Berra''s Fall

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Tre polisbilar och en ambulans var redan på plats och lyste upp hela den snöbeklädda uppfarten utanför den lyxiga villan med blinkande sirener. Berra Blom, Göteborgs enda och snart pensionerade poliskommissarie, han fyllde 63 för exakt två månader sen, körde in sin spillandes ny svarta SAAB 9,5, på den isiga uppfarten som redan var full av bilar. Hans gamla bil en Volvo av äldre modell hade han tillslut gjort sig av med, han gillade aldrig den riktigt den var så kostsam, han hade under det senaste året fått ha den inne på verkstad fem gånger och han hade börjat få ont i ryggen av det obekväma förarsätet, så nu hade han gått över till SAAB som hade mycket bekvämare säten.

– Det här börjar verkligen gå mig på nerverna, detta är tredje offret på en vecka, sa han med sin vanliga grova röst till polisassistent Edvard Berg. Han svarade med sin nervösa gälla stämma.
– Ja, och samma sak den här gången också det enda man ser på kroppen är ett kulhål men ändå finns det ingen kula. Edvard var deras senaste tillskott i poliskåren, han hade gått ut polisutbildningen för ett halvår sedan och han hade varit Berras assistent sedan tre månader, han och Berra kom bra överens och hade redan lyckats lösa ett fall tillsammans.

De gick upp för den skottade stentrappan upp mot huset, de gick in genom den stora tunga ek-dörren hängde av sig de våta ytterkläderna på varsin järngalge i den vackra och varma hallen och fortsatte vidare till det vackert dekorerade vardagsrummet. I en av de svarta skinnfåtöljerna som tillhörde en likadan skinnsoffgrupp låg deras tredje offer, en medelålders man med svart rakt hår, mörka ögon och en välvårdad mustasch.
– Vad har ni kommit fram till, frågade Berra den korta och flintskalliga obducenten som hette Morgan.
– Det är troligtvis samma mördare som innan, svarade mannen kort. Han har blivit skjuten med något slags gevär utifrån, mördaren har stått där vid buskarna och skjutit honom genom fönstret, vi har hittat fotspår och krutstänk vid buskarna.
– Vad vet vi mer om mordoffret, förutom att han måste ha varit jävligt rik, sa han och pekade på alla tavlor som hängde på väggarna.
– Den mördade heter Göran Eekk, han är 41 år gammal och jobbar som chef åt ett IT-företag. – Har ni genomsökt huset och trädgården.
– Ja, men det enda vi hittade var fotavtrycken i snön bakom busken, den här mördaren lär vi inte hitta i första taget.
– Ok, men säg till när ni får fram någonting nytt.

Dagen därpå gick han och Edvard till obducentavdelningen, som låg i källaren på polishuset. På de tre kalla metallborden under skynken låg de tre mördade personerna. Morgan visade dem fram till kroppen som låg på den bortersta av de tre borden där Göran låg.
– Hittade du någon kula i den här kroppen då, frågade Berra trött och gäspade, han hade knappt kunnat sova på natten för han hade legat och funderat på vad mördaren hade för motiv, att mörda tre väldigt framgångsrika men i deras hem och så var klockan inte mer än sju på morgonen.
– Nej, bara lite krutrester, det är väldigt konstigt, för om någon hade tagit ut kulan skulle det ha synts väl i såret. Jag har undersökt skotthålet och kommit fram till att det måste vara gjort av ett gevär av äldre modell, hade det varit ett modernt vapen hade inte ingångs-hålet varit lika illa skadat och kulan hade fortsatt rakt igenom kroppen, sa han, stolt över att han lät så professionell.
– Jag kom bara att tänka på en sak i gårkväll, avbröt Edvard lite osäkert, jo på en film jag såg för någon vecka sedan, var det en man som sköt ihjäl folk med iskulor som han gjorde själv och satte i patroner istället för vanliga kulor Skulle inte det kunna vara vad som hänt här, våran mördare har kanske gjort iskulor och skjutit med, det skulle förklara varför det inte finns någon kula. Jo det skulle det kunna göra, det var smart att komma på, berömde Berra.

Senare samma dag satt Berra satt på kontoret och drack sin andra kopp kaffeautomat kaffe. Han hade förhört alla vittnen som bodde i det lyxiga området, men ingen hade sett eller hört något inte ens att det avlossats något skott. Edvard skuttade glatt in på hans kontor.
– Jag tror vi har hittat något, sa han glatt. Den här Göran, sa han dröjande, han var tvungen att kolla i sina papper vad han hette.
– Hade betalt stora summor pengar till någon.
– Till vem då? Frågade han uppmärksamt.
– Det vet vi inte ännu, vi hittade tre räkningar på 10 000 vardera, men det stod inte till vem de var betalade, och vet du vad de två andra mördade hade likadana räkningar. Berra kollade på räkningarna och sa allvarligt.
– Jag tror inte att de var så oskyldiga trots allt, sa han och sträckte ut sin stora kropp på den obekväma kontorsstolen, sedan rätade han på sig och drack upp de sist av kaffet som nu hade hunnit bli kalt.
– Vad menar ni?
– Jag tror att dessa män var inblandade i prostitution. Kolla på svartmarknaden efter någon som säljer vapen och kolla om han har sålt till någon prostituerad.
– Men varför just till någon prostituerad?
– Det är bara en teori jag har, våra män har kanske varit kunder till någon prostituerad, och nu har hon av någon anledning tänkt mörda dem.
– Men varför skulle hon vilja mörda dem?
– Det är det jag inte vet, kanske hade de tänkt avslöja henne, men kila iväg nu och försök att få fram något om vapenförsäljning.

Dagen därpå kom Edvard in på Berras kontor, han var inte fullt lika glad som dagen innan. Han förklarade att han hade hittat två som sålde vapen, men den ene sålde bara pistoler och sprängmedel, den andre hade inte sålt något gevär till en kvinna.
– Ok, men då får vi gå bakvägen och kolla vilka som är prostituerade, sa Berra trött och gäspade stort, han satt och sov innan Edvard kom in, dessa tidiga mornar höll på att ta knäcken på honom. Om du försöker leta upp vilka som är prostituerade häromkring. Så kollar jag på listan över dem som köpt vapen. Det här tyckte han var det bästa med att ha en assistent, man kunde bara säga till han att göra något så gjorde han det.

Tre timmar senare kom han tillbaka till Berras kontor, och nu var han lika glad som dagen innan. Detta var bra nyheter, hade Berra lärt sig, om han kom in och var glad betydde det bra nyheter och om han inte var glad betydde det dåliga nyheter.
– Det finns bara ett fåtal prostituerade häromkring och vad jag har fått reda på är att en av dem, Anna Wernersson heter hon är speciellt intressant för hon får ta hand om de rikaste kunderna.
– Mycket bra Edvard, jag tror nog vi ska besöka denna Anna.

Efter två timmar var de snart framme, det hade tagit tid för att alla vägarna hade frusit under natten och var glashala, detta var den värsta vintern på flera år.
När de följt vägbeskrivningen fram till huset undrade de om de verkligen kommit rätt, de hade tänkt sig ett sjabbigt hus i något lumpet kvarter. Men istället kom de till ett vackert gammal gulmålat tegelhus med gnistrande vit snötäckt trädgård och en perfekt klippt häck framför huset mitt i häcken var det uppgjort som ett valv och i valvet började en stengång som ledde fram till huset. De parkerade bilen, steg ur den och började gå mot huset. När de kommit fram till huset ringde de på dörrklockan och efter en stund kom det ut en lång man, han var vältränad och hade svart kortklippt hår. Först när han öppnade dörren såg han väldigt överraskad ut, men sedan vände hans ansiktsuttryck till en orolig blick.
– Ö och vad vill ni? frågade han oroligt
– Vi kommer från polisen och söker Anna Wernersson, svarade Berra allvarligt.
– Vänta lite, sa han lättat. Anna, ropade han in i huset och strax kom en kvinna ut till dem, hon var lång, smal och blond, hon bar tajta jeans och en blå blus
– Får vi prata lite med dig i enrum? De gick in i vardagsrummet, rummet var av antik stil med massor av antika vaser och prydnader och på en av väggarna hängde det fullt med pistoler, gevär, svärd och andra gamla vapen. De satte sig ner i ett par bruna läder fåtöljer som till och med Berra trots hans dåliga smak tyckte var fula.

– Vi ska gå rakt på sak, förklarade Berra.
– Okej, svarade hon med släpig röst.
– Känner du igen dessa tre män? Frågade Berra och la fram tre kort på de mördade männen.
– Javisst, svarade hon utan att ändra en min. De var mina kunder, vad har hänt med dem.
– De har blivit mördade, förklarade Edvard.
– Är det du som har mördat dem, la Berra till snabbt.
– Nej, verkligen inte, de var mina kunder men för det skulle jag inte ha mördat dem, sa hon upprivet.
– Vet ni någon annan som skulle vilja mörda dem.
– Nej, inte vad jag vet.
– Okej, men då får vi väll tacka för oss då, avslutade Berra. Förresten vem var mannen som öppnade, frågade Edvard.
– O det var bara min man Christian, men säg inget till han om mitt lilla företag, han vet inte om det och jag vet inte hur han skulle reagera om jag sa det till honom.

– Jag tycker han verkade mer misstänksam är henne, sa Edvard när de satt sig i bilen igen.
– Jag häller med och såg du alla gamla vapen på väggen.
– Morgan sa ju att skotthålet såg ut att vara gjort av ett gammalt gevär.
– Jag tror vi får ta in honom på förhör. Men varför skulle han vilja mörda hennes kunder?
– Kanske just därför, för att de var hennes kunder. Han fick reda på att hon var prostituerad och ville hämnas på hennes kunder.
– Det har du rätt i, sa Berra. Vi får ta in honom i morgon, de blir för sent i dag. Den här dagen hade Berra bestämt sig att gå och lägga sig i tid på kvällen, han började bli trött på att han var så trött hela tiden.

Nästa morgon åkte de återigen ut till Anna för att ta in Christian till förhör. Det hade varit plusgrader under natten så vägarna var helt fulla av slask, så de fick köra långsamt idag också för att inte börja slira med bilen. De kom tillslut fram till huset igen, de gick fram till dörren och klingade på. Men den här gången var det inte Christian som öppnade dörren, det var en gråtande Anna.
– Vad är det som har hänt? Undrade Berra.
– Det är Christian, han är död. Jag hittade honom i morse han har skjutit sig själv i huvudet.
De gick in i huset och in i det antika vardagsrummet. Där på väggen med vapen såg Berra att det saknades ett vapen, som han speciellt lagt märke till förra gången han var där. Det var en pistol från 1800-talet, han hade sett en sådan på bild en gång, den hade vackra utsmyckningar i form av ek-grenar och hjortar som springer ingraverade i den blänkande metallen. Han märkte nu att den inte hängde kvar där han såg den innan. Han misstänkte att det var den Christian skjutit sig själv med. Han fick sina misstankar besvarade när de kom fram till den bruna soffgruppen, i en av fåtöljerna låg Christian död med den vackra pistolen i hans högra hand. Han hade skjutit sig i tinningen på högra sidan men skottet hade inte gått igenom på den andra sidan, Berra misstänkte att han hade skjutit sig själv med en av sina iskulor. Han hade tagit på sig en svart kostym, svarta kostym byxor och han hade en ros i bröstfickan. I hans högra han låg en lapp på den stod följande.

Till min kära Anna
Det var jag som dödade de tre männen, jag dödade dem för din skull.
Jag fick reda på vad du har haft för affärer och vilka kunder du har haft,
Jag skulle ha fullföljt det om inte polisen hade kommit på mig.
M...