Franska revolutionen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Den franska revolutionen har spelat en mycket viktig roll i Europas historia. Efter en rad händelser i Frankrike, som historieforskarna sammanfattade som en revolution, fick Europa en stat, olik alla andra stater på kontinenten. En stat med ett statsskick som inte kunde accepteras av någon utav de europeiska makthavarna och en revolutionerande författning. Detta var den första sprickan i den totalitära europeiska monarkin som nu, sakta men säkert, var på väg mot sitt slut. Demokratins säde slog rot i Europas mitt. Ståndsamhället rasade och de mänskliga rättigheterna blev en del av Frankrikes grundlag. En djup oro spreds. Ingenting liknande hade någonsin hänt förut. Men den nya republiken var inte helt felfri, och vägen mot demokrati inte helt hinderlös. Den nya friheten fick gå i hand med terror och krig. Varför hände det just i Frankrike? Vilka stod bakom alltihop? Och varför gick det som det gick?


Bakgrunden till revolutionen

Under så gott som hela 1700-talet har Frankrike varit i krig mot Storbritannien. Detta var en rad krig som alla hade sina anledningar. Delvis handlade det om fortsättningen av handelsrivaliteten. Både Frankrike och Storbritannien hade stora handelsflottor och konkurrensen mellan dem skapade motsättningar. En annan konflikt handlade om kolonier i Nordamerika och Indien. Den mest dramatiska konflikten uppstod när den franske kungen beslöt sig för att stödja de Nordamerikanska kolonierna i deras kamp för självständighet från den Brittiska kronan. Det samt det så kallade sjuårskriget hade lett in det redan utmattade Frankrike i en djup ekonomisk kris. Utgifterna från statskassan ökade, men kungen kunde inte göra så mycket åt det, eftersom så många var skattebefriade. Både adeln, präster och även vissa borgare hade skatteprivilegier. Det var också dessa stånd som dominerade i Frankrikes regionala parlament, vilket betydde att alla försök att beskatta dem stoppades.

När kungen Ludvig VI insåg att han var inkapabel att lösa krisen sammankallade han representanter för de tre stånden för att de gemensamt skulle godkänna nya skatter. 1200 representanter har samlats, men redan i början av sammanträdet väntade ett misslyckande. När det skulle beslutas om hur omröstningen skulle gå till ville adeln och präster rösta ståndsvis. Detta gick inte det tredje ståndet med på och krävde att varje ombud skulle ha en röst. Till slut bildade representanterna för det tredje ståndet en nationalförsamlig. Dit inbjöds även de andra två stånden. Prästerna tackade ja, och efter kungens bifall tillkom även adeln. Nationalförsamlingen skulle arbeta fram en ny författning.


Ludvig XVI

Ludvig XVI tog över den franska kronan från sin farfar Ludvig XV 1774. Han var bara 20 år gammal. Då hade Frankrike precis förlorat ett krig mot Storbritannien och ekonomin var körd i botten. Han visade sig vara en svag härskare, som överlät mycket av sitt styre till sin fru Marie Antoinette. Ludvig XVI var länge medveten om revolutionens faror och försökte med alla medel motverka den. Han försökte tillfredsställa den missnöjda befolkningen genom att upplösa det feodala systemet i sitt län. 1785 redovisade Ludvig XVI statens ekonomi för bankerna som lovade att låna ut pengar till statskassan. I retur var kungen tvungen att göra Jacques Neckar, som var nominerad av bankerna, till finansminister. Detta var en stor förnedring för kungen, då Neckar var både från tredje ståndet och protestant. 1788 insåg Ludvig XVI att reformer måste genomföras. Han tillät allmänna val till en nationalförsamling och avskaffade därmed enväldet. Dock var inte det nog för att lugna folket. När han senare avsatte Neckar började de organiserade protesterna som drog igång revolutionen. Ludvig XVI avsattes och avrättades 1793 tillsammans med Marie Antoinette och deras tre barn.


Revolutionen

Som sagt var, avsatte kungen Jacques Neckar, vilket väckte en stor upprörelse bland fransmännen. Samtidigt spreds ryktet om att motståndare till nationalförsamlingen förberedde en militärkupp. Den 14 juli samlades stora folkmassor i Paris och tågade mot det gamla fängelset för politiska fångar – Bastiljen – för att där skaffa vapen att försvara nationalförsamlingen med. Stormningen av Bastiljen är känt som en början på den franska revolutionen. Stormningen skapade en kedjereaktion med uppror runt om i Frankrike. Borgare tog över makten i vissa småstäder, på landsbygden plundrade bönderna herrgårdar. Upproret satte också press på nationalförsamlingen, och speciellt på adeln och präster. Den 26 augusti proklamerades förklaringen av de mänskliga rättigheterna och den skrev kungen under. Härmed var det gamla ståndsamhället upplöst. Alla människor hade tilldelats samma värde och lika skattevillkor. En ny regering tillsattes och monarkin fick sina begränsningar.

Därefter skulle nationalförsamlingen skriva ihop en författning för Frankrike. Den var klar 1791 och gav alla män över 25 år och med en viss inkomst rösträtt. Kungen förblev chef för utrikespolitiken och krigsmakten. Problemet med statens dåliga ekonomi och höga statskuld fick också en lösning. Man beslöt att billigt sälja ut kyrkans egendomar till borgare och bönder. Detta ledde naturligtvis till en stor konflikt med kyrkan. Kyrkan hade till och med vänt sig till den österrikiske kejsaren Leopold II och uppmanat honom att invadera Frankrike och stoppa revolutionen.

Under revolutionsförloppet hade det bildats en politisk klubb under namnet jakobinerna. De tyckte att revolutionen utspelades alldeles för milt och ville ta hårdare tag. De ville också sprida revolutionen över Frankrikes gränser. Jakobinerna hade stort inflytande i nationalförsamlingen. Till och med nationalförsamlingens ledare – Brissot – var en av dem. Att sprida revolutionen vidare betydde starta krig, och så blev det. 1792 förklarade nationalförsamlingen krig mot Österrike. Kriget var också en metod att avslöja inhemska förrädare av revolutionen, som då skulle gå över till österrikarnas sida.

Kriget gick till en början inte alls bra för Frankrike och det ryktades om att kungafamiljen samarbetade med den österrikiske kejsaren, som var bror till Marie-Antoinette. Den 10 augusti stormade småborgarna det kungliga slottet i Paris. Nästa månad stormades också fängelset där motståndare till revolutionen satt. Många (omkring 1000 personer) skulle mördas, för att sedan inte bli utsläppta när österrikarna invaderat Paris. Dessa händelser gick parallellt med att advokaten Robespierre, som hade mycket brutala idéer, fick allt större inflytande i nationalförsamlingen. Brissots tid var nu över, och han blev utvisad från jakobinerna. Robespierres styre var mycket mer brutalt. Revolutionsmotståndare jagades och mördades. Man satte upp revolutionsdomstolar som antingen frikände eller avrättade. Oftast var det bönder och arbetare som avrättades. Också kungafamiljen anklagades för samarbete med fienden och giljotinerades 1793. Frankrike var nu en republik. Samma år förklarade Storbritannien krig mot Frankrike. Robespierre dominerade nationalförsamlingen i två år. Dessa år kallas numera för ”skräckvälde”, då ordningen i landet hölls med hjälp av dödsskräck. Ett till steg som togs under Robespierre var avkristningsrörelsen. Det var det mest bisarra i revolutionen. Präster tvingades ut ur sina ämbeten och kyrkorna stängdes. År 1 proklamerades 1793 och lediga söndagar ersattes av en vilodag var tionde dag. Samtidigt med skräcken och terrorn genom fördes även en del positiva reformer. Sådana var ett allmänt skolsystem och rätten till socialhjälp.

Robespierres skräckvälde varade inte länge. 1794 arresterades han av en sammansvärd grupp och giljotinerades utan rättegång. Och utan Robespierre i nationalförsamlingen hade inte småborgarna något större inflytande längre. Makten sköts nu över till medelklassen och 1795 antogs en ny och mindre radikal författning. För att upprätthålla makten hade nationalförsamlingen hjälp av militären som i sin tur ökade sin makt alltmer. Som ett resultat utav detta hade generalen Napoleon Bonaparte utsetts till förste konsul 1799. Här startade Frankrikes nya diktatur.


Analys

Att revolutionen utbröt just i Frankrike har sina anledningar. Men egentligen kunde det ha hänt i vilken europeisk stat som helst, förr eller senare. Det som var avgörande var en kombination av ett svårt ekonomiskt läge, besvikelse över nederlaget i ett nyligt utspelat krig, stora sociala orättvisor och samtidigt en mycket svag kungamakt. Läget, så som det beskrivs, kräver nästan en revolution. Sedan är frågan om revolutionen kunde undvikas. Svaret beror helt enkelt på vad man ser som en revolution. Det vore nog omöjligt att helt undvika förändringar. Men om man pratar om att behålla den absoluta monarkin, så fanns det nog en chans. Om Ludvig XVI hade lyckats genomföra reformer och beskatta adeln och kyrkan innan nationalförsamlingen samlades kunde han vända ekonomin, vilka förmodligen skulle leda till att vanligt folk fick åter förtroendet för kronan. Men Ludvig XVI var en svag kung och hans makt skulle nog inte räcka till en sådan reform. Ett annat sätt vore också att använda militären mot upproret vid Bastiljen och därigenom bekämpa revolutionen med våld. Också det vore en tuff uppgift, eftersom den franska armén var utmattad efter kriget och många soldater gick över till revolutionärernas sida.

Vem som stod bakom revolutionen går inte att säga. Alla revolutioner orsakas av allmänt missnöje, och då är det antingen en stor folkgrupp som gör upplopp eller hela befolkningen. I frankrike var det det tredje ståndet som startade revolten. Och det var ju ganska självklart, för det tredje ståndet hade det sämst av alla och de var flest. Inte skulle prästerna, som var en liten bråkdel utav befolkningen, försöka störta ner kungen själva. Och visst fanns det ledare som Robespierre och Brissot, men revolutionen är inte deras förtjänst. De hade bara tur att få uppmärksamhet och på det sättet få makten. De har spelat en stor roll i revolutionen, men skulle inte utebli utan dem.

Men hur kunde det franska folket, som nyss fått sin frihet, tillåta skräckvälde? Skräckväldet pågick under Robespierres namn, men hade samtidigt brett stöd hos småborgarna. Dessa var mycket arga på ståndssamhället och monarkin, de ville hämnas för sin egen förnedring och underskattning. Människor m...