Vi lever i männens värld.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vi lever i männens värld.
Av Alma Mamela.


Jordens befolkning består till hälften av kvinnor. Ändå blir kvinnor ständiga tvåor, ”Det andra könet”. Varför är det så?

Under några år på 70-talet var vi på väg mot jämställdhet. Jag föddes 1977. Det har praktiskt taget inte hänt någonting på hela min livstid. Visst, vi har en regering som till hälften består av kvinnor. Vi har en lag som ger kvinnor rätt till lika lön för lika arbete. Och det sägs att vi bor i ett av världens mest jämställda länder.

Men allt detta är bara trams. Ett alibi för att det ska kunna fortsätta så här. Ingen jämställdhet så länge som den ekonomiska makten är manlig. Ingen jämställdhet så länge som normen är manlig.

· Pojkar lär sig att överskatta sin förmåga, flickor lär sig att underskatta sin.
· Män tjänar mer pengar än kvinnor och har därmed ett ekonomiskt övertag.
· Män styr forskningen. Nio av tio professorer är män.
· Män styr näringslivet till 99,5 procent.

Detta var bara några exempel…

Som nyfödda är vi lika men behandlas olika; Pojkar kallas ”lilla vikingen”. Flickor ”lilla hjärtat”. Pojkar aktiveras och drivs framåt. Flickor lär sig vara söta och vårdande.

Under 90-talet har könsrollerna förstärkts. Barnen blir mer extrema i sina könsroller. Vi betonar olikheter mer än likheter mellan könen. När vi behandlar barnen olika leder det till att vi värderar könen olika. Det leder till att vi får ett förtryck av kvinnor i samhället. Kvinnor blir behandlade som en sämre sort.

I mansvärlden speglar sig både kvinnor och män i vad män tycker och tänker. Det är mannen som är norm och status.

Allt börjar i hemmet, anser jag. Barnet ser sin mamma och pappa och härmar. (Till en början i alla fall.) Föräldrar har ett jätte stort ansvar. De måste tänka på att om dom vill ha ett jämställt samhälle så måste det vara jämställt hemma. Man kan inte lära barnet någonting som man själv inte lever upp till. Därför är jämställdhet i hemmet viktigt. Men förskolan och skolan har också ett stort ansvar och jag anser att de inte är tillräckligt jämställt på dessa platser. (Mer om det senare.)

Samhället och media visar oss hur vi ska vara. Vi bombarderas dagligen med olika ”budskap”, vissa riktar sig till män och andra riktar sig till kvinnor. Vi får lära oss att män gillar vissa saker och att kvinnor gillar andra saker. Att vi är olika. Det kanske stämmer? Men är vi olika på grund av biologiska skillnader eller fostras vi att vara olika. (Jag tror på det senare alternativet.)

Om man inte håller med om hur könsrollerna ska se ut, kan det bli tufft att bryta sig loss ifrån det som alla förväntar sig av en. Det kanske är självklart för många att vara på att speciellt sätt. Att vara ”riktiga kvinnor” eller ”riktiga män”. De kanske aldrig har tänkt på könsrollerna? En del människor vill ha kvar könsrollerna som de är.

Barn är formbara och barn formas medvetet av alla i dess omgivning, från stunden de föds. Det börjar med att man får blåa/rosa kläder som bebis. Alla ska kunna se om barnet är en pojke eller en flicka. Detta är diskriminering anser jag. Undersökningar visar att man talar till bebisar på olika sätt beroende på vilket kön de har. Varför gör man det? Ska man behandlas olika beroende av kön?

Britt Wiberg har i sin doktorsavhandling ”The first hour of life” studerat föräldrar med nyfödda barn. Hon kom bl a fram till att föräldrarna inte ser sin bebispojke i nuet. Föräldrarna ligger ett steg före och pushar pojken. De ser honom som de vill att han ska bli; aktiv, presterande, stor, målinriktad.

Flickorna däremot får hela tiden ligga före föräldrarna. Flickorna gullas in i nuet av sina föräldrar. De dras tillbaka; Så liten och söt.
Det förväntas nämligen inga stora framsteg av bebisflickor.

Wiberg har lyssnat och antecknat på BB och så här tilltalas barnen. Nyfödda pojkar kallas: Vikingen, rackartyp, busunge, lilla gubben, vilde, skruttet, galning, lilla krabat, lillskiten, lilla tok, lilla kryp. Nyfödda flickor kallas: Lilla gumman, lilla hjärtegumman, lilla hjärtat, lilla knytet, lillisen, hjärtegull, lilla snuttan. Pojkar är tuffa och flickor är söta, fastän de än så länge inte har gjort någonting.

Flickor och pojkar får olika typer av leksaker. Och de leker med olika typer av leksaker. Barn tar till sig de leksaker som de uppmuntras att leka med. En flicka leker inte med bilar och en pojke lekar inte med babydockor, generellt sätt.

Vi kanske inte säger rätt ut till barnen vad de ska leka, men vårt kroppsspråk är lätt att tyda. Dessutom är reklamen på tv och i leksaksaffärer väldigt noga med att visa vilka leksaker som hör till pojkar/flickor.

Reklamens budskap är att tjejer ska förändra sig själva och att killar ska förändra världen.

Flickorna får rosa söta saker. Deras leksaker har ofta med barnuppfostran (dockor) och hushåll (små spisar, strykjärn mm) att göra. De tränas till att bli mödrar. Flickor ska vara lugna och rara. De får söta kläder och färgerna är rosa och rött.

Pojkarna får tekniska leksaker. Bilar, robotar actiongubbar och lego. De ska inte syssla med barnuppfostran och hushåll, eller hur? Pojkar ska vara tuffa och sportintresserade. Deras saker är blåa eller svarta, kläderna likaså.

En undersökning gjord av studerande på Göteborgs universitet visar skrämmande siffror. 94 procent av tillfrågade föräldrar tänker ge sina pojkar enbart typiska pojkleksaker.

Pojkar får inte alltid den ömhet de behöver i form av kroppskontakt, tröst och varma ord. De får höra: ”inte ska väl en stor kille som du gråta” t ex.
För flickor är det tvärtom. De får inte höra: ”kom igen nu, du fixar det här”. I stället daltar vi med dom och de ses som sköra och känsliga.

Flickor får oftare än pojkar kommentarer om sitt utseende och det är en positiv egenskap att se bra ut. Är man gullig beröms man för det. Pojkar beröms för handlingar som de utfört.

En sak som är viktig att notera är att de manliga egenskaperna värderas högre än de kvinnliga. Det är ok för en flicka att vara pojkflicka, dvs. tycka om att göra sånt som killar tycker om att göra. Men en kille som är flickaktig är det väl ändå något fel på? Betyder detta att det är bättre att vara man och att ha de manliga egenskaperna?

Psykologen Margareta Öhman har studerat barn, förskolor och jämställdhet. Hon tycker att okunskapen om jämställdhet är skrämmande stor på förskolor. Enligt Öhman har personalen på förskolor en tendens att ge pojkar mer beröm och mer skäll, mer tid och mer omsorg.

Hennes forskning i förskolan visar följande:

· Pojkar får mer uppmärksamhet.
· Pojkarnas problem ses, och diskuteras.
· Flickorna kommer i andra hand.
· Flickor får större ansvar.
· Pojkar har ett behov att röra på sig mycket, men det anses inte flickor ha.
· Flickors ”nej” tas inte på allvar av de vuxna.
· Flickor uppmanas att vara lydiga, pojkar som inte lyder anses självständiga.
· Flickor får mer träning i relationer och tal.
· Pojkar får mer träning i grovmotorik, ta för sig och stå i centrum.
· Pojkar får mer tillsägelser, negativ uppmärksamhet.

När dessa barn börjar skolan är könsrollerna redan ett faktum. Öhman anser att vi måste se bortom kön, och vi måste se barnen som individer.

För om man nu leker med dockor som barn, lär sig visa känslor, ta hand om osv. är det inte konstigt att man blir bra på det. Men detta innebär inte att alla kvinnor och flickor är bäst lämpade för dessa saker. Man måste se skillnaden.

Ju äldre barnen blir desto tydligare blir könsrollerna. I skolan är det värre än i förskolan.

· Mätningar av skolgårdar visar att de är utformade för pojkarnas aktiviteter. (Pojkarnas fotbollsplan dominerar ofta)
· Pojkarna talar två tredjedelar av tiden i klassrummet.
· Pojkar och män är normen i såväl skol- som bildböcker. Till och med djuren är av hankön.
· Flickor får ta lära sig att ansvara för ordningen i skolan.

Skolan är en stor och viktig del av barndomen. I skolan läggs grunden för arbetsliv, samliv, värderingar och framtidsmöjligheter. Dessa möjligheter måste vara lika för alla –oavsett kön.

Men samhället uppmuntrar oss att vara ”kvinnor” och ”män” och vi fortsätter att vara det. Den stora frågan är: vad är en man/kvinna? Hur olika är vi egentligen, förutom det fysiska?

Enligt media är vi väldigt olika. Tidningarna utgår ifrån att vi är på ett visst sätt; vissa tidningar riktar sig till män och andra till kvinnor. De sorteras dessutom på olika hyllor.

På den ”kvinnliga hyllan” finner vi: skvaller, mode, inredning, trädgård, barn, relationer, husdjur mm.
På ”männens hylla” har vi: sport, teknik, bilar, porr, vetenskap, film, samhällsfrågor mm. Vänta nu, är inte kvinnor intresserade av t ex porr, vetenskap och samhälle? Är inte män intresserade av barn, relationer och mode?

Om man ser sin pappa och andra män bete sig som ”män” och man ser sin mamma och andra kvinnor bete sig som ”kvinnor”, varför skulle detta vara så fel då? Det är väl naturligt att vi delar upp oss efter kön och att vi har roller? Det har vi väl gjort i alla tider, så varför ändra på ett fungerande koncept?

Svaret är mycket enkelt: Därför att det är orättvist.

· Den genomsnittliga lönen för kvinnor: 16 200.
· Den genomsnittliga lönen för män: 19 600.
· Av kvinnor i åldern 19-25 har 26 procent arbete mot 56 procent av männen i samma ålder.
· Nästan två tredjedelar av allt obetalt arbete i Sverige utförs av kvinnor.
· Av egna företagare med eget aktiebolag i Sverige är 73 procent män.
· 70 procent av egenföretagarna är män.
· Män begår 10 gånger så många våldsbrott som kvinnor. (I ett jämställt samhälle hade det varit lika många kvinnor som män som begick brott.)
· I den privata sektorn är ...