Myndigheternas uppfattning är att den grova ekonomiska brottsligheten har blivit allvarligare på senare år, den har dessutom blivit svårare att upptäcka, mer komplicerad att utreda och lagföra. Ekobrottsmyndigheten är en statlig myndighet som har hand om den största delen av all ekobrottsbekämpning i Sverige. De utreder bland annat bokföringsbrott, konkursrelaterade brott, skattebrott och insiderbrott. Ekobrottsmyndigheten riktar i första hand in sig på den grova ekonomiska brottsligheten, men också på de mindre allvarliga ekobrotten där straffvärdet inte är högt men där lagföringen har ett förebyggande syfte. Av de anmälda brottsmisstankar som kommer in till ekobrottsmyndigheten så står bokföringsbrott för 37 % och skattebrott står för 48 %. Det straffbara området för bokföringsbrott begränsas genom huvudsakskriteriet i brottsbalken 11 kap. 5 §. Det första kravet är att det finns bokföring och det andra är att den bokföring som finns ska vara i ett så bra skick att det går i huvudsak att bedöma rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning med hjälp av bokföringen. Uppsatsen kommer att kretsa kring huvudsakskriteriet och nedan finns våra forskningsfrågor.
• Hur tolkas huvudsakskriteriet av ekorevisorer i samband med bokföringsbrott?
• Hur kan tolkningen av huvudsakskriteriet förenklas?
Syftet med uppsatsen är att identifiera och analysera hur ekorevisorer tolkar och arbetar med huvudsakskriteriet samt hur tolkningen av detta begrepp kan förenklas. Vi har inhämtat vårt material från litteratur samt från lagtext och förarbeten. Lagtexten består bland annat av bokföringslagen, årsredovisningslagen och brottsbalken. Vårt empiriska material är inhämtat genom tre intervjuer. Intervjuer med två av respondenterna skedde på Ekobrottsmyndigheten i Göteborg och intervjun med den tredje respondenten, Sigurd Elofsson, skedde via telefon. Vi har även tagit upp fyra stycken rättsfall som varit uppe i Högsta domstolen. De slutsatser vi kommit fram till är bland annat att huvudsakskriteriet tolkas av ekorevisorerna som att redovisningen ska ge en rättvisande bild av företaget. Felet i redovisningen som utredningen kommer fram till får inte avvika mer än 30 % av det företaget redovisade värdet. Det görs även en individuell bedömning, beroende på företaget och beloppets storlek och det tas hänsyn till vad felet kan leda till. Respondenterna var överens om att en förenkling av huvudsakskriteriet inte var nödvändigt. Om det idag uppstår problem vid tolkning av huvudsakskriteriet, så använder sig ekorevisorerna av Den elofssonska metoden. Den metoden innehål...
