Filmrecension - Don´t say a word

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Medverkande: Skye McCole Bartusiak, Sean Bean, Michael Douglas, Jennifer Esposito, Famke Janssen, Brittany Murphy, Oliver Platt

Skriven av: Patrick Smith Kelly, Andrew Klavan, Anthony Peckham

Regi: Gary Felder

Producent:Annie och Arnold Kopelson, Arnold Milchan

Längd: 114 minuter

Åldersgräns: 15 år

Land: USA

Tillverkningsår: 2001

Musik: Mark Isham

Psykiatrikern Nathan Conrad (Douglas) bor i en härlig och stor lägenhet på Upper West Side i New York. En vacker fru, en söt 8-årig dotter – Conrad har en perfekt familj. Men vips! En morgon när föräldrarna vaknar är lilla Jessie (Bartusiak) försvunnen ut i tomma intet. Inte har hon ramlat ner för balkongen heller.

Flickbarnet har kidnappats av onda, onda engelsmän som vill att Dr Conrad ska knäcka en kod åt dem. En kod som finns i huvudet på en katatonisk, schizofren och våldsam 18-årig flicka (Murphy), som varit helt väck sedan hon såg när fadern mördades för tio år sedan i tun-nelbanan. Och de onda, onda männen är ju inte heller generösa när det gäller tid. Han har till fem på sig, annars får lilla Jessie aldrig mer äta Thanksgiving-kalkon.
Att någon tvingas jobba mot klockan är inget nytt begrepp inom filmvärlden. Att Dr Conrad direkt inser att Elisabeth inte är särskilt störd, utan bara rädd för kidnapparna och därför låtit sig låsas in frivilligt känns inte riktigt trovärdigt. Sen är det ju lite roligt också att Elisabeth ser ut som en heroinberoende flicka, men det skulle nog inte gå speciellt bra heller för biljett-försäljarna ifall det på affischen framträdde en flicka som dreglade och med råttfärgad stubb.
Brittany gör å andra sidan en bra rolltolkning, och Michael Douglas är ett säkert kort – som alltid. Han gör ett träffsäkert porträtt av Michael Douglas, nej, förlåt, en känslomässigt utpres-sad familjefar.

Don´t say a word är en okej thriller, men jag är ändå lite skeptisk till den. Visst är det engage-rande med ett litet barn i fara alltid, men filmens trådar hänger lite mer löst än sammanknutna med varandra. Och antagligen för att förlänga filmen, har man skapat ytterligare några fler scener, som i sig är helt onödiga.

Filmen kunde ha gjorts längre, och lite mer komplicerad, än bara upptäckten med att Elisabeth spelar. En svart ruta och texten "One week later...