Guldruschen i Kalifornien

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Guld har alltid utövat en sällsam lockelse på människan, men har samtidigt en skrämmande förmåga att locka fram hennes sämsta sidor. Drömmen om att fylla sina egna fickor med tunga, farligt glimrande och ibland till och med blodbestänkta metallbitar är en röd tråd genom hela historien och har givit många människor makt och välstånd, men till ett vedervärdigt pris. Än idag dyker det upp exempel – den ryska oligarkin, USA:s och EU:s prisdumpning i Afrika och oändligt många fler. Men sällan har girighetens makt visat sig så öppet och tydligt, och sällan har den vanliga människan varit en så uppenbar förlorare som i Kalifornien 1849. Det är en historia som förtjänar att berättas och minnas, en historia om vad som kan hända när människan tvingas att lita helt på reptilhjärnan.

Syfte och frågeställning

• Vad var guldrushen? När och var ägde den rum?
• Hur påverkade guldrushen Kaliforniens befolkning? Ökade eller minskade den klyftan mellan klasser och kulturer?
• Vem vann egentligen på guldruschen?
• Hur formades omvärldens syn på USA av guldruschen?

Min rapport är ett försök att skildra en epok då Kalifornien blev en helt egen värld med andra regler, värderingar och förutsättningar än resten av världen. En epok som har haft del i formandet av vår syn på USA som pengarnas, möjligheternas men även egoismens och falskhetens land. En epok som har lämnat märken på vår jord i form av miljöförstöring, ras- och klassmotsättningar hundratusentals meningslöst förspillda människoliv. Men framför allt en epok som den moderna människan borde analysera och lära sig av.

Avgränsning

För att undvika att ämnet blir alltför brett har jag sållat bort fakta om USA:s och Mexikos utveckling som nationer under tidsperioden, med undantag för vissa enstaka begrepp och situationer. Jag har även vald att undvika att fästa mig för mycket vid enskilda människoöden eftersom det är själva tendensen jag vill åt. Undantaget, John Sutter, får vara med dels eftersom han spelade en så pass viktig roll men framför allt för att han själv personifierar hela rushen så pass bra. På samma sätt har jag försökt undvika att ta med för mycket siffror och statistik för att i stället koncentrera mig på att måla upp en bild av samhällssituationen som uppstod.

Metod och kritik av referenser

Jag har inte lyckats hitta några svenska böcker om ämnet, det enda undantaget är en artikel av Claes Andersson (ej psykiatrikern med samma namn) i tidningen Populär historia, nummer 7 något år på 1990-talet (tyvärr är delar av omslaget avrivet). Andersson är journalist, och hans källor är sällan angivna. Däremot lyckades han summera de delar jag var intresserad av på ett bra sätt, så jag har lånat mycket av dispositionen från hans artikel.

Då det uppenbarligen inte fanns något att hämta på svenska blev jag tvungen att ta till plan B – amerikansk litteratur. Då jag inte är någon expert på amerikansk 1800-talshistorisk litteratur tog jag en genväg och undersökte referenserna i engelska Wikipedias artikel om guldrushen. Av de många verk som det refererades till sållade jag bort de som var utdaterade (exempelvis Hubert Howe Bancrofts History of California från 1890), de som behandlade för stora ämnen (som A Treatise on the American Law Relating to Mines and Mineral Lands av Curtis Lindley) eller hade för snäva synvinklar (Siskiyou Trail: the Hudson''''s Bay Company route to California av Richard Dillon är bara en av många). De böcker som hade klarat kriterierna och gav intryck att vara intressanta försökte jag låna på några amerikanska Internetbibliotek. De verk som till sist blev grundplåten i min text är The age of gold: the California Gold Rush and the new American dream av H W Brands och Rooted in barbarous soil: people, culture, and community in Gold Rush California av Kevin Starr och Richard J Orsi.

H W Brands är professor vid University of Texas i Austin. Han har skrivit 20 böcker av populärhistorisk karaktär om många olika ämnen inom amerikansk historia. Han är dessutom matematiker och säger sig gå igenom historien med matematisk noggrannhet utan att dra slutsatser i förhand. Han gör dock fortfarande tydliga värderingar i sin text, men de har jag i de flesta fall blundat för. Undantaget är hans reflektion om den amerikanska drömmens förändring, som jag kände var så bra att den helt enkelt måste vara med i en text om guldrushen. Kevin Starr är professor vid University of Southern California, men har arbetat vid en lång rad andra högskolor i sydvästra USA och vunnit en mängd priser. Richard J Orsi är professor vid California State University East Bay. Bägge är, till skillnad från Brands, helt specialiserade vid Kaliforniens historia. Brands bok kan ibland på grund av sin objektivistiska historiesyn kännas lite själlös, men det är inget emot Starrs och Orsis verk. De båda historikerna har verkligen ansträngt sig för att inte lägga in någon värdering alls i sin text, annat än jämförelser med dagens valuta och demografi. Med andra ord är alla värderingar i texten (med ett undantag) helt mina egna. Eftersom samtliga författare är respekterade och prisbelönta akademiker har jag litat blint på deras faktauppgifter.

Som jag nämner i texten kommer en del påståenden om Kaliforniens geografi från min far, William Zetterman, som levde i Kalifornien mellan 1947 och 1955 (mellan fyra och tolv års ålder). Hans närminne må vara ur funktion men långtidsminnet är intakt, så de källkritiska problem som uppstår handlar dels om den långa tid som har förflutit, men framför allt om att en tolvåring inte kan bedöma saker på samma sett som en vuxen. Av den anledningen har jag valt att inte ens fråga honom om mer abstrakta skeenden, exempelvis hur minoriteter behandlades. Däremot har jag svårt att tänka mig att ravinerna han hävdar att han har varit i inte skulle existera, så jag känner mig trygg i att bygga mitt resonemang om erosion runt hans uppgifter.

FBI:s årliga hatbrottsrapport har använts för min påstående om hatbrottsstatistiken i Kalifornien kontra resten av USA. Den måste naturligtvis bedömas som pålitlig.

Slutligen har jag använt mig av en artikel från Internet skriven av Andrea Brandt. Artikeln är enbart använd som underlag för mina påståenden i analysen om rasism. Artikeln är skriven som någon form av arbete på Duke University, inkluderar en fyllig källförteckning och påståendena stämmer i stort sett överens med den information jag tidigare har samlat. Jag har inte lyckats reda ut vilken roll Andrea Brandt har på universitetet, men jag har ändå bedömt artikeln som pålitlig.

Själva historien:
Fyndet vid Sutter’s Lodge

Juli 1839 anlände den då 36-årige schweizaren John August Sutter till Monterey, Kalifornien. 1839 hade den amerikanska gränsen ännu inte kravlat sig så långt söderut att den täckte in Spaniens gamla kolonier i söder, som i stället kontrollerades av den relativt färska staten Mexiko som ett halvsjälvständigt territorium. De mexikanska myndigheterna hade nog med problem i sina kärnprovinser och kontrollerade Kalifornien genom en korrupt och slapphänt guvernör och några glest strödda militärförband. Detta passade John Sutter perfekt. Sutter var egentligen köpman, men den karriären hade i hemlandet slutat i konkurs och obetalbara skulder. Sutter hade löst problemet genom att helt sonika överge både familj och fordringsägare. I Monterey kallade han sig ”kapten”, skröt om sina stordåd och lyckades tack vare sina skrönor få en rejäl bit mark vid Amerikafloden av självaste guvernören. Framtiden såg ljus ut.

1848 var marken väl brukad och Sutter en förmögen man. Kalifornien hade, i enighet med Manifest Destiny-doktrinen blivit ett amerikanskt protektorat, men Sutter krånglade sig ur maktskiftet opåverkad. När han vårvintern 1848 tänkte bygga ett sågverk i Colomadalen vid Amerikaflodens södra gren tvingades man tillfälligt leda bort flodvattnet. På den frilagda flodbädden hittade man guld…

Hemligheter och lögner

Naturligtvis ville Sutter och hans timmerman, James Marshall, behålla fyndet för sig själva. Problemet var att de egentligen inte ägde Colomadalen. Dalens ägare, som tillhörde den indianska ursprungsbefolkningen, övertalades att arrendera ut hela dalen – med guld värt miljarder kronor i dagens penningvärde – för några skjortor, halsdukar och hattar. Sutter och Marshall rapporterade in fyndet, men byråkratins kugghjul gick ack så långsamt. Alltmedan blanketter transporterades mellan avdelningar tittade tidningsmannen Samuel Brannan förbi Sutter’s Lodge och såg guldet hanteras. Brannan köpte omgående varenda skovel i San Francisco, gick runt på gatorna och vrålade ”Guld! Guld! Guld i Amerikafloden!”

Från byhåla via spökstad till kaosmetropol

San Francisco var 1848 en sömnig håla med hela 812 invånare, men den här majdagen var antagligen varenda människa och grävde i flodbädden, inklusive kvinnor, småbarn och åldringar. Alla affärer slog igen – guldet var det enda viktiga. Hela staden flyttade till tält och baracker längsmed flodbädden. Alla butiker, restauranger och verkstäder stod igenbommade och samlade damm. Alla, från fredsdomare och borgmästare till barberare och saloonägare lämnade bara hastigt hopyxade skyltar med texten ”Rest till guldfälten” efter sig. San Francisco hade på bara någon vecka blivit en spökstad.

Men det slutade inte där. Samuel Brannan, som nu var en av Kaliforniens rikaste män efter sina skovelaffärer, rapporterade om fyndet i sin tidning. Nyheter spreds långsamt på den här tiden, men augusti 1848 hade nyheterna nått östkusten. Naturligtvis absurt överdrivna. Även de seriösa tidningarna, exempelvis New York Herald, berättade om hur guldet låg som fiskfjäll på flodbädden. Man skulle enkelt kunna hitta guld för 1000 dollar om dagen (runt 150 000 kronor i dagens penningvärde). Alla artiklar jag har läst talar om hur hysterin ”spred sig som en löpeld”, men man talar ändå alltid om nyåret 1849 som ”då alla gav sig av”. Nyheter spreds uppenbarligen fortfarande långsamt, trots järnvägens och telegrafens landvinningar. Tiotusentals amerikaner sålde sina hem, tog ut alla besparingar och reste ner till guldfälten. Den övergivna spökstaden blev överfull på en natt.

Utlänningar och annat elände

Europa och Sydamerika ville naturligtvis också vara med i leken. Det var i synnerhet de som tidigare hade misslyckats ekonomiskt, arbetare utan anställning, som pantsatte allt och for. Problemet, som nyhetskällor utanför Kalifornien naturligtvis var oerhört sena med att snappa upp, var att guldet höll på att ta slut. Karteller hade bildats på guldfälten, där de som redan hade pengar eller hade lyckats göra sig en liten hacka hyrde in män för att köra bort folk från värdefulla inmutningar för att sedan själva ta dem i besittning. Rena maffiametoder kunde användas. Det var detta fåtal som kunde tjäna in mer än vad som gick åt till mat och sprit.

Med andra ord vann guldgrävarna själva inte mycket alls på guldrushen, inte mer än om de hade burit tegel på byggplatser. Däremot skapade guldrushen en gyllene marknad av sällan skådat slag för redare och affärsmän. Läckande pråmar som inte längre gick att använda för varutransporter kunde med några gamla plankor och ett par rullar billigt hönsnät förvandlas till i stort sett fungerande människotransporter. Och efterfrågan var så stor på båttransporter att skepparna kunde ta ut brutala överpriser för resor under knappt människovärdiga förhållanden. Intelligenta och mer eller mindre skrupelfria försäljare och entreprenörer hade om möjligt ännu bättre lägen. Livsmedelsförråd och klädombyten fanns sällan med i packningen. För de mer förslagna fanns en gigantisk marknad för guldletarapparater av olika slag. ”Rännor” och ”vaggor”, där man skyfflade grus i en öppning och guldet kom ut ur en annan var vanliga. Tekniken fungerar faktiskt, men kvalitén på vad som såldes var extremt varierande. Ännu värre är alla de som försökte – och väldigt ofta lyckades – pungslå okunniga guldletaramatörer på stora summor för mirakelmaskiner som bara var rent båg. Ett typiskt exempel är en vanlig kompass, inpackad i en trälåda. ”Gold finder” kallades apparaten, och försäljarna visade hur kompassnålen rörde sig efter några magnetiska järnbitar målade med guldfärg. Otaliga stackare, ofta med begränsade språkkunskaper, lade alla sina besparingar på den här typen av ruffelapparater.

Resan till drömmen

1849 anlände runt 80 000 guldgrävare från öststaterna, Europa och Sydamerika till Kalifornien. Det räcker med att en titt på närmsta karta för att förstå problematiken i det. Panamakanalen var ännu inte byggd, så bara tre vägar återstod – en tidsödande och livsfarlig båtresa runt Kap Horn, en resa landvägen tvärsöver den amerikanska kontinenten (oftast från Missouriflodens östra strand) och slutligen landvägen över Panamanäset. De som valde att runda Kap Horn hade en 130 dagar lång sjöresa under förhållanden bar likheter med triangelhandelns slavskepp genom farvatten ökända för sina våldsamma stormar. De som tog sig tvärs igenom Amerika hade nog snäppet bättre komfort – om man hade tur hittade man någon möglig filt att sova på. Men varje resa var en kapplöpning med tiden. Det gällde att hinna förbi Sierra Nevada innan hösten, då snöstormarna korkade igen bergspassen. Ingen drömresa det heller.

Det självklara alternativet var alltså resan över Panamanäset. Åtminstone på pappret. Men det krävdes guider för att ta sig igenom Panamas djungler, och de kunde vara hänsynslösa. Hela grupper av guldletare kunde ledas in i klorna på lokala rövarband, bara vägvisaren fick en andel av bytet. Men till och med med genomhederliga guider blev resan allt som oftast en mardröm. Vägarna kantades av bubblande träsk. Urskogen var på sina ställen så tät att det var omöjligt att ta sig igenom. Insekter frodades i hettan bland alla bakterier, och de förde med sig smittsamma och otrevliga febersjukdomar. För tiotusentals människor slutade drömmen om lycka och välstånd långt innan den hade börjat.

San Francisco exploderar

För de som hade krånglat sig igenom resorna genom Panamas träsk och Kap Horns stormar väntade San Franciscos laglöshet. 1847 hade San Francisco runt 800 invånare. 1850 passerade man 50 000. Det fanns inget rättssystem, ingen brandkår, ingen auktoritet annat än själva guldet. Ingen hade skapat system för bostäder, så staden växte upp mot de branta stadssluttningarna där folk satte upp tillfälliga tält som permanenta bostäder. Att försöka laga mat eller sova i 35 graders lutning är inte roligt. Ingen hade heller byggt vägar, så de stråk som fanns förvandlades under regn till livsfarliga lervällingar som kunde sluka både män och hästar. Någonting brann mest hela tiden, i hamnen drev skepp vars besättningar hade rymt för att söka lyckan bland guldfälten.

Till råga på allt följde en brutal inflation. Ett ägg gick på 150 kronor i dagens penningvärde. Om man ville få kläderna tvättade var en billigare lösning att skicka smutstvätten till Kina. Eftersom guldet var slut behövde guldgrävarna tröst av något slag, så San Francisco fylldes av barer, bordeller och spelhallar. Ägarna var i allmänhet måttligt hederliga – det fanns ju ingen fungerande lag!

Rasmotsättningar och miljöförstöring

Guldgrävarna framvann sitt guld genom att leda grusblandat vatten genom olika filtermekanismer. Den traditionella vaskpannan är den simplaste principen, men den är extremt ineffektiv. I stället uppfanns som jag redan har nämnt olika rännor, så småningom större och större. Amerikafloden och Fjäderfloden utsattes för en av de mest intensiva erosionsprocesserna som människan orsakat. Det, tillsammans med kvicksilvret och arseniken som användes för att separera guld från stenkross och som sedan läckte ner i berggrunden ledde till att de mest utsatta delarna av Kalifornien fick sitt landskap helt förändrat. Där det förut växte gräs är det än idag rena rama månlandskapet.

När arméerna av guldgrävare vällde in från jordens alla hörn – bortsett från européer och sydamerikaner vimlade det även av kineser – skapades stora rasmotsättningar. Samsades om utrymme gjorde nordstatare, sydstatare, indianer, ”californios” (den spansktalande befolkning som dominerade Kalifornien), latinamerikaner av rivaliserande nationaliteter och stamtillhörigheter, kineser från olika samhällsklasser och fraktioner, fransmän, engelsmän, tyskar, spanjorer, skandinaver bara för att nämna några etniciteter. Guldgrävarstäderna blev en enda stor smältdegel av olika kulturinfluenser. Maten var i första hand kinesisk, men alla smakriktningar kunde blandas in, ibland på de mest absurda sätt. En guldgrävare vid namn Bogaard skrev hänfört om hur han efter ett oväntat fynd fick råd med en festmåltid bestående av fläskfärsgryta med stekt ris, majspannkakor och surkål. I stort sett alla hel- eller halvalkoholiserade guldgrävare – de som inte hade trillat dit var undantag – gick på guldfälten med en plunta kinesiskt risbrännvin i en ficka. Men trots denna kulturblandning skyllde man som människan av någon anledning alltid har gjort sin egen otur eller misslyckande på de som är olik en själv. Amerikaner som bara fick grus i vaskpannorna kunde ofta – efter att ha supit sig fulla på risbrännvin – svårt misshandla första bästa kines som kom i deras väg eftersom en helt annan kines på inmutningen bredvid lyckades få fram några guldkorn. Alla sidor verkar ha varit lika goda kålsupare, men faktum är att man än idag kan ana spår av 1850-talets rasmotsättningar i de sydvästra staterna.

Slutet på historien
I USA talar man fortfarande om ”forty-niners” och ”forty-eighters”. ”Forty-eighters” är logiskt nog de som hann till Kalifornien 1848, då guldet fortfarande fanns kvar. För dem blev guldrushen ekonomiskt en vinstaffär – om de hade vett att överge guldstäderna när de väl hade tjänat ihop en hacka. De var emellertid bara ett par tusen. ”Forty-niners”, de som kom från andra delar av landet för att även de dra nytta av guldfyndigheterna, var inte lika lyckligt lottade. Faktum är att en tolftedel av de amerikanska guldgrävarna – allt tyder på att siffran var ännu högre för utlänningar, men de finns ingen exakt forskning – avled som följd av livet som guldgrävare. Svält, eländiga bostadsförhållanden, förgiftad miljö och inte minst stressrelaterade åkommor krävde sin tribut. Värst var det utan tvivel för den indianska befolkningen. 1845 fanns det 150 000 indianer i Kalifornien. 1870, när guldrushen var över sedan länge och även de långsiktiga effekterna hade lagt sig, var indianbefolkningen nere i 30 000. De utsattes för ständiga räder från guldgrävare som saknade mat och förnödenheter, och i desperationen kunde räderna utvecklas till regelrätta blodbad. Indianerna saknade helt förmågan att beskydda sina territorier eftersom de saknade västvärldens begrepp om territoriell äganderätt, och eftersom Kalifornien saknade andra auktoriteter än mammon hade de ingen chans i världen annat än att fly.

Som sagt – Kalifornien saknade lagar. Mexiko hade släppt området, USA hade antagit det som ett protektorat men inte som en fullvärdig stat. Innan man hittade guld ansågs Kalifornien vara den sömnigaste om mest ointressanta avkroken på hela kontinenten – Amerikas blindtarm var ett vanligt öknamn. Då ingen stat hade lagar att stifta hamnade makten i stället hos de som kunde påverka andra inom samhället. Dessa oligarker – för de var inget mindre – var i stort sett alltid de som redan hade pengar, som kunde leja män att arbeta på deras inmutningar och driva olika affärsinrättningar, ofta inom spelbranschen. I regel – jag har inte stött på ett enda undantag, och tendensen är tydlig – använde de flesta rena maffiametoder för att få sin vilja igenom. Och vem kunde stoppa dem?

Men till sist tog guldet helt slut. De som hade resurser kvar återvände dit de kom från eller gav sig av till nya delstater för att söka lyckan, men överväldigande många hade inte resurser nog att röra sig någonstans. De bildade grundplåten för det nya Kalifornien då territoriet till sist, formellt 1850 men i praktiken många år senare, utnämndes till en an Amerikas Förenta Stater.

Analys
Ur ett kortsiktigt perspektiv var guldruschen en katastrof för lokalbefolkningen – alla rättigheter man tidigare hade haft var försvunna, och hela Kalifornien tvingades in i ett system av brutaldarwinism. Samtidigt är det svårt att bedöma effekterna, dels eftersom folkbokföringen och liknande register var oerhört bristfällig och stundtals inte existerade alls, men även på grund av att liknande scenarier, där så pass stort område får en helt ny befolkning utan någon som helst myndighetsinblandning, helt enkelt är extremt ovanliga i världshistorien. Om man definierar lokalbefolkningen som ”de som levde i områdena påverkade av guldruschen innan guldet upptäcktes” hade den tre alternativ – att anamma guldgrävarnas livsstil, att fly långt bort eller att stanna och stå ut med et liv präglat av extrem diskriminering, stöldräder, spontan misshandel och ett samhälle som helt enkelt inte var anpassat för några andra än guldletare och rövarbaroner.

På längre sikt är det svårt att bedöma ursprungsbefolkningens öde. De spansktalande ”Californios” som innan ruschen var Kaliforniens huvudbefolkning är idag i stort sett utrotade. Delvis på grund av utblandning, men framför allt är det en systematisk rasism som har fortsatt långt efter guldletarnas dagar som bär skulden. Över lag finns det en utbredd historia av rasism i Kalifornien som tog sin början under guldruschen och tyvärr lever än idag. Enligt en artikel i USA Today (läst i februari, tyvärr står den ej längre kvar) anser talesmän för USA:s spansktalande minoritet att Kalifornien är den näst sämsta delstaten för en mexikan att leva i. Påståendet är föga vetenskapligt, men ger ändå en tydlig bild av tendensen. Enligt FBI:s årliga hatbrottsrapport begås en niondel av USA:s hatbrott i Kalifornien.

En annan konsekvens är den rent geografiska. Guldgrävarnas rännor orsakade kraftig erosion, tungmetaller använda för att utvinna guldet tog död på växtlighet. Floder leddes om. Över lag är K...