Romanredovisning - Populärmusik från Vittula

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Populärmusik från Vittula” skriven av Mickael Niemi tillkomstår: 2000

I denna roman får vi följa Mattias uppväxt, redan från fem års ålder till cirka fjorton års ålder. Han växer upp i Pajala,i norra Sverige, i ett kvarter som kallades i folkmun för ”Vittulajänkkä” eller i förkortad variation ”Vittula” som betyder Fittmyren. (Även bokens titel.)

Vännen
Hans första vän är Niila, som kommer från ett spanskt talande land. Niila är en pojke med en potatisnäsa som är tystlåten och pratar bara när han måste. Det är han som spelar gitarr i deras band sedan. Mattias vill hjälpa honom att skaffa flickor när de kommit upp i den åldern men Niila är expert på att skrämma iväg de, antingen spelar han överlägsen eller blyg och tafatt. Dessa knep visar på att han inte ville ha någon tjej men Mattias insisterar och försöker hjälpa honom, så gott han kan för han är nämligen inte heller så skicklig. Men tror att han i alla fall är bättre än Niila.

De börjar prata spanska efter att Niila sagt sina första ord på detta språk, och de har det som sitt hemliga språk. När Niilas farmor avlider är prästen spansk talande och ingen kan översätta vad han säger - men då ingriper Niila. Hela församlingen ser det som ett mirakel. Vissa börjar fälla en tår. Men Mattias tror att han pratar deras hemliga språk och förstår inte riktigt hur prästen också kan det.

Mattias andra vänner som finns i boken; Erkki och Holgeri får man inte så stor uppfattning om, de beskrivs inte lika väl som Niila och alla andra människor görs i Mattias liv. De kliver in i handlingen ungefär efter halva boken då alla börjar i ”den gamla skolan”. Och de börjar ett eget band.

De dricker också oerhörda mängder av alkohol haltiga drycker. Ibland tävlar de i vem som kan dricka flest muggar. Det mesta de dricker är hemma gjort i källaren. Så efter ett ”kalas” ligger de flesta medvetslösa, med svag puls och andra konsekvenser av drycken.

Miljö
Denna bok är typiskt sextio- och sjuttiotal och asfalten anländer till Vittula, vilket Mattias tycker är ett underligt påhitt. När de blir lite äldre upptäcks rock musiken med bland annat Elvis Presley, Beatles och alla andra stora grupper och sångare. Dessutom startar de ett eget band som uppträder med låtar som sjungs på låtsas engelska. De spelar låtar som Mattias hört på radioprogrammet ”Tio i Topp” och försöker härma.

Berättartekniken
Denna bok är handlar om några pojkars barndom och hela boken är en ”jag – berättelse”, men varje nytt kapitel har en inledning som är svårtydd innan man läst kapitlet, och som beskriver med högst en mening vad just det kapitlet handlar om. Det är också ”den utomstående observatören” som berättar med vissa avslutande ord sista kapitlet.
Hela boken är också kronologiskt skriven.

Mina citat:

Sidan 11
” De hackade sig ner i den ringlande byvägen som om den varit ett gammalt kadaver. En lerväg med otaliga små gropar som brukade fyllas av regn, en koppärrig rygg som mjuknade som smör i tjällossningen och saltades på somrarna som en köttdeg för att dammet skulle bindas. Grusvägen var gammalmodig. Den tillhörde den för -gångna tiden, den som våra föräldrar fötts i men slutgiltigt ville lämna bakom sig.”

Vilken härlig beskrivning av något så vardagligt som en grusväg som nu skulle få ett nytt utseende med en svart härlig matta av asfalt över sig.

Sidan 13

”Det var framtiden. Så här lät den. Musiken som liknade vägmaskinernas råmande, ett slammer som inte tog slut, ett larm som ledde mot horisontens purpurröda solnedgång. Jag lutade mig fram och kikade genom fönstret. Ute på vägen rykte det från en lastbil, och jag såg att de börjat med beläggningen. Men det var inte svart och läderglänsande asfalt de hällde ut. Utan oljegrus. Grådammigt, knöligt, fult djävla oljegrus.
Det var på det vi pajalabor skulle cykla mot framtiden. ”


Detta var deras framtid som kom de till mötes.
En lite fin mening, tycker jag, med en liknelse.

Sidan48
Ibland fick vi Lyckoslanten från Sparbanken, prytt av
Deras åldriga ek. Sparade man pengar växte de upp och blev lika stort som det trädet, fick vi lära oss. Men eken växte ju inte ens i Pajalatrakten, så vi fattade att det var något skumt med reklamen. Samma sak med Lyckoslantens korsord, där förekom ofta ett högt, cypressliknande träd på två bokstäver. Rätt svar: en.
Trots att enen aldrig såg ut så där utan var en snårig, spretande buske i knähöjd. ”

Lite roligt, tycker jag. ”Men eken växte ju inte ens i Pajalatrakten, så vi fattade att det var något skumt med reklamen”.

Sidan 49

” Med tiden förstod vi att vår hembygd egentligen inte tillhörde Sverige. Vi hade liksom kommit med av en tillfällighet. Ett nordligt bihang, några ödsliga myrmarker där det råkade bo människor som bara delvis förmådde vara svenskar. Vi var annorlunda, en aning underlägsna, en aning outbildade, en aning fattiga i anden.”

Varför skulle inte de tillhöra Sverige? Egenskaperna som beskrivs finns väl i varje kommun och hembygd.

Sidan 49
” Det var en uppväxt av brist. Inte en materiell sådan, där hade vi så vi klarade oss, utan en identitetsmässig. Vi var inga. Våra föräldrar var inga. Våra förfäder hade betytt noll och intet för den svenska historien. Våra efternamn kunde inte stavas, än mindre uttalas av det fåtal lärarvikarier som sökte sig upp från det riktiga Sverige. Ingen av oss tordes skriva till ”Upp till tretton” eftersom Ulf Elving skulle tro att vi var finnar. Våra hembyar var för små för att synas på kartorna. Vi kunde knappt ens försörja oss själva utan levde på bidrag. Vi såg familjebruken dö och ängarna bli överväxta av sly, vi så g den sista timmerflottningen på Torneälven och sedan aldrig mer, vi såg fyrtio starka skogsarbetare ersättas av en enda dieselosande skotare, vi såg våra fäder hänga handskarna på spiken och resa sin väg, försvinna på långa veckopendlingar till Kirunagruvan. Vi hade det sämsta resultat på Standardproven i hela riket. Vi hade inget bordskick. Vi hade mössan på oss inomhus. Vi plockade aldrig svamp, undvek grönsaker och hade aldrig kräftskivor. Vi kunde inte konversera, inte deklamera, inte slå in presenter eller hålla tal. Vi gick med tårna utåt. Vi bröt på finska utan att vara finnar, vi bröt på svenska utan att vara svenskar.
Vi var ingenting.
Det fanns bara en utväg. En endaste möjlighet om man ville bli någonting, om så det allra minsta. Nämligen att flytta. Vi lärde oss att se fram emot det, övertygade om att det var vår chans i livet, och vi lydde.”

Egentligen är det lite sorgligt att behöva flytta för att få möjligheten att bli något, men då får man nya bekantskaper och en mer realistisk syn på livet, världen och sig själv. Det kanske inte är så sorgligt i alla fall….

Egen kritik
Jag tycker att den här boken var helt okej. Jag uppfattar denna bok som innehållsrik och med en intressant och realistisk handling som präglar en lång tidsperiod och blir endast en pocketbok på cirka 240 sidor!
Den känns också nära vår tid, fast den utspelar sig för 30 år sedan. Förändras tiderna aldrig, kommer allt tillbaka eller uppfinns allt nytt för varje årtionde eller hur är det egentligen?
”Vittula” innehåller händelser som alla är oerhört spektakulära och som visar vilken underlig bok detta är.
Jag tycker att den uppfattas som en vanlig bok med ganska torftig handling, men författaren dyker in i handlingen och beskriver på en gång händelseförloppet och beskriver inte mycket innan, under eller efter utan det är bara pang- på så at säga. Det här också mycket en slags tanke bok med mycket tankar från en vuxens erfarenhet av en barndom i Pajala men den är ändå väl bearbetad. Det är inte en barndom beskriven på ett barnsligt s...