden de heller. När man låter människor bo i ett världsarv finns det så klart alltid en risk för vanvård, men det stora problemet är fotograferande turister. Turismen från fastlandet är omfattande, men det stora flödet kommer från de amerikanska och italienska kryssningsfartygen, och att det är just amerikaner och italienare som är intresserade av Visby ör en oerhört olycklig omständighet. Den italienska kamerastandarden är nämligen annorlunda än den i resten av EU, och skillnaden är att de italienska blixtarna tär mycket mer på ytstrukturer än andra kameror. Restaureringsarbeten är på gång, men de är inga långsiktiga lösningar, snarare konstgjord andning, och Gotlands kommun, som är utsedd som förvaltare till världsarvet, är fattig och kan bara se på när kulturarv vittrar sönder.

Visby är som sagt en helt vanlig stad med helt vanliga invånare, och det medför tyvärr även helt vanlig ungdomskriminalitet. Ungdomsgäng drar runt gatorna och klottrar ner elskåp, papperskorgar och världsarvslistade fasader. Så kan det gå.

Murphys lag följer sig själv – man märker av den när man minst önskar den, och Visby är ett sådant exempel. Det svenska världsarv som antagligen är viktigast att bevara för fra...