Idén med den svenska tvåkammarriksdagen var att Andra kammaren skulle vara den politiskt berättigade befolkningens direkta röst, medan den likaberättigade Första kammaren skulle frånhålla sig från kortsiktiga politiska schatteringar. Detta skulle genomföras genom de indirekta valen, genom nioåriga och successivt förnyade mandat, och genom ledamöternas ekonomiska oberoende, för vilket den främsta garanten var arvodeslösheten, som kvarstod fram till 1909.Medan Första kammaren studerats ur olika synvinklar har just omsättningen i praktiken av dessa valprinciper tilldragit sig relativt liten uppmärksamhet. Var valen präglade av konflikt eller konsensus? Interagerade valkorporationerna, landstingen, på något sätt med offentligheten och den allmänna opinionen? Här studeras dessa frågor när det gäller det värmländska landstinget under åren 1866–1894. Källmaterialet utgörs av protokoll, privat korrespondens och dagstidningsartiklar.Svaret på den första frågan är att valen successivt övergick från en konfliktsituation till en konsensussituation. De tidigaste konflikterna gällde personliga kvalifikationer eller lokalpolitiska hänsyn, till exempel i järnvägsfrågan. När partiväsendet började växa fram på 1870- och 1880-talen började vissa delar av landstinget, samt inte minst Karlstadstidningen, försöka skapa klassgemenskap bland landstingets bönder, som utgjorde nära hälften av ledamöterna. Detta misslyckades dock, delvis på grund av att majoriteten såg till att hålla samman mot denna nya situation. Tullfrågan ledde till ett stort utbyte av ledamöter, då många frihandlare tidigare suttit på Värmlandsbänken medan landstingets hade en mycket stark protektionistisk majoritet. Detta faktum, tillsammans med att det inte var frågan om någon proportionell representation och att man börjat se till att ena sig om kandidater redan vid gemensamma valmöten med provval, ledde till att valen under det tidiga 1890-talet saknade all spänning.Angående offentligheten var tidningarna under denna tid den viktigaste kommunikationskanalen. Dessa började först i samband med partiväsendets framväxt kommentera eller försöka påverka valens utgång. Detsamma gäller insändarna från enskilda landstingsmän, som dock aldrig blir särskilt vanligt förekommande. Både Nya Wermlandstidningen och Karlstadstidningen försökte framhålla sig själva som folkets representanter och motståndarsidan som intrigant och konspirativ. Inga försök, vare sig genom ledarartiklar eller insändare, att påverka valen tycks dock ha lyckats, och efter den inledande tullstriden insåg båda tidningarna...
