Finska Krigsbarn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Andra Världskriget: Finska Krigsbarn

Jag hade tänkt berätta lite om finska krigsbarn under andra världskriget. Jag har utgått ifrån bl.a. min farmor Gerd Arnessons berättelser. Hennes mormor och morfar hade hand om två finska systrar. Gerd var ofta hos dem och lekte med systrarna, som hette Martta och Ilmi. Martta och Ilmi var 4 och 6 år gamla när de kom till Kristina och Erik Persson (Erikpers) i Rossbol.
Nu hade jag tänkt att fördjupa mig i berättelsen om Martta, den yngsta av de två systrarna.

Marttas familj

Martta föddes i ett kärleksfullt hem i Kuivaniemi. Hennes föräldrar levde efter den Lestadianska läran, vilket bland annat betyder att man tjänar Gud genom varje barn som föds. Martta föddes som nummer sex i en syskonskara på åtta barn, alla med efternamnet Paaso. Marttas mamma hette Rosa. Hon hade cancer och dog när Martta var runt 5-6 år. Begravningen hölls hemma på deras gård, och Martta och hennes systrar hade svarta klänningar och vita rosetter i håret.

Det var inte lätt för pappa Hannes att ensam ta hand om sju barn, men han gjorde så gott han kunde. Ja, nu var det sju barn i familjen, och inte åtta som jag skrev i början. Marttas sexåriga syster Maire drabbades av lungsot och dog vid 6 års ålder.

Farmor kunde inte namnen på alla systrarna i familjen Paaso, men de hon nämnde var Martta, Ilmi, Airi, och Maire. Airi var den yngsta av dem.

Bakgrund

Året var 1942. Andra världskriget härjade och Finland var redan illa sargat. Eftersom att alla förlorar i ett krig, och barnen är de största förlorarna, bildades en kommitté i Sverige som kallades för ”Hjälpkommittén för Finlands barn”. Meningen var att de familjer i Sverige som hade möjlighet, skulle ta emot finska barn som gäster i sina hem tills kriget var över.

Det var många i vårt, inte alltid så gästvänliga land, som öppnade dörrarna för dessa barn.
I Rossbol som ligger utanför Brunflo fanns från början tre familjer som anmälde sig till projektet. Dessa var Emma och Hilding Eriksson, Svea och Erland Pettersson, och Kristina och Erik Persson.
När pappa Hannes hörde talas om den nya föreningen i Sverige tog ha emot det som en hjälp från Gud, men det var ändå med tungt hjärta han förberedde sina döttrar inför resan. Fast på sätt och vis var det nog bra för honom också, eftersom att det inte var lätt att ta hand om sju barn när man var ensamstående pappa.

Den långa resan

Innan det var dags för avfärd i februari 1942 skulle döttrarna fotograferas, hälsoundersökas, och nya fina kläder skulle köpas. Dessutom så skrev Hannes ett brev som han sydde in i döttrarnas kappors foder. I brevet stod deras hemadress, deras hemförhållanden, och en önskan om att de skulle fostras att respektera Gud och andra medmänniskor.

Martta, Ilmi, och Airi tog farväl av sina systrar som skulle stanna i Finland, och Hannes följde med dem till Haparanda. De tog farväl av honom innan han återvände till Kuivaniemi. Men systrarna kunde inte förstå varför deras pappa var så ledsen. De skulle ju snart vara tillsammans igen. Det här var ju bara som en semester, fast utan föräldrar.

Men det var inte bara de finska familjerna som var splittrade. Många svenska män låg i beredskap, och deras fruar tjänstgjorde ofta som lottor (hjälpte militärerna med olika sysslor, typ lagade mat, sydde, och sådana saker). En del av dessa lottor hjälpte till med transporterna av finska barn.

Första etappen för systrarna Paaso och de andra finska barnen på tåget gick från Haparanda till Boden. Där fick Martta och alla de andra barnen hälsoundersökas ännu en gång. Det var väldigt vanligt med huvudlöss, så det var bestämt att alla barn skulle avlusas.

Efter avlusningen och läkarkontrollen var det läggdags. Alla barnen delades in i grupper och sov tillsammans på stora madrasser på golvet. Martta, som hade en stor familj med många syskon, tyckte inte att det var några problem att dela rum med så många andra, men vissa hade problem med det. Men en sak hade Martta större problem med, och det var att hennes storasyster Ilmi skulle få bo i ett annat rum. Ilmi blev helt förtvivlad, eftersom att hon hade lovat sin pappa att ta hand om sina systrar. Men nu var det bestämt att det skulle vara så, och det gick inte att ändra på.

Jaja, till sist blev det i alla fall morgon, men när Martta skulle klä på sig var alla hennes nya, fina kläder borta. Där hon h lämnat kläderna kvällen innan låg nu bara några gamla slitna plagg som hon fick nöja sig med. Men det fanns ingen tid över att grubbla på det, för nu var det dags att kliva på tåget igen.

Resan fortsatte, och det var fullt i alla kupéer. Det blev en lång resa, och för att Martta och de andra barnen skulle få vila så fick de lägga sig uppe på hatthyllorna och sova. När de somnat tog lottorna sina skärp och spände fast barnen så att de inte skulle ramla ner. Martta blev bjuden på mjölk och smörgåsar flera gånger under resan, och så småningom var de framme i Lockne. Alla barn hade fått lappar med deras namn och adress på som de hade hängandes runt halsen.
På järnvägsstationen i Lockne väntade Svea Pettersson, och Erik och Kristina Persson.
Det var riktigt, riktigt kallt. När Martta och hennes systrar klev av tåget kom Svea och Kristina och mötte dem. De följdes åt bort till en häst med en stor släde, och de fick krypa ner i släden mellan en massa filtar och fällar. Resan fortsatte genom ett snövitt landskap, och till slut var de framme i Rossbol. Ingen av barnen kunde ett ord svenska, så de hade ingen aning om vad som skulle hända med dem.

Efter ett tag stod det klart att de skulle till olika hem. Airi och Svea fick kliva ur släden först. Efter att Martta och Ilmi kramat sin syster och tagit farväl av henne fortsatte färden en bit in i byn. När släden stannade nästa gång var det Ilmis tur att hoppa av. Gråtande tog de farväl av varandra.

Martta var helt förkrossad, och trodde att hon aldrig mer skulle få träffa sina systrar igen. Efter ett tag tog Kristina fram en strut med karameller som hon gav till henne. Martta blev genast gladare, och tänkte att det där med att gråta fick vänta lite.

När de var framme tog Erik med hästen till stallet, och Martta fick följa med Kristina in i huset. Det var fullt med folk i huset, och en av dem stod vi spisen och stekte våfflor. Det doftade underbart, och Martta fick en tallrik med en stor hög våfflor. När hon hade ätit upp alla våfflor och var proppmätt öppnades dörren och Ilmi kom inrusandes. De omfamnade varandra, och när Martta undrade varför Ilmi var där så berättade Ilmi att hon hade vägrat att bo hos Emma och Hilding. Hon bara skrek och vägrade att ta av sig ytterkläderna när hon kom hem till dem.
De två systrarna bönade och bad Erik och Kristina om att Ilmi också skulle få bo hos dem, och efter några timmars diskussioner så sa Erik: ”Har vi mat till en, så har vi mat till en till.” På så sätt fick Ilmi och Martta växa upp tillsammans.

Det nya hemmet

I Marttas nya hem fanns, förutom hon och Ilmi, Erik, Kristina, och fyra av deras fem barn Dagmar, Per, Britta, Magnus, och Margit. Dagmar var gift med en man vid namn Oskar. Dessa två var min farmors föräldrar. Vid den här tiden var farmor 9 år.

På Erik och Kristinas gård Erikpers var huvudnäringen jordbruk. I stallet fanns ett antal mjölkkor, några hästar, höns, och grisar. Det tog bara några veckor innan både Martta och Ilmi började kalla sina ”fosterföräldrar” för mamma och pappa. Martta behöll kontakten med sin riktiga pappa genom att skriva brev. Hon tänkte mycket på hur det skulle vara att komma tillbaka till Finland. På sätt och vis ville hon tillbaka den dag när kriget var över, men samtidigt ville hon stanna.
Det var alltid mycket folk på Erikpers. Det var vanligt att militärer som var ute och tjänstgjorde åt där.

Rädslan för kriget

Det pratades väldigt mycket om kriget på Erikpers. Det sades att hela Sverige låg i försvar. Martta och Ilmi hade lärt sig att gömma sig när de hörde ett flygplan. Rädslan av när ljudet av ett flygplan närmade sig hade de kvar i många år. Det första finska ord de svenska barnen i Rossbol fick lära sig av systrarna Paaso var ”lentokone”, som betyder flygplan. Ibland fick Ilmi och Martta gå och hälsa på Airi och leka med henne, men de tog alltid en omväg förbi Emma och Hildings hem. De var rädda för att Ilmi skulle bli tvungen att flytta tillbaka till dem, eller ännu värre, bli hemskickad till Finland.

Livet i Sverige

Efter några månader i Sverige började Ilmi och Martta kunna svenska riktigt bra. När sedan hösten kom var det dags för Ilmi att börja i skolan. Martta ville hemskt gärna börja i skolan hon också, men reglerna var stenhårda. Inga sexåringar i skolan. När Ilmi gick i skolan på dagarna var det inte lika roligt för Martta att vara hemma. Hon hade ingen att leka med, så hon försökte sätta sig in i de vuxnas värld istället. Hon hjälpte till att städa, diska, och att väva mattor.

Farmor minns att Martta älskade jularna i Sverige. De brukade fira dem tillsammans. Martta älskade att klä julgranen, baka pepparkakor, och att äta av all den goda maten. På julaftonsmorgonen hjälpte hon och Ilmi till med att hänga upp de nystrukna julgardinerna, klä julgranen, och julpynta på alla sätt och vis. Efter det fick de gå och byta julklappar med Airi, men de skyndade sig alltid hem för att inte missa jultomten. När alla var finklädda och satt förväntansfullt framför brasan brukade tomten komma. Alla fick minst tre paket var. Det var såklart bara nyttosaker, som kläder i paketen, men det var sånt de ville ha.

Men livet i Sverige var inte bara fullt med positiva saker, även fast det var övervägande med bra saker. Men en av de dåliga sakerna var vissa svenskars hat mot finnarna. Martta blev ofta kallad ”finnjävel”, ”finnpajsare”, och ibland fick hon höra ”gå och gör rätt för dig jävla snorunge”.
En gång när Martta var sju år och lekte tillsammans med min farmor på Erikpers, fick hon höra en sak som gjorde henne väldigt ledsen. Det var en massa folk på besök, och när Martta sprang iväg för att hämta en kotte som farmor och hon kastade mellan sig hörde hon en av männen säga till en annan man: ”Det är ju själva fan att vi ska släppa in sånt där jävla pack i Sverige när vi har nog med att försörja våra egna barn.” Martta sprang genast och berättade det för farmor, som i sin tur berättade det för Dagmar och Oskar. Till slut fick Erik och Kristina reda på det och de blev väldigt upprörda. Martta och Ilmi pratade ofta om det, och det kom fram till att den mannen kanske uttryckte i ord vad många kände, men att det ändå var fel att säga det när ett av de oskyldiga offren hörde på.

Ett år efter att Ilmi börjat skolan var det Marttas tur. Hon hade lätt för att lära sig nya saker, och blev snart frökens favorit. Eftersom att Martta var så begåvad fick hon möjligheten att söka till Realskola när hon skulle börja i femte klass. Både skolledningen och hennes fröken ville att Martta skulle flytta till Östersund och börja realskolan där, men hon själv vägrade. Hon ville absolut inte byta ut tryggheten hemma i Rossbol mot äventyret i Östersund!

Slut på Kriget

Den fjärde maj 1945 kom en fantastisk nyhet för hela världen. Danmark kapitulerade, och den sjunde maj blev Norge fritt. Alltså var det slut på andra världskriget. Ett krig som hade förstört och berövat livet för så många människor. Rossbol och de närliggande byarna tömdes på militärer, och när glädjeyran lagt sig var det dags för ”Hjälpkommittén för Finlands barn” att börja ordna hemtransporterna för alla finska barn. Men många problem uppstod. Väldigt många barn hade mist sina föräldrar, och Finland var helt sönderbombat. Dessutom kände många främlingskap för sina biologiska föräldrar.

Det var nu mer än tre år sedan Martta och hennes två systrar lämnade pappa Hannes i Haparanda, den där februaridagen 1942. De hade ju skrivit brev till honom och så, men minnet av honom hade ju ändå bleknat. Men de tre systrarna kände ändå en viss förväntan, och det bestämdes att Hannes skulle komma till Sverige och hälsa på dem. När Hannes kom till Rossbol kände barnen först inte igen honom. Det kunde ha varit vilken främmande man som helst som stod framför dem. När han sedan frågade om barnen ville följa med honom hem tackade de nej. Alla tre. Kristina och Erik var generösa, så de lät Martta och Ilmi stanna, och Airi fick stanna hos Svea och Erland. Det var nog bra för Hannes också, eftersom att han fortfarande levde ensam.

År 1947 avvecklades verksamheten ”Hjälpkommittén för Finlands barn”. Nu krävdes det pass för att barnen skulle få stanna i Sverige. Martta och hennes systrar var fortfarande finska medborgare, men inte gäster som de var från början, utan nu räknades de som fosterbarn i familjen.

Det var en massa pappersarbete, och många ansökningar som skulle fyllas i och skickas in, men till slut var Martta, Ilmi, och Airi svenska medborgare. Det dröjde tre år till innan pappa Hannes kom på besök igen. Nu var han omgift, och hade fått en liten dotter tillsammans med sin nya fru Sylvi som var åtta år yngre än honom själv. Hannes var fyrtio år. Både Sylvi och Hannes ville gärna att barnen skulle återvända till Finland, men systrarna avböjde också den här gången. Nu kände de att Sverige var deras hemland. Sverige hade blivit deras rätta hem, och svenska deras rätta språk. De började långsamt glömma bort finskan.

Pappa Hannes fick fyra barn tillsammans med Sylvi. Genom...