Vävarnas barn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Författaren till Vävarnas barn och serien den kända romanserien Stad heter Per Anders Fogelström och föddes år 1917 i Sverige, närmare bestämt huvudstaden Stockholm. Han har (förutom romaner) gett ut flera fakta böcker om Stockholm, varit redaktör på olika tidningar och gett ut en diktsamling. Han av led i juni år 1998 på grund av problem med lungorna. Fogelström har bland annat skrivit alla böckerna i romanserien Stad (1960 -68), Sommaren med Monika (1951), Vävarnas barn (1981) och efter dem följde bland annat krigens barn (1985) och Vita bergens barn (1987) och den självbiografiska Hem, till sist (1993). Per Anders Fogelström är var en väldigt omtyckt författare och det är många som har läst böckerna i serien Stad. Vävarnas barn skrevs som sagt år 1981 och mitt exemplar är utgivet av BONNIER POCKET, med omslag skapat av Bo Berling. Boken skildrar klädesarbetarnas verklighet på 1700-talet. Arbetarna på den tiden verkar vara en bortglöm samhällsklass men Fogelström gör gjort ett otroligt bra jobb med att lyfta fram dem i ljuset igen.

Fogelström skriver med ett otroligt vackert och målande språk, där personlighet- och miljöbeskrivningar är väldigt bra gjorda. Meddans jag läste boken kunde jag nästan se alla karaktärer framför mig på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Jag kunde se Johannes med hans stora näsa och haltande gång, se arbetarnas kläder och se in i deras trångbebodda små stugor. När jag läste Vävarnas barn blev jag överväldigad av Fogelströms sätt att utrycka känslor och beskriva levnadsförhållanden. Det kändes som att jag klev in i boken och arbetade med alla dessa förtryckta människor, som aldrig fick äta sig mätta eller ta ett varmt bad. Detta fick mig att fundera på hur bortskämta vi i vår tid egentligen är. Vi ser det som en självklarhet att kunna duscha minst fyra gånger i veckan. Tanken på att endel människor fortfarande lever som arbetarna i Vävarnas barn gjorde är skrämmande och fick mig att inse hur grymma endel människor egentligen är.

Svartbleka och tärda av köld och hunger, knappast skylda av sina smutsiga trasor, satt de på trapporna eller löpte de i flockar genom gatorna, överfallande hyggligt folk med tiggande och skrik.
(Per Anders Fogelström, 1981, sid. 84)

I detta stycke försöker Fogelström beskriva hur tiggarnas barn lever. Fortsättningen på beskrivningen berättar hur deras hem ser ut, med bland annat alkoholister till föräldrar som misshandlar dem, hur föräldrarna (eller föräldern) är alldeles för nedslitna och trötta efter dagens hårda jobb för att orka ta hand om dem. Vissa av barnen hade inte ens någonting som kunde kallas hem.

Jag skulle inte kunna tänka mig ett annat slut med tanke på att denna bok bygger på Sveriges och framför allt Stockholms historia och jag anser att man då inte kan ändra så mycket på slutet. Denna bok är både skönlitterär men samtidigt en bok om Stockholms historia. Det författaren kan ändra på är slutet för arbetarna och huvudpersonerna men han måste då balansera på den hårfina gränden mellan vad som är dikt och vad som är verklighet.

Bokens handling är till stor del påhittad men med en realistisk bakrund. Per Fogelström började skriva boken med avsikt att skildra arbetarnas liv under 1700-talet invävt i en intressant och spännande roman. Enligt mig är boken en väldigt bra blandning av verklighet och friktion. Självklart är inte alla karaktärer påhittade men jag har mycket svårt att tro Fogelström visste precis hur tillexempel Erik Salander eller Niklas von Oelreich uppförde sig och tänkte. Karaktärer som Johannes och Maja Krohn är diktade men skulle några liknande människor skulle mycket möjligt kunnat levt då.

Med tanke på levnadsförhållanden och hur Sveriges dåvarande lagar var skrivna anser jag att huvudpersonerna inte kunde handlat annorlunda. Klädesarbetarna på den tiden hölls mer som slavar än underordnade. Att ständigt vara bevakad och aldrig kunna gå eller göra vad man vill utan att få ett straff kan inte vara lätt men det är så dem är uppväxta och de verkar inte fundera mycket över de orättvisa förhållandena. Kärleken spirar bland de unga och trotts det hårda livet verkar stämningen vara god och munter. De lever samma liv, delar samma öde, allihop och det gör att dem tillsammans kan skämta om det, se livet från den ljusa sidan.

En karaktär i boken jag skulle vilja vara finns inte men jag skulle med glädje vara en medlem i familjen Krohn. Ingen existerande familjemedlem eftersom jag inte liknar någon av dem men jag skulle vilja vara en del av de som dem har tillsammans. Hur svårt livet än blir, hur stora motgångarna än är, håller de ihop och finner stöd i varandra. Det är väldigt ovanligt i våran tid att man håller ihop i alla väder och trotts den hårda vardagen och det fascinerar mig.

Den karaktär i boken jag tyckte minst om var Kajsa Moberg. Hennes sätt att försöka styra i deras lilla hydda är diktatorsliknande och hon tror att hon är värd mer än alla andra. Jag har aldrig tyckt om människor som beter sig som hon och jag kan inte förstå vad hon vinner på sitt beteende annat än många ovänner. Trotts det kan jag delvis förstå hennes beteende i den situation hon är i, att ta hand om barn, make och samtidigt sköta ett arbete under hennes levnadsförhållanden.

Det fanns ingen speciell händelse i den här boken som jag tyckte om extra mycket men jag tyckte om sättet Fogelström beskriver saker och känslor. Det var den största anledningen till att jag tyckte att Vävarnas barn var en bra bok. Historien är intressant och den blir bara bättre om man tänker på hur bra Fogelström kombinerar historia med friktion. Jag skulle med glädje rekommendera denna bok men endast till en person som är något intresserad av historia. Enligt mig får man ut mest av boken om man, innan man börjar läsa, kan lite historia ty då känner man igen sig mer i handlingen men det är inget måste. Jag kommer inom kort att läsa alla böcker i serien Stad.

Det händer hela tiden oväntade saker i boken och jag blev ständigt överraskad av olika saker. Jag hade aldrig trott att Per (Johannes son) skulle bli skrivare iställer för en vanlig klädesarbetare. Det gjorde mig mest förvånad i hela boken. På den tiden måste det ha varit en sensation att en tjänare, dömd till ett kort men hårt liv, fick en sådan anställning. Någonting som gjorde mig upprörd var att Erik Salander tyckte att livet var orättvist för arbetarna men inte vågade göra någonting åt det. Om arbetarna hade fått det bättre, kanske lite mer mat eller större sovplats, kanske de hade arbetat villigare och med större inlevelse. Salander kanske hade blivit hånad av sina jämlikar men i slutändan kunnat producera mer, och framförallt finare, tyg.

Vävarnas barn är skriven i presens och det är en okänd person som berättar, trotts det får man ta...