Den 18 maj 1995 beslutade regeringen att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk. Till kommitténs ordförande valdes riksdagsledamoten Carin Lundberg (s). Den 17 oktober 1996 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv med den innebörden att kommittén skulle utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Kommittén fick även i uppgift att utreda vilka åtgärder i så fall vore nödvändiga för att Sverige skulle kunna efterleva bestämmelserna i konventionen. Kommittén delades i två sektioner och det nya uppdraget tilldelades kommitténs sektion 2.
Kommittén antog namnet Minoritetsspråkskommittén. Dess sektion 2 överlämnade sitt betänkande Steg mot en minoritetspolitik i december 1997. I betänkandet föreslogs att Sverige bör ratificera ramkonventionen, som är det första juridiskt bindande multilaterala avtal som behandlar minoritetsfrågor i allmänhet. Vidare ansåg kommittén att Sverige bör markera att landet ställer sig bakom arbetet med ett ökat skydd för mänskliga rättigheter genom ratificeringen.
Europarådets ramkonvention saknar avsiktligt en definition av begreppet nationella minoriteter. Anledningen är den stora oenighet som har rått i frågan. Istället överlämnades till alla avslutande parter att i varje enskilt fall själv bedöma för vem och vilka de enskilda artiklarna skall vara tillämpliga. Således fick minoritetsspråkskommitténs sektion 2 i uppgift att för Sveriges del (enligt direktiven från regeringen) lämna förslag till kriterier för ett minoritetsbegrepp avseende de inhemska nationella minoriteterna. De kriterier som kommittén utarbetade lyder:
- Grupp med uttalad samhörighet, som till antalet i förhållande till resten av befolkningen inte har en dominerande ställning.
- Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell särart.
- Historiska eller långvariga band med Sverige.
- Självidentifikation: den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
I lagstiftningen och i den politiska debatten i Sverige har begreppet minoritet ofta använts om invandrargrupper. Som ett första steg i en svensk minoritetspolitik, samt för att markera att ratificeringen inkluderar de grupper som länge funnits i landet, föreslog kommittén att dessa ska nämnas vid namn i samband med ratificeringen. Enligt kommittén uppfyller samer, tornedalingar, romer, sverigefinnar och judar de ovan nämnda kriterierna och bör därmed betraktas som nationella minoriteter. Till andra viktiga steg i minoritetspolitiken räknades åtgärder för att sprida kunskap bland majoritetsbefolkningen om minoriteternas kultur, språk, religion, traditioner och historia. Dessutom föreslog kommittén att åtgärder bör vidtas som möjliggör minoritetsmedlemmarnas deltagande och påverkan i den framtida utformningen av minoritetspolitiken.
Sverige har sedan 1970-talet fört en uttalad invandrarpolitik med åtgärder som ligger nära ramkonventionens olika bestämmelser. Här är det viktigt att notera skillnaden mellan invandringspolitik och invandrarpolitik. Invandringspolitiken, som även omfattar regler för avvisning och utvisning, reglerar utländska medborgares rätt att bosätta sig i Sverige. Dessa regler kan variera beroende på vem de ska tillämpas på. T.ex. får nordbor (inom ramarna för det nordiska arbetsmarknadsavtalet från 1954) röra sig fritt inom Norden. Liknande regler gäller för EU:s medlemstater. Invandringspolitik har i Sverige bedrivits i närmare 500 år. Invandrarpolitiken däremot består av en rad åtgärder för att underlätta invandrares liv och verksamhet i Sverige, som t.ex. stöd till invandrarföreningar och hemspråksundervisning, informationsverksamhet o.s.v. Vidare finns det ytterligare två politikområden som bör hållas isär från de två ovan nämnda: flyktingpolitik och migrationspolitik. För att skilja de olika begreppen åt gör Nationalencyklopedin följande distinktion:
A: invandringspolitik = invandringsreglering
B: invandrarpolitik = integrationspolitiska åtgärder
C: flyktingpolitik = (A + B) för asylsökande och flyktingar samt internationellt bistånd
Summa A + B + C = migrationspolitik.
Det är naturligt att länder världen över vill reglera och kontrollera invandringen till sina egna länder, inte minst av ekonomiska skäl. Invandrarpolitiken däremot utvecklas oftast som en följd av invandringspolitiken och är inte alls lika självklar. I många länder har invandrare betraktats som gästarbetare, varvid utarbetandet av en specifik invandrarpolitik ansetts onödigt, trots att dessa ”gästarbetare” i vissa fall har levt i landet i deccennier.
I många av de förslag som lagts fram inom ramen för invandrarpolitiken har angivits att de är riktade till invandrare och minoriteter. Med begreppet syftar man då på grupper av invandrare och inte på de nationella minoriteter som funnits i Sverige under hundratals år. I sitt slutbetänkande konstaterar kommitténs sektion 2 att minoritetsbegreppet internationellt har använts på ett annat sätt än i Sverige. Internationellt har begreppet betecknat grupper som under mycket lång tid varit bofasta inom en stat och omfattar i regel inte invandrare. I Sverige däremot har minoritetsbegreppet använts om invandrargrupper som kommit till Sverige under de senaste 40-50 åren.
Sverige har på många sätt fört en invandrarpolitik som värnar om invandrarnas kultur, språk och traditioner på det sättet som ramkonventionen förespråkar. En rad åtgärder har vidtagits som t.ex. modersmålsundervisning, stöd till kulturell verksamhet såsom bokinköp, radio- och TV-program och litterär produktion på invandrarspråk. Däremot har ingen sådan politik förts (fram till år 2000) som varit inriktad på de nationella minoriteterna, deras kultur, språk, traditioner o.s.v. Dock har den svenska invandrarpolitiken ibland kommit även minoriteterna till fördel, särskilt då det har funnits nyinvandrade grupper inom dessa (t.ex. sverigefinnar, judar och romer). Arbetskraftsinvandringen från Finland efter 1945 har t.ex. inneburit att sverigefinnarna inlemmats i denna politik. Särskilt under 1960- och 1970-talen var invandrarpolitiken fokuserad på sverigefinnarnas situation. Mycket av politiken har handlat om språkfrågor, t.ex. finska skolbarns rätt till hemspråksundervisning. Sverigefinnarnas särställning har inte heller förnekats, även om regeringen har varit motvilligt inställd till erkännandet av gruppen som minoritet. Sverigefinnar har med andra ord inte betraktats som medlemmar av en minoritet i den bemärkelsen som begreppet internationellt brukar ges, utan som invandrare. En gradvis attitydförändring hos politiker sedan 1960-talet har lett till att sverigefinnarna idag har accepterats som Sveriges största minoritet med ca 400 000 - 450 000 medlemmar (beroende på källa).
Ofta har kraven på minoritetsstatus kommit från sverigefinnarnas intresseorganisationer och föreningar. Intresseorganisationerna har aktivt stött många viktiga reformer och arbetat med frågor rörande den egna minoritetens situation i Sverige. Dessutom har de spelat en viktig roll för den sverigefinska gruppens utveckling från invandrare till nationell minoritet, bl.a. genom de upp...
