Den nationalstatliga ordningen har idag under ungefär 350 år fungerat som
en norm för hur stater skall organisera sig internt och externt. Idag håller
dock denna norm på att luckras upp på grund av globaliseringen.
Nationalstaterna möter de nya utmaningarna genom att offra en del av
suveräniteten till överstatliga organ som på bättre sätt kan möta
globaliseringens problem. Den Europeiska unionen är en av dessa
överstatliga sammanslutningar.
Uppsatsen syftar till att klarlägga hur nationalismen har utvecklats i tre
nationalistiska partier. Genom att analysera hur olika former av
nationalism tar sig uttryck i traditionellt nationalistiska partier så kan
slutsatser dras om hur riktningen på det europeiska samarbetet kommer att
bli. Sverigedemokraterna, Front National i Frankrike samt Die
Freiheitlichen i Österrike granskades utifrån den teoretiska grund som finns
inom nationalism forskningen. Två typer av nationalism blev viktiga i
analysen nationalism och pannationalism.
Några slutsatser kunde dras: (1) Nationalismens sätt att uttrycka sig på
har förändrats från rörelser till partier. Partierna har en rumsren
framtoning och kan därför inte illegitimeras , dess ursprung finns däremot i
våldsamma rörelser. Partierna har även en populistisk framtoning: (2)
Nationalisterna reagerar mot överstatlighet av principiella skäl, nation och
stat skall överensstämma. EU ogillas dels i form av överstatligt projekt och
även för att det öppnat upp för en ökad invandring i och med den gemensamma
marknaden: (3) Förändringarna i det politiska klimatet internt men främst
externt har lett till att nationalister har börjat göra avsteg från den
nationalistiska principen för att nå sina mål och möta de nya utmaningarna.
Övergången har skett till pannationalism som visat sig bättre i vissa fall:
(4) Skiftet mot pannationalism för med sig att nationalismen blivit till
största del negativ. Denna slutsats dras i och med att uppkomsten av
pannationalistiska drag i partierna föddes främst av rädslan inför externa
hot. Det finns en för svag grund som binder samman de "europeiska"
nationerna för att samarbetet skulle kunna växa fram på grund av
inkluderandet av oss.
I den avslutande diskussionen definieras Paneuropeanism utifrån resultaten
av studien. Den framväxande paneuropeanismen har sin grund i tanken om
att staten till viss del kan ha sin legitima bas i de europeiska nationerna
istället för i endast en av de europeiska nationerna. Det som rättfärdigar
denna hållning är hotet från Islam och Turkiet. Det som används som lim i
relationen mellan kulturerna är Kristendomen och gemensam historia. Denna
typ av paneuropeanism vill bevara den kulturella mångfalden inom Europa och
förespråkar avsteg från den nationalistiska principen endast om det gynnar
de enskilda staterna. Avsteg anses speciellt legitima om det stoppar
invandring till de enskilda medlemsstaterna. De nationalistiska partierna
har blivit en del av systemet både på nationell- och Europanivå. Detta kan
tolkas utifrån John Rawls resonemang om att intoleranta kommer att bli
toleranta på grund av att de förstår värdet med ett rättvist system i och
med påtryckningar av majoriteten.
Om de etablerade partierna inte vill förlora röster till de nationalistiska
partierna måste de ta tag i känsliga politiska frågor som invandring och
demokratiskt underskott inom EU. Om inte de övriga politiska partierna
vågar ta tag i dessa frågor som människor anser vara relevanta så kommer
människor som är mycket mindre radikala än de europeiska nationalistiska
partierna att rösta på dessa. Motståndet mot EU är relativt stort ute i
Europa och bara därför kan folk komma att rösta på dem. Om de etablerade
partierna inte vaknar upp så kommer de nationalistiska partierna att få allt
större stöd och i framtiden kunna utmana EU:s grundvärden. Med tanke på
partiernas bakgrund är det svårt att veta hur de skulle reagera i en
s...
