Fransk-klassicistisk teater (DOOL)

Days of Our Lives

”Days of Our Lives” eller ”Våra Bästa år” som serien heter på svenska är en serie som jag har följt den senaste tiden. Kortfattat kretsar handlingen kring de två familjerna Horton och Brady och alla de människor som har funnits i deras liv de senaste fyra decennierna - deras vänner, fiender och deras intriger som är fulla av romantik, äventyr, mystik, tragedi och drama. Serien utspelas i den påhittade staden Salem där fjärrstyrda hjärnor, förbytta personligheter och hjärntvättningar hör till vardagen.
Jag, Javier Blanchet känd som en av 1600-talets största poeter är oerhört besviken på denna serie. Jag hade höga förväntningar men ack så fel jag hade. Det är hjärtskärande att jämföra den med en riktigt tragisk fransk-klassicistisk teater. En sak är säker, detta var inte ett verk av William Shakespeare.
I varje avsnitt som är 30 minuter långt skedde många bihandlingar och sidospår vilket gjorde det svårt att förstå vilken huvudhandlingen var. Varje avsnitt kunde utspelas inom två till fem dagar vilket var alldeles för långt och oacceptabelt. Ena sekunden kunde skådespelarna vara hemma, på en restaurang eller rent ut av i en stor skog. Detta gör det väldigt förvirrande för åskådarna som alltid måste vara beredda på någonting nytt från både vänster och höger, istället för att hinna njuta av ett mästerverk. Serien hade dock en del eviga sanningar. Svartsjuka, maktbegär och romantisktragedi som är eviga sanningar just eftersom de alltid har funnits och alltid kommer att göra. Detta fanns det gott om, för mycket gott på samma gång.
Om jag var regissören skulle jag hållit mig till ett rum, en striktare tid och en koncentrerad handling av de eviga sanningarna utan bimotiv och sidospår. Dessutom var det begrepp som fjärrstyrda hjärnor och hjärntvättningar vilket är fraser som jag aldrig under mina 57 år har hört talas om. Det låter inte h...