Storkyrkan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Storkyrkan

Själva grundstommen av Storkyrkan byggdes redan på 1200-talet, men har vart hundrade år sedan byggts om. Därför de många olika stilarna i denna kyrka.

En gång i tiden var Storkyrkan kallad Bykyrkan, Stockholms katedral och var vigd åt den heliga Nikolaus, denna kyrkan blev Stadsholmens första kyrkliga byggnad. Storkyrkan är även Stockholms äldsta församlingkyrka, och 1942 blev den även stiftkyrka i Stockholms stift.

Det var först under 1400-talet som kyrkan fick sin definitiva form. Omkring 1420 hade västtornet blivit rest och på den senare hälften av 1400-talet hade det femskeppiga låghusets sist bit fallit på plats.

Då man ska se vad som hände på 1700-talet vad gäller ombyggnad av kyrkan kan man läsa att hela Östfasaden byggdes om till romersk barockstil. Den som gjorde denna ombyggnad var arkitekten Johan Eberhard Carlberg. Han var också den som utförde den nya tornspiran. J. E. Carlbergs restaurering har betytt mycket för hur kyrkan ser ut idag, och det främst på fasaden. Då man på 1970-talet skulle förberedda för århundradets ombyggnad kom man överens om att man skulle återinföra den gulrosa färgsättningen med grå listverk och på det sättet få bort den lejongula färgen som mer och mer övergått till snusbrunt. Den färg man skulle använda hade man hittat på stadsarkitekten J. E. Carlbergs förslag till ombyggnad 1736. Efter hans ombyggnad hade kyrkan då fått den gulrosa färgen som idag igen återinfört.
Men vad var det då för färg på kyrkans exteriör innan J. E. Carlbergs ombyggnad, jo det var så att den var röd. Det för att knappt tvåhundra år tidigare hade Johan III förargat sig på att borgarna hade målat kyrkan vit. Han befallde då Anders målare "att beställa så kyrkan blifver all röd gjord. Men kyrketaken blifve såsom de tillförene är …"

Mycket av utsmyckningen i kyrkan är i festlig barockutsmyckning. Men trots detta är det ändå medeltiden som talar starkast. De många tunga pelarna och valvens luftiga ribbor skänker det storhet och rymd. En dansk konsthistoriker vid namn Christian Elling har liknat kyrkorummet vid en "salong" där det medeltida elementet har tämjts av "barocka trumpetfanfarer".

Många kungar har låtit sig krönas i denna pampiga kyrka. Men det var först i slutet på 1400-talet man riktigt kom igång med det. Det för den vidskepliga föreställningen att det betydde olycka för kungen om han inte kröntes i Uppsala domkyrka. Den förste som krönte sig här var Magnus Eriksson och det var på grund av att hans regering slutade så olyckligt som det tog ända till slutet av 1400-talet till nästa kung skulle ses krönas där. Det var ett rättvist straff för Magnus Eriksson att det slutade så olyckligt för honom då han i strid mot lagens bud låtit sig krönas i Stockholms Bykyrka. Den man som fick gjorde att tankar på detta förändrades var den danske kungen Hans så han lät sig vigas i Storkyrkan av ärkebiskopen Jakob Ulfsson. 1719 märkte man återigen att vidskepelsen fortfarande fann si människornas tankar då Ulrika Eleonora, Karl XII: s syster, skulle krönas till drottning. Hon lät sig krönas i Uppsala domkyrka. Hennes make Fredrik av Hessen, lät sig däremot utan betänkligheter krönas i Storkyrkan året därpå. Från och med Fredrik I:s kröning blev Storkyrkan Sveriges officiella kröningskyrka. Alla Sveriges kungar och drottningar blev sedan krönta här tills den sista kröningen 1873 utfördes, och det av Oscar II och drottning Sofia.
Den absolut mest lysande kröning som utfördes var då Gustav III skulle krönas. Kungen själv hade regisserat högtiden. Allt var ...