Weimarrepubliken-ett försök till demokrati

9 röster
16655 visningar
uppladdat: 2004-05-21
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning

Denna uppsats är tänkt att handla om tiden i Tyskland mellan 1919 och 1933.
Vad var det som hände? Kunde det ha slutat annorlunda? Har vi något att lära, som kan hjälpa oss att nå en ökad demokratisering runt om i världen?
Med facit i hand ser många mellankrigstiden som en tillfällig andhämtning mellan de två världskrigen. Med ord som misär förtryck och groende diktatur brukar man beskriva denna tid. Att förkasta den beskrivningen skulle vara att blunda för verkligheten men i den här uppsatsen vill jag försöka belysa ”den andra sidan av myntet”, det allvarliga försök till demokrati som 1919 gjordes i Tyskland – Weimarrepubliken.
Hur man trotts den väldigt kaotiska situationen satte tilltro till att folket skulle uppskatta och vilja bevara möjligheten att genom demokratiska val själva välja sina företrädare om de bara fick chansen. Som vi alla vet slutade det i katastrof 1933. Detta faktum tycker inte jag gör det hela mindre intressant, utan kan snarare få oss att förstå hur svårt det kan vara att nå demokrati och vilka de farligaste ”stoppklossarna” är.
Min förhoppning är att denna uppsats ska leda till just denna förståelse.

Weimarrepubliken - ett försök till demokrati

Historisk bakgrund

För att förstå den situation som rådde Tyskland 1919, då republiken utropades, behövs en tillbakablick till hur det tyska samhället såg ut innan och vad som hände under första världskriget. Detta är också nödvändigt för att förstå de andra ländernas agerande gentemot den nybildade republiken.

Det andra kejsardömet (1871-1918)

När Tyskland enades 1871 blev det en hårt auktoritär stat som bildades. En stat som inte hade sin grund i parlamentariska överenskommelser utan ett enande genom gemensamma krigsvinster från Frankrike, Österrike-Ungern och Danmark.
Kungen i den dominerande delstaten Preussen (se karta nr 1 i bilagan) blev självklar Kejsare och den reella makten var koncentrerad till honom. Bland annat eftersom han ensam utsåg regeringschefen. Riksdagen (som valdes med allmän och lika rösträtt för män) hade inget större inflytande mer än en begränsad del i beslutsprocessen när det gällde lagstiftning och budget.
Militären var en privilegierad grupp som var starkt knuten till kejsaren under den här tiden.
Vilket givetvis stärkte kejsarens maktposition
Om än ej demokratiskt så blev det nybildade riket framgångsrikt. Tysklands industrier blomstrade och landet blev snart en fullvärdig konkurrent till och gick t.o.m. på många områden om de tidigare dominerande grannländerna Frankrike och Storbritannien.
I och med den starka industriella tillväxten hade man råd att satsa på militära styrkor och vid krigsutbrottet 1914 kunde Tyskland ensamt mobilisera nästan lika många man som Frankrike och Ryssland tillsammans. Man hade även på senare tid börjat utgöra ett hot mot det Brittiska försvaret genom att satsa på en stark militär flotta.
Fram till 1890 hade Tyskland försökt kompensera denna framgång (som sågs som ett hot av grannländerna) genom att driva en allians politik där man slöt förbund med Ryssland och Österrike-Ungern samtidigt som man höll sig utanför kolonialpolitiken och på så sätt kunde spela ut britterna och fransmännen mot varandra.
Trotts att, eller kanske just därför att detta var en relativt framgångsrik politik beslutade Wilhelm den II att överge den till förmån för en mer aggressiv utrikespolitik där man bland annat försökte tillskaffa sig egna kolonier.
Detta ökade spänningarna mellan länderna och ändrade om i allianserna så att två starka block skapades, på ena sidan Trippelalliansen med Tyskland, Österrike-Ungern och Italien på andra sidan Ententerna med Frankrike, Storbritannien och Ryssland. Båda sidor rustade till tänderna för att kunna stå emot ett eventuellt anfall

Första Världskriget

I juni 1914 kom ”anfallet” eller det som brukar betraktas som den utlösande faktorn ”skotten i Sarajevo” och inom bara några dagar hade ett antal gränser förvandlats till fronter. Tyskland hamnade i ett tvåfrontskrig med Ryssland i öster och Frankrike i väster.
Som jag nämnde tidigare var båda sidor hårt rustade och säkra på seger. Detta ingav förståss stor prestige i kriget. I och med utvecklingen till ett skyttegravskrig med i rasande fart ökande antal döda blev en förlust av kriget på båda sidor allt mer otänkbar.
Hur skulle man då kunna rättfärdiga kriget?
Trotts att man på Rysslands begäran nådde fred på östfronten i mars 1918 skulle den tyska militärens ledare Hindenburg och Ludendorff bara några månader senare meddela regeringen att de omedelbart måste be om vapenstillestånd. Denna begäran grundades i insikten att ett fortsatt krig bara skulle leda till ännu större mänskliga förluster och totalt sammanbrott för den tyska armén.
Det som skulle komma att få en avgörande roll för krigsslutet var Amerikas inblandning i konflikten. Amerika som in i det längsta hade velat hålla sig utanför kriget valde 1918 att gå in på Ententernas sida. Till skillnad från sina bundsförvanter på den europeiska sidan låg det dock ingen större prestige eller uttalat hat mot Tyskland bakom deras agerande. Att målet istället var ett stabilt och fredligt Europa visade sig inte minst i fredsförhandlingarna i Versailles.

Weimarrepublikens uppgång och fall

Republiken utropas

Under krigets sista dagar utropades utav den nya Rikskanslern Max von Baden
- Att Tyskland inte längre var att betrakta som ett enväldigt kejsardöme utan som en parlamentarisk monarki (som i och med Wilhelm den II abdikation skulle innebära att landet blev en republik).
Därför blev det också den nytillsatta regeringens uppdrag att underteckna det för Tyskland förödande vapenstilleståndet. Vilket får beaktas som en minst sagt dålig start.
Begäran om vapenstillestånd innebar givetvis även fredsförhandlingar som kom att äga rum i Versailles i juni 1919.
Tyskland och Österrike-Ungern som sågs som krigets förlorare fick inte vara med under förhandlingarna som istället ensamt sköttes utav Frankrike, Storbritannien, Amerika och Ryssland. Trotts att både Amerika och Storbritannien förespråkade en mildare linje blev det hämndlystna Frankrike som i stort sätt fick igenom sin vilja. Hämnd för såväl det fransk-tyska kriget 1870-1871 (då Frankrike förlorat viktiga landområden till Tyskland) som för de enorma ekonomiska kostnaderna och mänskliga lidande kriget orsakat Frankrike.
Den konkurrenstanken som fanns innan kriget speglas till stor del i fredsfördraget. Det är mycket svårt att tolka det som att man genom fördraget vill nå en långvarig fred och ett stabilt Europa snarare verkar syftet vara att så pass hårt trycka ner Tyskland att landet aldrig mer eller åtminstone för så lång tid som möjligt framöver inte skulle kunna utgöra ett militärt och ekonomiskt hot mot omvärlden.
Man skulle kunna sammanfatta fredsfördragets innebörd för Tyskland i fyra punkter
· Tyskland fick ensidig skulden för kriget
· Tyskland var tvungen att avsäga sig landområden, bl.a. alla sina kolonier
· Tyskland fick lova att hårt begränsa sin framtida militära styrka
· Tyskland blev skyldig att betala ett enormt krigsskadestånd till segermakterna
Vad dessa punkter mer ingående innebar kommer jag att gå in på närmare under rubriken: Hoten mot och möjligheterna till demokrati.
Man kan dock ganska enkelt dra slutsatsen att Tysklands framtid inte skulle bli speciellt rosenröd. Som jag nämnde i inledningen innebar inte detta att Tyskland gick diktaturens väg utan istället skapades en demokrati som skulle vila på en långtgående demokratisk författning
– Weimarförfattningen.
Namnet kom sig utav att det var i den lilla tyska staden Weimar som nationalförsamlingen samanträdde och antog författningen. Den innebar bland annat att det tyska folket fick ett antal mänskliga fri och rättigheter som t.ex. likhet inför lagen, mötes-, yttrande-, och religionsfrihet och okränkbarhet av den privata egendomen.
Det som var mest utmärkande i författningen var tron på att all makt skulle utgå från folket. Den nationalförsamling som antog författningen delade synen på att det var inte var folket utan överheten (kejsardömet) som hade orsakat den senaste tidens nederlag. På grund av detta brutna förtroende skulle makten flyttas från överheten till folket.
Detta gjorde man genom ett antal förändringar i det gamla maktsystemet.
Riksdagen som tidigare hade styrts av den av kejsaren utvalda Rikskanslern fick nu en betydande roll. En annan skillnad var att den numera utsågs genom proportionerliga val där både män och kvinnor hade allmän och lika rösträtt. Rikskanslern utsåg den folkligt valda presidenten och i allmänhet valde han ledaren för det största riksdagspartiet.
Direktdemokratiska principer fanns också. För att driva genom en folkomröstning krävdes det bara att 10 % av de röstberättigade ville ha en sådan.
Riksrådet (där representanter för de olika förbundsstaterna satt) blev i stort sätt av med sin makt och fungerade främst rådgivande. För att än mer begränsa att den dominerande tyska delstaten Preussen skulle få en övervägande makt skrev man in i författningen att även om en stats antal medlemmar i riksrådet berodde på dess storlek fick dess medlemmar inte utgöra en större del en två femtedelar av det totala rådet.
Författningen innehöll emellertid en ”brasklapp”, § 48. I denna artikel stod det att i händelse av nationell nödsituation kunde presidenten upplösa riksdagens makt och ensam styra riket.

Hoten mot demokratin

I inledningen till detta arbete nämnde jag att den europeiska mellankrigstiden ofta förknippas med misär och rasande ekonomier m.m. i Tyskland var detta stillstånd starkt kopplat till fredsfördraget i Versailles, i alla fall om man talar om krisen mellan 1919 och 1924.
Den ensidiga skulden för kriget var givetvis en stor skam och ansågs som ett orättfärdigt påstående. Att det var representanter för republiken som skrivit på fredsfördraget skapade redan från börja i framförallt militärkretsar en misstro till dess duglighet.
Ett annat hårt slag mot militären blev begränsningarna av armén. Enligt fördraget hade Tyskland bara rätt till ett riksvärn på 100 000 man vilket får ses som en ytterst liten grupp för ett rike i den storleken.
Fördraget innebar även att Republiken fick avskriva sig ett antal landområden dels alla kolonier vilket i och för sig inte blev speciellt hårt slag värre var att acceptera förlusterna av de egna landområdena (jämför karta nr 1 och 2 i bilagan). Även om detta var en stor skam och innebar att man bröt sönder områden som var ekonomiskt beroende av varandra blev det hårdast slaget ockupationen av industristäderna i Ruhrområdet. Denna ockupation var dock inte en formell del av Versaillesfördraget utan Frankrikes svar på att Tyskland försökte komma undan skadestånden genom att medvetet dra upp inflationen.
Den punkt som kom att spela störst roll för republikens utveckling var dock krigsskadeståndet.
Till en början lyckades man inte ens fastställa ett belopp, det enda säkra var att det handlade om oerhörda summor. Den redan utblottade Tyskland valde att använda sedelpressarna som ”lösning” på problemet. Vilket satte igång den berömda väldiga tyska inflationen i oktober 1922. Innan inflationen nådde sin kulmen skulle en svens krona vara värd en billion tyska mark. Detta fick givetvis förödande konsekvenser för såväl arbetare men inte minst småsparare vars tillgångar helt plötsligt blev värdelösa. Inflationen skapade även ett moraliskt förfall då normer som ”hederligt arbete och långsiktigt sparande, lönar sig i längden” omkullkastandes
Man skulle kunna tänka sig att det största hotet mot demokratin skulle bli just denna kris och senare depressionen i början av 1930.
Jag skulle dock vilja peka på två andra faktorer som de största hoten dels att författningen saknade en lägre spärrgräns vilket gav utrymme för en mängd småpartier som var svåra att samordna och dels den utbredda misstron mot demokrati som styrelseskick.
Detta grundar jag i att om man jämför med andra europeiska länder och inte minst Amerika som drabbades hårt av världsdepressionen i början av 30-talet så var det bara i Weimarrepubliken som oppositionen framgångsrikt kunde driva kritik mot själva systemet i sig och inte bara mot sina motståndares politik.
Detta tror jag b.l.a har sin grund i att man då inte på samma sätt som idag hade några varnande diktatoriska exempel och att det inte som i de flesta andra demokratier varit den breda massa som drivit igenom den. För att förstå vilka möjligheterna och hotbilderna var under republikens barndom behöver man ha en bild av vilka samhällsgrupper som fanns i Weimarrepubliken i början av 20-talet och vilken inställning dessa hade till demokratin.
I samhällets botten hittar man fabriksarbetarna den största gruppen som man skulle kunna tänka sig därför också tilltalades av att den folkliga majoriteten skulle ha makten. Problemet var att denna relativt obildade grupp inte alltid hade kunskaperna att ta den makt som blivit tilldelad dem. Ett annat problem för de socialdemokratiska företrädarna som hade hoppats på så gott som hela denna grupps stöd var den kris republiken befann sig i vid utropandet. Denna nedersta grupp i samhället drabbades förståss hårt och när inga snabba förändringar skedde svek stödet.
Dessutom ansåg många i denna grupp att republikens system inte var tillräckligt radikalt för att förändra deras livssituation och anslöt sig då till kommunisterna.
På nästa plats i samhället fann man medelklassen som bestod av kontoristerna, affärsinnehavarna och de äldre småspararna.
Här hade till en början republiken sina främsta förespråkare men i och med den för majoriteten av denna grupp förödande inflationen blev många tvivlande.
Bönderna var kanske de som hade det bäst ställt i det tyska samhället under den här tiden. Även om det är en splittrad grupp med allt från arbetare till godsägare hade de gemensamt att deras produkter alltid var eftertraktade och behöll ett reellt värde inte minst genom den svält som rådde i republiken under flera år.
Arméns förhållande till republiken var komplicerat p.g.a. att samtidigt som de hade kvar de då typiskt militära värderingarna att bara en stark ledare kunde få ordning på det sargade landet och avsäga sig det förnedrande Versaillesfördraget så var det från den föraktade staten de fick sina löner. Med denna bakgrund är det svårt att se hur republiken överhuvudtaget överlevde. Paradoxalt nog blev det just en av de då största demokratiska motståndarna som höll liv i republiken – Kommunisterna.
Rädslan för kommunismen och till viss del den våldsamma högerextremismen var utbredd och att de demokratiska partierna utgjorde en motvikt mot dessa gav dem allmänhetens stöd även om man kanske egentligen inte trodde på demokratins förträfflighet.
Extremismen innebar självfallet även problem som kuppförsök och politiska mord vilka gör systemet skakigt.

Hur man hanterade hoten

Till en början var regeringen ganska lamslagen inför den situation de hade ställts inför. Detta resulterade i politiska mord, kuppförsök och inte minst den rasande inflation som rådde mellan 1922-1923. Att Frankrike svarade med att ockupera Ruhrområdet lyckades man inte heller hantera på något bättre sätt än att utlösa strejker som än mer skadade den tyska ekonomin. Det man möjligtvis gjorde var att se till at få den tyska armén på sin sida dessa var dock inte lättköpta. De krävde bland annat att regeringen helt tog på sig ansvaret för fredsförhandlingarna i Versailles och att dem även ställde upp på myten om den obesegrade tyska armén och att nederlaget helt berodde på att de blivit förrådda av civila politiker. Trotts att man gjorde detta och betalade ut höga löner till officerarna behöll många av dem åsikten att republiken bara var av ondo och att det skulle behövas en stark ledare för att få Tyskland på fötter.
Man skulle kunna säga att riksdagen överhuvudtaget inte tog tag i problemen. Bristen på handlingskraft under dessa år kan bitvis förklaras med valresultatet 1920 (se nedan)

Statistik över röstsiffror i Weimarrepubliken

Partier 1920juni 1924dec. 1928maj 1930sept. 1932juli 1932nov. 1933mars
Kommunisterna 2,1 9,0 10,6 13,1 14,5 16,9 12,3
Socialdemokraterna 21,7 26,9 29,8 24,5 21,6 20,4 18,3
Centerpartiet 13,6 13,6 12,1 11,8 12,5 11,9 11,2
Nationella folkp. 15,1 20,5 14,2 7,0 6,2 8,9 8,0
Nazisterna - 3,0 2,6 18,3 37,4 33,1 43,9
Summan avövriga partiers röster 49,5 27,9 22,7 35,3 7,8 8,8 4,3


Eftersom det i författningen inte fans någon lägre spärrgräns för partier räckte det med att man hade 0,5 % av rösterna för att få en riksdagsplats. Detta skapade givetvis väldiga problem när man skulle försöka samordna regeringar och driva igenom beslut. Den vanliga ”kohandeln" som ofta förekommer mellan regeringspartierna i minoritetsregeringar blev väldigt svår att genomföra, då det inte gick att nå någon stabil regering där man kunde lita på varandras stöd och beroendesituation. Politiken blev dessutom splittrad då man i en fråga kunde få stöd för radikal vänsterpolitik i en specifik fråga samtidigt som man nästa dag röstade igenom högerpartiernas linje i en annan fråga.
Oväntat nog nådde man en brytpunkt redan i slutet av 1923 innan valet året senare. Det som gjordes var att de tre starka mittenpartierna gick samman och drev en gemensam politik under Rikskanslern Gustav Stresemann. Det nya konceptet var en handlingskraftig men kontroversiell politik utan svårare ingredienser än att ersätta den gamla valutan med en ny och samtidigt ta kontroll över sedelpressarna samt införa vissa sparsamhetsåtgärder.
Hur kunde då denna politik som fick republiken på fötter vara kontroversiell?
Många hade sett (framförallt högerextremister) att inflationen hade ett egenvärde som protest mot krigsskadestånden. När nu denna plan misslyckades såg man det som eftergiftspolitik som gynnade Frankrike. Detta får man nog även se som en anledning till att åtgärderna inte hade vidtagits tidigare.
I vilket fall som hälst blev det en framgångsrik politik som ökade omvärldens förtroende för Tyskland och stabiliserade deras relation till de omliggande länderna bland annat fick man bli medlem i Nationernas Förbund och Amerika gick in med ett stort ekonomiskt stöd.
Även inom landet fick det positiva effekter så som att extremistpartiernas stöd och antalet småpartier stabiliserade och i vissa fall t.o.m. minskade.
Det såg ut som om den Tyska republikens otur hade vänt men då (1930) kom nästa kris världsdepressionen.




Republikens fall

Den kris som kom blev på många sätt värre än den som rådde under åren 1922-1923.
Till skillnad från då var detta inget isolerat tyskt problem utan en världskris. Nu skulle det visa sig att de goda år republiken hade haft mellan 1925 och 1929 i mångt och mycket hade byggts på lån från framförallt USA som nu utlånarna ville ha tillbaka. Detta slog hårt mot alla samhällsklasser. Bönderna som hade klarat sig relativt bra förra krisen eftersom de ägde eftertraktade varor var nu skuldsatta. Skuldsatta var även industrin som dessutom drabbades av överkonsumtion när amerikanska köpkraften svek. Allt detta slog givetvis hårt mot arbetarna då en massarbetslöshet blev följden som i sin tur orsakade att fackliga överenskommelser bröts upp. Utvecklingen blev förödande för alla regeringspartierna men framför allt för socialdemokraterna som förlorade många röster till kommunisterna.
Mitt i denna kris föll regeringen samman och kvar blev en spridd högerpolitisk minoritetsregering som inte kunde driva någon egen politik utan fick använda sig av paragraf 48. Demokratin i Tyskland övergavs alltså i princip redan innan Hitlers makttillträde vilket gjorde det ännu svårare för partierna att bemöta hans kritik mot hela det demokratiska systemet. Nationalsocialisterna hade även annan fördel nämligen att de aldrig suttit vid makten vilket gjorde det möjligt för dem att lova guld och gröna skogar utan att behöva stå tillsvars för tidigare misslyckanden. Vilket visade sig framgångsrikt då de i valet 1933 fick 43,9 % av rösterna. Till sist kunde inte president Hindenburg hålla tillbaka längre och den 30 januari 1933 utsågs Hitler till Rikskansler vilket blev Weimarrepubliken slutliga dödsstöt.

Analys

Kunde demokratin i Weimarrepubliken överlevt?

Det jag ser som var det största felet man begick var att man inte tog tag i de två grundläggande hoten som jag tidigare nämnt:
- Avsaknaden av spärrgräns mot småpartier och den utbredda misstron mot demokratin.
Man får dock se att det hade sina förklaringar.
Att jag ser avsaknaden av spärrgränser som ett så pass viktigt hot, även om småpartier inte var något primärt hot vid republikens fall beror på att jag tror att det grundlade en misstro mot demokratin. Det orsakade trotts allt att regeringarna mellan 1920 och 1930 skulle kunna liknas vid en koalitionsregering med samtliga sju svenska riksdagspartier.
Hur kom sig då denna avsaknad av spärrgränser?
Jag skulle vilja kalla det ett rent misstag. Detta misstag tror jag berodde på att det i teorin låter väldigt demokratiskt med ett sådant system och att författningsskrivarna inte hade erfarenhet av vad det skulle kunna ställa till med i praktiken. Att man inte lyckades förändra författningen under årens gång är än lättare att förstå eftersom det då frågan var aktuell skulle ha krävts att minoritetspartierna skrev på något som inskränkte deras egen maktposition bara för att gynna systemet.
Det andra stora problemet
- Misstron mot demokratin, var minst lika svår att avvärja. Det jag kan tänka mig hade stärkt demokratin vore om man inte hade centraliserat makten så hårt. Min teori är att om människor hade kommit närmare beslutfattningen och sett hur deras röster påverkade politiken skulle opinionen för demokrati öka. En annan faktor som jag tror spelade roll var att folket inte hade några direkt varnande exempel på vad diktatur kunde innebära. Alla kan vi nog vara överens om att det var ytters få om ens några av dem som röstade på nazisterna som hade en aning om vad det skulle leda till.

En jämförelse med samtida Tjeckoslovakien

Under arbetets gång råkade jag av en slump läsa att Tjeckoslovakiens demokratiseringsprocess på många sätt samanfaller med den i Weimarrepubliken, vilket jag tycker ger tillfälle till en spännande jämförelse.
Likheterna mellan länderna är slående. Båda hade varit kejsardömen som raserats av världskriget och även om Tjeckoslovakien inte blev lika hårt ansatt av Versaillesfördraget satt de i en jobbig sits med ett antal etniska grupper som hälst hade velat bli självständiga eller fått tillhöra sina modersländer.
När man ser till författningarna är de i och princip identiska förutom att Tjeckoslovakiens saknade den paragraf som gjorde det möjligt för presidenten att i nödsituationer regera utan riksdagens medgivande. Både byggde på parlamentarisk demokrati där riksdagsledamöterna tillsattes proportionellt utan nedre spärrgränser utifrån val med allmän och lika röstrött.
Inte oväntat fick båda länderna en utveckling med riksdagar som innehöll uppåt 17 partier där det krävdes breda koalitioner för att skapa regeringar. Tjeckoslovakien gick inte heller fri från de politiska mord som var vanliga i Weimarrepubliken. Det som skiljer de två länderna åt är att i den ena överlevde demokratin den ekonomiska krisen under 1930-talet.
Det har inte varit lätt att hitta några självklara anledningar till detta men min teori är att synen på diktatur skiljde sig mellan de två länderna.
Tyskland hade haft sin blomstringstid...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Weimarrepubliken-ett försök till demokrati

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2004-05-21]   Weimarrepubliken-ett försök till demokrati
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2948 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×