Varför just oss?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

- March schnell!!
Joshua vaknade med ett ryck. Vad var det, tänkte han.
Han hörde skrik och dån utanför. Han sprang upp till
närmaste fönster från hans säng. Hans bror, Agust, och hans lilla syster, Märta, stod redan där och kunde inte tro sina ögon. Nere på gatan sprang det runt en massa folk…….

När Joshua vakna riktigt såg han att det var tyska soldater som sprang omkring och sköt och slog människorna som bodde i byggnaderna. Plötsligt flög deras mor och far in i rummet.
- Vi måste gömma oss, sa deras far med gråt i halsen.
- Vad är det som händer, frågade Joshua
- Vi vet inte riktigt, men de för ut alla judar på gatan, svarade deras
skärrade moder.

De hann bara packa någon enstaka sak. Sedan sprang dom fort ut genom ytterdörren och ut på gatan. De såg att de tyska soldaterna var på väg mot deras håll, så de sprang fort över till nästa kvarter.
- Vart ska vi nu ta vägen då? frågade Joshua.

De stod helt förstelnade ett tag innan fadern, Josepf, såg en övergiven container som stod ett par tjuge meter bort.
Alla sprang dit. När de började närma sig containern så kunde de höra soldaterna komma bakom hörnet.

Fader, Josepf, kom först fram och hjälpte ner alla i den vid öppna containern. När han hjälpt alla i så märkte de att den miste av dem, Märta, hade tappat sin lilla teddybjörn och stannat för att plockat upp den. Josepf såg henne genast och börja springa tillbaka för att hämta henne. När han greppa tag i den lilla tösen kom de första soldaterna runt hörnet. De fick syn på honom och sköt tre skott i ryggen på honom.

När de kom fram till honom såg de att det låg någonting under honom. Dom knuffa undan honom och såg den lilla flickan.
Hon hade fått två av skotten rakt i huvudet.

Resten av familjen som låg i containern försökte hålla sin gråt så låg som möjligt. Men mor, Greta, kunde inte hålla gråten inne så pass. Soldaterna hörde henne och drog ut dem från de stinkande containern. De blev in slängda i ett långt led.

De gick flera tusen judar i ledet och runt om låg det döda kroppar, män, kvinnor, barn, de blev dödade så fort de inte gjorde som soldaterna gjorde.
Tillslut kom de fram till en massa tågvagnar. De blev in släpade massvis i varje vagn. Joshua och hans familj kom i den 7 vagnen. Det var trångt och svettigt. Det luktade illa och då och då kunde man höra eller känna att någon inte klara av det längre och dog. Det var så trångt att de som dog ramlade inte ner på golvet utan stod kvar i nästan samma ställning.

När tåget stannat och dörrarna öppnats till vagnen kunde de äntligen få röra på sej. Men om de visste vad som skulle hände dem så skulle de nog vilja stanna kvar i vagnen.

De blev utknuffade och blev ännu en gång in slängda i ett led.
Fast denna gången så fanns det två led, ett för alla männen och så ett för alla kvinnor och barn.

Joshua kom i männens led för de tyckte att han räknades dit. Men resten av hans familj kom i det andra ledet. Det utbrast panik både hos Joshua och hans mor och syskon. De grät av rädsla för vad som skulle hände dem. De var inte de enda som grät, nästan alla kvinnor och barn grät och de flesta männen också. Fast en del försökte hålla sig.
En man bredvid Joshua klara hålla sig, men så kom det en tysk soldat och såg mannen.

- Varför gråter inte du också, JUDE? fräste han.
- Försöker du visa dig modig? Han tittade på mannen med en is kall
blick.
Så slog han mannen med sin påk i huvudet, igen och igen. Mannen ramla ner på marken. Soldaten stod där och skratta medan han sparka mannen i magen och huvudet. Alla står och kolla på, de kan inget göra och skulle de nu ingripa så skulle det hända samma sak med dem.

Väl inne i koncentrationslägret blir de förda in i olika baracker som stod på gården med en stor villa i närheten som lyste upp den smutsiga tillvaron. Där bodde den mycket hatade och älskade översten, Schaft. Joshua blev placerade i den barack som låg längst bort från samlings platsen, närmast till staketet.

Joshua vaknade till av vad de sa i högtalarna. Han hade bara sovit några minuter, han hade inte kunnat sova. Han låg och tänkte på allt som hänt och skulle hända. Det kom in en vakt och körde upp alla.
De blev förda ut på gården där de fick ställa sig i fina led. De blev uppropade och fick veta med vad de skulle arbeta med.
Joshua fick bära sten till något hus som nu soldaterna behövde. Han fick slita ut sig varje dag och med bara några minuters rast.

En dag när Joshua stod och la upp sten på en kärra, såg han att i det stora höga stängslet fanns det en liten öppning som inte var större än fotboll. Joshua stod och bara tittade på hålet. Han fick en smäll och föll till marken
- Vad tror du, du håller på med? Jobba på!
Joshua kände med handen på den ömma kinden. Det sved. Han reste sig upp och fortsatte.

Han kunde inte släppa det där hålet ur huvudet. Han gick och tänkte på det dag och natt. Men hur skulle han kunna komma igenom det? Hålet var för liten och det gick vakter där dygnet runt och så fort de fick se någon som försökte rymma sköts de, hade någon i samma sovrum som Joshua berättat.

Det gick några månader, och Joshua hade gått ner flera kilo sedan han kommit till lägret. Inte en syn av hans mor och syskon. Nästan alla andra hade vinkat till sina nära och kära på andra sidan staketet som delade lägret i två delar. Inte en syn från dem. Joshua hade nästan slutat att hoppas på att de fortfarande levde. Han tänkte också ofta på sin far och sin lilla syster. Han drömde mardrömmar om när de blev skjutna. Han tyckte att hellre han än lilla systern.


Joshua låg i sin säng, säng och säng, en trä bänk som han delade med ett antal andra fångar. Han låg och tänkte på hur han skulle kunna komma ut ur det där hålet som fanns i staketet. Han visste att vid tolv tiden så brukade det inte finnas någon vakt i just det området, de tog sin lilla paus då.
Han hade kollat upp allting mycket noga. Allt i detalj. Joshua var en mycket ordentlig människa, gjorde allting rätt och snyggt, och inte skulle detta bli första felet. Men hur skulle han kunna komma iväg utom att någon fånge såg honom. Visst skulle de inte tjalla men om någon bara börjar och springa så blir det ju lite oro, och det märker vakterna direkt. Om han kanske kunde smyga sig närmare och närmare när han jobbar, dra sig lite åt sidan utan att någon just lägger märke till det.

Men hur skulle han krypa igenom det lilla hålet så fort? Han var tvungen att förstora det lite för att kunna komma igenom. Och efter staketet var det taggtråd som var ut lagt. Men den kunde han nog kunna hoppa över. Fast det gick inte att göra allt fort. Man var nog tvungen att hoppa över varje taggtråd och sen vänta, sen hoppa över nästa och där vänta igen och så vidare.

Nästa dag när han var ute och arbetade så kolla han extra noga allting.
Han testade att dra sig mot staketet. Ingen värka märka något. Han satt en pinne så det kunde hålla uppe hålet. Så han snabbare skulle ut.
Ingen märkte någonting. Alla var uppe i sitt eget. Ingen brydde sig om en liten sketen kille som nästan bara var i vägen hela tiden.

Så var det dags. Den dagen som allt skulle ske hade kommit. Klockan var ungefär tolv och vakterna började dra sig från området där hålet var. Pinnen satt fortfarande kvar i staketet. Joshua tittade sig noga omkring. Han kollade upp mot det ena vakt tornet som fanns där. Vakten i tornet hade hoppat ned och den som skulle avlösa honom var lite sen. Joshua såg sin chans. Han hade redan då dragit sig fram till staketets hål. En sista titt och ner på marken och slog bort pinnen och flög ut. Han var utanför staketet, det hade han inte varit på flera månader. Någon fånge hade sett honom och började titta sig om. Fången viskade:
- Spring nu medan du har chansen, pojke.
Joshua såg sig om och sprang mot första lager av taggtråd. Ha n hoppade snabbt över. Fången stod och tittade på. Han höll sina tummar att Joshua skulle klara det. Det var ingen vakt som hade sett Joshua. Han låg på marken och tittade efter vakter. Hjärtat slog hårt och tungt. Han reste sig upp och hoppade över näst också. Nu var det bara ett parti taggtråd kvar. Plötsligt började någon och skrika. Det var en vakt som hade fått syn på Joshua. Han skrek på andra vakter och tog sitt gevär och siktade på Joshua. Joshua vände sig om och kunde se vakten rakt i ögonen. Med ett snabbt ryck flög han mot nästa taggtråd och över. Han kunde känna flyga jord vid hans fot där en gevärskula träffade. Han va fri inget kunde stoppa honom, om det inte var för vakterna som hade honom på kornet. Nu hade även två andra vakter fått syn på honom och sköt. Joshua sprang sicksack för att inte bli träffad. Han kunde både se och känna kulor som ven omkring honom och slog mot marken. Men han var inte det minsta rädd. Han tänkte jag ska klara det och om jag inte gör det så får jag i alla fall slippa det här helvetet. Det log en liten skog en bit från staketet och han hade bara några meter kvar på var han inne i den. Han kom in och det flög en massa grenar som blev avskjutna av alla skott som kom farande. Han sprang och sprang. Till slut började skotten att avta och han kände att det kunde nog gå vägen, fick han ett skott som snuddade han högra vad. Skotten sved upp huden och han fall till marken med ett skrik. Så fort han nuddat marken kända han att han var tvungen att fortsätta. Men just när han reste sig upp kunde han höra vakterna höra och jubla. Dom trodde dom hade dödat lilla Joshua. Joshua log och fortsatte så bäst han kunde.

Efter att ha sprungit, gått och små joggat kom han äntligen fram till en stad. Först tänkte han att här fanns det bara vänner de skulle hjälpa mig. Men sen kom han på att han hade på fångar dräkterna och folk i Tyskland gillade inte j...