Blood night

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag hade hennes blod på mina händer, men det var inte jag. Jag vet vem det var men ingen tror på mig. Alla trodde att det var jag. Jag skulle snart flyttas till en ungdomsanstalt men jag vägrade. Dom försökte inte ens hitta bevis för att det var jag, dom bara antog det. Hon var död, hennes blod var på mina händer, jag stod med kniven i handen. Jag förstår dom, jag förstår varför dom tror att det var jag. Men jag bryr mig inte, dom borde hitta bevis först innan dom anklagar mig. Om inte dom tänker hitta mördaren så tänker jag det. På ett eller annat sätt tänker jag hitta mördaren, men dom skulle inte lyssnat på mig. Jag var en unge som hittat på en historia för att bli fri, jag brydde mig inte om tjejen som jag mördat. Men det gjorde jag, oändligt mycket. Hon var min bästa vän och jag såg vem som mördade henne, men ingen trodde på en fjorton årig pojke med en blodig kniv i handen och blod över kläderna. Jenny var död på grund av mig enligt dom, men det var inte jag och det skulle aldrig bli jag. Jag skulle inte bli straffad för något jag inte gjort. Jag rymde. Jag tänkte inte ta en annan mans straff. Det var inte lätt att komma förbi poliserna men jag lykades tillslut. När jag kommit till Jennys hus såg jag honom. Han var där, det var värkligen han. Jag blev full av raseri och kastade mig på honom. Han kämpade emot och när han såg mitt ansikte vet jag att han visste att det var jag, jag som hade sett allt, jag som varit där när han stack kniven i halsen på Jenny. Jag var den enda som kunde avslöja honom. Han kastade av mig och tog fram en pistol ur fickan. Jag satt på alla fyra på marken och stelnade när jag såg pistolen. Mitt hjärta hoppade nästan ur mitt bröst och jag stirrade på pistolen. En sekund satt jag där och en sekund tog det för mig att tänka, en sekund tog det för mig att förstå. Snart skulle någon annans blod rinna och det skulle inte bli mitt. Han såg kalblodigt på mig och sköt. Mindre än en sekund tog det innan jag kände hur smärtan genomborrade mig. Allting blev svart och allt som hördes var mina andetag, en kort sekund senare hördes ett skrik, en kvinnas skrik. Jag fick tillbaka synen och såg hur han kallblodigt gjorde sig av med kvinnan med ett enda skott rakt i hjärtat. Jag hade ingen känsel i kroppen och jag kunde inget annat än ligga där och se på. Han satte pistolen mot mitt huvud och jag ville blunda men jag kunde inte röra någonting, inte ens mina ögonlock. Men när han skulle skjuta hördes bara ett klick. Sedan hördes syrener, tio polisbilar och två ambulanser stannade men mannen var borta. En läkare tog ombord kvinnan och en annan tog ombord mig. Sen blev allt svart.
Jag vaknade med ett ryck mitt i natten, Jag såg att jag var på ett sjukhus och ett brev stod brevid sängen på ett litet bord.
-Mistankarna om att du var mördaren var fel, vi är så ledsna över att vi inte trodde på dig snälla förlåt oss. Puss och Kram dina föräldrar-
Aldrig i livet att jag tänkte förlåta dom. Föräldrar ska väl tro på sina barn hur stor knipa dom än sitter i. Jag tänkte inte låta polisen ta skurken jag skulle ta honom själv, han mördade min bästa vän och nästan mig och en oskyldig gammal tant desutom. Jag hörde fotsteg utanför och klättrade ut genom fönstret, som tur var så var vi på första våningen så det var inte svårt att ta sig ut. Skottet hade träffat ett revben så det gjorde väldigt ont att gå, men jag tänkte fortsätta. Jag skulle hämnas för vad han gjorde mot min vän. Ännu en gång gick jag tillbaka till Jennys hus, jag gick runt det en gång och upptäkte något som polisen måste ha missat. Dom hade bara tittat på framsidan där mordet gjorts men på baksidan låg det. Fotspår från mördaren, jag visste det eftersom jag sett hans skor då jag låg på marken och såg honom skjuta kvinnan. Jag kom ihåg vad det stod under skon när han lyfte på foten och nästan trampade mig i ansiktet. Jag följde fotspåren och kom till ett lager. Flera gånger hade fotspåren bara försvunnit när det blivit asfallt men jag tittade noga efter dom igen, först när solen gick upp och jag hade följt vägen i fem timmar hade jag sett ett bilspår som svängde in till ett lager och där bilen stod där hade några jätte fötter klampat ut, det var hans. Jag sprang till ett fönster men dom var så högt upp så jag hämtade några lådor. Där inne var han, jag var så arg. Jag visste inte vad jag skulle göra. Men innan jag funderat ut det så såg han mig. Han sköt mot fönstret men jag han ducka och fönstret sprack. Jag hoppade in och landade på en hög med lådor som jag hoppade ner från. Han såg ilskett på mig och höjde pistolen. Då hördes syrener, polisen var där. När han tittade mot dörren så passade jag på att springa fram och ta hans kniv, han kände att den drogs ur hans ficka och vände pistolen mot mig. Men jag hade redan börjat fara med kniven mot honom. Just när kniven träffade honom så öppnades dörren och polisen sprang in, jag kände smärtan borra sig in i mig för andra gången och jag såg ner på min kropp och föll till marken. Mitt blod var på hans händer och på mina händer var hans blod. Jag hade fått min hämnd men till villket pris? Mitt liv. Lika kallblodigt som han hade dödat Jenny hade jag dödat honom. Jag kände hur varje andetag tog mig närmare dödens portar. Han andades inte längre men jag gjorde det. Sakta försökte jag få luft men jag hostade upp blod. Min enna lunga var sjuten och jag fick svårare och svårare att andas. poliser och sjukvårdare stod omkring mig. Jag slutade att andas och kände hur blodet sakta kvävde mig. Jag lykades inte längre...