Ond cirkel

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innan ni läser stavfel/grammtikfel finns säkert, har inte kollat på det ännu. Läs och lämna gärna ett betyg och en kommentar. Skrev den på 1,5 så. ;)

Han såg bilarna och folket röra sig på gatan nedanför. ”Vad är det som händer, vad vill ni mig? Varför får jag inte dig?” Skrek han ut mot den tomma gråa himmeln. En kall vind träffade honom och han höll på att tappa balansen och falla rakt ner till sin död. Helvete, varför? Ska detta bli min sista utväg? Frågade han sig själv och med ett tveksamt kliv lämnade han taket och susade ner mot slutet. En röst hördes: ’’Dööö’’. Han slog i marken och allt försvann.

Den gråa himlen bländade hans ögon och det hördes ett isande skrik, som fick blodet att frysa i hans ådror. Förbipasserande sprang fram till honom för att titta vad som hade hänt. Vad var fel? Vad hände? Frågade han sig själv i panik. Med ett andsträngande försök att resa sig lyckades han resa sig och ta sig ur ringen med folk. Men vad gör dom? Benen vek sig och han föll ihop. Folk stod fortfarande runt platsen där han hade legat. Mera folk anslöt sig till skaran, medan flera andra ryggade tillbaka. Han såg hur en pöl av blod kom rinnande ner från trottoarkanten, han följde blodet med blicken och såg en kropp ligga där. Kroppen var bekant, med den svarta tröjan, de blåa jeansen och de utslitna gymnastikskorna. En skrämmande isande känsla fyllde honom och håret på armarna reste sig. ”Hallå!? Jag är här” skrek han och ställde sig upp. Med desperata försök att få kontakt med omvärlden, ställde han sig och skrek med blicken höjd mot himlen. Han kände hur någon flåsade i hans öra och en kall röst säga: ’’Ingen kan höra dig, du är död’’.
Som en blixt for han runt och för att se vem som var bakom honom. Ingen var där, bara en massa bilar som susade förbi. Det hördes en ny röst i hans öra: ’’Vi ses snart, låt inte dem ta dig’’.
Han föll och allt försvann ännu en gång.

Ett fågelkvitter hördes utanför hans fönster och han kände en känsla av misslyckande inom honom. ”Ännu ett misslyckande, jag måste ta mig till dig, hindrar du mig?” Var frågan som han hade ställt i sina tankar utan svar dem senaste veckorna. Han reste sig ur sängen och gick fram till skrivbordet. Där låg ett brev med texten ’’Till William’’, han öppnade det och läste det.
I brevet läste han:

’’Hej, när du läser detta är jag inte här, jag vill att du ska veta att jag älskar dig över allt annat. Men jag klarar inte mer, William. Det finns inte ord som kan få någon att förstå. Vi ses snart. Din Julia’’

Medan ilskan och sorgen växte inom honom skrynklade han ihop brevet . Det började rycka i han ögon och tårarna kom medan han sjönk ihop i ett hörn. Varför? Vad har jag gjort för fel? Snälla? Jag var här för dig, du förstår inte. Varför?
Det hördes en knackning på dörren och en mjuk och varm röst sa: ”Gubben, hur är det?”
”Bra” Sa han och försökte samla sig.
”Kommer du och ätter frukost med oss?”
”Nej jag har redan ätit”.
”Redan, okej”.
De blå jeansen låg slänga på golvet och den svarta tröjan med. Han tog på sig dem och gick ut från sitt rum. Han kikade fram bakom ett hörn, där satt hela hans familj, hans lillasyster, storebror, mamma och pappa. ’Hur kan jag lämna er? Tänkte han för sig själv och skymde ansiktet för att ingen skulle se tårarna sippra ner från hans kinder. När han kom in i badrummet, tittade han sig själv i spegeln och försökte intala sig själv att det inte var hans fel att Julia hade hoppat.

Klockan var kvart över åtta och skolan hade redan börjat och han stod fortfarande kvar i badrummet. Han hade lyckats intala sig själv att inget skulle bli bättre om han satt hemma, så han tog sin väska och började bege sig mot skolan.

Korridoren var helt tom på folk det, han började gå mot klassrummet när städaren dök upp bakom hörnet. Städaren log mot honom och en försökte få till ett leende. Men inombords var han tvungen att försöka blockera sina känslor för att inte börja gråta.

Inte gråta, ta dig samman nu för i helvete. Vad ska dom tro om mig? Tänkte han när han stod utanför klassrumsdörren. ”Nej, aldrig igen” sa han när han tänkte på vad dem brukade säga: ”Haha, sluta sörj och gå vidare hur patetisk är du?”, ”Jävla lipsil”, ”Haru blivit bög eller?”. ”Varför? Vad har jag gjort?” Sa han högt i korridoren och det ända svar han fick var sitt eget eko.

Tunnelbanan mot staden skulle ankomma om några minuter och han skulle bege sig till samma plats som alla andra dagar dem senaste veckorna. Det hördes ett pling och tåget skulle snart vara här, tåget svischade in på perrongen. Benen kändes tunga och han lyckades tillslut komma in i vagnen. Han sjönk ner på ett tomt säte och blickade ut genom fönstret.

När han kom ut från tunnelbanan så började han bege sig mot den vanliga byggnaden. Stegen kändes ännu tyngre nu och när han väl var framme klev han in genom porten till stadens högsta byggnad. Hissknappen kändes otroligt trög och när hissen klev han in. Han tryckte på knappen till den högsta våningen. När han stod i hissen började han tänka på vad som hade gått snett. En bekant röst hördes: ’’Våning femtiosex’’ och dörrarna till hissen gled up och avslöjade en lång korridor. Dörren där det stod tillträde förbjudet stod som vanligt på glänt och han gick genom den. Han klättrade upp för stgen som leder upp till takluckan. Med långsamma kliv klättrade han upp och öppnade luckan. Försiktigt öppnade han luckan och långsamt stack ut huvudet för att titta om någon var där. Det ända han såg var en gråhimmel och en vit duva som satt på en antenn. ”Nu var det dags igen” sa han med en hög darrande röst och klättrade upp ur luckan. Han gick mot kanten med små försiktiga steg tills han tillslut nådde kanten. Där nere såg han folket på gatan krylla som myror och bilarna fara förbi. Jag kan inte lämna alla, jag kan inte göra så. Ska jag låta dem gå igenom samma sak som mig? Men jag måste få ett svar, varför? Frågade han sig själv i ren desperation.

Han hade stått vid kanten i flera timmar nu och mörkret höll på att falla. ’’Ska jag? Jag måste få ett svar. ’’ sa han med en tvekande röst. Han sänkte blicken ner mot gatan och skrek ut mot himlen ”Vad är det som händer, vad vill ni mig? Varför får jag inte dig?” Det hördes ett svischande ljud när den kalla vinden träffade honom och han tappade nästan balansen. Med ett tvekande kliv kände han hur han lämnade byggnaden och flög ner mot marken. Den kalla rösten hördes ännu en gång: ”Dööö…”. Ljudet av skrik och höga röster från gatan skärade i ögonen. Tillslut lyckades han kravla sig ur folkmassan och såg sig själv ligga död på marken. Allt försvann och han hörde fåglarna kvittra utanför fönstret. Han slog upp ögonen och reste sig ur sängen. På skrivbordet låg ett brev adresserat: ”Till William’’.

Dagen fortsatte som den brukade göra och han var tillslut var framme vid luckan. Han öppnade den försiktigt och där såg han den gråa himlen. Men något var fel, något var borta. Tänkte han. Han klev upp från luckan och gick sakta mot kanten. När den han stod vid kanten tänkte han: Varför tvingas jag att upprepa detta gång på gång? Ska jag hoppa igen? Han stod och tvivlade i flera timmar tills han kände den kalla vinden träffa honom och han förstod att det var dags igen. Nej,tänkte han medan han kastade sig baklänges bort från kanten, han slog i taket och började kravla sig bort från kanten. Men kanten kom närmare och närmare han, han tittade bakåt för att förtvivlat se hur långt det var kvar tills luckan. Det han var en skrämmande syn, taket slutade i en horisont och kanten kom allt närmare i en rasande fart. Då slog det han: ”Vänta, var är den vita duvan? Det är du, du är inte död Julia!” Skrek han mot kanten.
”Du kan inte vinna mot mig, dööö… ” Den kalla rösten var tillbaka.
”Sluta jag tänker inte hoppa, nej’’
Värmen och modet växte upp inom honom, han hade inte hoppat.
”Du är ingenting” S...