Flytten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag ser flyttbilen köra bort runt hörnet, den försvinner bort mot vägen med guppen.
Jag går upp för stentrappan och går in genom dörren till min lägenhet. När jag tittar in i Vardagsrummet blir jag förvånad över hur stort rummet är. När man tittat på rummet med en massa möbler ser det tydligen mycket mindre ut. Jag tittar runt i rummet för sista gången.
Där borta stod min stereoanläggning säger jag tyst och suckar… men, vad är det där? Jag går fram och plockar upp föremålet, det är ett granbarr från granen som jag hade i julas. Det är ett litet barr som fortfarande är grönt på en av sidorna. När jag tittar på det tänker jag tillbaka på julen som var för snart tre månader sen. Utanför fönstret regnar det som det nästan alltid gör i mars. En grå himmel täcker solens försök att visa sitt värmande ansikte. Men i julas var det mörkt ute då försökte solen inte ens visa sig, men då var det ingen som saknade den heller.
Jul! sa jag rakt ut i luften. Jag kan nästan känna smaken av den goda julskinkan med senap på det hårda brödet, och den inlagda sillen som jag fått från jobbet. Kalle Ankas skrik när han försöker fota fågeln studsar runt i mitt huvud, men det känns ändå så långt från verkligheten.
När pappa klädde ut sig till tomte för många år sen och sedan snubblade på tröskeln och slog hakan på min brors leksaksbil kan jag fortfarande skratta åt, men snart är det väl dags för mig att klä ut mig till tomte och göra bort mig inför barnen. Men då måste jag först skaffa en fru och ungar, fast det ska väl inte dröja allt för länge hoppas jag. Frida var ju trots all med mig senaste julen, hon hade en röd klänning och sa skämtsamt att hon fått den av tomten året innan, för att kunna vara tomtemor och hjärtligt krama den som var tomte vilket fick mig att tänka över ifall det var så farligt att vara tomte. När alla hade kommit så åt vi, skinka sill Janssons, fast mina systersöner åt förstås bara köttbullar och prinskorv.
När alla ätit färdigt satt vi som lagat maten kvar och pratade medan de andra var ute och gnällde om vem som skulle diska vad. Kvadratsmeterna vid granen var fullproppade med klappar som skulle ges ut senare. Mitt bland klapparna kunde man se tre ungar klämma, skaka, klämma och sedan gissa vad som fanns i paketen.
När disken äntligen var diskad Kalle anka var slut så kom tomten vilket var min far eftersom han har förmågan att ställa om rösten vilket fick mig att tro på tomten mycket längre än alla andra jag kände. De sa att det var pappan som var tomte men då sa jag alltid att det inte lät så och att jag skulle känna igen hans röst hur mycket han än lekte med den.
Barnen blev lika snälla som de mest hängivna hundar jag sett i hopp om fler presenter. När tomten frågade om de varit snälla sa de alla i kör att det hade de minsann varit. Jag frågade Frida om hon inte skulle ge tomten den där fina kramen snart, men hon bara log med ett försök till mystiskt leende och sa att hon inte fått några presenter ännu. När tomten druckit sin mjölk och ätit sina kakor gick han ut och ropade ”Rudolf” sen dröjde det tio minuter innan min far åter kom in med Aftonbladet under armen.
Vi öppnade nu resten av klapparna som begrav granen. Jag fick en tv av mina föräldrar syster och bror. Av Frida fick jag ett gymkort som jag hoppas inte har någon baktanke. Frida fick ett halsband som hon tackade generöst för senare.
När alla paket var öppnade låg ett helt hav av papper på golvet, röda gröna och guldfärgade papper, och snören som man kunde fläta en hel matta med låg där i högen som jag var tvungen att städa bort.
Nu började min systers barn att bli trötta så hon och hennes man sade att de var tvungna att åka hem. Detta ledde till en våg av avsked och innan jag vi...