Zimbabwe - Ett land i kris.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning
I denna uppsats har jag inriktat mig på landets historia, hur landet formats och hur politiken har växt fram. Det nutida läget i Zimbabwe år mycket spänt, där president Robert Mugabe står mot oppositionen i den politiska och sociala kris som präglar landet.

Historik

På stadsbildningarna med centrum i stora Zimbabwe efterföljdes av två stater. I väster var det Butua vars härskare hette Torwa. I norr bildades staten Mutapa, som i västerlandet beskrevs som ett sagolikt guldrike. Detta rike hade från år 1500 en aktiv handelsförbindelse med portugiserna i Mocambique, som senare kom att dominera Mutapa allt mer. Vid slutet av 1600 - talet tog klanen Changamire och dess anhängare, rozwi, över styret och besegrade portugiserna. De erövrade också riket Torwa i i sydväst.
Under 1700 - talet drog sig rozwi-folket tillbaka för att det brytbara guldet började ta slut. På 1830 - talet kom nguni-folket ndebele från söder och erövrade västra Zimbabwe. Det var under ledning av härskaren Mzilikazi, som de grundade matabeleriket runt åt 1840.
Då sonen Lobengula blev kung omkring 1870 kom ndebele under ett växande tryck från Sydafrikas vita befolkning. Den sökte nya områden för en vidare expansion av sitt rike och användning av olika naturresurser. Cecil John Rhodes ledde från söder de engelska trupperna i försöket att binda samman Kap-Kairo-linjen. År 1888 tvingades Lobengula att underteckna det s.k. Ruddavtalet, som blev grunden för erövringen av Zimbabwe. Kolonisationen inleddes 1890. Ett flertal uppror och väpnat motstånd följde med kolonisationen.
1896 utbröt ett befrielsekrig, som krossades av engelsmännen. Landet började snart att se ut som västvärldens länder. Järnvägar, utvinning av ädla metaller, industrier och tobaksodlingar för export gjorde landet mycket efterfrågat för vita kolonister. Landet kallas nu för Rhodesia. Före första världskriget fanns det ca 25000 vita människor i Rhodesia. 1923 blev Rhodesia den självstyrande kolonin Sydrhodesia som stod under den engelska kronan.
Under de följande 30 åren steg de vitas antal till mer än 150000. Den afrikanska befolkningen trycktes ned med metoder som liknade de som användes i Sydafrika bl.a. infödingsreservat, passlagar och segregation.
Politiken som drevs var inte populär bland befolkningen och motståndet skärptes när kolonin 1953 slogs samman med Nordrhodesia ( nuvarande Zambia ) till Centralafrikanska federationen och all makt låg hos de vita.
De politiska partierna börjar nu att växa fram. 1957 bildades den Sydrhodiska grenen av African National Congress med Joshua Nkomo som ledare. 1962 organiserades Zimbabwe African Peoples Union ( ZAPU ). Året därpå bildades en konkurrent, Zimbabwe African National Union ( ZANU ).
Ian Smith var den förste vita politiker som var född i Rhodesia. Han förklarade 1965 landet självständigt från Storbritannien. Engelsmännen vidtog ekonomiska sanktioner.
På 1970 - talet fick ZANU-PF Robert Mugabe som förgrundsgestalt. Kampen mellan svarta och vita hade nu börjat på allvar. Zimbabwe blev en självständig stat år 1980. De första allmänna valen hölls som hölls samma år blev en stor seger för Robert Mugabe. Mugabe blev Zimbabwes första premiärminister. Den vita befolkningen reducerades nu snabbt. Under perioden 1975 - 85 sjönk den med mer än 50 %. Under samma period ökade den afrikanska befolkningen radikalt och detta resulterade i stora problem med försörjningen.
Trots detta nådde landet under de första åren som självständigt betydande resultat och framgångar på områden som t.ex. utbildning. Landet var sargat efter de många krigsår och de omfattade reformerna ställde stora krav på landets ekonomi. Befolkningen tvingades acceptera den låga levnadsstandarden, höga arbetslösheten, inflationen och den stora skuldsättningen till utlandet. Detta missnöje var det största hotet mot Mugabe och hans regering.
Hittills är det inte någon som öppet vågar trotsa Mugabe, förutom Dzikamai Mavhaire. Han har två gånger krävt att Mugabe skall avgå, och båda gångerna har han råkat ut för livshotande trafikolyckor. Mugabe har styrt Zimbabwe med järnhand, men i valet till parlamentet som hölls 1995 fick oppositionen för första gången chansen att segra i ett val. Mugabe och hans parti ZANU vann dock och anklagelsen om valfusk kom omedelbart från oppositionen.

Zimbabwes inrikespolitik

President Mugabe tvingades visserligen att avstå från att göra Zimbabwe till en enpartistat, men i praktiken styrs det ändå av ett parti. Mugabe och hans parti ZANU-PF är det största och dominerar det politiska spelet. Partiet favoriseras i många situationer. Det är det enda parti som fått ekonomiskt stöd från staten.
Flera partier inom oppositionen bojkottade valet 1995. Det betydde att valet redan var avgjort, eftersom president Mugabe har rätten att utse 30 parlamentsledamöter. På detta sätt har ZANU-PF redan från början mer än 85 av de 150 mandaten. I valet var röstdeltagandet rekordlågt, endast 30 %. Fördelningen av mandaten blev också som väntat; ZANU-PF fick alla mandat utom två.
Trots starkt motstånd gör sig oppositionspartierna allt mer hörda. Ett av de mer uppmärksammade partierna är ZAPU 2000. Både namn och partisymbol har tagits från den förre ndebelsledaren Joshua Nkomos parti.
De två mandat som ZANU-PF inte fick i parlamentet gick till ZANU-Ndonga och Zimbabwes Demokratiska Union. Unionen leds av den f.d. detta gerillakämpen Margaret Donga. Hon uteslöts ur ZANU-PF, antagligen för sin kritik mot korrumperade politiker, men hon ställde upp i valen 1995. Hon förlorade valet men hävdade att hennes förlust berodde på valfusk och domstolen gav henne rätt. Valet i vissa regioner fick göras om.
Den stadigt sjunkande levnadsstandarden och besvikelsen över politikernas tomma löften har under de senare åren lett till alltmer intensiva protester, demonstrationer och strejker.

Missnöjet riktar sig i huvudsak mot den 75-årige presidenten.
President Mugabe anklagas för att ha blivit allt mer maktfullkomlig. Att hans popularitet sjunker visade sig bland annat i ett mycket lågt valdeltagande. Även det egna partiet ZANU-PF, har önskat att presidenten ska avgå, eller att hans mandatperiod begränsas. Nästa presidentval kommer att hållas år 2002. Det är oklart om Mugabe kommer att ställa upp ytterligare en gång. Risken för sociala konflikter, både mellan svarta folkgrupper, men också mellan svarta och vita, ökar i takt med arbetslöshet och fattigdom.
Det är främst två beslut, som orsakat de senaste årens ekonomiska kriser, dels obudgeterade pensioner till krigsveteranerna och dels deltagandet i Kongo-kriget. Båda besluten har president Mugabe tagit helt själv. Utgifterna finansieras med extra skatter. Presidenten har också kommenderat ut en våldsbenägen del av krigsveteranerna för att ockupera ett hundratal utvalda vita farmer. Några farmare har mördats, bl.a. en man gift med en svensk kvinna.
Landets befrielsekamp var en kamp om jorden. Planer på en jordreform har funnits ända sedan självständigheten 1980, men den s.k. Lancaster-Houseuppgörelsen 1974 fick grundlagsstatus och förbjöd regeringen att beslagta jord från vita storgodsägare. Avtalet gällde i tio år och 1992 antog en ny jordförvärvningslag, som gav regeringen större möjligheter att expropriera och tvångsinlösa gårdarna. President Mugabe vill dock inte betala någonting.
7.5 miljoner småbönder odlar fortfarande den sämsta jorden, medan storjordbruken, drivna av godsherrar, upptar den bördigaste marken.
Mugabes försök att driva bort den vita befolkningen som alltid dominerat näringslivet kan ibland innehålla en öppen, rent hatisk attityd.
Den politik Robert Mugabe driver idag är rasistisk. Han anser att det är den vita minoriteten, som är orsaken till landets ekonomiska kris. Den vita minoriteten är knappen en halv procent av hela Zimbabwes befolkning.
Parlamentsvalet den 24 - 25 juni i år var mycket betydelsefullt. Den banade väg för en ny epok med flerpartidemokrati. Oppositionen med det ledande partiet MDC kan nu stoppa Mugabes parti från att ändra författningen på sina villkor. Regeringen har visserligen majoritet i parlamentet, men den politiska bilde...